Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

Där har hon aldrig majat förr

I dag ska jag ta min kära vän på en majning hon aldrig varit med om förut. Jag har ingen aning om ifall hon kommer att gilla den, men jag hoppas det. Jag vet inte ens om stället vi ska till är igång, så som jag har tänkt.

Det började med att Radio Värmland ställde frågan: brukar ni maja, där du bor? Snart hade de fått svar från Karlstadsområdet, Grums, Säffle, Ölme, Årjäng, Dalsland, Filipstad, Edane och Lesjöfors. Jodå, här på trakten majar vi.

Då gjorde jag samma undersökning på jobbet. Visst, vi majade när jag var liten. Nej, inte vi, vad är det?

Maja är när du på första maj går ut på utflykt och har picnic, helst i skogen. I ryggsäcken ska du ha sockerdricka, chokladbit av märket Rigi och ett äpple. Det är helt tillåtet att ta med ostsmörgås också och kanske någon mer godisbit, men äpple, sockerdricka och Rigi, det är de tre måstena.

Så gjorde vi när jag barn vid Almar och senare i östra Nyed. Till skogarna vid Almar kom förresten halva Karlstad cyklande med sina filtar och sitt godis.

Vi har lärt våra barn den där seden. Något år fick vi maja under altantaket, för att det regnade för mycket. En gång satt vi till och med i en snedgarderob, den gången minns de särskilt.

I dag är det dags igen. Den här gången är barnen utflugna, men inte våra traditioner. Klart att den kära vännen och jag ska ut i skogen, filten och sockerdrickan är redan packad. Hon har ingen aning om vart vi är på väg.

– Nej, majar gör vi inte där jag kommer från, var det en arbetskamrat som sa. Men däremot brukar folk åka till … och titta på …

Mer säger jag inte. Det är en överraskning. Hon tror vi ska till sisuskogen. Vi ska mycket längre.

Kvällens plagg

Chipskostym – ett annat ord för mjukiskläder.
”Gud va’ gôtt, nu ska ja’ hem å dra på mej chipskostymen å slappe i sôffa’.”

Fritt efter slangordlistan på nätet, Slangopedia. Listan med ord som , stringare och för kort för sin vikt. Själv kan jag ta tid för bra – för min löphastighet. Det blir för fort kilometer kvar.

Jag tror att en chipskostym har med saken att göra.

På krokiga grusvägar

En dag åker vi bil på krokiga grusvägar vi aldrig sett förut. Tänk att det fortfarande finns okända vägar så nära oss, säger vi till varandra och stannar i en backe där blåsipporna varit goda geologer och hittat hyperit.

Vita sippor och blå. Branta backar och en bred å vi bara sett på kartan.

Jordklotet är ett vackert hem att ha sin längtan i. Våren har full kraft i år med. Länge står jag och ser en blåsippa djupt i ögonen. Hon har en hälsning till oss. Livet, säger hon. Livet och växandet och viljan att fortsätta se solskenet är en stor sak.

Större finns inte.

 

 

Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder

Karlstads Bokcafé har gjort nytta i 31 år. Från början ville eldsjälarna bakom föreningen skapa en mötesplats där folk kunde byta tankar och idéer med varandra: ett bokcafé mitt i stan. Av den drömmen blev ett hörn av Café Gjuteriet i Karlstad Levers fina kulturhus på Herrhagen. Där säljer man kulturtidskrifter och lånar ut böcker.

Programverksamheten blev mer än ett hörn. År efter år har bokcafét strävat och arrangerat föreläsningar och kulturprogram. På webbplatsen skriver de att: ”Vi utlovar bra föredrag om viktiga ämnen och inte minst vill vi erbjuda ett forum för samtal, frågor och invändningar”.

Det löftet har de hållit.

De fattiga i Europa
En söndagseftermiddag heter gästen Rebecka Bohlin. Hon är journalist, debattör, instruktör i feministiskt självförsvar och före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren. Den kombinationen gillar jag.

Boken hon har skrivit nu heter De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas reportage). Huvudpersonen i boken och i Rebeckas berättelse denna eftermiddag är kvinnan som städar, lagar mat och serverar i det nya Europa. Ofta har hon flyttat från ett annat land, ofta är hon just kvinna.

