Filkörning runt korvkiosken

Sunne karaktär

Min vän en bit norrut, poeten Bengt Berg, skriver på Facebook om den eviga tuppfäktningen mellan Sunne och hans Torsby. Torsbybornas under dog-perspektiv mot smörhålan Sunne ”kommer från den förnedring som bestod i att vi måste åka ner till Sunne för att ’ta körkort’”, berättar han.

Varför? För att där hade man filkörning runt korvkiosken. Sådant sitter i, skriver Bengt Berg.

Inte vet jag om jag stör salt i såren när jag nu kommer dragande med tidningsklippet från den 2 juni 1981. Det är inte meningen. Klippet är ur lokaltidningen Fryksdals-Bygden, jag har citerat det vid uppläsningar ibland och i en skrift, och här är texten om du inte ser den på klippet:

”Sunne tätort har fått ett nytillskott inför turistsäsongen. Trafikljus har nämligen riggats upp mellan de två största livsmedelsaffärerna och nu hoppas man på att trafiken ska flyta friktionsfritt på Storgatan. Övergångsstället där har varit en besvärlig passage för både trafikanter som fotgängare. Sunne växer alltså i dignitet. I vinter fick vi även en pizzeria.”

I fall en arkeolog hittar en årsupplaga av FB från 1980-talet om några tusen år, så kommer den att säga mer om livet i Fryksdalen på den tiden än alla artiklar tillsammans, från oss arga lokala konkurrenter.

Men en smörhåla är det.

### Bra krönika av Jan Guillou: I brist på fakta formar rasisten sin falska värld

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Förespråkar värmländsk polis förintelse av människor?

Moder Sveas”De flesta som söker sig hit gör det för att överleva, de vill ha trygghet och vara lyckliga och sköta sitt. De kommer att anpassa sig om vi lär dem eller så åker de hem. De som kommer hit med annat uppsåt skall tvingas till anpassning, lagföras, slängas ut och när så krävs förintas.”

Citatet är från en debattartikel i Nya Wermlands-Tidningen 18 augusti 2016, undertecknat med namn av en person som påstår sig vara polis i Värmland.

Observera det sista ordet. Förintas.

Är det över huvud taget möjligt att vara polis, vara satt att försvara det demokratiska samhället – och samtidigt förespråka förintelse av människor?

### Länk till debattartikeln: Moder Sveas krympande utrymme

NWT 18 aug 2016TILLÄGG lördag morgon: NWT:s debattredaktion har ändrat i debattartikeln. Citatet ovan och i skärmdumpen här intill är avslutningen på artikeln, så som den löd från början.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Ett svenskt landslag i tidskriveri

Vi-tidningen

Det finns tidskrifter som lever upp till begreppet. Att skriva sin tid. Vi-tidningen är en sådan formulerare och har varit det hela mitt vuxna liv.

Jag tyckte om Lars Westmans Bakvagnen, hans artiklar om sjömannen i Nicaragua och den spontana serien om svenska utedass. Jag gillade när Vi började plantera träd i Afrika och när man startade Teskedsorden för mångfaldens och toleransens skull, i författaren Amos Oz anda. Jag älskade när de startade litteraturresor till sjöss. Vilket spännande möte mellan stort gungande hav, stor båt och stor litteratur – och denna litteraturs älskare. Jag läste med glädje, lust och ibland förvåning idolen Ingemar Unges språkspalter och förunderliga krönikor. Vem skulle kunna efterträda honom och Westman i betraktandet av samtiden?

Klart det fanns någon. Hon heter Stina Jofs och går från klarhet till … ännu större formuleringsglad klarhet. Giller’t!

En orolig stund
En annan röst i tidskrivandet är den nuvarande chefredaktören Sofia Wadensjö Karén. Jo, hon har värmlandsanknytning, ja vi har gemensamma vänner – men vi har aldrig mötts.

Det är alltid en orolig stund när ett landslag byter tränare, så ock när ett landslag i tidskriveri byter coach. En får ge dem chansen. Två tre matcher, två tre tummade nummer. Sedan kommer domen.

Den domen var lätt att förkunna. Med beröm godkänt.

