Etikett: Ord

Fem magiska ord för en löpare

Fem magiska ord, när två löpare just har upptäckt varandra på konferens i främmande stad: ”Har du skorna med dig?”

De brukar ofta följas av vänliga gliringar från omgivningen. ”Det får vi hoppas att han inte for hit i strumplästen.”

Sådant hör ingen riktig löpare. ”Ja”, svarar den andre, ”jag har skorna med”. Nu vet två personer att detta blir ett bra möte. Skorna är med.

 

 

 

 

 

Förklaring för titellösa

Jag tycker inte om titlar berättade jag häromdagen och gav för säkerhets skull 25 förslag på titlar till dig som tappat din. Några har bett om förklaringar, så här kommer de:

Motpåve – motvalls småpåve.
Miniräknare – håller inga stora tal.
Stegräknare – utgår rent matematiskt.
Sakförläggare – sambo med plockare.
Efterföljare – ständig tvåa.

Väghållare – håller sig med renar.
Uthållare – orkar gå ut ofta.
Ihållare – förälder som vägrar släppa taget.
Andare – får speglar att bli immiga.
Pulsklockare – något mekanisk hjärtevän.

Hårtappare – ägare av spegel som tappat förmågan att återge tjockt hår.
Underbarare – ser ingen ände på sin egen förträfflighet.
Simkorthållare – håller sig med telefonkort ifall det skulle ringa.
Telefonförsvarare – hinner före svararen.
Bordläggare – båtbyggare som aldrig blir färdig.

Handplockare – nervöst intervjuoffer.
Dårradskrivare – skriver aldrig under.
Badkarstant – kvinna som ligger i.
Slangkrypare – får aldrig rätt men svarar på ålderdomlig stadsdialekt.
Påpekare – överansträngd noterare.

Påhittare – hittar som i sin egen ficka i den franska staden Pau.
Detting – är med i matchen (motsats till föredetting).
Määääästerschmidt – talare vid fikabordet som här skulle påpeka att ”det heter faktiskt Messerschmitt, men det är inte det du menar”.
Sär skrivare – skribent som får varje sammansatt ord att bli en hop.
Foku-foku-foku-vahettere-serare – fotbollsspelare från Stockholm.


 

 

 


Till dig som tappat din titel

Jag tycker inte om titlar. Ibland sätter jag ut en i alla fall, så folk ska förstå att jag är den jag är och inte bättre. Här är några titlar för dig som behöver en:

Motpåve.
Miniräknare.
Stegräknare.
Sakförläggare.
Efterföljare.

Väghållare.
Uthållare.
Ihållare.
Andare.
Pulsklockare.

Hårtappare.
Underbarare.
Simkorthållare.
Telefonförsvarare.
Bordläggare.

Handplockare.
Dårradskrivare.
Badkarstant.
Slangkrypare.
Påpekare.

Påhittare.
Detting.
Määääästerschmidt.
Sär skrivare.
Foku-foku-foku-vahettere-serare.

 

Erik Bengtsons berättarglädje

Här skulle egentligen ha följt ett alldeles särskilt livfullt referat av Erik Bengtsons framträdande i biblioteket i Karlstad på tisdagskvällen ………………………………….…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………….. och här skulle det ha slutat.

 

Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.

Boken han berättade om är romanen Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottners förlag) som han nyss har gett ut. Flera hundra personer kom för att lyssna och ha roligt och biblioteket, Föreningen för Värmlandslitteratur, Karlstad Lever och Karlstads Bokcafé arrangerade.

Jag har inte tid att skriva mer. Nu ska jag läsa boken. Den handlar om en stads utveckling från överbebyggd kåkstad och bondby med kor och grisar i prång och gränder till modern handels- och industristad. Branden 1865 och unionsupplösningen 1905 är några av de omtumlande händelserna. Personerna, personerna ska vi inte tala om. En av dem blev han särskilt förälskad i.

Nu – läser jag.

 

Länk till krönikan Mina löparguruer: Erik Bengtson

 

Vår tids guldfeber genom Robert Nybergs ögon

Jag har haft glädjen att arbeta med många begåvade bildskapare. Pressfotografer som jag bara behövde ställa mig snett bakom, så såg jag att bilden de just höll på att ta var rena ingressen till den text jag skulle skriva. Sedan var det bara att åka hem till redaktionen och skriva, utifrån ett foto jag inte hade sett, bara sett tas.

