Sticker till Deje och bekräftar en fördom

Pannlampan

Får lite lätt hjärtklappning av kaffe. Får rejäl huvudvärk av att låta bli. Är det så det känns att vara moderat och fundera på att välja Sverigedemokraterna?

Sådant grunnar jag på, medan fötterna trummar mot gatorna på Mon. Mon är en del av Deje som är en tätort mitt i min kommun. En strävsam gammal bruksort som kämpar vidare utan bruk.

Från forsen som födde alltihop hörs vattnet brusa högre än på länge. Fortum får lov att släppa en hel del vatten förbi turbinerna, de har för mycket H2O i Höljesmagasinet långt uppe i norr. Läste jag inte någonstans att Dejeforsen kunde höras flera kilometer när den var som vildast, innan första kraftverket kom?

I dag är Gamla kraftstationen en av de mer speciella lokaler för konst, musik och strandnära kaffeintag jag känner till. Men nu är det vardagkväll, solen har jag inte sett på veckor men löparskorna vill ut. Då far vi till detta Deje, för där har vi gator osprungna, skorna och jag. Halva Smårisvägen till att börja med.

Pannlampa bland stormfälld gran
Jag parkerar tysken längs den mörka gatan, knäpper igång gpsklockan och joggar i väg sydvästerut. Över Igeltjärnsvägen och ut i vilda skogen där inga gatlyktor finns. På kartan i min hand heter hon fortfarande Smårisvägen och kallar sig gata, men nu är hon smal grusväg genom den täta skogen bort mot riksväg 62. Då och då lyser pannlampan upp den avsågade stammen av ännu en tjock gran som fallit vid den stora stormen i somras. Jag vänder vid parkeringsfickan ute vid 62:an och får ta samma mörka väg tillbaka.

Inte en varg i sikte och än har jag inte läst i tidningen om äppelälgen vid Risäter.

Blinkar irriterat
Lampa och karta
Nå, dit ska jag inte i kväll. Jag ska den lilla grusvägen upp till Bastmon och sedan längtar skor och själ efter Västra Ringvägen, Näckrosvägen och småningom gång- och cykelvägen upp till norra infarten till Mon. På väg tillbaka springer jag Älvdalsvägen, det är gamla genomfarten efter älven och en och annan bilist blinkar irriterat. De tycker att jag kunde ta cykelbanan nere vid älven, när den nu finns där.

Ingen av dem stannar så jag behöver förklara att jag är ute på gatuplock och i den sporten är gatan viktigare än GC-vägen. Då hade de fått den gamla dejefördomen om forshagabor bekräftad, kan jag tänka mig. Vad hjälper det då att komma och påstå att man spelat bruksarbetare från Deje i Aino Trosells pjäs borta i de tomma virkesmagasinen på andra sidan älven, en bit nedströms?

Fötterna trummar på.
Norra Mon är lättsprungen, luften kall och frisk.

Gatuplock hösten 2014:

Delrapport 1. Delrapport 2. Delrapport 3.
Delrapport 4. Delrapport 5.
Delrapport 6.

Samtida bekännelser av en miljövän som gillar mångfald

Mångfald och miljö

Den förra stora kraftsamlingen

Jag kommer ihåg hur det var efter folkomröstningen om kärnkraft. I Sunne där vi bodde hade vi fått uppleva den största politiska kraftsamling jag någonsin varit med om. Det gäller än, bättre har det aldrig blivit.

Där var gräsätarna, som en bekant kärvänligt brukade kalla våra vänner vegetarianerna. Där var de ständigt engagerade, som alltid ställer upp och demonstrerar och arbetar för sådant som sådana som jag tror på. Där var de tänkande socialdemokraterna och folket till vänster om dem. Där var de traditionella miljövännerna, de som nyss manifesterat mot skogsbesprutningarna. Där var de som gillar att läsa utredningar, där var teknikerna, de religiösa, barnavännerna, fågelskådarna och skogsvandrarna. Där var centerpartisterna av alla åldrar, där var enstaka människor från alla andra partier också, och då menar jag alla.