Det finns redaktörer som lever upp till rollen. Sofia Wadensjö Karén är en av dem. Egentligen borde jag skriva läsarbrev till henne men det händer att jag känner mig försynt. Det får bli såhär i stället.

Får oss att fatta hur vi menar
Vi
Tack för att Vi-tidningen finns. Tack för att du vårdade arvet och gick vidare. När du ville ta bort bokrecensionerna blev det väsen, även om den här arge yngre äldre teg och knöt näven. Tack för att du lyssnade och släppte in bokspalterna igen. Tack för dina inledande betraktelser som blir tänkvärda ingresser till varje genomarbetat nummer.

Nämnde jag Johan Norberg som släpper in oss musiklyssnare backstage och får oss att förstå varför vi gillar det vi gillar? Nämnde jag alla begåvade fotografer och reportrar bakom reportagen? Nämnde jag Cecilia Garmes politiska analyser? Nämnde jag allt jag lär mig om modern design?

Det finns många namn att nämna. Här i huset läser vi praktiskt taget varenda text, oftast med glädje och instämmande.

Nej visst nej
Ibland får vi sådan lust att resa på värmlandsresorna ni ordnar. De verkar så trevliga. Fast då kommer jag ihåg vad pappa sa som fjortonåring, när han och två kamrater cyklat till Selma Lagerlöfs Mårbacka och intendenten försökte locka in dem i minnesgården.

– Ska ni inte komme in å titte, pôjker?
– Nej. Vi ha’ att sett’et förut.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Det finns hopp viskar augustiregnet

Milt augustiregn

Det finns hopp, viskar det mjuka augustiregnet när jag tassar ut på gatan. Ute är det 15 grader varmt och dropparna är stillsamt lagda. Världen doftar milt, när jag passerar backen ner mot Forshaga hör jag skramlet då folk lastar av en byggnadsställning. En bit upp i nästa uppförslut håller någon på och kvistar tallbuskar mot gatan, varje sågtag doftar fura. Uppe vid förskolan Stacken leker inga barn på gården, där är barntomt i dag. Inne sitter personalen och planerar.

Det finns hopp.

Jag tassar vidare i stilla lunk i det mjuka regnet. Vid Geijersgatans sportaffär kommer en ung man ut genom entrén med en cykel, strax intill skyltar second hand-butiken om kuriosa. En kvinna far för att hyra en kärra på Storgatan, en man stretar med en barnvagn över övergångsstället.

Högsta vinsten
Nyss läste jag en utmärkt artikel i Värmlands Folkblad av Lars Swanö. Den handlar om nya numret av Pockettidningen R, Omstart Sverige, som är skrivet på både svenska och arabiska.

Den syriske simmaren Mhd Nour Nemr intervjuas. Han simmade och vann i Syrien men högsta vinsten tycker han var när han fick fast jobb på simhallen i Arvika. ”Våldet tilltog i Syrien, al-Assad är inte min president” konstaterar han lakoniskt.

Motkrafterna strävar på
Detta tänker jag på, medan jag passerar Herman Reijers fina skulptur med laxfiskarna i centrala Forshaga. I dag är den extra våt men milt våt. Det är inte bara våldet som segrar, inte bara dumheten och faktaresistensen. Motkrafterna finns, som laxar uppför en fors strävar de.

Augusti är en sommarmånad, sedan får de hösträdde säga vad de vill. Det finns hopp.

Det finns hela tiden hopp.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Jädra Ronaldo, detta är ditt fel

Ronaldo

Pensionärslivet har sina vedermödor. Nu ska jag berätta den korkade historien om när jag dök på ett köksgolv i Karlstad och vad det fått för följder.

Allt började med att jag skaffade en färsk gps-klocka. Till allt elände hade den optisk pulsmätning. Jag behövde alltså inget band runt bröstet för att se min puls. Den mäter hon på handleden. Redan på första rundan varnade hon. Svensson, du springer över din maxpuls.

Så vitt jag begriper går inte det, men det brydde sig inte färska klockan om. Hon var automatiskt inställd och enligt fabriksinställningen gick mitt hjärta fortare än det kunde. Fabriksinställningar är inte så kloka, alla gånger.

