Kategori: Natur

Möte med en knarksparv

Är jag amatör som löpare så är jag det ännu mer som fågelskådare. Skillnaden är möjligen att som ornitolog blir jag långsamt bättre. Nu har jag dessutom fått bekräftat vad jag är för sort: nattskådare. Det kunde den här nattugglan ha räknat ut för länge sedan.

Dagen efter att jag hälsat på nattskärran på Brattforsheden igen skrev min facebookvän Uno Larsson om en annan nattlig fågel. Kornknarren. Den hörde han ofta en gång i tiden, men det var länge sedan. Hon finns väl knappast kvar.

Nej, det är si och så med den saken, sedan vallodlarna började slå sina vallar flera gånger och dessutom tidigare än förr. Men jag är ju hängiven googlare också. Efter en stunds letande hittar jag fågeln i en färsk fågelskådarrapport på nätet. Bland de få kornknarrar som finns kvar i Värmland har några faktiskt hörts i både Unos och mina trakter härom natten. Då finns bara en sak att göra.

Letar en timme utan resultat
I sena onsdagskvällningen ger jag mig ut. Den geografiska beskrivningen var kortfattad, bara ett ortnamn, men jag har läst på om var kornknarren trivs och travar iväg på en strapatsrik promenad över vildvuxna arealer. En hel timme smyger jag omkring brand brännässlor och annat vilt, på väg mot Klarälven. En råbock kliver förbi, morkullan kör skytteltrafik över mitt huvud, en gök gal hela tiden och snart hör jag får som bräker.

Ingen kornknarr.

Kan kan nog mycket han
Då går jag lika strapatsfullt tillbaka till bilen, kör en liten sträcka, parkerar längs en grusväg. Nej, där ser jag bara en annan fågelskådare på långt håll, kanske är det han som skrev rapporten? Han kan nog många arter han, dagfåglar också, kan tänka.

Jag kliver in i bilen igen, far en kilometer längre bort, parkerar i den ljusa juninatten och smyger ut på en grusväg igen. Natten är förresten inte lika ljus längre i duggregnet.

Då – hör jag honom. Hjärtat slår några extraslag av glädje. Hurra! Än en gång ett nytt fågelläte för första gången i livet. Crex crex låter det, som om du drar ett blixtlås upp och ner, fast mörkare, knarrigare. Crex crex, han heter så på latin. Sakta går jag mot ljudet, han knarrar igen, jag smyger, han knarrar. Knarksparven kallade somliga honom förr.

Min kornknarr verkar ha ett säkerhetsavstånd på 50 meter. Det kan jag leva med, lycklig som jag är över att ha hört honom. Kommer jag för nära tystnar han, går jag bakåt börjar han igen. När jag kommer hem mäter jag på kartan. Två kilometer och 750 meter hemifrån har jag en spelande kornknarr i en oslagen vall. Tänk om han har hållit till där i många år, utan att jag haft en aning om det?

Glädjestrålande väcker jag den kära vännen och berättar. Hon blir glad för min skull. Sedan dröjer det en lång stund innan jag somnar. Jag har träffat en knarksparv.

Länk: P2-fågeln: Kornknarr (även lätet).


 

 


 

 

 

 

Till vänster: Kornknarr på Jordbruksverkets sajt.
Till höger: Mobilfoto i dunkla juninatten: Här var det, fast liiiiite ljusare i verkligheten 🙂

Lycka i juninatten

 

 

 

 

 

Sen kväll vid sjön Alstern
på Brattforsheden.

Det är en lycka att vi har fyra årstider, drygt.
Det är en lycka att det finns sena försommarkvällar och nätter.
Det är en lycka.

Långt där ute ropar lommen ett viktigt meddelande. ”Det finns liv, det finns liv!”
Snart börjar nattskärran spinna.

 

Frisk matematik på trakten

Sedan finns det ju den enkla matematiken också. Friska Forshaga har satt ut 120 kontrollstolpar i olika svårighetsgrader, 40 vardera i Forshaga, Deje och Mölnbacka. En del stolpar i skogen och många i tätorterna. Innan dess har de delat ut de tre kartorna till alla hushåll och fler finns att köpa, för den som behöver. När jag skriver detta har 224 personer noterat på www.friskaforshaga.se att de besökt 6 643 kontroller.

Folkhälsa. Hembygdskunskap. En liten liten grön tävlingsdjävul.
… och om någon frågar hur är det själv då, så blir svaret ett blygsamt ”Jotack, jag är nöjd”.

Men väntar ivrigt på de nya som kommer upp den 10 augusti.

 

 

 

 

 

 

Bilden från www.friskaforshaga.se

Tre tankar

Ett av betingen jag gav mig själv under blogguppehållet var att tänka ut tre tankar.

1. Första tanken
Den första tanken blev ett ord. Ordet björklövslov, vilket var precis vad bloggen och jag tog oss. Är inte ordet talande nog? Björklövslov. Det säger oss att svenska folket i fortsättningen bör få två veckor ledigt i maj. Utan löneavdrag.

