Hos den spanska sparven

Såg ni några fåglar då på Lanzarote? Jo tack. Spansk sparv, turkduva, tornfalk, svartbent strandpipare och tre munkparakiter. Häger och en massa måsfåglar förstås. Fisk mötte vi med: på 33 meters djup såg vi sandål, en rocka, sardiner och marockanska braxar. Bland mycket annat.

Naturens krafter har varit tydliga här, där havet rullar och varje berg är en vulkan.

Mest tycker jag ändå om människan. Varenda promenadväg är anpassad för rullstolar och cyklister, på turistmålen går flitiga spanjorer och dammsuger plattgångarna och i konstnären César Manriques hem mitt i den stelnade lavafloden har han låtit lavan fortsätta in på insidan av fönstret. Vulkanen på utsidan är alldeles äkta. Snyggt.

Till och med kaktusarna är vackra i detta landskap.
Jag ska aldrig mer raka mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tankar från en solstol

Svenskar har en meters säkerhetsavstånd.
Alla andra har 37 centimeter.

För trettio år sedan var sulkyerna vända
så barnen kunde se pappa och mamma.
Nu är ungen vänd
och får sitta spejare och ta första stöten själv.
Detta hände den veckan
då ordet ”ensam” byttes ut mot ”själv”.
Inget samband i övrigt.

Tornseglaren bryr sig inte om
att vara spansk eller svensk medborgare.
Den bara är.
Parar sig gör den i luften
där inga gränser syns.

 

 

 

 

 

Rapport från en sandstrand

Ur stranddagboken.

Söndag 17 mars
Den kära vännen tycker att jag är söt. Det söta består i att jag blir likadan varje gång vi far på semester till varmare land. ”Du blir så glad”, säger hon. ”Då studsar du omkring, springer och går lång promenad i havsbrynet och sitter på uteserveringar.”

Det är då jag bränner mig. Solbränner fötterna. Den kära vännen tycker förstås synd om mig när jag alltid ligger och ömsom huttrar, ömsom svettas i solfeber tidigt andra kvällen, ty så är hon skapt. ”Lägg på mig en filt till” huttrar jag. ”Har du vatten?” ynkar jag. ”Har du en Ipren? Nu har jag säkert väldig feber” svettas jag. ”Uj va’ jag fryser”.

De tre senaste resorna har det hänt. Första gången, på Mallorca, listade hon ut att hon skulle försöka bära mig till ett sjukhus som vi gått förbi, 500 meter bort. (Då visste vi ännu inte att det var solfeber, hon trodde mer på svininfluensa). Något bärande blev inte aktuellt.

Aldrig lär jag mig. Första sena eftermiddagen och kvällen, när solen inte gått ner, går jag utan strumpor i sandaler. Utan solcreme. ”Det behövs ju inte nu, så sent.” Andra dagen är jag lite röd mellan remmarna och smörjer in mig. Går länge länge i decimeterdjupt vatten längs stranden. Kilometervis. Tänker inte en sekund på att havsvattnet och sanden tvättar bort all smörja.

På kvällen slår solfebern till, från en sekund till en annan. I två timmar ligger jag däckad. Nu är det skrivet, kanske minns jag nästa gång? Det kanske räcker med tre gånger? Den kära vännen tvivlar.

Måndag 18 mars
Bussutflykt bokad. Vi tycker om att gå och ibland hyra bil och frakta oss runt med kartan i hand. Men någon gång är det skönt att ha en guide som tänker. Vi tror ju det i dag med.

Konstnären César Manrique har satt stor prägel på Lanzarote och sett till att mycket av den ursprungliga prägeln är bevarad. Vita kalkade hus, oftast med gröna, blå eller bruna dörrar och utsmyckningar. Bara ett enda höghus på hela ön. Till och med nationalparken Timanfayas skylt har han gjort. Där vi ska känna på vulkanvärmen om några dagar.

Det är som om Lars Lerin hade fått hela Värmland att gå omkring i ett gråblått akvarelltöcken med bokstäver insprängda. Gör det, Lars! Skriv nåt klokt vid Grossbolstorp.

