Lyckor med fem dialekter

Bilar

Alla dessa lyckor. En 16-månaders som somnar i min kram för att vi vill det. Ett snöfall och ett till, en pulkakulle som en kommunal medarbetare hittat på och en annan brukar sköta. En måltid, flera måltider, tillsammans med många vi tycker om. Ett levande ljus som glittrar i ögon, fem dialekter runt vårt bord. Åttaåringar som lär mig nya ting, yngre som sitter i knä och undrar än en gång vad ”sneggelvesp” betyder. Gäster i badkaret som vill ha dricka med tre sugrör, för det brukar de få i detta hus. En julklappsbok att läsa högt. En till. Ett tomt oskrivet block i present. En vacker morgonhimmel att upptäcka tillsammans. Gofika med hembakta kakor från hon som kan.

Gäst i badkaretEn 16-månaders som vaknar och vill visa att han har börjat gå. Stilla pudersnö att bli glad av, när vi trycker näsorna mot rutan.

Alla dessa lyckor.

Bästa händelsen i fjol

En åttaårig vän summerar år 2015. Vad var det bästa som hände under året? Han funderar en kort stund, sedan kommer svaret:
– Lomjansguten med Västanå teater.

Det är i sådana stunder en känner att en måste ha varit till någon nytta i livet. Just nu studerar han Löwensköldska ringen, för den ska hans favoritteater spela i sommar. Vi i hans omgivning har bara inspirerat, känslan och lusten har han hittat själv.

Undrar vad jag själv hade tyckt var bäst med mitt år som åttaåring. Min första skidtävling, den vid barnhemmet i Molkom?

Bilden är från Västanå teaters föreställning
Lomjansguten. (Foto: Håkan Larsson)

Backen är sig lik men inte jag

Flyger över snön

Arkivbild.

Mitt i elljusbacken tittar pulkabarnen förundrat på mig. Vad håller den där på med? Jag har startat i vanlig takt, den fart jag hade innan skadan, men nu märker jag skillnaden. Backen är sig lik men det är inte jag. Sista tio metrarna innan krönet är det svårt att kalla löpsteget löpsteg, jag stapplar.

Allt har börjat med glädje. Den glädje som bara en blivande runda i decimeterdjup snö och fem minusgrader kan ge åt en människokropp. Äntligen har snön fallit över sydvästra Svealand, äntligen har jag kommit så långt i min rehablöpning att jag får springa sju minuter i sträck, mitt i passet.

Klaga inte på rehabiliteringen, den har jag uppfunnit själv efter att ha sneglat på en idrottsläkarspalt på nätet. Den här gubben ska inte ha något återfall i benhinneinflammationen, det är det enda viktiga. Återkomsten får ta sin tid, det struntar jag i, jag ska inte till Rio i sommar i alla fall. Möjligen Tokyo-OS 2020.

Eller möjligen inte.

Just det, när Rio-OS går i augusti, då är en annan pensionär och kan titta på marathonlöpning på tv hela nätterna. Tjohoo!

Första gången med broddar
Medan den kära vännen sätter broddar på löparskorna klär jag mig i dubbla lager. Munnen vattnas och benen spritter men lungorna är mer eftertänksamma. Idioten cyklade inte, idioten simmade inte… För första gången denna vinter får jag lov att gå i foppatofflor över verandan när jag ska springa. Den är i trä och jag tänker inte sätta dubbspår i trävirket. I stället får jag snällt sätta mig längst bort på trappan och snöra på mig skorna där.

Rehablöpning. En minut gång, en minut lättjogg. Så började det för sju veckor sedan. Sedan dess har jag tränat på att hålla igen och lyckats fint med det. Ibland glömmer jag att titta på klockan när jag springer men det jämnar ut sig. Enda gången benhinnorna muttrade på allvar efteråt, var när jag lyckades vinterbada fullt påklädd långt borta i Skivedskogarna och fick halvskynda mig i en timme, hem.

