Förr ringde telefonen. Sedan fick vi det där nya, e-post och sms. Det var inte nytt så länge. Numera är det via facebook jag får många av mina mer spännande meddelanden.
…så nu sitter jag och filar på ett 6:e juni-tal för andra gången i livet. Det kom några rader från en vän som jobbar med gamla kraftstationen i Deje. ”Vill du och kan du tänka dig att hålla ett nationaldagstal på fredag vid 12.30-tiden?”.
Klart jag vill. Gissa vad jag tänker prata om.
Kväll och min tur att läsa högt. Hon som ska fylla fyra plockar fram en gammal bok ur vår hylla med barnböcker. Ritualen kan börja. Först författarnamnet.
– Den här boken har Gösta Knutsson skrivit, säger jag. Det var han som hittade på att ha frågesporter i radio. Tv fanns inte då.
Tre kapitel blir det, ur boken om Pelle Svanslös och taxen Max. Jag hade glömt vilken berättare han var, han som skrev om mobbaren Måns och den snälle Pelle. Boken kom ut 1944, första gången, när Hitler fortfarande styrde längre söderut.
Vad Gösta Knutsson tyckte om det fattar man direkt. Det är en antimobbingbok vi håller i våra händer. Redan i första kapitlet visar han att han gillar mångfald och vill kämpa för deras rätt som råkar avvika från det till synes normala.
Jag längtar efter fjärde kapitlet.
Torsdag, på väg för att grilla korv i skogen med två av dem som ska ta över detta vackra klot. Trädpiplärkan sjunger, grönskan har hundra nyanser och liljekonvalerna hälsar att de snart vill göra ett par barnanävar svettiga. Men först säger jag till min unge vän:
– Nu är du så gammal så du kan tälja din grillpinne själv. Här är kniven. Tälj bort från kroppen, inte in mot dig.
Det är den bästa av förmiddagar. Lyckligare blir jag inte. Bara lika lycklig någon gång.
Mitt fackförbund skickar pressklipp. Det här sätter igång minnen:
”Arbetsliv: Arbetsglädje smittar http://www.prevent.se/Arbetsliv/Artikel/2014/Arbetsgladje-smittar/
Åtta av tio som trivs på jobbet uppger att de är lyckliga. Personer 50-64 år har roligare på jobbet, får mer uppskattning och trivs bättre med sina kollegor jämfört med yngre medarbetare. Men många är mer stressade på fritiden än på jobbet. Det visar en ny undersökning.”
Kära nån vad jag har skrattat på brinnande arbetstid. Sågen i Molkom, där skrattade vi hela tiden i gamla justerverket, när vår läromästare Gösta hittat på något nytt skämt eller bara stod i gluggen mellan andrakapan och mottagningen och gjorde grimaser.
Smålands Folkblad, där sportkillarna vräkte sportklyschor omkring sig så det stänkte i väggarna. Ett rungande slagskott och ett noll var ett faktum.Vi har tränat hårdare än någonsin. Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
P-O Nilsson, som alltid hälsade oss när vi kom tillbaka till redaktionen med ett muntert:
– Det är redan skrivet. Vi ringde vaktmästarn på idrottsplatsen. Kämpamatch för Vaggeryd. Vinna eller försvinna. Du kan åka hem.
P-O hävdade att allt han behövde för att skriva ner ett fullödigt matchreferat på två och en halv matsedel var det vita på en tändsticksask. Det värsta var att det var sant.
Plåster och kultur
Skratten och småleendena har fortsatt på mina arbetsplatser. SOS-centralen, vad roligt vi hade mitt i allt elände. Tänk om de som ringde på 90 000 hade vetat den där natten, att jag stod med en blivande morgonrock uppnålad på kroppen, medan jag och hon som sydde tog emot larm så ögona blödde. Jobbet blev gjort och rocken blev klar den med.
Då får vi inte glömma den gången när jag var riktigt färsk och skickade ut dygnsambulansen i Karlstad på prio 1: ”Förlamning, förlamning”. Den historien brukar jag få höra när vi möts på stan. Särskilt detaljen att de fick jaga den lame över åkern.
Visst har vi roligt på våra jobb. Det har jag haft. Ibland är humorn ett plåster, ibland bara livsstil och kultur. Klicka på länken nu. Vad har du för smittande roligheter för dig på din arbetsplats?
Karta och kompass i varsin näve, gps-klockan tickar. Ännu några kontrollstolpar att plocka i den lokala friskvårdssatsningen, måndagen efter valet. Första kontrollen, stora stenen, går bra, andra också, punkthöjden. Nu, när jag spurtar i full och munter fart längs långsträckan på väg till sänkan, hör jag henne.
Hon som vi tycker så mycket om. Finns det enklare fågel att lära sig lätet på, när du en gång har läst om sångflykten? Det skulle väl vara göken då.
Mitt på stigen stannar jag. Vi har mötts förr i år, men nu är det som om hon talar direkt till mig från sin grantopp. Långsamt dalande neråt sjunger hon sin berättelse. Trädpiplärkan. Vår eviga utflyktsfågel, henne som vi hör hela tiden, nästan var vi än plockar fram vårt kaffe i sommarsverige.