Hon som inte hörs när statsministern och finansministern talar. Hon som varje dag tvingas gestalta överhetsorden rörlighet och flexibilitet. Hon med den låga lönen och delade arbetsdagen. Hon som ofta tvingas ta mer än ett jobb, för att överleva och försörja sina barn. Hon som inte medelklassjournalisterna berättar om.

Slita, tiga, lida är inga modeord i den gruppen, inte migrantkvinnornas verklighet heller.

Utkantens kvinnor proletariseras
Min mamma var småbrukarhustru och sedan skolstäderska, inflyttad i tätorten. Den erfarenheten är inte nödvändig för att förstå Rebecka Bohlins bok, men den underlättar. Då var det den svenska utkantens kvinnor som proletariserades. Nu är det Europas utkanter det handlar om.

Hårdare kroppsarbete än storstädningen på Åsvallaskolan i Molkom har jag aldrig provat, fast jag jobbat i skogen och på sågverk. Det har jag berättat ofta, för det är sant. Faststelnat tuggummi under bordsskivor blev vi rejält trötta på den sommaren jag hjälpte mamma. Trötta på och trötta av.

Värst för henne? Kanske förnedringen att behöva städa upp, dag efter dag, när oförstående skolungar grisat ner och saboterat sina egna toaletter.

Inte skiten. Nonchalansen.

Flest kvinnor som migrerar
Nu börjar Rebecka prata. Lite senare köper jag hennes bok, får den signerad och far hem för att läsa. När De osynliga skrivs rasar en debatt om privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring och om en äldrevård som producerar liggsår. Allt medan ägarna plockar ut bonusar och för över pengarna till skatteparadis.

Detta debatterar vi med all rätt, skriver hon, men ett perspektiv saknas.

”25 000 arbetstillfällen har försvunnit i äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de gamla och sjuka inte har blivit färre. Det är inte bara kunderna, de gamla och deras anhöriga som drabbats av detta. ’Slimmad vård’ betyder i klartext att de anställda som blivit kvar på äldreboendena tvingas ta hand om fler gamla på kortare tid. De försöker nog så gott de kan. Varför rasar inte debatten vidare kring deras arbetsvillkor?”.

Där har du Rebecka Bohlins klassperspektiv i ett nötskal. Det är inte bara våra gamla och sjuka som fått släppa till de där pengarna till skatteparadisen. De anställda har också fått betala, dyrt.

”Enligt FN:s uppskattning finns det omkring 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor och det vanligaste jobbat för kvinnor som migrerar är just att jobba i någons hem. Men det är inte bara på en global nivå som fler kvinnor än män migrerar, även inom EU är det så. 52 procent av migrationen inom den europeiska unionen utgörs av kvinnor.”

Efterfrågan ökar på hembiträden
Frilansjournalisten Mats Wingborg menar att det inte är någon slump att efterfrågan på kvinnliga migranter växer i EU, skriver hon. I takt med att de ekonomiska klyftorna växer i Europa och välfärden rustas ner växer efterfrågan på hembiträden.

Skälen till det är tre. 1. Landet ifråga kanske saknar offentlig barnomsorg och har en svag offentlig sektor. Då anställer många hembiträden i stället. 2. Landet har tydliga ekonomiska klyftor. 3. Omsorg har blivit en handelsvara i den globala ekonomin:

”…vilket innebär att när fler kvinnor lönearbetar i Spanien, anlitas fler kvinnor från Rumänien som hembiträden i Spanien. Det leder i sin tur till att moldaviska kvinnor migrerar till Rumänien för att jobba som hembiträden…”

Rut-avdraget är väl bra?
Hotell och Restaurangfacket i Sverige undersökte nyss hur det ser ut med arbetskraftsinvandringen inom deras område. Efter besök på 54 arbetsplatser i Stockholmsområdet kunde de konstatera, skriver hon, att: ”…arbetsgivare med migrantarbetare bryter mot såväl kollektivavtalet som mot de ansökningshandlingar de lämnat till Migrationsverket, i 33 av de 54 granskade företagen. De kom bland annat i kontakt med människor som jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. I vissa fall var månadslönen så låg som 2 000 – 3 000 kronor.”