Först gjorde vi Sunne till en studiecirkel om kärnkraften. Aldrig i hela mitt liv har jag vetat så mycket om att värma vatten eller om hur många terawattimmar olika energislag producerar och skulle kunna producera. Vi skrev insändare, debattartiklar och flygblad. Vi lät oss intervjuas. Vi demonstrerade, vi ställde ut och vi hade våra interna möten.

Särskilt förtjust blev jag i en tant i skogarna långt öster om köpingen. Hon skrev och hälsade att hon hade svårt att röra sig denna kalla vinter, men ändå ville delta på något sätt. Hon tyckte vårt arbete var så viktigt för jordklotet och människan, inte minst för barnen, skrev hon. ”Så här har ni ett par vantar som jag har stickat. Jag tänkte ni kunde auktionera bort dem på auktionen ni ska ha.”

Soltorget Karlstad 10 mars 2012Så var det 1980. I Sunne vann vi och i Värmland blev linje 3 näst störst. Det var den valsedeln som samlade oss som ville avveckla kärnkraften fortast. De båda andra linjerna var också avvecklingslinjer fast det tänkte vi inte på den gången. Jag har valsedelstexterna kvar. Någon gång ska jag låta mina vänner i linje 1 och linje 2 få äta upp dem. Väl pepprade. De har nämligen inte hållit vad de lovade vintern efter Harrisburgolyckan.

På riksplanet vann vi inte. Sedan blev vi trötta och orkade inte prata miljö eller politik på åratal, i vissa fall. Många var de aktivister som lämnade miljöfrågan för att odla sin kål eller göra karriär.

Folkomröstningen om mångfald

Det är årets riksdagsval som får mig att minnas. Du har väl inte glömt valet i september? 2014 års svenska folkomröstning om mångfald eller rasism. Den här gången vann vi i hela landet. En del tror att siffrorna var 87-13. Nå, så låt oss hålla oss till det resultatet en stund, för enkelhets skull.

Vore det lagidrott skulle jag vara väldigt nöjd med de siffrorna. Tänk dig en basketmatch där du vinner med 87-13. Tänk dig en handbollsmatch, en fotbollsmatch, en hockeymatch. Nog är de siffrorna talande. ”Vi gick bra i dag …”

Så försöker jag se det. Motståndaren är välorganiserad, han har en duktig toppforward men försvaret är uruselt och några vinnarskallar är de inte. Hejaklacken ska vi inte tala på. Än är det vi som har tanterna som virkar vantar. Vi vann, det är min första tes.

Att vi släppte in 13 pytsar är förstås förfärligt, om man betänker att det inte är en idrottslek vi talar om, jag vet. Allt utom 100-0 är uselt, om vi ser till den vision vi måste ha. Absolut, dit vill vi nå. Det är bara det att då har vi inte tagit hänsyn till verkligheten, som den ser ut. Det var inte ett Lichtenstein i uppförsbacke, motvind och solen i ögonen vi mötte.

Min andra tes är att om vi vann så vann vi med mer. Det blev inte 87-13, det blev antagligen minst 95-5. Övertaget blev större än vad valresultatet berättar, om vi ser riksdagsvalet som en folkomröstning om mångfald eller rasism.

I debatten efter valet har pessimisterna stuckit upp sina huvuden lite varstans. ”Alla som röstar på SD är rasister” är det snällaste de har haft att säga. ”Fascister” är ett annat epitet de gärna klistrar på 13 procent av svenska folket. För att inte tala om skällsordet ”offerkoftor”, vilket jag ser som folkförakt, vem som än använder det.

Enligt min uppfattning är det antiintellektuellt att kalla alla SD:s väljare rasister. Än mer ogenomtänkt att kalla dem fascister. Då är vi inte rädda om orden. Meningen med ord är att förklara världen, inte fördunkla den.