Rätt många tecknare har det också blivit i olika projekt som kommit i min väg. Det var alltid lika spännande att se hur de skulle ge liv åt vårt gemensamma ämne.

Samma sak med skrivarkurserna. Under många år var jag med och ledde sådana kurser på olika håll. Högskolan i Kalmar (fortbildning av journalister), Karlstads universitet, olika folkhögskolor och studieförbund. Hela tiden hände samma sak även där. Jag kom att beundra de som är bra på att tänka i bilder och insåg en ny nytta med det.

Till saken hör att det var Skapande svenska, Levande reportage och den sortens tema på kurserna. Ibland dök det upp pressfotografer eller duktiga amatörkonstnärer som deltagare, folk som ofta hade dåligt självförtroende när de nu skulle behöva jobba med ord.

– Nej, jag kan inte stava. Jag skriver som en kratta.

Öga för detaljer
Det var alltid lika roligt att hjälpa dem hjälpa sig själva att upptäcka hur fel de hade. Ska du skriva trovärdiga och levande texter, exempelvis ett reportage, då är en sak viktigare än det mesta. Du måste ha ögonen med dig och sinne för detaljer. Du måste leta rätt på de betydelsebärande detaljerna. Har den tunge makthavaren en hund som han älskar, se då till att detta djur kommer med i texten. Min stående uppmaning när jag skickade ut dem på övningar var:

– Fråga va’ hunn’ heter.

Gång på gång visade det sig hur stor nytta bildmänniskorna hade av sin långvariga träning i att se. När jag frågade hur de vita reflexstolparna ser ut längs värmländska vägar, nog var det fotograferna som kunde berätta att reflexerna är fyrkantiga på ena sidan och runda på den andra, vilka som sitter på vilken sida och varför vissa är orange.

Hela tiden såg de det andra inte såg. De välskötta pelargonierna i sina krukor i fönstret på bilverkstaden. Motorcykelhjälmen i sakristian. Den slitna bibeln i damfotbollslagets omklädningsrum.

Den mest begåvade
Robert Nyberg har ett sådant tränat öga. Helt säkert är han den mest begåvade bildskapare jag samarbetat med. Samarbeta, det är nyckelordet.

Fredrik.

Förr fanns det journalister som såg fotografen som något man tog med sig och som möjligen kunde tänkas ha ett foto med sig hem, ofta fristående från texten. En medhavd chaufför, händelsevis med en kamera i en rem om halsen. Första stycket i den här texten handlar om en modernare syn på saken. Det är i samarbetet mellan text och bild saker kan hända. Två hör mer än en och ser så mycket mer.

Detta visste jag förut och samarbetet med Robert stärkte sannerligen den övertygelsen.

Robert Nyberg är född 1956 och tecknar på heltid sedan 20 år. Kommenterar samtiden i fack- och dagspress, illustrerar böcker, ställer ut sina bilder och håller föredrag. Ibland genom att göra satiriska teckningar i samspel med publiken, i ”direktsändning”. En hisnande upplevelse.

Vek division 8-spelare
Som tolvåring flyttade han från rika Danderyd till barnrika Farsta. Så här skriver han själv om fortsättningen på sin webbplats robertnyberg.nu:

”Utbildar mig till byggnadssnickare efter gymnasiet och miltärtjänst i Luleå. Tecknar då oavlönat i vänsterpress och är löpstark men vek division 8-spelare i fotboll. Går konstlinjen på Birkagårdens folkhögskola i två år till 1983. Frivilligarbete på Folket i Bild Kulturfronts redaktion. Medverkar i varje nummer av FiB ett antal år.

Vid mitten av 80-talet tecknar jag regelbundet i Metallarbetaren och så småningom också i Kamratposten. Gör ofta bilder till min bror Mikael Nybergs texter i diverse stora och små tidningar, till exempel på Aftonbladets kultursida och i Clarté. Tecknar gästserien en månad åt Dagens Nyheter 1987, där jag senare också ritar åt sportbilagan och ekonomisidorna. Samarbetet med författaren Johan Althoff inleds och 1990 gör vi bilderboken Betong-Olsson. 1993 ’hittar’ fackförbundet Kommunal mig och ger mina bilder ett genomslag utan motstycke i min produktion.