Sträckan jag får springa har ökat, vecka efter vecka. Meningen är att jag ska kunna springa 30 minuter sammanhängande i lätt takt vecka 3, 2016. Då har jag verkligen inte jäktat med upptrappningen.

Själen sjunger
Skorna på, tar gps-klockan från verandaräcket. Det brukar ta lika lång tid för henne att hitta satelliterna som för mig att knyta skosnörena. Först en minut gång, sedan en minut spring. Kylan smeker kinderna, när jag passerar Lindåsgatan trillar redan tårarna, snart springer jag förbi Backsippans forna fritidshem och då är det ännu värre. Borde jag ha lämnat glasögonen hemma? Nej, gränsen går vid 10 minus.

I början är det välplogad gång- och cykelväg men ändå tillräckligt med packad snö för att broddarna ska trivas. Utför går det lätt och nere på platten mår ben och lungor fortfarande fint. Själen sjunger, tass tass tass mot Grossbolsgatan när jag viker höger ett tag, innan jag svänger in bland husen på Hantverksgatan. Ute på Storgatan viker jag vänster och strax vänster igen, ut i lössnön på gräsmattan bakom skolan.

Älskade snöpuls.

Sju hela minuter
Spår av löparlycka
Där far jag runt några minuter sedan. Sju hela minuter närmare bestämt. Så långt har jag inte sprungit i sträck sedan budkavle-DM i september. Änglarna sjunger.

Går en minut igen och sedan ligger elljusbacken väster om Pingstkyrkan där lockande som alltid. Fullt med barn och pulkor på glid, vad gör det. Det finns plats för en 64-årig farbror med drömmar.

Där drömmer jag mig nu uppför, steg för steg sedan, medan pulkorna viner kring benen.

– Vad i all sin dar håller den där farbrorn på med? undrar barnen. Det undrar mina lungor med.

Dom ska härdas.

Världen somnade om

NäthatTisdag: försöker skriva ordet ”näthatarna” på Twitter. Rättstavningsprogrammet ändrar till ”näthararna”. Bättre kan det inte sägas.

Onsdag: fortsätter städa upp på jobbet efter en kampanj med fejkinlägg som en annan hare organiserat. De fega finns överallt.

I morgon kväll: ge järnet Malena Ernman, det är inte en tillfällighet att du har över 160 000 följare på Facebook.

Från Malenas sida:
”Alan, 3 år, fick världen att vakna till. Men världen somnade om. Minst 3671 människor har drunknat i Medelhavet i år. 1200 av dom var barn. Många volontärer kämpar med att hjälpa rädda människoliv idag medan nästan hela Europa vänder sin rygg. Stöd dom via Rädda Barnen, Röda Korset, Unicef, Lighthouse Refugee Relief, Gula Båtarna och många av dom hundratals volontärer som är där och hjälper på egen hand. Vi får aldrig sluta bry oss!”

Vakna, värld. EU är en fästning, Sverige river broar. Riv murarna i stället, gör id-kontrollanterna arbetslösa. Världen behöver fler medmänniskor och färre egon.

Har ni glömt hur nyss era egna folk var på flykt?

Rasisternas intranät

Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58För tre och ett halvt år sedan var det Värmlands Folkblad som tog beslutet. De stängde kommentarsfälten till sina artiklar efter allt näthat. Ett beslut jag aldrig ångrat, säger tidningens chefredaktör Peter Franke.

Nu har tidningskoncernen Mittmedia tagit samma beslut. Läsarkommentarerna har spelat ut sin roll, säger Daniel Nordström, chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.

Det är tyvärr en nödvändig och bra åtgärd. Svenska tidningar har alltför länge hållit rasister och andra näthatare med gratis intranät och talarstol.

# Här berättar Daniel Nordström om saken:
# Kommentarsfunktionen stängs – vi öppnar för en ny dialog.
# Artikel i tidningen Journalisten.

Försöker fylla folks kontrollbehov

Hur är det Mikael Wiehe sjunger om sångaren Victor Jara, som blev mördad efter kuppen i Chile den elfte september 1973?