Nå, Rut-avdraget var väl bra? Det som har gjort att så många svarta jobb i hemmen blivit vita?

Rebecka Bohlin och hennes källor är inte övertygade om den bilden. Ett företag som Gesa Markusson från Fastighetsanställdas förbund berättar om anställde ungefär 200 personer vitt i Stockholmstrakten. Samtidigt hade de lika många som jobbade svart

Svartjobben betalar de vita jobben
Rebecka har fler exempel på sådant. Företag som har råd att lägga orimligt låga anbud, eftersom svartjobben är med och betalar de vita.

En städare ska enligt Fastighets avtal tjäna som lägst 111 kronor och 35 öre i timmen. Till det kommer arbetskläder och städredskap, lönespecifikationen ska skickas ut, någon ska skicka fakturorna till kunden, arbetsgivaravgift ska betalas, liksom sjuklön, försäkring och semesterersättning.

”Då kan inte städning kosta mindre än ungefär 220 kronor i timmen, enligt en undersökning som baseras på 40 städföretags genomsnittliga kostnader.

– Vi ser anbud på 185 kronor! Då finns det två sätt att få det att gå runt. Ett är att kunden pröjsar för sex timmars städning men bara får fyra. Men ofta handlar det om svarta anställningar.”

Det sista uttalandet kommer från just Gesa Markusson, facklig ombudsman för Fastighetsanställdas förbunds avdelning 1 i Solna. Rut har inte gjort alla svarta jobb vita. Dessutom är det så att marknaden hur som helst tvingar ner lönerna för de som ska städa i folks hem. Annars har inte medelklassen råd att betala.

Samhället faller isär
Bokens slutsats är att det krävs en nytändning i de fackliga organisationerna. De osynliga ger en del exempel på bra lokalt fackligt arbete på olika håll och många exempel på att detta arbete behövs.

”Mirela Bajgoras tårar över att hon knappt ser sitt barn, Lucia Gonzales utmattning över arbetsdagar på uppåt 15 timmar för att kunna försörja sin familj i Stockholm eller Sado Djalos flackande liv på en naken madrass i än Lissabon, än Hamburg för att kunna skapa sig en framtid, är olika exempel på hur klyftorna i Europa ökar, stressen och otryggheten tilltar, jämställdheten försvagas”.

Samhället faller isär, skriver Rebecka Bohlin.

Det är dags att sätta stopp för det. Min egen slutsats, efter att ha lyssnat och läst är att den gamla sanningen stämmer även här. Det är skillnad på folk. Är du medelklass, då får du städerskan skattesubventionerad. Är du kvinna och arbetarklass, då kan det hända att du är den där städerskan, ibland svartavlönad, väldigt ofta med delad arbetsdag och alltid med en lön som är orättvist låg.

Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Enkät efter firande av lycklig påsk på Grossbolstorp

Hur många ägg har du ätit i påskhelgen? 2-5.
Hur många räkor har du skalat? 32-51.
Hur många barnbarn har kommit och väckt dig och hustrun varje morgon? 2.
Hur många amerikanska mejlvänner har du försökt förklara begreppet ”påskkärring” för? 1.
Hur många facebookvänner fick den förrymda hunden Ivan i Kristinehamn, innan han kom till rätta? 1 047.
Hur många försiktiga löpturer har du tagit, efter halsflussen och kåvepeninet? 2.
Hur många ganska slitna påskägg från 1956 fick du traditionsenligt leta reda på? 1.
Hur många godisbitar hade någon lagt i ägget? 33.
Hur många har du kvar? 1.

Ät upp den.
Livets tisdagar är inte heller så dumma.

Halsen, musiken, projektet, oron för Ivan samt kärleken till det fria ordet och skrivglädjen

Söndag förmiddag och dags att summera den senaste tidens vedermödor.

