Min kommunskylt 3:

Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen skulle jag skriva ett meddelande i eldskrift, så pendlarna kunde se:

Hur fick du jobb?
Kungen fick sitt
genom friktion.

(Om tusen år kommer svenskarna att tycka att deras förfäder var pinsamma. – Va? Hade dom en”Kung” år 2012? Som ärvde jobbet? Ärvde!? Hade han inga andra kvalifikationer än farsans sädescell? Det var låg utbildningsnivå i landet kan jag tro, demokratin hade inte införts förstås. Hjulet, var det uppfunnet? Hade dom jordgolv och utedass? Men kung? Stackars folk. Det är 1000-tal).

Härproducerat

– Lunch? säger den kära vännen en av helgdagarna och då svarar jag ovanligt:  – Ska vi göra nässelsoppa?

Tiden är rätt. Vid komposten börjar brännässlorna bli grova på soligaste sidan men mitt emot är de späda nog. Titt i kokboken och handskar på. Två liter nässelblad behövs det till oss. Efter ett tag har jag lärt mig handlaget. Inte dra med för mycket stjälk, försök riva med dig bladen. Bara bladen.

Först sköljer vi nässlorna väl ett par gånger och plockar ur de stjälkar som ändå kommit med. Bladen är så små att vi kan lägga dem i kokande saltat vatten direkt, utan att skära dem i strimlor. En och en halv liter vatten, en och en halv tesked salt. Där får de koka i fem minuter. Vi slår bort spadet och hackar nässlorna, inte alltför fint.

Smälter en matsked smör i grytan. Lägger ner de hackade nässlorna och det får fräsa i två minuter. Strör över en matsked vetemjöl och rör om. Slår på en halv liter vatten, lite i taget, och lägger i en tärning grönsaksbuljong. Nej, en och en halv får det bli. Låter det koka i 5 minuter. Smakar av med salt och peppar.

Serverar med ägghalvor och strimlad kassler. Vistenvatten och ostsmörgås.

*

… och det är tjugo år sedan vi gjorde nässelsoppa förra gången och andra gången sedan vi flyttade hit 1983 och varför alla dessa år emellan? Det smakar så bra. Jordklotet ger och vi samlar och äter, självsått och härproducerat, direkt ur jorden som jag och mikroorganismerna har gjort.

Smakminnet berättar om farmor Gerdas kök på Almar.
Jag brände mig bara lite.

 

Almar = arrendegården mellan Karlstad och Forshaga, där bloggaren föddes. Bilden är egentligen liggande.

 

Eftermiddag med främlingsrädslan

Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.

Ont om pengar är aldrig pittoreskt.

Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?

Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.

Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.

Jag tror det är sant.

Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.

En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.

Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.

Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.

I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.

Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.

Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.

I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.

Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.

Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?

Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?

En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.

– Have you deserted from the Vietnam war?

Det dånar inte när den klockan slår

Våren är i form i år, björkarna blir grönare så fort att det syns. Solen drar blomma efter blomma ur marken och ännu ett år får jag lust att anlägga det som Carl von Linné hittade på en gång.

Ett blomsterur.

Vid varje hel timme på urtavlan planterar du blommor av ett visst slag. Olika sorter vid varje klockslag. Klockan tolv: en blomma som slår ut klockan tolv. Timmen därefter: en som slår ut klockan ett.

Det dånar inte i rättens krater när den klockan slår. Men det kittlar ståndare och pistiller på alla blomsterälskare som förstår vad Linné räknat ut.

Världens första riktiga solur. Ett, där solen och livet gått ihop. Du hör den inte ticka, inte prassla. Den behöver aldrig dras upp.

Få klockor gör dig lika lycklig. Ingen gör dig lika lugn.

Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

Där har hon aldrig majat förr

I dag ska jag ta min kära vän på en majning hon aldrig varit med om förut. Jag har ingen aning om ifall hon kommer att gilla den, men jag hoppas det. Jag vet inte ens om stället vi ska till är igång, så som jag har tänkt.

Det började med att Radio Värmland ställde frågan: brukar ni maja, där du bor? Snart hade de fått svar från Karlstadsområdet, Grums, Säffle, Ölme, Årjäng, Dalsland, Filipstad, Edane och Lesjöfors. Jodå, här på trakten majar vi.

Då gjorde jag samma undersökning på jobbet. Visst, vi majade när jag var liten. Nej, inte vi, vad är det?

Maja är när du på första maj går ut på utflykt och har picnic, helst i skogen. I ryggsäcken ska du ha sockerdricka, chokladbit av märket Rigi och ett äpple. Det är helt tillåtet att ta med ostsmörgås också och kanske någon mer godisbit, men äpple, sockerdricka och Rigi, det är de tre måstena.

Så gjorde vi när jag barn vid Almar och senare i östra Nyed. Till skogarna vid Almar kom förresten halva Karlstad cyklande med sina filtar och sitt godis.

Vi har lärt våra barn den där seden. Något år fick vi maja under altantaket, för att det regnade för mycket. En gång satt vi till och med i en snedgarderob, den gången minns de särskilt.

I dag är det dags igen. Den här gången är barnen utflugna, men inte våra traditioner. Klart att den kära vännen och jag ska ut i skogen, filten och sockerdrickan är redan packad. Hon har ingen aning om vart vi är på väg.

– Nej, majar gör vi inte där jag kommer från, var det en arbetskamrat som sa. Men däremot brukar folk åka till … och titta på …

Mer säger jag inte. Det är en överraskning. Hon tror vi ska till sisuskogen. Vi ska mycket längre.

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.