Så fort jag vänder ryggen till

SöderHär tar bloggen semester en ynka vecka och genast är skendebatterna i gång. De som är till för att skymma sånt som är viktigare. Trillingnötter var helst du knäpper på en dator, folk som vill radera negerkungar i litteraturhistorien, svarta t-tröjor i riksdagskammaren.

Mitt i tröjdebatten står vår andre vice talman och mumlar hotfullt. Björn Söder har uttalat sig om klädkoder förr. I höstas berättade denne ordningsman att han inte vill se några kurdiska folkdräkter i riksdagens talarstol. Det skulle bädda för penisfodral.

Varje gång jag hör sådana dumheter från helsingborgaren önskar jag att jag vore elak. Då hade jag kunnat skriva att freden i Roskilde var ett elände och borde rivas upp. Fast så elak är jag inte. Aldrig att jag skulle komma på tanken att någon i Skåne borde ha använt ett modernt, elastiskt penisfodral på vårvintern 1975.

När jag skriver 38-årige Söders namn på Eniro får jag träff på Svenska Rovdjursföreningen. Internet har humor. Björn ÄR en naturlig del av vår svenska fauna.

Hans idéer är det inte.

Det är lördag

HöstDet är lördag i fosterlandet. In kommer Gösta.

Varning: detta är en länk som kan göra dig kraftigt beroende. Endera av att hitta avstängningsknappen så fort som möjligt eller så kommer du att tillbringa resten av ditt liv med att forska efter vad det kan ha varit för filurer som skickade in den här låten och många fler till radioprogrammet Bandet går, så många att de till sist fick göra en egen LP på ett riktigt skivbolag. Klicka inte, jag varnar, klicka inte!

Klicka förresten inte här heller, det kan faktiskt vara vanebildande.

Uppvakta sa vi inte

BjörkPå er tid sa ni väl ”uppvakta”, säger en ung vän till mig.

Nej du, uppvakta sa vi inte. Inte ”älskar dig” heller. ”Ja’ diggar dig” sa jag i början till henne som skulle bli min fru. Pinsamt tycker jag nu, fast då var de fåniga orden djupt och ärligt kända. Diggar henne gör jag än men med nya ord.

Absolut inte ”uppvakta”. Vad sa vi egentligen? Där hemma på skogen sa vi ”fria”, men vad sa vi när vi kom till stan och ville låta fina? Det har jag glömt. Hjälp mig, någon.

Friade vi aldrig där?

Fröken Onödigs torg

Fröken Onödig      Fröken Onödig. Skulptur av Astrid Göransson.

Har min ungdoms centralort någonsin haft ett torg? Inte vad jag kan minnas. När vi kom på moped för att försöka träffa flickor, var det vid järnvägsstationen de satt och dinglade med benen. ”Trädtorget” kallade folkmun det, efter det stora trädet som trafiken gick runt. Men något torg var det ju inte.

47 år senare hoppar jag till först. En nyfiken nos undersöker min hand. När jag vänder mig om sitter nosen på en leonberger, den hundsorten förstår du snabbt. Uj uj uj, du var mig en stor och tydlig en… Nå, hunden är rar och låtsas inte känna att jag luktar hundrädd. Hennes husse har jag inte sett på länge, men 1967 var Håkan med på mopedturerna. Sedan blev han kommunalråd och nu har han också hittat tillbaka till Peking.

Svart med folk
Varför ett kvarter i Molkom kan heta Peking har jag glömt, men nu har de goda människorna kämpat sig till ett torg. En miljoninvestering med skulptur och allt. Framför ingången till Konsum är det svart med folk när Nyedstorget ska invigas. Varenda môlkôming tycks ha letat sig hit, bra många av oss återvändare med.

Solen skiner, PRO steker kolbullar, någon visar gamla bilder och kartor från stationssamhällets framväxt och skidklubben säljer skidåkarmössor. På scenen myllrar det av talanger. Sedan, efter några timmar och minst ett landshövdingetal, är det dags. Hon avtäcks.

Det onödigas nödvändighet
Fröken O
Hon heter Fröken Onödig och ligger och vilar i kanten av trappan i kanten av det nya torget i kanten av min gamla kommun i kanten av vårt spruckna Sverige. Jag tycker genast om henne. Det är inte det nödvändiga som ger livet skönhet. Det är det där andra, extra. Strax därpå delar de ut en hel bok med avfotograferade onödigheter som molkomsbor har samlat på sig genom åren. Jag gillar det. Elegant bevisar mina gamla vänner det onödigas nödvändigt.

När vi vänder tillbaka en stund på kvällen har folk redan hittat sina sittplatser på torget. Det är som om de alltid har suttit här och dinglat med benen. Nu kan mopederna komma.

 

Swecos skiss över NyedstorgetNyedstorget är ritat av landskapsarkitekten Louise Thyberg i samarbete med konstnären Astrid Göransson och med Kristine Johansson som projektledare. Astrid Göransson har också utfört skulpturen Fröken Onödig. Redaktion för boken (om) det nödvändigas nödvändighet: Astrid Göransson, Karin Karlsson, Lotta Mossum, David Skoog och Ingela Wessmark. 