När lovet är slut måste alla skriva en berättelse. ”Mitt björklövslov”.

2. Andra tanken
Den andra tanken blev en formulering. ”Naturen själv är bästa blogg”. Ser du inte hur minsta sädesärla hittar tillbaka, hur minsta buske har årsringar och att minsta jordkoka är skapad av sådant som varit? Naturen för dagbok hela tiden.

3. Tredje tanken
Eftersom jag gillar att röra på mig blev tredje tanken en löpteoretisk grundsats. ”Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant.” Formulerat den hade jag gjort tidigare, nu fick den en utförligare förklaring.

Den ska jag berätta om på måndag.

 

 

 

 

Vad jag gjorde när bloggen hade björklövslov

Promenad med barnbarn, tittar på björkar som försiktigt börjat slå ut. Grönt. Vi står stilla länge och tittar på fågel vippstjärt. Sedan går jag hem och läser om henne i folktron.

Hämtar hem fågelläten till datorn, tränar på de tre arter jag bestämt mig för att lära mig i vår. Inte fem, inte sju. Tre. Den tredje är lite lurig.

Ser gräsmattan bli grönare och grönare, först i värmen framför elhuset, därefter vid gamla björkstubben som vi och det strävsamma livet låtit bli en egen ekologisk zon.

Lyssnar på fåglar i verkligheten. Vid ett torp i Dalsland seglar fiskgjusen förbi men också svalor och gäss. Gransångaren berättar om salt sill och lövsångaren blir andlös av sin egen sång.

Får helgbesök av två andra älskade små. Vi grillar korv på lördagen, badar i Deje badhus på söndagen. Sjunger, läser, lyssnar på en taltrast som har något att berätta.

Då och då en löprunda, nu har sista isen smält längs min snöpulsarstig genom skogen bort till Stackbråtarnas pulkakulle. Besöker alla forshagakontrollerna i Friska Forshaga på en enda dag, bara för att våren spritter i själen. Besöker alla Mölnbackas en annan dag.

Krattar i jorden i trädgårdslandet, den reder sig. Funderar. Trivs.
Tänker att naturen själv är bästa blogg.

 

Länk: senaste krönikan på tankesmedjanida.se
Saven stiger och maj är ljuvlig åt oss alla

PS. Tre beting gav jag mig själv under bloggens björklövslov, förutom att följa våren: Lära mig tre fåglars läten. Tänka ut tre tankar. Motionera tre mil. Återkommer om tankarna, anser själv att betinget är uppnått. DS.


En dag i maj

 

 

 


Plockar.

 

 

 

 

 

 

 

Sköljer. Rensar.

 

 

 

 

 

 

 

Lagar till. Äter. Känner släktskap med många generationer bakåt.

Ett av svenskans vackrare ord betyder förstling, första friskhet, det första av årets skörd. Nu smakar vi både på ordet och den försiktiga skörd ordet berättar om. De späda nässlorna från ett av tomtens mer livfulla hörn.

Farmor skulle ha gillat vad jag gjort de sista två åren. Lärt mig tycka om att plocka och laga till den primören.

Hälften av fjärilarna i trädgården kan inte ha fel.

 

Ska det va’ såhär?

Forshaga kommun minskar med 44 invånare. FN går ut och säger att vi människor måste börja äta mer insekter. Karlstad släcker rödljusen på Karl IX. Jag hinner bara vända ryggen till och ge bloggen ett ynka björklövslov så händer det grejor. Men jag ger inte tappt, fortsatt lov får det bli.

Kom igen, våren. Nu kör vi. Vi får väl åka över Sundsta.

 

 

 

 

Han ser med avsmak på mig

Åkte tåg. Det gick i tid, kom fram i tid. Jag läste en tid, slumrade en tid, drömde en tid. Hela tiden mitt i flödet.

Den kom till mig hela tiden, tiden.

Så skrev jag på tåget med datorn i knäet, så där som di store pôjkera brukar göra. Filosofiskt tycker jag själv. Töligt tycker korrekturläsaren inom mig.

Då händer det
Eftersom jag kom tidigt till stationen och tåget redan stod och väntade klev jag in i kupén som resenär nummer två. Alla platser utom min och en till var tomma än så länge. Efter en stund reste sig killen som satt på raden bakom mig och gick till nästa vagn. Jaha. Ensam igen. Precis när han hade gått kom en karl i 50-årsåldern in i kupén. När karln är två meter från mig stannar han och ser på mig med avsmak. Då känner jag det med.

Jädrar vad det luktar. Var det därför den andre bytte kupé?

Hela situationen är omöjlig, det är ingen idé att ens försöka prata sig ur den. Jag kan inte be karln med den rynkade näsan följa med till nästa tågvagn och leta reda på killen som släppte sig. Jag minns inte ens hur han såg ut.

I tolv minuter luktar det ruttet ägg.