Hur mäta maxpulsen?
Jag gjorde som jag brukar. Forskade. I vårt moderna Sverige betyder det att googla. Efter många om och men fick jag fram hur en pigg 65-åring i sina bästa år kan göra för att mäta sin maxpuls. Jag måste ju ställa in klockan rätt, så hon slipper varna hela tiden.

Vi gör historien kort. Jag värmde upp, gjorde ett stegringslopp och avslutade med en REJÄL rusch uppför backen hem. 168 i puls, inte 155 som klockan satt gränsen vid. Tjohoo!

Mitt livs dyk
Kvinnor kan
Dagen därpå hälsade jag på i Karlstad hos en vän. En trevlig person som inte är alltför aktiv i sociala medier. Just då pågick fotbolls-EM, som jag tittat så förtvivlat på. Dessutom cirkulerade en pigg och talande film på Facebook. Filmen visar en kvinnlig fotbollsspelare som blöder i ansiktet, spottar ut blodet och fortsätter spela. Då klipper det över till herr Ronaldo som får en försiktig smekning i ansiktet av en motspelare och genast kastar sig, skrikande och sprattlande mot gräset.

Min vän hade inte sett den. Då illustrerade jag den själv.

Det är bara det att köksgolv i Karlstad sällan består av gräs. Eftersom min vän är teaterkunnig gjorde jag mitt bästa, både när jag spelade fotbollstjejen och när jag dök mot golvet i bästa Ronaldo-stil. En vill ju vara tydlig.

Där kunde historien ha slutat. Min vän blev förskräckt först men sedan berömde hon min skådespelarinsats.

Länk: Filmen jag härmade

Kollar mina inre organ
En dag senare har jag rejält ont i veka livet på höger sida. Vårdcentral, koll av inre organ, så småningom även lungröntgen. Inget anmärkningsvärt på något av de dyra prov jag utsätter svensk sjukvård för. Den som det är så bra att den finns.

Jag tror ju genast det värsta. Inte kan det bero på att jag… så långt tänker jag inte.

Nu har jag nyss kommit hem från besöket hos en mycket professionell sjukgymnast på vår trevliga vårdcentral. Fysioterapeut L får mig att inse vad som hände, möjligen när jag maxruschade, möjligen när jag kastade mig på stenhårt golv i Karlstad. Möjligen förstärkte det ena det andra.

En muskelsträckning. Den känns fortfarande efter drygt en månad men är klart på bättringsvägen. Kanske lär jag mig någon gång att uppträda som en värdig 65-åring. Jag vet en som tvivlar. Två förresten. Under tiden stretchar jag högersidan försiktigt och undviker intervaller ett tag till.

Jädra Ronaldo.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Rätt i tiden

Mångfald

Du har legat fel i tiden alla dina dagar du, säger opponenten.

Fel i tiden? Jag? Men snälla du, jag var vietnamdemonstrant på 1960-talet, vänsterintellektuell i industrin på 1970-talet, joggare och miljöaktivist på 1980-talet, frilans med attacheväska och Altavista på 1990-talet, mellanchef med förmånsbil på 2000-talet och mångfaldsvänlig pensionär på Facebook på 2010-talet. Nu planerar jag att gå med strumpor i sandaler försommaren 2017, om jag får ha hälsan och sandalerna håller.

Kan en ligga mer rätt i tiden än så?

# Hur kan jag förklara att en text är självironi, inte satir?
## Gå till läggen. Allt finns där. Allt ovan är sant.
### Innan Altavista kom fick vi leta i länksamlingar.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Vår tids problem

Geijersgården

Jag har varit på Geijersgården och samtalat med kloka människor om tiden, den som är, den som var och den som kommer. Ju mer vi talar, desto mer inser jag att vår tids problem är den skenande fördumningen.

MiddagErik Gustaf Geijers tid kom filosofins och järnhanteringens nyheter direkt hit till Ransäter från kontinenten, utan att ta omvägen via Stockholm. Herrgårdarna var kulturhärdar, avkrokarna var centra.

