När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Kärrar

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont. 

Lokala sopor och knarrare

Bonaden

Livet går sin gilla gång. Nyss var vi till soptippen i Deje för allra sista gången med höstens och vårens hopsamlade överflöd från trädgårdskompost och garage. Nu läser jag i lokala annonsbladet att nya återvinningscentralen öppnar den 1 juni.

En i familjen hoppas innerligt att en slipper backa med kärra där.

Hon som kan.

### För tre år sedan upptäckte jag att vi bodde nästan granne med kornknarren. (Läs mer här).
### Förmodligen hade vi gjort det sedan 1983 när vi flyttade hit.
### Hoppas, hoppas, hoppas att han stannar kvar i området, fast det blivit sopcentral där vi hörde honom i fjol.

Sök dig en gud

I begynnelsen var Webcrawler, Altavista och Yahoo och de var inte bra. Då kom den nya sökmotorn och allt blev förklarat. Det heter inte leta längre, det heter googla, säger ordspråket på Grossbolstorp.

Hur många vädergudar finns det? undrade jag häromdagen på Facebook och fick svar av mina vänner. Någon gav mig namnen på både vind- och åskguden. Nu var mitt intresse väckt. Det finns en väldig massa vädergudar, kan jag meddela efter idogt sökande.

Google ger 4 600 träff på ordet vädergud. Zeus, Indra, Njord och…

Gudar i tjugonde århundradet
På lördagen gofikar vi på Gamla kraftstationen i Deje. Ryttarkaka, vispgrädde och apelsinbitar. Snart kommer vi att prata om en av utställarna, Gudrun Sjödén. Har du provat att googla på Gud nån gång? frågar min vän Vargen.

Nej.

När vi kommer hem minns jag hans tips. ”Gud” skriver jag i sökmotorn i mobilen. Resultatet är rena uppenbarelsen. Här har du de fyra första förslagen till gudar i tjugonde århundradet. Lägg märke till ordningsföljden.

Gudrun Sjödén
gudfadern
Gudrun Schyman
gud

Gud i Google

(Tipstack till Sven-Olov Berggren).

Åsa Romsons och mina tårar

Automat

Utsmyckad biljettautomat i Åmål.

Tårar i rösten i min radio. Det är språkröret Åsa Romson som tackar för sig.

Jag tänker inte recensera Miljöpartiet, det får bli en annan gång. De splittrar vår miljörörelse tyckte jag när de bildades och tycker så än. De har en massa bra idéer och folk och en väldig förmåga att hålla sig med knepiga vänner, det tillhör också bilden. Så blev de recenserade i alla fall.

Tårar var det. En gång lärde jag mig uttrycket mjukhetens styrka. Maskrosen växer genom asfalten, det är starkare att våga visa sig svag än bara stark.

Jag glömmer aldrig när det satt folk på främre raden och först skrattade och sedan grät, vid några av mina antirasistiska föreställningar. Det handlade om vår resa till södra Polen och Auschwitz. Först skrattade de, sedan grät de.

Vi är en del som har alerta tårkanaler. När tv:n blir det minsta sentimental brukar familjen titta kärt på mig: – Pappa gråter.

Grät inför kommunpamparna
Mitt personliga rekord var när jag började snyfta inför provinsens kommunalråd och kommunchefer, vid en trafikkonferens. Plötsligt hör de ärrade politikerna hur länstrafikbolagets informatör får tårar i ögonen mitt i sin power point-bild om kommande priser i kollektivtrafiken.

Jag tyckte så synd om dem.

Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite

Skriva kåseri

Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.

Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.

Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?

Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.

***

Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.

Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.

Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.

Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.

Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.

Pröva med att stryka sista meningen.

Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.

Utropstecken används när någon skriker.

Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.

Rensa bort alla onödiga adjektiv.

Läsaren är och vill vara medskapande.

Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.

Undvik citationstecken, de förvirrar mest.

Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.

Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.

Tack för hjälpen, Unge.

Unges bok### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.

Vad vi gör

Trut.001

Pensionärer pratar. Det är det vi gör. Ge oss bara chansen.

Du kanske kan tänka dig hur det är? Du gick hem från jobbet en sista gång och nu sitter du hemma och dricker kaffe och har det gôtt. Dag efter dag. Läser tidningen länge och sedan tar du fram papperstidningen och läser den. Läser tabeller i division 7, förmodligen fotboll, jo det står det. Östra Deje ligger risigt till, 1-11 i målskillnad.

Du har det bra. Men prata får du inte. Den kära vännen är på jobbet, bokcirkeln är slut och släktforskningen har inte börjat än.

Tandläkarn, hurra!
Jag blir så glad när de hör av sig. Folktandvården kallar. Jippie! Som patient tillämpar jag givetvis diskretion, tystnadsplikt och journalistisk etik. Men så mycket kan jag säga – SÄGA – som att hon inte får en syl i vädret och knappt hinner komma åt min tandsten i underkäken ens, första timmen. Ty jag har mycket att berätta.

– Vänta, berättade jag om när jag jobbade på sågen i Molkom och basen kom med papperet?