Karlstad hjärta KärrtorpJag tror inte på det där. Vilken vacker värld pessimisterna rör sig i vet jag inte, men det kan knappast vara i de mer drabbade områdena av fosterlandet. Nedskärningarnas land. Jag behöver bara ta en dagstur i mitt eget älskade Värmland för att få perspektiv. Turen går till Lesjöfors, där hela genomfarten är en enda bild av nedläggning, arbetslöshet och förtvivlan. Den går till Deje, där brukets byggnader tysta står kvar och sakta förfaller, som ett ledset minnesmärke i tegel och förtvivlan. Den går till Säffle där Volvo lade ner och därefter till min egen kommun där mjölkkorna är så få att vi skulle kunna sätta ut dem på kartan med namn och allt. Finns det några alls kvar, förresten? Den går till orter där ungdomsarbetslösheten snart närmar sig samma procentsiffror som alkoholhalten i en flaska vodka. Den går till bygder där även djurvänner börjar tröttna på myggplågor och vargrevir, den går mest hela tiden på skumpiga vägar som ingen stockholmare i världen skulle tolerera någon längre stund utan att kräva rasande dyr förbifart …

Min karta har många lager

Kanske borde vi göra några stycken lager på kartan och se hur de sammanfaller? Ett antal SD-väljarnas och det spruckna Sveriges egna GIS-lager. Orsaken till de senaste veckornas antirasistiska förfäran.

Det journalistiska grävjobbet vore värt att göra, misstänker jag. Först lägger du ut var det främlingsfientliga partiet fick flest röster. Sedan lägger du på ett nytt lager, var arbetslösheten är hög. Ytterligare två lager visar utförsäkringarna och de långa sjukskrivningarna. Femte lagret handlar om var varg angripit och dödat tamboskap de senaste fem åren. Det sjätte visar buss- och tåghållplatser där det slutat gå någorlunda tät trafik. Sjunde lagret visar skolor i glesbygd som är hotade eller nyss lagts ner.

Har ni svåra myggangrepp? Vi gör ett GIS-lager av det med. En viktig arbetsgivare för bygden som lagt ner? Där har du nionde lagret. Nedlagda bensinmackar, vårdcentraler och lanthandlar? Nu har vi tolv lager.

Så där kan vi fortsätta. Gör det där grävjobbet någon, vet jag. Jag är övertygad om att du kommer att hitta ett mönster. Stämmer minst nio av lagren överens, då är risken stor att Sverigedemokraterna fått många röster, om inte den lokala toleransvaccineringen varit effektiv nog.

En del av dessa väljare är säkert främlingsfientliga, dessutom. Det vet vi. Dock har de flesta valt sitt missnöjesparti av det enkla skälet att just de aldrig behöver göra vårt grävjobb. Varför skulle de behöva göra det, när de känner GIS-lagren in på bara skinnet varenda dag i verkligheten? Värst av allt är att de inte hittar något etablerat parti som de tror vill göra något åt saken.

Där har du problemet som vi måste lösa. Vi löser det aldrig genom att försöka överrösta de här människorna och klistra etiketten ”rasist” på dem. Den hårda kärnan är förstås rasister. Den löst anknutna mängden av sympatisörer och väljare kring kärnan är det definitivt inte.

Jag möter några av dem var och varannan dag på gator, torg, facebook och insändarsidor. De är sällan särskilt hippa. Precis som jag har många missat vilka klädmärken eller modeord som är viktiga för det tongivande Sverige år 2014. De är inte ens intresserade.

En del av dem har röstat på SD på grund av invandrarfrågan eller rent av för att de – precis som jag – tycker att mottagandet av flyktingar och invandrare de senaste 40 åren ibland varit rätt misslyckad. Säkert. Men många av dem har valt partiet av helt andra skäl. Försök förstå det.

Jag blir så trött av folk som generaliserar och kallar dem alla för rasister. Den sortens generaliseringar är det annars bara en grupp i Sverige som är riktigt bra på. Fundera över om det är det gänget du vill hamna i.