Utsikten från Mirador del Rio över den lilla ön Graciosa är obeskrivlig. Jag törs ända fram till räcket vid kanten av stupet och är bara lite rädd. Lavagrottan med albinokrabbor i den underjordiska sjön vid Jameos del Agua är spännande. Sju stopp är minst två för många, men kvinnan som filear Aloe Vera-kaktusen förvånar. Som en genomskinlig våt filé är fruktköttet. ”Jag är 80 år” skojar 25-åringen och stryker med en bit fruktkött i ansiktet.

Guiden från Fritidsresor är märkvärdigt uppskruvad och hälsar oss hjärtligt välkomna ombord på bussen varje gång. Åtta gånger. ”César Manrique blev hela 73 år gammal” säger hon – till en grupp resenärer där medelåldern är närmare 73 än hennes dryga 20. ”Hela 73?” Att motorvägsbygget vi passerar inte är klart skyller hon på spanska siestor. Aningslöst. Fördomsfullt. Hela landskapet är en enda bild av strävsam uppodling i ett nästan regnfritt land men hon ser något annat.

I Aloe Vera-odlingen ligger matjorden under ett decimetertjockt lager av kondensabsorberande svart lavagrus, för att ge odlingen väta. Folket på Lanzarote är sannerligen inte aningslöst.

Tisdag 19 mars
Sol, 23 grader varmt, vi är just på väg till poolen, palmerna rasslar, tre gröna munkparakiter skriker. Då ringer mobiltelefonen. Min bilverkstad där hemma undrar om jag vill byta till sommardäck? ”Du, jag är på Lanzarote”. ”Jaså, ja här snöar det”. Hon tycker att jag ska ha en bra dag. Det har jag. Vi tar det där med däcken efter påsk. Ha det bra du med.

Jaså snöar det i fosterlandet. Älskade fosterland. Länge ligger jag på rygg i poolen och flyter under söderns sol. Sommardäck. Det är dags för sommardäck. I dag såg vi en svala.

Onsdag 20 mars
Vi hyr cyklar och åker den 11,5 kilometer långa strandpromenaden från Puerto del Carmen till huvudstaden Arrecife. Fin cykelbana hela vägen med havet strax intill. Rejäl motvind dit, intill flygplatsen röjer de sand på cykelbanan med frontlastare. Som vilken svensk snöröjning som helst.

Halvvägs blir vi intervjuade av en grupp sjundeklassare som frågar om allt från våra favoriträtter på ön (kanariska salta skrynkliga potäter) och till om vi har sett den vulkaniska nationalparken Timanfaya. Nej men vi ska. De filmar hela intervjun och kallar den kära vännen för signora Nilsson. Det tycker hon om, signoran. Vid Grand Hotell, öns enda höghus, åker vi upp till 17:e våningen och fikar på cafét högst upp. Utsikten genom panoramafönstren fängslar signora Nilsson och skrämmer signor Svensson något lite. Turisterna som simmar därnere ser ut som albinokrabborna i Jameos del Agua häromdagen.

Den kära vännen går före in i ett varuhus och ska titta på shorts. När jag kommer irrande, förvirrad, tio minuter senare till rätt etage pekar en expedit genast på provrummet där signora Nilsson just provar ett par vita shorts. Hon såg direkt vem jag hör ihop med. Kundvänlighet, tänker jag, ler vänligt och ropar till den kära vännen. ”De har hittat dig åt mig, fru Nilsson”.

Hem är det medvind så sanden yr och cyklarna frustar av löplust. Så där som bara en hyrcykel för 15 euro per dag kan. Signora Nilsson skickar mig att köpa vatten.

Myggor har vi ofta hört ska finnas på Kanarieöarna, men aldrig sett fler än några enstaka. Efter en regnskur andra dagen på Lanzarote vet vi mer. Rummet invaderas, fast vi inte märker det. Massor av bett från tysta, målmedvetna mosquitos.

Nu går vi på myggjakt varje eftermiddag och kväll. Mordiska är vi, med handdukar slår vi mot allt svart som kryper efter taket. Rummet städas varje dag, allt är perfekt rent hela tiden. Det bryr sig inte blodsugarna om. Våra armar och axlar kan berätta. Små svarta jävlar.