På eftermiddagen vandrar jag elljusspåret fram. Då möter jag en pensionär. Två stycken av oss ensamma i solen, det blir många ord. Sedan kommer det två daglediga till. Jag håller på att aldrig släppa hem dem.

På kvällen har jag Konsumkön.

Ni borde skämmas

Opersonliga.001

Enkät i VF om förskolepersonalens arbetskläder.

Du vet hur det är med kommunenkäter till tidningarna. Eller, det kanske du inte vet nej. Det är ett skitjobb för den journalist som ska göra enkäten. Alltid är det några som krånglar och låter bli att svara, eller så svarar de på en annan fråga som är lättare att motivera.

Journalistiskt skitjobb men bra läsning när sammanställningen väl är tryckt. Sedan kommer korrigeringarna.

Här följer en sådan korrigering från signaturen Arg skattebetalare. Vad är det för en djuping som har svarat för Forshaga kommuns räkning i Värmlands Folkblad den 2 maj, på frågan om huruvida förskolepersonalen får arbetskläder? ”Opersonliga ytterkläder att låna” står det. Vad innerst inne i glödheta är det för sorts kläder? Bär min kommuns politiker personliga kläder de, kanske tjänstemännen med, men förskollärarna i barnkommunen får dra på sig ett opersonligt plagg? Hur är det plagget knäppt?

Hela svaret är knäppt, märker ni inte det?

Lilla och stora surheten
Förlåt, men ibland blir en sur. Det första jag som mångårig make till en förskollärare blir sur på är att ingen enda i förskolepersonalen tycks känna till dessa opersonliga plagg som de har rätt till. Det är den lilla surheten. Den stora surheten är denna eviga genusfråga.

Kan någon politiker i barnkommunen Forshaga eller andra berörda kommuner ärligen förklara för mig och sin personal vad det är som gör att gatukontorets folk får arbetskläder men inte förskolornas personal?

Om ni inte vill erkänna det ens för er själva, så kan jag avslöja hur ni tänkte. Det beror på att de som sköter gatorna har snopp, tänkte ni. Och då är det ju skillnad.

Ni borde skämmas.

Äntligen dags att gå vidare?

Tant Grön

Det börjar bli dags att gå vidare, det är ändå 47 år sedan.
Brukar jag inte påstå att jag tror på förlåtelse?

Såhär är det. I juli månad år 1969 gjorde jag min Grand Tour genom Europa, med liftartummens och min vän Q:s hjälp. Vi kom till Paris, London och Amsterdam och sedan kom vi hem.

Det vill säga, inte riktigt. Jag liftade ensam från Amsterdam och allt gick bra. Såg holländarnas stora damm ytterst mot havet, den med bilväg på, såg Bryssel som hastigast, drack outspädd apelsinsaft i Odense och fick lift ut ur Malmö mitt i natten.

Det stod alltid ett gäng liftare vid utfarten från varje större stad den gången. Jag fick sällskap med en stockholmare, vi skildes åt i Närke när han skulle österut. Nästa vänliga själ ställde av mig en bit utanför Örebro, på en raksträcka där. Klockan var halv nio på morgonen, solen sken.

Arga bokstäver
Vintrosa. Det namnet är för alltid inskrivet med arga röda bokstäver i mitt minne. Där, vid infarten till samhället, stod jag en hel dag och försökte att inte se orakad och livsfarlig ut. Det gick inget bra. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag ta bussen till Karlskoga, därifrån fick jag äntligen lift i två steg, ända hem till vår by.

Vintrosa har jag aldrig förlåtit. De tar inte upp liftare där. När vi passerat orten genom åren har jag tittat bort i protest och när E18 byggdes om, och lades så långt bort från samhället att det inte syns, blev jag riktigt lycklig.

Tant Grön? Gärna
– Ska vi inte åka till Tant Grön och fika? sa den kära vännen i helgen. Det ska vara så trevligt har jag hört.

När vi tittat färdigt på skivmässan i Björneborg och satt oss i bilen igen berättar hon i förbigående var den gröna butiken och trädgårdskafét ligger. I Vintrosa.

– Vad sa du, sa du?!!

Till beslut
Så kommer det sig att jag den 1 maj 2016 slutligen bestämmer mig för att förlåta vintrosaborna för vad som inte hände den 31 juli 1969. Räksmörgåsen är underbar, Budapest-bakelsen frisk och på andra sidan staketet studsar nyutsläppta lamm omkring och leker fårsläpp.

Jag är ju inte långsint.

Titta och njut, detta är min dyraste film

En gång fick Peps Persson frågan:
– Hur ser du ut, egentligen?

Det är en bra fråga. Hur jag själv ser ut – när jag löper? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Vaggar, stapplar, nåt sånt skulle jag tro. Fast en sak har jag märkt. Det är som om jag får ett bättre löpsteg på öar nära Afrika, helst i uppförsbacke uppför röda vulkaner med solen snett ovanför höger öra.

Titta och njut, det gjorde jag. Det stora vita huset längst bort är förresten det övergivna hotellet Atlante del Sol.

Tass, tass, tass 😉

På lätta ben uppför den röda vulkanen Montana Roja i kanten av Playa Blanca.