Just när jag skriver detta ser jag ett inlägg på facebook från en person som också funderat över missnöjesröstarna:

Det stora problemet med SD är att deras väljare med hull och hår har svalt allt prat om att hjälpa människor på plats. Men jag tror inte det är många av dom som är såpass insatta att dom sett budgetplanen för sd, alltså missat den ”lilla” detaljen att SD vill sänka bidragssummorna som ska hjälpa på plats, plus att dom vill minska antalet som ska få komma hit. Hur man då får ihop att SD är hjälpsamt är för mig en gåta. Dom flesta som röstat SD har väldigt lite koll på politik generellt, vilket alltså är den största anledningen till att dom vill ”missnöjesrösta”. Då missar dom oftast att det dom missnöjesrösta för är faktiskt ingenting, eftersom SD i 7 fall av 10 röstar för det som folk vill gnälla på. Sen att Alliansgurun Reinfeldt så korkat gick ut och tala om att man närmsta tiden kommer få välja mellan invandring och välfärd är tragiskt. Men som det nu framkommit så hoppas jag att folk får upp ögonen. Alliansen har bränt så pengarna i princip är slut! Vad händer då, när alla beslut är tagna på att gynna dom rika och pengarna är slut? Jo rädda sitt eget skinn och sin egen ekonomi. Gör en groda så väljarna åtminstone inte röstar rödgrönt utan på ett parti som gynnar alliansen.

Folk mot hetsgruppHäromdagen sjukskrev Jimmie Åkeson sig för utbrändhet. Det kan jag förstå. Partiledarjobbet är utsatt och särskilt utsatt om det är Sverigedemokraterna du leder, eftersom det borde vara en oförsvarbar uppgift. Då utbröt stora hånarstormen bland en del av mina åsiktsfränder. Förståeligt. Jag var dessutom en i kören med mitt lilla inlägg ”Hoppas han får hjälp både här och där”. Förståeligt men inte försvarbart. Håna en sjuk kan rasister få syssla med. Inte demokrater.

Första svarta brodern

Jag minns när jag såg den första svarta människan i Karlstad. N-ordet är inte ett ord jag använder nu för tiden, men då gjorde vi det. Tio år senare hade vi lärt oss.

Dock inte alla. I mitten av 1980-talet kom det in manus från en ortsmeddelare till den lilla tidning där jag arbetade. Han var känd för att sätta papper i skrivmaskinen och sedan tänka högt medan fingrarna dansade. ”Baltedans med Gunde Galini” är en höjdpunkt från den skrivmaskinen. Visst har hon baltiska rötter, vår värmländska balettpedagog Gundega Liede, men gudarna ska veta att det var tur vi hann se manuset och stava rätt. Den ortsmeddelaren kallade fortfarande gästande svarta pastorer för n-ordet.

Eller när jag gick på folkhögskola i Småland och vi var på studiebesök till en annan progressiv folkhögskola. Värden på Ädelfors, för så hette skolan, berättade om alla intressanta kurser de hade. Vi nickade intresserat och till sist blev det frågestund. Då räckte en klasskamrat upp handen, året var 1977:

– Är det här ni har en n-g-r i köket?

Hela ordet sa han … Hade vi kunnat sjunka genom jorden så hade vi gjort det. Jag skriver inte det här för att göra en enda av mina vänner ledsna. Tvärtom. Svarta, gula eller vi som kallar oss vita men ärligt talat är rätt grisrosa: alla är förstås lika mycket värda. Hudfärgat finns inte och n-ordet är förfärligt, jag vet ju det. Nu. Det gör han från frågestunden med. Nu. Men du måste förstå att det finns generationer av oss, för vilka det har varit en omställning att inse det. Han som frågade om vår arbetarklasskollega i köket har aldrig haft det minsta rasistiska åsikter och kommer aldrig att ha det. Han är en av de mer solidariska medmänniskor jag vet.