Nu sprutar den ena usla realitysåpan efter det andra ut sin låtsasverklighet över nejden, här och i resten av landet. På Facebook stångar klokheten pannan blodig mot faktaresistensen. Den svenska skolan, där vi alla fick samma chans, bryts isär och de lönsammare delarna säljs till girigbukarna. Knäpper du på tv-nyheterna får du se den mest obildbare presidentkandidat Nordamerika skådat rapa upp sina ständigt nya oförskämdheter, pinsamheter och främlingsfientligheter.

Folk är inte dumma, folk är kloka bara de får chansen. Just nu får inte alla det, när dumheten sprutmålar världen och tar betalt för det.

Fördumning pågår.
Stäng alla dörrar och fönster.

Port

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

De bästa stigarna

Lockande stigen

Nu tar bloggen sommarlov ett tag, han ska syssla med annat.

Under tiden rekommenderar jag ett rejält intag av väldoftande jordgubbar och kantareller, kalla bad, varma barrstigar och glad medmänsklighet. Samt:

Frihet.
Jämlikhet.
Broderskap.
Systerskap.

Rättvisa.
Demokrati.
Solidaritet.

Humor.
Kärlek.
Hållbar omsorg om natur och kultur.

… och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.

De bästa stigarna har ingen grind.

Lockande stigen

# Får du svårartad läslust trots jordgubbarna?
## Läs den här: om alternativ till hånet.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Nu är jag trött på det flinande folkföraktet

Vision

Vi hade varit på vernissage om jag minns rätt. Var det inte makarna Broos som ställde ut, kanske Lars Lerin också? Var det inte i Gamla badhuset i Karlstad, innan det fina huset blev bostäder?

Jag hade läst en kort dikt om den färska Palmeutredningen. Den handlade om hur allt som sas i polisförhören genast hamnade i tidningen Expressen. Särskilt förhöret med Lisbeth Palme.

Det var första gången jag läste en dikt som bara fanns i en muntlig version, den var ännu inte nerskriven. Hur vågade jag, med min scenskräck och mitt närminne?

Jag minns inte att den gjorde något större intryck. Varför skulle den ha gjort det? Det var min pseudonym Viktor Root som skrivit den, kommer jag ihåg. Han skriver gärna på dialekt, eftersom han har upptäckt att värmländskan är som gjord för satir. Vårt tungomål får allt att låta så snällt. Först.

Sanningen om förhöret med Lisbeth Palme
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr varrä polisera
som köpte sej en Expressen. 

(Det står illa till med världen
Förr var det poliserna
som köpte sig en Expressen.)

På den tiden trodde jag fortfarande på en kommande, stormande författarkarriär med regelbundna romaner och bred läsekrets. Hela tiden valde jag fasta jobb, åtminstone på deltid, för filmjölkens skull, men drömmen, drömmen. Så fort vi var lediga stretade vi på, Viktor Root och jag. Då och då kom en beställning på någon intressant skrivarkurs att hålla eller skrift att skriva, inte minst åt facket. Det gillade jag.

Inte kvinnornas EU
Hem från vernissagen i Karlstad fick jag lift med Gun-Britt Karlsson, ena halvan av förläggarparet bakom Heidruns förlag och bokcafé. Jag kände hennes livskamrat Bengt Berg men hade inte träffat Gun-Britt många gånger.

Där, i bilen hem till Forshaga, blev jag motståndare till svenskt EU-medlemskap. När jag klev av vid det som skulle bli busshållplatsen Sisu-gården var saken klar. Allt av feministiska skäl, fast jag inte tänkte på den termen då. Gun-Britt hade pratat med inlevelse om kvinnornas usla ställning inom unionen.

Hon hade rätt. Hon hade rätt om vad den Europeiska unionen var för projekt, över huvud taget.

Flinande folkförakt
Jag tänker ofta på den resan, när jag ser den senaste tidens reaktioner på hur britterna röstade i sin folkomröstning. Med flinande förakt uttalar sig facebookvän efter facebookvän, skribent efter skribent om resultatet, dvs Brexit. Som om de var sårade i sin självkänsla. Hånet studsar tillbaka mot dem själva, men det märker de inte.

I en helt annan debatt, om de fartblinda planerna på en storregion med Värmland, Halland och Västra Götaland, förklarar en tung s-politiker här på trakten att regionfrågan är för komplicerad för vanligt folk att rösta om.

