Soppköken är här igen

Nu vandrar soppköksköerna igen i Stockholm. Det finns tider vi inte vill ha tillbaka. Förr tyckte jag det var exotiskt att visa på gamla tiders fattigdom – genom att berätta om soppköken i Ransäter och Östmark år 1868, efter missväxten. De kändes ju så fjärran.

Nu är det dags igen. Titta på bilden till höger. Den är från Dagens Arena. Klicka på länken här, så kan du läsa den utmärkta texten till bilden.

Östmark 1868. Stockholm 2012. Var det inte meningen att vi skulle ha hunnit längre, i skapandet av samhällets skyddsnät? Såhär slutar artikeln i Dagens Arena:

”I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.”


Böcker: Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.

Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.

Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.

Allt detta har jag vetat och tyckt länge.

Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.

Det är ju så synd om dom, efter…

Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.

Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.

Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.

En stor roman.

 

De beiga männens fel

Hittar en artikel på nwt.se som jag missat tidigare. ”Beige man orsakade olyckan”. Ja-a, det är det jag alltid har sagt. Det är de beiga männen som är orsaken till mycket här i världen. Varav en del blev ganska gott, för övrigt.

De färgstarka karlarna tillhör underhållningsdetaljen, men bygga land och riken är de sämre på. Den grå vardagen kommer aldrig i tidningen, dock skapar den värde hela tiden.

Färgstarka kvinnor? Det är en annan sak med dom. Där skapas det sannerligen. När blir världen rättvis? När blir kvinnodagen helår?

Oscar II i paraduniform?

Förr i tiden, när det hände något nytt och viktigt på en svensk ort, då fick svenskarna se Oscar II dyka upp i sin kungliga uniform för att inviga detta nya.

Nu för tiden får vi se ett demokratiskt valt kommunalråd, klätt i plastpåse.
Världen går faktiskt framåt.

(Skärmdump från nwt.se).

Detta kan andra aldrig lära sig

Den isländske författaren Hallgrimur Helgason har kommit med en ny roman, Kvinnan i 1000 grader. Där berättar han hur de nordiska språken uppstod. Svenskarna smackar på efter bästa förmåga, skriver Hallgrimur, och fortsätter:

Isländskan kom till genom att islänningarna lovade bevara det gamla språket, bara de fick vara i fred när vi andra började fjäska för tyskar och fransmän. Danskan tog folketinget beslut om: ”Ja, så ska vi tala. Detta kan andra aldrig lära sig!”. Norskan skapades när ett helt folk bestämde sig för att försöka att inte tala danska.

Språkhistoria är en bransch för di hårde.

Förorten? Efter läsande av boken om Zlatan

Nej, jag är inte från förorten. Jag är från före förorten.

Ni hade ju asfalt och kiosk, hiss och sopnedkast. Vi hade grusväg, trätrappa och storspov. Inte en enda människa snodde några cyklar. Vi ville inte, men det skulle ändå inte ha gått. Grannarna kände igen dem. Hur skulle vi ha kunnat knycka andratränarens cykel? Vi hade ingen förstatränare ens.

Men storspov, gott om storspov.

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, andra delen


  • 15 febr: Havet

Vulkanen steg ur havet för miljoner år sedan. Här sitter vi nu på ön den gjorde. Smörjer oss mot solen och tackar geologin och erosionen för deras arbete.

Havet är 18 grader varmt.

Vindarna och strömmen förde Columbus hit till hans hållplats, på väg mot den vändpunkt han trodde var Indien. I upptäckarens kölvatten följde tusentals kanarier som bildade samhällen i Venezuela, Kuba, Florida, Mexico och på många andra platser. Venezuela kallas fortfarande den åttonde kanarieön, så många kom de dit.

Havet. Vägen bort och vägen hem. Långsamt rullar vågorna i sin eviga berättelse om drömmen bortom blågrön horisont. Våg efter våg efter våg efter berättelse.

På 1700-talet steg de i land i Montevideo. 150 år senare importerade någon i Montevideo nyproducerat papper från Kålsäter, strax nordväst om Värmlands Nysäter. Affären finns dokumenterad.

En lång resa för några ton värmländska cellulosafibrer. Eller kanske inte? Vad tryckte de på papperet de köpt från Värmland? Samma dröm som människan alltid drömmer?

Långt därutifrån rullar vågorna in mot Las Palmas och Montevideo, medan minnet av pappersfabriken i Kålsäter sakta dör, i sin skog.

– Men du skulle ha sett fotbollsplanen vi hade, pôjk. Den var så kuperad så målvakter’a såg inte varann.

Skogen susar. Havet rullar. Drömmen reser lika långt i dag.

 

 

Frostig morgon 1945

”En frostig svensk vintermorgon. Nyfallen snö över skogen. Borta på höjden vid punkt 79,1 ger solen en rosafärgad glans över de snötyngda granarna. Spåren är igensnöade – men så kommer den förste skidlöparen och glider fram längs skogsstigen. Han kanske snart lämnar det märkta spåret, han hör andra bakom sig, han möter någon från andra hållet. Han vill gå sin egen väg genom orörda marker. Luften är klar och ren, himlen är blå. Och snökristallerna gnistrar i solskenet …

Det är inte bara kroppen, som får utbyte av en sådan skidtur, det är inte bara musklerna, som får ny kraft. Hela människan får spänst, sinnet blir ljusare, humöret piggare, tankarna redigare. Naturen en solmängd vintermorgon ger oss något av sitt lugn och sin harmoni.”

Friluftsliv runt Karlstad, utgiven av Karlstads Idrottsstyrelse, 1945.