– Stäng av den där klockan, ropar hon, men inte ens det kommer jag mig för. Jag står på stigen 130 meter norr om bäverdammen och bara njuter. Klockan tickar, vår tätortsnära skog är full av ambitiösa kontroller men inte bryr jag mig om dom.
Vår skog doftar liljekonvalj och mitt i doften bor en vän som vill prata med mig.
Jag vill också ha en sångflykt.
I dag är det lätt att blogga, för budskapet kan bara vara ett. Gå och rösta i morgon om du inte redan gjort det. Hur du röstar är inte min sak, men mitt skarpa förslag är att du ser till att inga främlingsfientliga, rasister eller för allt i världen nazister hamnar i EU-parlamentet. De har inte där att göra, inte där heller.
EU är inte min organisation, jag röstade nej till svenskt medlemskap och har inte ändrat mig, men jag tänker förbaske mig rösta på någon jag tror på hellre än att ligga på sofflocket. Till och med i det demokratiska underskottets Europa.
Gå sedan ut i trädgård, skog och mark eller allt det i tur och ordning om du kan – och njut av den fina försommaren. I går kände jag doften av liljekonvaljer när jag cyklade hem genom södra Klarälvdalen. Många andra dofter med. Var det verkligen en näktergal jag hörde på morgonen på väg till jobbet? Jag tror det. Han låter som en yster plåtslagare, men vem behöver inte ystra plåtslagare ibland?
Tiden är inte rolig alla dagar, men hon är vacker nu. Tack svenska folket genom alla år som kämpat så vi kan ha kvar vår allemansrätt. Nu tar vi kampen för mångfald, medmänsklighet, antirasism och mänskliga rättigheter också.
Tjoho!
När den främlingsfientlige partiledaren J besöker Örnsköldsvik så vänder folket ryggen åt honom. Det är bra.
Sedan sjunger de I ett hus vid skogens slut. Det är förbaske mig genialt.
I ett hus vid skogens slut,
liten tomte tittar ut.
Haren skuttar fram så fort,
klappar på dess port,
Hjälp ack, hjälp ack, hjälp nu mig,
annars skjuter jägarn mig.
Kom ja, kom i stugan in,
räck mig handen din.
Vem som skrev texten vet jag inte. Tomten och haren har funnits i svenska sångböcker minst sedan 1950-talet. Undrar om hon eller han insåg från början att sången handlar om en flyktings öde?
Räck mig handen din… sjunger de på Stora torget i Örnsköldsvik.
Jag älskar det.
Tiden är rolig. Kanske inte nutiden, alltid, men den tid som ger perspektiv. Här är sex regler för hur Mors dag bör firas, nedtecknade för 94 år sedan.
1. Svenska flaggan hissas från hemmets flaggstång.
2. Mor hälsas om morgonen med sång av barnen.
3. Hon bjudes före uppstigandet på gott kaffe och bröd, berett av barnen. Hon hedras med blommor och en liten gåva.
4. Henne beredes, så långt det är möjligt, vila och frihet från allt hushållsarbete den dagen. Barnen bädda, sopa, laga mat och diska.
5. Vid eftermiddagskaffet eller på aftonen hålles en liten högtidlighet, där far i huset medverkar.
6. Frånvarande barn hälsa Mor med brev eller telegram eller vykort, som särskilt
gjorts och tillhandahållas för Mors dag.
Det är inte den varma tanken som roar mig, det är det högtidliga språket. Därför har jag i god tid börjat förbereda en liten högtidlighet att hållas om aftonen den 25 maj, där far i huset medverkar.
Måste den vara liten?
Jönköpings kyrkklockor ringer. Fara å färde. För första gången sedan 1939 varnar klockorna stadsborna för fara. Den är brun den faran. Tillvaron har humor, för de bruna är vita och rädda för allt som är brunt så länge det sitter i skinnet.
Klockorna ringer. Det låter av Bergspredikan i de klockornas dån. Andra predikningar med kan du höra, om du lyssnar noga. Ord om kärlek och medmänsklighet. Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder, det skolen I och göra dem.
De bruna demonstrerar. De försöker demonstrera, stjäla en dag som inte är deras, en luft som inte är det. Framför dem på gatan sitter människor av alla färger och hindrar folkföraktets marsch. Hästarna har visir, polismännen sina vapen. På gatan sitter medmänskligheten vapenlös och lyssnar till klockklangen. Medmänskligheten sitter i vägen, de bruna dirigeras om. Jönköping har aldrig varit mig så kärt som den stunden och då har jag ändå älskat den staden.
Dirigera om dem varje stund. Ring, klockor, det är en farlig stund, men kärleken segrar på Barnarpsgatan och Västra torget. Vet du då inte att jag vill vara där vår kärlek dånar över nejden? Kärleken på Jönköpings gator den första maj 2014 är inte försiktig. Den är medveten, stark, röd, bred och varm och ber inte om ursäkt för att den finns.
Här går gränsen. Kom inte hit. Då skickar vi prästen på er. Han kan mer psalmer än ni någonsin har slagord till. Här har klockorna ringt i många hundra år. De kan ringa många timmar till.
Folket i Jönköping kan både psalmer och andra visor.
Kom inte hit.
Välkommen.