Halsen: tog de sista två kåvepenintabletterna för drygt en timme sedan. Tack sjuksköterskor, doktorer och medicinkokare som räddade mig. Biverkning: svårt för det svenssonska sinnet att vara så bundet. En timme efter tablett får du äta mat, två timmar efter mat får du ta tablett. Hela tiden luktar din urin björklut… Nå, jag är i sväljbart och arbetsfört skick sedan onsdagen, det är huvudsaken.

Musiken: Telia och Spotify har synnerligen trivsamma medarbetare på sina kundtjänster, nu kan det sägas. När väl vår kommunikation tog sig, så har mejlen strömmat över land och riken. Inte minst till Cambridge i Storbritannien där två kvinnor på Spotify till sist förstod mitt problem, förmodligen med god hjälp av min lika förstående och tålmodiga välgörare på Telia. Numera strömmar Bruce Springsteen, Elmore James och Peps Persson (och Hasse & Tages Lindemän) ut ur min dator, tv, mobil och bilradio mest hela tiden. Utan att någon stackars namne i Karlstad råkar bryta lyssningen.

Projektet: trädgården ska förnyas, förhoppningsvis husets exteriör också, en aning. Det praktiska jobbet började i går, med att vi fällde enen och sockertoppsgranen i hörnet på framsidan. En rejäl hyrgallerkärra fyllde vi och for till mellersta kommundelen med. Framsidans böljande stenhav ska förhoppningsvis bli slätt som den blankaste slättsjö och nya rabatter ska grävas.

Oron: det finns folk som tror att solidariteten är död. Till er säger jag bara: kolla då gruppen Hitta Ivan på facebook. Där kan ni se hur många medmänniskor det finns, som bryr sig om en facebookvän till mig, och hennes försvunna hund. Ge inte upp Britta, vi håller tummarna allihop. Vi är många som haft ett djur som familjemedlem och vet hur saknad känns.

Dagens förberedelse och morgondagens framträdande: ska prata om medier för 17 nya forshagabor i morgon. Mitt anförande ska tolkas till tre språk, det blir en upplevelse bara det. Misstänker att de som skulle texttolka mig när jag kåserade vid ett PRO-möte en gång fortfarande minns den upplevelsen med skräck. Jag har en tendens att inte följa manus, när jag går igång.

Mitt ämne i morgon är något som jag känner varmt inför. Det fria ordet. Skrivglädjen.

Vad är det första en nybliven diktator försöker inskränka? Ordet. Själv tror jag fortfarande att en bra text kan förändra världen – och det tror uppenbarligen världens diktatorer också.

Ska ta med två älskade vänner och visa. Pennan och tangentbordet.

 

 

Ligger lägenheter utomhus?

Varuhuset som gett oss begrepp som Billy och den två gånger vikta insexnyckeln bjuder in till kundundersökning på sin webbplats. Jag är en vänlig själ och ställer upp. Till slut kommer frågan hur jag bor. Den har inte Ingvar formulerat själv.

Titta själv på skärmdumpen här nedan. Hur skulle du svara på undersökningsföretaget GfK:s fråga? Bor du i hus eller… ja, vadå?

Här i Sverige bor folk i hus, GfK. Nu kan det sägas.
… och Ingvar Kamprad möblerade det.

Han skulle aldrig inbilla sig att lägenheter ligger utomhus.

 

Soliga dagar i livet

1980. Läser om kärnkraft, skriver om kärnkraft, arrangerar möten och demonstrationer mot kärnkraft. Demonstrerar kilometer efter kilometer, sjunger, argumenterar. Vinner till sist folkomröstningen, fast vi inte tycker det då. Alla tre linjer, alla partier, lovar ju faktiskt avveckla.

Samma vår: börjar motionslöpa, blir lika fast i det som i intresset för våra barns miljö.

2012. Deltar i manifestationen mot kärnkraften på Soltorget i Karlstad den 10 mars. Äger delar av ett vindkraftverk i Vänern.

Springer.

32 år sedan folkomröstningen är ingenting, ett år sedan Fukushima är ingenting. Kärnkraftsavfallet är livsfarligt i 100 000 år.

Fråga: 100 000 år? Hur stort ansvar kan en energitörstig generation makthavare ta?
Svar: Fråga de döda och deras efterlevande i Fukushima.