Som om vi inte röstade om mer komplicerade frågor vid varje kommun-, landstings- och riksdagsval?

Omedvetna odemokrater
Odemokraterna formerar sig. De ser sig förstås inte som det. Likafullt är det vad de är, när de fnyser åt det brittiska nejet. Eller när de inte tror att mina grannar och jag är kloka nog att räkna ut huruvida Långflon och Laholm hör hemma i samma lilla fina tajta län.

Demokrati har med närhet att göra, fast det förstår inte odemokrater.

Det har varit så mycket hån, så mycket folkförakt. Desto mindre av respekt och eftertänksam analys. Varför ville britterna gå ur den fina föreningen om den var så fin? Varför har unionen aldrig fått något brett folkligt stöd i medlemsländerna?

Jag har inte följt den brittiska folkomröstningskampanjen närmare. Så mycket ser jag dock, som att alla på nej-sidan inte är mina vänner. Främlingsfientlighet och inskränkt nationalism får du mig aldrig med på. Det hindrar inte att jag tror att det brittiska nejet på sikt är bra för Europa. Vi är fler som borde fundera över hur Europa ska organisera sig i framtiden.

Folkligt svar på överstatligheten
Jag tycker Daniel Strand har en poäng, när han formulerar sin syn. Vänstern behöver en ny vision. Det är på Aftonbladets kultursida jag hittar hans artikel, som jag skriver ut och lägger på nattduksbordet. Sedan dess har jag läst den flera gånger och håller mer och mer med karln.

”Den svenska vänstern står handfallen inför Brexit. Det som borde betraktas som ett folkligt svar på årtionden av påtvingad överstatlighet bemöts nu med skräckslagna reaktioner. Tvärsöver det radikala spektrumet förkastar den svenska vänstern det brittiska folkets beslut.”

Vad som förenar alla dessa vänsterkommentarer, skriver Strand, är en stark oro över nationalismens frammarsch i Europa. Den oron är begriplig och befogad, med tanke på hur Brexitkampanjen såg ut, konstaterar han. Men:

”Nationalisternas och högerpopulisternas framgångsrika kanalisering av det folkliga missnöjet med Europasamarbetet gör inte EU till ett mer önskvärt eller progressivt projekt. Den svenska vänstern, som i årtionden stått för en seriös och trovärdig kritik av EU, har ingen anledning att plötsligt ta på sig ansvaret att försvara eliternas och storföretagens samarbete.”

Sämre arbetsrätt, mindre fackligt inflytande
EU är en överstatlig koloss som inrättades för att utvidga den fria marknaden, skriver han. Dess institutioner arbetar för att inskränka arbetsrätten, underminera fackligt inflytande och tvinga på medlemsländerna drakoniska åtstramningsprogram. Varför skulle den unionen vara en kraft för att skapa ekonomisk rättvisa?

Taggtråd”Hur skulle EU, vars enda demokratiska alibi är ett parlament som uppstod trettio år efter att samarbetet påbörjades, och vars beslutsprocesser omgärdas av sekretessbeläggningar och en skranglig offentlighetsprincip, befrämja det medborgerliga deltagandet?

Hur kan EU, där den ’fria rörlighetens’ yttre gränser inte bara flankeras av rakbladsförsedda murar, utan också förkroppsligas av de 20 000 flyktingar som beräknas ha dött i Medelhavet de senaste tjugo åren, lägga grund för internationell solidaritet?

Och vad har EU-kommissionen gjort för att förhindra Orbáns och Kaszynskis systematiska avdemokratisering av Ungern och Polen? 

Kort sagt: på vilket sätt är EU en institution som främjar vänsterns intressen?

Som ett resultat av vänsterns tynande EU-motstånd – en reträtt som återspeglar dess allmänna oförmåga att formulera ett alternativ till den globaliserade senkapitalismen – har vänstern i allt högre utsträckning tappat kontakten med den folkliga opinionen. Oavsett vad Brexit ’egentligen’ handlade om står en sak klar, nämligen att britternas utträde ger uttryck för ett djupt rotat motstånd mot EU.”

Det motståndet går som en röd tråd genom Europeiska unionens historia, från norrmännens nej på 1970-talet, via massiva gatuprotester på 2000-talet till grekernas nej förra sommaren och nu Brexit.