Jag är medlem i föreningen Svenska Tecknare, styrelseledamot under några år på 90-talet. Är nu aktiv i Folket i Bild igen och har bland annat varit med och startat satirarkivet.se, samlingsplatsen för satir i bild på nätet.

Mina bilder kan man idag hitta i bland annat ST-press, Dagens Arbete, Mitt Kommunal, Folket i Bild, Kritiska EU-fakta, Miljömagasinet, Transportarbetaren, Här & Nu och på Aftonbladets ledarsida. Från år 2001 arbetar Lena och jag tillsammans med idéproduktionen och med framställningen av tryckoriginal.

Jag har blivit hedrad med ett antal priser genom åren, inte minst från fackföreningsrörelsen. Nu senast också Johan Ahlbäcksstipendiet (2009) och det nyinstiftade Gormanderpriset (2010). Gormanderpriset utdelas till minne av författaren Gunnar Ohrlander. 2011 tilldelades jag det prestigefulla EWK-priset från EWK-stiftelsen. Prisutdelningen skedde på Centrum för Politisk illustrationskonst/Arbetets Museum i Norrköping.”

Glad när Hans ringde
Vad Robert inte berättar är hur klok och begåvad han är. Jag hade följt och gillat hans bilder genom åren. Därför var det en särskild glädje när Hans Olsson en dag ringde och ville att jag skulle göra ett studiematerial tillsammans med Robert. Hans var dynamisk studieansvarig inom Kommunal Värmland, som den gången fungerade som förlag, utbildningsorganisation, reseorganisatör och flitig tillverkare av t-tröjor med Roberts teckningar på. Bland mycket annat.

Det blev en bok för gymnasister, Ordbok, och ytterligare ett studiematerial. Lite senare illustrerade han också de krönikor jag skrev under några år för webbplatsen skyddsnatet.se. Framför allt blev det en fortsatt studie i hur en tänkande bildmakare arbetar.

Drar ner brallorna på pamparna
Robert är sannerligen ingen följsam medhavd chaufför som mer eller mindre osjälvständigt gör en bild till en text. Inte i våra projekt. Han var en synnerligen aktiv deltagare också när själva texterna skulle tas fram, idéerna och uppslagen. Ett proffs som det var en glädje att samarbeta med och det var verkligen inte jag som drog stora idélasset.

Det är det där tränade ögat. Det är den där blicken för detaljer (i både bild och ord) och för tillvarons små och stora absurditeter. Teckningarna som alltid låter en se världen tydligare, med eller utan pratbubblor.

Så här skrev juryn i motiveringen när han fick EWK-priset:

“Ingen kan som Robert Nyberg dra ner brallorna på pampar, byråkrater och börsklippare. Deras fikonspråk om rationaliseringar och vinstintressen i den offentliga sektorn avslöjar han roligt och obarmhärtigt.”

Tjugo års smakprov i Guldfeber
Nu presenterar Robert rika smakprov på sin produktion genom åren i en 448-sidig samling. Guldfeber heter boken som nyss har kommit ut på Karneval förlag. (Köp den direkt från dem, det verkar vara billigast).

Få svenska konstnärer har fått sina bilder lika spridda. De har synts i tunnelbanan, de har synts på vykort och flygblad i miljonupplagor, de finns i seriestrippar och på t-tröjor. Alltid på undersköterskornas och städerskornas sida, formulerar han de tankar som vi i svenska folket inte visste att vi tänkte.

Bilderna är lätta att känna igen, skriver förlaget. Ja, verkligen. Humorn är varm, satiren arg och pennan vass men mänsklig. Urvalet av teckningar i Guldfeber är generöst och tillsammans skapar de en myllrande bild av Sverige och världen de senaste tjugo åren. Mycken kritik, många aha-upplevelser. Tillsammans berättar de en sedelärande historia om hur världen är och kunde vara. Många skratt och småleenden, mycken inspiration. Hela tiden visar han oss vilka möjligheter den tecknade bilden har.