Torsdag 21 mars
Dagarna går. På mornarna springer jag efter havet och hör Atlanten rulla mot stranden. Fenomenal hotellfrukost med youghurt naturelle och massor av ananas och persikor till. En öl på någon strandservering, långa promenader, bad i poolen och någon gång (försiktigt i mitt fall) ett dopp i havet. 18 graders hav är inte mitt rätta element.

”Soln söker”, som Svensson sa i Hedebyborna. Långsamt blir jag aningen brunare.

”Canarias libre” stod det på en och annan husvägg i huvudstaden. Frihet åt Kanarieöarna, frihet från Spanien. Afrika är bara tolv mil bort. Vid César Manriques hem skrev vi på en namnlista mot planerna på oljeutvinning i havet strax utanför, som de lagt ut.

Fredag 22 mars
I hotellvestibulen sitter vi om mornarna och läser i svettiga mobiler om snöfall och minusgrader hemma. En landstingspolitiker är gripen i Thailand. Kanske flyger hon hem samma dag som vi, från sitt håll.

På Lanzarote stannar taxiförarna artigt när vi vill gå över gatan. I boken jag läser skriver Lasse Berg: ”Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”.

En särskild upplevelse med spanska solresor är när man får se Hugh Grant dubbad till tyska på hotellrummets tv. Gärna i westernmiljö. Inte en millimeter av den engelska finurligheten och underdriften går fram. Schade, som vi säger på Grossbolstorp. Eller heter det schaden?

En annan dag
Strömlöst en halvtimme. Kaffeautomaten fungerar inte i frukostmatsalen. Ingen klagar. Sedan sitter vi vid receptionen och ser snopna ut med våra mobiler och datorer. Den långsamma men gratis wifi-uppkopplingen fungerar inte. När den kommer igång igen ser jag att Karlskoga kommun funderar på att hedra Maja Ekelöf med att låta henne ge namn till en plats vid Blå huset som hon städade.

Världen har långt kvar till rättvisa för de som städar vår tillvaro. Men något torg måste ju bli det första. Läs hennes Rapport från en skurhink. Den människan beundrar jag.

Strax därpå får vi ett vänligt sms från Fritidsresor, där de påminner oss om Earth Hour och vilken tid vi ska släcka ljuset på hotellrummet om vi vill vara med. Det finns hopp om mänskligheten. Nåt ska man väl kunna hitta på en mörk timme i spanska ö-världen.

Andra dagar
Ambitionen var att skaffa webbredaktörsbränna. Bli brun om de delar jag jobbar med: huvud och händer. Men det verkar ha spritt sig. Då och då kollar jag per långsam wifi i mobilen att de blogginlägg jag lagt in i förväg publiceras. Det fungerar.

När vi kommer hem till Grossbolstorp efter fjorton dagar på ön och några på svenska västkusten ligger snödrivorna kvar i trädgården och tittar på oss. I jobbmobilen väntar 237 mejl.

Vi tar en cykeltur och fikar på en taverna, nej vänta, Cåpakiosken. Inte en enda havsvåg rullar in mot gamla Skivedbron, när vi åker bort mot hembygdsgården för att se om vi kan få skymta vargen på gärdena där. Det får vi inte.

Tre rådjur och en räv tassar förbi. Vi trivs.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Definition på sinthet

Smått sinne – stort ego, kalla blickar.
Stort sinne – stor medkänsla, varma kramar.
Långsinthet – kort förmåga att se vad som betyder något länge.

Rättshaveristen är lätt att hitta. Han finns bland de småsinta och långsinta.

*

Bäst är att vara storsint, välja sina krig och slåss mot orättvisorna med distans till sig själv. Skrattar bäst som drar på munnen åt det egna misstaget. Skrattar näst bäst som skrattar åt dumöverheten underifrån.

Å jädrar ta den som inte tror mig.

 

 

 

 

Du kan inte äga en skog

En arbetskamrat har en dröm. Han vill vinna en mindre förmögenhet. Den ska han använda till att köpa sig en skog och befria den. Låta den leva sitt eget liv utan såg och yxa, bara vara ursprunglig skog.