Ska vi ignorera motståndet?
Den svenska vänstern kan välja att ignorera detta motstånd, skriver Daniel Strand, och i stället stämma in i etablissemangets fördömanden av det brittiska folkets beslut. Eller så kan man släppa sargen och formulera en egen vision av sitt Europa. Ett Europa byggt på demokratiskt deltagande, genuin internationalism och ekonomisk jämlikhet.

”Ett Europa där allmänintresset sätts före marknadens intresse, och där människor utifrån välkomnas i stället för att avhysas.”

Lösningen är inte att klamra sig fast vid korrupta elitinstitutioner. Lösningen är att kämpa för att skapa någonting bättre, tycker Daniel Strand.

Vilken människosynen vill vi ha?
För mig handlar det som vanligt om vilken människosyn vi väljer. Har britterna röstat nej så har de, det förtjänar inget förakt. Har Europas eliter skapat en union för storföretag och marknad men inte för kontinentens folk, då förtjänar den inte vårt stöd.

MorgonhimlenSka det vara så svårt att skapa en egen vision utifrån folkets, både kvinnornas och männens, intressen? Demokrati är inte besvärligt, inte rättvisa, jämlikhet och jämställdhet heller.

Nu har han skrivit en dikt igen, min vän Viktor.

Sanningen om Europas herrar
– dikt av Viktor Root

Dä står ille te mä världen
Förr bekämpa vänstern eliten
Nu kvaler di te elitserien själve

När nôrskera rösta nej
då jubla di
Nu håner di varenda engelsman
långt in på fotbôllsplan

Å vill ta ifrå dôm rösträtten
om di ä fattige
Särskilt om di ä fattige. 

(Det står illa till med världen
Förr bekämpade vänstern eliten
Nu kvalar de till elitserien själva

När norrmännen röstade nej
då jublade de
Nu hånar de varenda engelsman
långt in på fotbollsplanen

Och vill ta ifrån dem rösträtten
om de är fattiga
Särskilt om de är fattiga.)

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När det drar i luffartarmen

Besökande

I månaden maj brukar det börja dra i luffartarmen.

Jobbade jag på tidning så övertalade jag närmsta chef att komma på idén att skicka ut mig på resereportage. Var jag frilans satt jag med bilrutorna nervevade i en glänta och skrev, medan citronfjärilar fladdrade i solen och tallstigar doftade.

Jag paddlade på Bunnsjöarna i Småland, vandrade från Nässjö till trakterna av Hok, sprang från Långflon till Stora torget i Karlstad, cyklade från Bastuknappen till Värmlandsnäs och vidare med båt ut till Lurö, åkte flotte på Klarälven, vandrade i fjällen vid den älvens källor, bodde på brandstation i Brooklyn, åkte med sjöräddningen i Hanöbukten, höll på att sätta mig på en sotarstol i Skövde, pratade med Palme i Ådalen och cyklade från en strand nära Norge väster om Lennartsfors och hem till Forshaga, där däcket small.

Researtiklarna blev läsbara ibland och sämre ibland, bäst var alltid resan. Vad är det för gen jag har fått? Mina förfäder i modern tid har ju knappt rört sig utanför sina härader, många av dem.

Anteckning till mig själv: stämmer detta verkligen? Kolla igen. Alla är väl inte som Nils Eriksson, Erik Nilsson, Nils Eriksson och Erik Nilsson som sällan flyttade sig mer än en timmes vandring från Trossnäs i Värmland?

Kanske de ville men inte kunde. Nå, jag har alltid mormors svedjefinnar. Vilket resereportage de hade kunnat göra. Karelen – Savolax – Ålands hav – svenska ostkusten – Tyngsjö finnmarker – och till slut tåget till Karlstad fredsförhandlingsåret 1905.

Titta nya utsikter
Nu är det redan juli och luffartarmen drar igen. Själva reportagen var bara en ursäkt. Jag vill fika nya fik, titta nya utsikter, bada nya vikar. Höra dialekter som inte låter som från Drottninggatan.

Är det luft i cykeldäcken?
Jag vill köra tempopass med nyfikenheten.

Mot horisonten!
Mot Deje åtminstone.