Alla moderniteter, sjöutsikt och storspov

Periodvis har vi varit Hemnet-nördar. Veckor, månader då jag besökt fastighetsmäklarsajten varje dag. Uppdrag: hitta ett enskilt beläget fritidshus med alla moderniteter, sjöutsikt, storspov samt bra löpvägar och stigar. Nära till affärer, buss eller tåg och annan samhällsservice.

Billigt.

Några gånger har vi lagt bud och en gång höll köpet på att bli av fast storspoven saknades. Vi har lagt ner projektet nu. Det går inte att bo mycket bättre än vi redan gör, för en vettig kostnad. Kommunalrådet kan visserligen inte ordna sjöutsikt, enskildhet och storspov åt vår gata men sådant får man respektera och det är trevligt med grannar. Resten har vi. Hus köpta 1983 har dessutom en tendens att bli billiga att bo i. Jag tror det har med tid att göra. Tiden äter pengar.

Så nu bor vi som bara den. Åh vad vi bor, varenda dag bor vi, i rum efter rum.
Storspov har jag på skiva.

Vikten av hög densitet på en semesterbok

En bok som jag tar med mig på semesterresan ska ha hög densitet. Det måste vara mycket läsupplevelse per fraktat hekto. Alltså tog jag med mig Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro till Lanzarote. Jag hade fått den som pocket i födelsedagspresent.

För ett tag sedan skrev jag om hans tidigare bok Gryning över Kalari – Hur människan blev människa. Den, där han bland annat berättade om vilken uppfinning som kanske betytt mest i människans historia. Väskan. Vi var ju jägare och samlare i nästan hela vår historia, hittills. Då gör väskan av antilopskinn skillnad.

Ingen hierarki, inga förmögenheter
Jag hade fått anstränga mig för att inte börja läsa uppföljaren i förväg, innan resan. Den första var så bra. Nu satt jag på en kanarieö tolv mil från Afrika och slukade boken, äntligen.

Läste om människans historia, från de första stapplande stegen på två ben, förvånansvärt nog medan vi fortfarande var trädklättrare. Läste om hur människan knappast startade några krig under en mycket stor del av sin historia, inte så länge vi var jägare och samlare och saknade hierarkier och möjlighet att lagra några förmögenheter. Krigen kom på allvar med jordbruket, precis som klassamhället. Läste om hur våra förfäder levde i grupper på 20-30 stycken som drog omkring med alla sina få ägodelar på ryggen och jobbade några timmar om dagen bara. Resten av tiden pratade vi och skrattade.

”Människan är av naturen en glad skit. De som under evolutionens gång har tänkt att ’det lönar sig inte att gå ut och leta rötter för då kommer jag säkert att bli lejonmat’ och i stället stannat hemma och surat har inte haft så stora chanser att vidarebefordra sina pessimist-gener. De där obotliga optimisterna däremot som vaknar med en sång på läpparna och tänker att ’vad sjutton, det fixar sig nog!’ och därefter gett sig ut i vardagen för att skaffa mat åt sig och de sina har troligen haft en bättre chans att få vakna upp nästa dag.”

En enda revolution?
Lasse Berg skriver vackert, nyfiket och kunnigt. Ibland kom jag på mig själv med att ligga inne på hotellrummet och bara njuta av läsningen, glömsk av att jag befann mig på solresa och borde gå ut. Boken hindrade mig.

Allt hade ju börjat så bra:

”I årmiljoner drog våra förfäder omkring på vidderna i små jämlika gäng där alla var beroende av varandra. Inga lager, ingen produktion av mat. Ur hand i mun. Frosseri en dag, knorrande mage nästa. Historier i skymningen. Och så plötsligt denna neolitiska revolution, människans enda verkliga i ordets djupaste betydelse, när den invanda tillvaron rycks upp med rötterna, för att vändas upp och ner. Ingen förändring var mer omvälvande än den skiktning av människorna som följde när det stora pyramidformade samhället uppstod.”

”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna, med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln, byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket mellan varandra. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter.”

Så kort tid tog det.

De enda som inte invandrat
I den förra boken var det väskan som var den stora aha-upplevelsen, bland många andra. I den här boken är det en annan uppgift. Detta att det finns ett folk, ett enda i hela världen, som inte är invandrare.

Vilka det är får du läsa själv. Det är inte Jimmie Åkesson och andra ”helsvenskar” i alla fall, så mycket kan jag avslöja. De här medmänniskorna har betydligt svartare skinn.

Tre mänskliga krav
När jag kommer hem tar jag upp boken igen och bläddrar fram mina favoritställen. Tre saker präglar människan, förutom kraven på mat, värme, fortplantning och trygghet, skriver författaren:

– Vi vill tillhöra en grupp.
– Vi måste få kommunicera.
– Lättja.

Läs gärna boken du med. För mig är Lasse Berg en ny husgud. Det har jag inte många.

 

Länk. Krönika till Tankesmedjan Ida:
Alla människor är inte invandrare