Studentjubileum, träffar gammal klasskamrat i fastighetsbranschen. Vad har du för råd, säger jag. Inte för att jag vill vinna drömvinsten, men när jag en dag gör det. Hur vill du råda mig att använda miljonerna? Han tänker en kort stund och sedan svarar han med ett citat av Mark Twain:

Buy some land. They don’t make it any more. Köp lite land. Det tillverkas inte mer.

Tack för råden men det får vara. Aboriginerna i Australien tycker som jag, det är vi som tillhör naturen. Det har vi alltid gjort, även när vi lägger lite asfalt och gatsten ovanpå våra tillfälliga gläntor i skogen. Det skulle vara väldigt fjantigt av lopporna på hunden att säga att de äger en bit hund, som de amorterar på.

Du kan inte äga en skog.

 

 

 

 

I dag

På måndag är det två år sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima började. Kärnkraften är livsfarlig för människor i 100 000 år efter att den sista reaktorn har stängts. Därför sker i dag en manifestation på Soltorget i Karlstad.

Gå dit.

 

PS. Ja, jag skrev ”började”. Den katastrofen pågår än. DS.

 

Så kan den skamliga kärnkraften ersättas

Om ett energislag är livsfarligt i 100 000 år, då räcker det för mig. Vad är vi för föräldrar som utsätter våra barn och deras barn och deras – för livsfara i 3 334 generationer framåt? Det är ju skamligt.

Går kärnkraften att ersätta då?

Enligt vattenfall.se har Sverige sammanlagt tio kärnreaktorer som producerar el, i Ringhals, Forsmark och Oskarshamn. Tillsammans svarar de för ungefär halva vår elförsörjning, eller drygt 60 TWh (miljarder kilowattimmar).

Så här kan de ersättas. Siffrorna kommer från utställningen Visst går det! – från kärnkraft till förnybar energi. Den visas i bibliotekshuset i Karlstad till den 25 februari och arrangeras av föreningen Värmland mot kärnkraft i samarbete med Naturskyddsföreningen och Studiefrämjandet.

Vindkraft, potential i Sverige
2011 producerades 6,1 TWh
Möjlig ökning inom 10 år cirka 30 TWh
Ökad användning kan ersätta 5 reaktorer.

Biomassa, potential i Sverige
2011 användes direkt 76 TWh
plus andel i fjärrvärme cirka 28 TWh
summa cirka 104 TWh
Möjlig ökning inom 10 år cirka 100 TWh
Varav el /(kraft-värme, biogas) 20 TWh
Ökad användning kan ersätta 3,3 kärnreaktorer plus mycket fossil energi.

Vattenkraft, potential i Sverige
2011 producerades 67 TWh
Möjlig ökning inom 10 år cirka 6 TWh
Ökad användning kan ersätta en kärnreaktor.

Solenergi, potential i Sverige
Solel: 2011 producerades nära 0 TWh
Möjlig ökning inom 10 år cirka 0,1 TWh.
Solvärme 2010: okänd.
Ökad användning kan ersätta 0,02 kärnreaktorer.

Energisparpotential i Sverige
2011 var energianvändning totalt 386 TWh, varav el 139 TWh
20 procents minskning kan ersätta 28 TWh eller 5 kärnreaktorer.

 

Manifestation 9 mars
På lördag den 9 mars sker en manifestation mot kärnkraften på Soltorget i Karlstad, eftersom det måndagen efteråt är två sedan kärnkraftsolyckan i Fukushima började.

Gå dit.


Om grönfinkars utseende

Ibland, när jag tänker på centerpartiet, får jag samma association som vid vårt fågelbord:

– Får en grönfink se ut hur som helst?

I finkens fall stämmer det. Här på tomten har vi dem i många kulörer, från knallgrönt till aaaaningen brunt och dessemellan nyliberalt smått mörkgrått.

Svenska grönfinkar lär ha drabbats av en sjuka från Brittiska öarna och lokala bestånd är helt utslagna. Det tänker jag också på ibland.

Om grönfinkar.