”Gomorron. Läggdags”
Läs den här boken. Låna den på bibliotek, köp hem den till fackexpeditionen, unna dig den i julklapp eller höstpresent. Det är en sådan glädje att se Robert dra ner de där byxorna på pampar, byråkrater och börsklippare.

”Gomorron. Läggdags.” Kan den beskrivas bättre, undersköterskornas och de gamlas vardag på institutionen? Idén fick han i hissen på väg ner till tvättstugan. Den kom så snabbt och behövde inte ens visas för hustrun Lena för godkännande. Hur många tusen har lett igenkännande sedan dess åt teckningen med pratbubblan?

Gomorron.
Läggdags.

 

 

 

Det ska inte vara lätt

Kanske är det meningen med mitt liv att skrivandet inte ska vara lätt? Varför skulle det vara det? Jag ska vara envis och jag ska välja familjen före karriären och filmjölksskrivandet framför heltidsförfattandet. Det kommer jag aldrig att ångra. Jag ska försöka göra nytta på alla dessa arbetsplatser som lärt mig så mycket om att vara människa. Ett tag sitter jag till och med i en företagsledning.

Kära nån, Vår Herre måste verkligen ha humor.

En hel del texter har jag fått tryckta, det får man ändå säga. Tjugotre böcker och mindre skrifter i allsköns ämnen, dessutom medverkat i lika många antologier. Tusen krönikor, en kortfilm, 600 scenframträdanden, lett mängder med skrivarkurser, skrivit drygt 300 blogginlägg här av bara farten. Men – inte det dova dunket på en bokhandelsdisk som jag hade tänkt.

Inte än.

Tre romaner i datorn nästan utgivna av ett prestigeförlag, men jag stöp på mållinjen. Ett manus var med bland tio i slutgallringen, av vilka sex gavs ut. Senaste förlaget har inte svarat. Inte än. Det där andra företaget som kunde ha blivit plattform för bloggen vill inte, tror jag. Men vadå, jag har väl inte heller varit perfekt alla livets dagar?

Det ska inte vara lätt.

Och ändå: den där glädjen när tanken och formuleringen någon gång trivs ihop. Den där driften att uttrycka sig som redan vår förmoder grottmålerskan och berättaren vid lägerelden kände.

Det är lätt.

 

Big Mac & Chocken

Torsdag, hamnar i Säffle dagen efter beskedet. På McDonalds är det nästan folktomt halv tolv, men lokalen doftar nystädad och jag får Säffle-Tidningen gratis till hamburgaren. I ryggsäcken ligger nya numret av Språktidningen, där en artikel handlar om våra moderna regionala dialekter. I Boden kallas hamburgare huggare, i Stockholm och Norrland heter McDonalds donken, i Skåne donkan.

Du får så många associationer när du hamnar på en ort som över en natt blivit ofrivillig lärobok i Marknadens Allmakt & Kapitalets Globala Rörelse. Nästan 400 jobb försvinner då Volvo Bussar lägger ner i Säffle och satsar på Wroclaw. Det blir som 20 000 förlorade jobb i Stockholm, berättar en expert på radion. Glöm inte underleverantörerna.

– Di säger det finns jobb i Kiruna, mumlar mannen två bord bort.
– Ja… suckar hans bordsgranne.

Vi är sju gäster i lokalen. Alla läser lokaltidningens uppslag om hur hundra år av busstillverkning går i graven. Läser, tuggar snabbmat och tänker samma trötta tanke. Vad ska man göra? Vad har vi för val?

I Kiruna kallas hamburgare hampis.
Ordet töligt finns bara i en enda landsända i hela världen.

Byråkrati Mass Index

Upphittat uttryck på facebook, översatt till svenska av mig: Byråkrati Mass Index, BMI.

Du får tänka ut själv vad orden betyder för dig. Mängden handlingar per punkt på dagordningen vid ett normalt nämndsammanträde i en normaltrevlig svensk kommun? Mängden inblandade myndigheter och upphandlade privata bolag per tågresenär på sträckan Stockholm-Göteborg? Utgångsvikten när en behjärtansvärd viktminskningskampanj börjar bland personalen på ett av våra tyngre statliga verk?

Jag bara tycker om orden.
De dansar halling i min fantasi.

Där är det ett väldigt dansande.