”…att dö för förtjänst
det väger lätt som en fjäder
Men att dö för sitt folk
det väger tungt som en sten”.

Själv är jag inte direkt den heroiska typen. Jag blev journalist för att förändra världen (det gick sådär) och sedan informatör i det allmännas tjänst. Först för att hjälpa folk skydda sig mot brand och olyckor och senare för att göra det lättare att resa miljövänligt.

Jag tycker om att ha ett jobb där det även finns ett ideellt motiv. Dö för mitt folk har jag inte tänkt mig men tjäna det känns bra. Även på fritiden ibland.

Tungt men kul
Så nu ska jag strax ut och rekognosera de sista stolpkontrollerna till vårens första kartsläpp i friskvårdssatsningen Friska Forshaga. Femtio kontroller har jag hittat på sammanlagt, en del lätta, några svåra. Tre stycken återstår att titta till, innan kartan kan lämnas till tryck. Det är första gången jag gör just det här jobbet och ansvaret känns fint att bära. Tungt och kul på samma gång.

Jag tror inte mina tidigare kollegor varit ute i skogen och rekat i mellandagarna förut, men nu blev det sent bestämt vilket område vi skulle använda. Jag hade inget val.

Vinterbadat av misstag
Långsamt men säkert har jag skannat av områdena öster och väster om Klarälven. Muttrat över vindfället som behagat ramla rakt över min tänkta kontrollpunkt dikesslutet, njutit av utsikten jag upptäckte när jag sprang alla tätortens gator för något år sedan, vinterbadat av misstag i ett surdrag. Filat, flyttat tänkta kontroller och mått bra.

StolpjaktStilla snöfall över Forshaga, äntligen lite snö igen. Tre kontroller kvar.

Tjäna folket.

Trevlig Mångfaldsrik Midvinter!

Ljusstake

Bloggen har jullov för han som har hand om’et har annat att tänka på.

Trevlig mångfaldsrik midvinter på dig, vare sig du firar en lycklig födelse i Betlehem genom att bära hem en gran på gammalt tyskt sätt, klä ut far till stor tjock tomte efter idé från en snäll turk och titta på en arg tecknad amerikansk sjömansanka med naken underkropp – eller högtidlighåller något helt annat, som just du tycker passar bra när mörkret börjar krympa.

# Snart är det ljust hela natten igen.
# Njut av mörkret nu.  Det behövs, det med.

Konsten att förvåna sig

Vanan

Då och då bör du förvåna dig och din omgivning. Det gäller inom alla områden.

Problemet är bara att jag känner den jäkeln. Hur ska jag någonsin kunna få mig själv att höja på ögonbrynen? Kräva fler poliser på gator och grusvägar? Redan gjort. Börja inse att ABBA skapat en och annan hörbar låt? Redan gjort. Skaffa benlindor och bli blåmoderat? Nåja, det finns gränser.

Det är svårt för ett kontrollfreak att gå utanför ramen. Kära nån, jag har ju en packningslista klar i datorn jämt. Sitter alltid på samma plats vid köksbordet, dukar alltid frukost på samma sätt. Hur kan man lura en sån?

Det är då jag kommer på hur jag ska förvåna mig. Jag säger inte hur men lätt blir det.

Asch, ja berättar’t, det kvittar.
Jag ska byta plats.

Hu.

## Wikipedia tänker till:
## ”Vanor formas genom att man utför dem”.
## Jaså.

Dä’ lugnt

Det är lördag.
Känn ingen press.

### Asch, det är säkert ingen annan i hela Mellansverige som har kommit på att det är sista lördagen innan julafton och att hen inte har köpt en enda julklapp än och vad var det nu älsklingen önskade sig, den tredje grejen, det är inga problem, säkert finns det gott om p-platser på köpcentret och inga köer alls i kassorna, allt är lugnt, du blir garanterat ensam i hela stan, en kvart tar hela handlingen, högst.
Tomten kommer

### Inte.