Kategori: Utan kategori

Vajerräckeskrypkörning

Krama varandra i trafiken. Var det inte så han sa, den påhittade trafikexperten i alla tv-sketcherna? Alltså försöker jag göra det. Rattmuff på.

Men förundrad får man väl bli, i all försiktighet? Claes Tingvall på Trafikverket är min hjälte, inte bara för att vi gick på Sundstagymnasiet i Karlstad samtidigt. Jag tänker på hur han under stort motstånd införde vajerräcket på svenska vägar. De som redan räddat så många liv.

Jag är gammal SOS-operatör. Jag har talat med chockade vittnen många gånger, strax efter krocken. För mig är räckena en välsignelse. Varje räddat liv är en tingvallsk välsignelse.

Det som förundrar mig är alla dessa medmänniskor som plötsligt saktar ner till 75-80 kilometer i timmen, även om det så är 100 kilometer i timmen tillåtet längs den ”enfiliga” vajersträckan. Nyss körde de glatt i 98 när det var 90 tillåtet och smal väg med två mötande körbanor utan räcken.

Hur många gånger farligare var inte den vägen? Det som förundrar mig är att samma människa glatt kör fort med den livsfarliga mötande trafiken oskyddat en meter till vänster om sig. Men sedan drastiskt saktar ner när säkerheten höjs.

Bilar tror de sig kunna undvika att krocka med. Inte ett tillåtande räcke.

Stressad blir jag inte. Kör gärna i 80 om det är vad du klarar av. Fast du får förlåta om jag blir bekymrad, min vän. Du körde ju om mig alldeles nyss.

Mest läst

 

 

 

 

 

Mest besökta inlägg: nationaldagstalet mot främlingsfientligheten, krönikan om solidariteten när någons älskade vän försvann samt när jag länkade till Beda från Bogen. Satiren om den moderata understödstagarandan i norra Värmland har också många studerat och mitt sökande efter musik att älska.

Främlingsvänlighet. Solidaritet. Värmländsk progg. Satir mot skattesmitare. Blues från Mississippideltat.

Det finns hopp om svenska folket.

 

Musik medan jag skrev det här:
Thunderbird med ZZ Top.

Pekpinnevädertittarstormen

Jo du pôjk, dä ska ja säge dig att ja ä så illa gammel så ja minns välditt tydligt vicket väsen dä ble i Svea rike den kvällen som meteorologen på tv plötsligt inte använde pekpinne.

Fôlk va stôllige.
– Han peker ju mä hanna!

 

Fakta: Pohlman fick 50 pekpinnar med posten under tittarstormen.
Översättning: Jo du pojke, det ska jag säga dig att jag är så illa gammal så jag minns väldigt tydligt vilket väsen det blev i Svea rike den kvällen som meteorologen på tv plötsligt inte använde pekpinne. Folk var stolliga. – Han pekar ju med handen!

PS. Födelsedag. I dag tänker jag på han som skulle ha fyllt 90 år om han levat. Pappa. Det händer fortfarande att jag får impulsen att ringa honom och diskutera någon färsk dumhet i världen. Inmarschen i Tjeckoslovakien skedde på hans födelsedag, ännu en av dessa dumheter vi ständigt påmindes om. DS.

 

 

Frågor på sågen

Två frågor bekymrade oss:
Om han hade lyckats köpa virke, så vi kunde såga.
Om han hade fått sålt.

Gick det bra luktade båda svaren gott. Trä gör gärna det.

Att jobbet kunde vara hårt även uppe på kontoret
tänkte vi aldrig på.

 

(1980 gav jag ut kortprosasamlingen Leendet i vedlådan på Bonniers förlag. En samling korta prosatexter som utspelar sig på ett sågverk. Det här är en färsk fortsättning, 32 år senare).

 

Den enda anteckningen

Städade papper på jobbet i fredags, semesterstädningen. Utskrifter, brev, anteckningar. I ett kollegieblock fanns en enda anteckning. ”Avvakta”.

*

Ibland när jag läser på facebook inser jag hur ”tölig” jag är. Så fort det är en intressant diskussion får jag lust att blanda mig i. Ofta gör jag det också, objuden, blåögd, entusiastisk. Ibland blir jag så trött.

*

Inskickade nyord till Språktidningen: Internaut. Svensk motsvarighet till franskans ’internaute’, som betyder internetanvändare. (Av: Martina). Ful-TV. Samlingsbegrepp för den avart av tv-program som går ut på att människor hängs ut och förnedras i olika former. (Av: Michael Frankius). SMSter. Antingen att man sms:ar under arbetstid istället för att arbeta, eller att man sms:ar till sina arbetskamrater under sin semester. (Av: Folke).

*

Sociala medier gör mig asocial.

*

– Tror du på ett arbetsliv efter semestern?
– Avvakta.

Personalvård by leaving the room

En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.

Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.

Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.

Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.

De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.

Personalvård.

Lördag: Stängt

 

…under tiden publicerar jag min favoritannons ur senaste numret av Köttblat. Till mina ironiskt sinnade vänner vill jag bara hälsa att jag menar fullständigt allvar.

Jag är glad att rullatorn är uppfunnen.

Jag är ännu mer glad åt att de nu arrangerar utflykter för innehavarna. Detta är också organiserad medmänsklighet. Rulla på, jag gillar’t!

När det sedan gäller själva bilden ska vi inte tänka att den är suddig. Vi ska tänka att det är bra att det finns mobiltelefoner som stressade bloggare kan fotografera med, även när de är darrhänta.

Hur det nu går till.

När människan spår men tumstocken rår

Ibland är det svårt att vara människa.

Rätt ofta är det svårt att vara regalskepp också. Nu hör jag på min favoritradiokanal att forskarna tror sig ha löst frågan om varför regalskeppet Vasa blev så skevt, för det blev hon.

Saken var den att det var svenska timmermän som byggde henne. Men också holländska. Nu tror forskarna att svenskar och holländare hade olika tumstockar. En holländsk fot och en svensk fot var inte lika långa.

Skit också, eller vad det nu heter på holländska. Båtar får gärna vara liksidiga, det vet alla som någon gång gått ombord på ett regalskepp.

Historien påminner mig annars om en arbetskamrat som skulle sätta upp ett prefabricerat fritidshus långt borta på skogen. För enkelhets skull gjöt han plintarna på sommaren och drog dit kåken på vintern, för då kanar prefabricerade fritidshus bättre.

Varenda plint stod rätt – men inte där fritidshuset ville. Min kamrats måttband hade råkat krympa, sedan han köpte det. Tyg gör gärna det.

Ibland är det svårt att vara plint.