Kanske är det dumt att jag råkade beröra frågan. Jag är också synnerligen trött på alla diskussioner om n-ordet. Jag HAR lärt mig och det ÄR den som känner sig kränkt som har tolkningsföreträde. Jag vet. Jag håller med djupt och innerligt. Men – inte ens de förtappade stackare som fortfarande tror att det är viktigt för dem att kalla den älskade sötsaken för n-g-rb-ll behöver nödvändigtvis vara rasister. De kan vara språkligt 40 år efter sin tid, vilket är illa nog och förtryckande, men medveten rasist är en annan sak.

Vi pratade engelska med honom, den förste svarte vi såg i Karlstad. Det gjorde vi länge med alla vi mötte som bar utländska namn eller inte delade hudfärg med min pappas grisar.

Jimmie Åkeson är afrikan

Say noVad blir slutsatsen av allt detta? Det är mycket enkelt. Som en nyfunnen vän till mig skrev när han startade facebookgruppen Front mot rasism och fascism i december i fjol: Människovärdet är ett och okränkbart. Den saken behöver vi inte filosofera om, vi som tänker som jag tänker. Alla har samma människovärde. Varje försök till annan indelning är fel.

Det är den som är i nöd som har rätt att avgöra om han är i nöd. På samma sätt bör vi lyssna på den som känner sig kränkt.

N-ordet och andra förtryckarord som zigenare och lapp bör undvikas där det går.

Det betyder inte att vi nödvändigtvis måste gå in och radera på stalinistiskt vis i historien, geografin eller litteraturhistorien. Tänk på min folkhögskolekamrat, det räcker. Se den snällaste och mest medmänskliga människa du kan tänka dig, framför dig. Han var bara genuint intresserad av om det fanns en invandrad människa från ett annat land som fått ett viktigt jobb med att laga mat i köket på Ädelfors.

Alla som röstar på ett främlingsfientligt eller rasistiskt parti behöver inte ovillkorligen vara rasister eller främlingsfientliga. Jag vet flera som inte är det minsta moderata som röstar på Nya moderaterna. Jag vet en del stelnade personer som likafullt röstar liberalt. Det är till och med så att en och annan demokrat jag känner inte är alls demokratiskt sinnad innerst inne. Så ser världen ut.

Jag känner till sådant folk. Min människosyn säger att jag ska försöka förstå, förlåta och om möjligt förändra. Den hårda kärnan av äkta rasister kan jag förmodligen inte övertyga. Inte jag. Kanske inte något fryshus i världen. Men den stora mängden av väljare i utkantssverige, utanförskapssverige är folk som vill väl, bara de får chansen.

Till och med de som röstade på linje 1 eller 2 år 1980 röstade för avveckling av den i hundratusen år livsfarliga kärnkraften.

Jimmie Åkeson är afrikan. Han vet bara inte om det.

Redan juni?

BjörkMitt år är ett hjul med fyra tårtbitar i varsin färg. Vit, grön, orange, grå. Varv efter varv har det snurrat mig fram genom decennierna. Under tiden har jag fått byxor med gylf, någon att kyssa, några att vagga och några till. Körkort, Med mera-kort, röstkort och nyckelkort till en arbetsplats. Telefon utan sladd, tv utan teakluckor, bil utan fönstervevar. Vit, grön, orange, grå.

En gång åkte jag segelflygplan. När vi tog mark hade sommaren landat.
– Tar ni kort?

Mörka krafter och ljusa

I går morse:
Vackraste morgonhimlen på länge, funderar på att ringa henne som samlar på dem. Is på bilrutorna när jag hämtar tidningen. Morgontidningen har bekymmer med att Leif GW ska sluta med programmet Veckans brott. Det har jag med, men det finns större problem.

Nere i Malmö kämpar en medmänniska för sitt liv, nerstucken av nazister.

I nöden prövas vännen, sa farmor. Det är i tider som dessa vi alla prövas. Detta tänker jag på medan bokstäver formas till ord i min jobbdator. Vardagen måste gå vidare, sakta växer en ny webbplats fram. Hoppas den blir till hjälp.