Staven

Runes

”Varje gång sonen i familjen Nilsson öppnar förrådet möts han av sin mammas gamla skidstav. Han tror att hon fick den 1934 när hon gick på realskolan i Kiruna. Men då komplett med skidor och ytterligare en stav. Varför skidstaven av bambu fortfarande finns kvar i förrådet vet ingen.”

 

”En kaffekanna från Runes Konditori i Molkom står ovanpå köksskåpet i Mikael och Lena Svenssons kök. Mikael såg den på en loppis och kände sig tvungen att köpa den, trots att han någonstans visste att den aldrig skulle komma att användas. Mikael växte upp i Molkom och minns när han sprang till ’Runes’ för att köpa femöresgodis. Hans favorit var tefaten som först smälte i munnen och sen började brusa.”

Texterna och fotona med staven och kannan är hämtade från boken. Torgskissen är från Sweco.

Läs mer: (om) det onödigas nödvändighet

Nästa gång ska jag våga prata med honom

Centerpartiet och tiggaren

Septembersöndag i mitt Forshaga. På Konsums anslagstavla annonserar det fackföreningsfientliga centerpartiet. Strax intill entrén sitter en tiggare med tom pappmugg. Solen skiner, vår gräsmatta behöver klippas.

Sverige behöver inte mer ansade gräsmattor.
Sverige behöver mer solidaritet.

– Tack! säger han till mig.
– Thank you! till min fru.

Nästa gång ska jag våga prata med honom om hans liv.

Om vådan av att skriva SD

Muslim dating

Läser om en karl som skulle besöka Sundsvalls Tidning på nätet. De har adressen st.nu. Problemet var bara att han råkade skriva sd.nu i stället.

Då kom han till en dejtingsajt för muslimer.

*

Vad studerade du vid AB Molkoms Bruk? frågar facebook mig. Jag har skrivit att sågen i Molkom var mitt universitet och nu vill fb veta vilken kurs jag gick.

Bäste Mark Zuckerberg, det är en lång historia. Blånad studerade jag en hel del. Kantkvist. Kåda. Sådana där hål som maskar gör. Röta. Fast allra mest starkt gott virke från djupa skogar.

Samt buller, gemenskap, skratt, svett och yrkesstolthet.

*

Ibland får jag lust att ordna gruppresa för SD:s hårda kärna till båda de platserna, sajten och sågen.  Låta var och en prata med en muslim och sedan rotkapa 4 000 entumfyra till en båt i hamnen i Karlstad. Höra finnen berätta om bombningarna i Helsingfors när han var barn.

EkshaeradSD.nu. Det är så roligt så jag ligger dubbel och skriver detta. Verkligheten som sin egen satir.

När jag tittar närmare på dejtingsidan ser jag formuläret. Där är ett förslag till City ditskrivet åt mig, automatiskt. Ekshaerad. Så finns det alltså en ”SD-sajt” i världen som har öppet sinne och förstår mångfaldens betydelse.

Du får gärna komma från Ekshärad.

Kan det vara så jäkligt?

Valkartan”Vi nådde inte ut med vår politik”. På söndag kväll och måndag morgon kommer vi att få höra de orden igen.

Då kommer jag, som alltid, att tänka på den kloka kvinna som svarade: ”Det kan ha varit för att dom nådde ut, också…”

Sedan kommer jag att tänka på det parti, som bara brukade skicka fram sin kloke partisekreterare i tv en enda gång. På valnatten. Aldrig annars. ”Det ser du väl varför” brukade min vän Telefonören säga.

Här är en dynamisk karta i Dagens Nyheter, över hur folk röstat i riksdagsvalet de senaste 40 åren. Kommun för kommun, val för val. Klicka och följ vad som händer.

Ibland rör det sig i folkdjupet.

Bevingade ord på körrgårn

KörkvaktmästernVarje gång jag snör på mig löparskorna tänker jag på den vikarierande kyrkvaktmästaren som vi pratade med i Gåsborn. Hans första replik till mig när han stannade åkgräsklipparen är redan bevingad i familjen:

– Du träner du, ser ja’.

Vet inte varför jag kommer att tänka på Stig Claessons novell Oskuld i juninatt när jag skriver detta. Jo, det vet jag visst. Syns det?

Sanningen om tusen år

Här utses en statschefTelefonören ringer. Han har just drömt att han träffat en historiker från år 3014.
– Jaså, vad sa du till honom då?
– Henne. ”Du skulle inte tro mig, om ja berätta’ hur våran kung fick sitt jobb”.
– Tro och tro. Du berätta’ hur det går till va’?
– Självklart. In i minsta detalj. Hon kände igen det mesta, sa hon. Fast ho’ fatta inte riktitt va’ såna aktiviteter i sängmodulen har med utseende av statschef att göra.

Där lägger Telefonören på luren. Jag får aldrig veta vad han svarade. Det är lika bra. Han har en tendens att bli detaljerad när han är på det humöret.

Jaså kände hon igen det mesta.