De stolta parollerna har sin tid, just nu behövs de. Vännerna som prövades – så glädjande att de blev så många, i protest mot det nazistiska våldet, både efter Kärrtorp och Malmö. Demonstrationer på skolgårdar, gator och torg. En antirasistisk grupp på facebook där jag är aktiv växer hela tiden och samtalet där lär mig nya saker varje dag.

I dag:
Vardagen finns den med. Så mycken fin arbetsdelning, så vacker, all denna samverkan för att min frukost ska stå på bordet ännu en morgon. Hela världen har hjälpt till. De som gjorde kaffekannan, kvinnan som mjölkade kon, mannen som paketerade min blodtrycksmedicin.

Vardag. Varenda dag.
Den är i dag.
Jag tycker om den.

Träningsläger i självbehärskning (del 1)

24-7-dieten

Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.

Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.

När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.

Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.

Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.

Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.

Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.

Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.

Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.

Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.

Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.

Frågan i pulkabacken

Lördag. Springer i skymningen när snön fortfarande är blåvit men konturerna mjuka. Två decimeter pudersnö där jag pulsar fram genom skog, äng och villakvarter i västra delarna av mitt Forshaga. Orörd snö på ängen, rätt ofta orörd även på skogsstigarna. Korsar ett harspår, delar stig med ett rådjur som vandrat här före mig, funderar över varför en korp följer mig och kraxar.

Spejar han åt någon?

FlygturenNär jag kommer ut ur skogen drar fyra barn sina pulkor uppför den stora pulkabacken. Alla tittar ner på farbrorn som skyndar fram tvärs över deras uppkörda spår.

– Hej, va heter du?
– Sven-Ove. Va heter du?
Hon svarar med sitt namn och fortsätter:
– Va gör du?
– Springer.
– Varför springer du?
– För att det är roligt. Men det är roligt att åka pulka också.
– Varför åker du inte pulka då?

Tre saker fordras för att bli författare

EldenEn kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.

Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.

Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.

 

Knappt ett ord om stenstod

Det har blivit mycket lite skrivet om löpning på den här bloggen den senaste månaden, kanske längre. Knappt ett ord om 1. Stenstod 
2. Går att rubba 
3. Sälstadiet
 4. Ålning medelst hasning
 5. Stappla 
6. Släpa
 7. Hasa
 8. Lufsa 
9. Lunka
 10. Stappeljogga 
11. Jogga 
12. Mala 
13. Harva 
14. Trippa
 15. Löpa
 16. Flyt 
17. Älga
 18. Skägga 
19. Sprinta
 20. Rusha
 21. Tokrusa.

Detta beror inte på benen på bloggarn. Benen vill. Det beror inte på sinnet på skrivarn. Sinnet vill. Nej, alltihop beror på lungorna.

In mellan granarnaRune Larsson, svensk ultralöpnings mentor, brukar säga att hans träningsplanering består i att han försöker lägga in en rejäl förkylning varje år. Jag kan numera säga att min kropp lägger in en rejäl mycoplasmainfektion varje höst. En fin en med hosta långt nerifrån bröstkorgen.

Det upplägget har kroppen planerat själv, jag var inte tillfrågad. I år var doxifermen inte lika snabb och infektionen segare. Vi får se hur det går, men i dag ska jag prova några försiktiga löpsteg genom skogen. Det där som sinnet vill.

Målet är att bli svettig.

 

Den vietnamesiska hängmattan

Semestern strax slut. Har hittat en lugnare rytm till bloggen. Får se hur länge jag orkar bli kvar i det lugnet. Kom just på att jag inte hunnit ligga särskilt mycket i den vietnamesiska hängmattan. Kom igen, sommaren 2013. Dig kommer vi att minnas, men du är inte slut än.

Företagshälsovården hade fel. Jag hör fortfarande gräshoppor, vissa vänligt sinnade och specialutbildade basgräshoppor. Fila på, små gröna vänner, fila på. Mera bas, jag hör er.

 

Bilden från i går kväll är inte suddig. Det är den varma sommarnatten fotografen har fångat i befintligt ljus. Hör, grossbolstorpsgräshopporna har fått ett gig. Hemmablues på bästa altanen.