Restauranger där jag blir glad

1. Café August, Kanikenäset, Karlstad.
Pannbiffen, miljön, Vänern, musikarrangemangen. Hele härligheta’.

2. Mamas taverna längst söderut på Telendos.
När de hade ställt ut vårt bord en halv meter från kajkanten, under bar himmel, vid födelsedagsmiddagen. Oliverna, fetaosten, tsatsikin, souvlakin, de grekiska köttbullarna, all den andra maten, efterrättbollarna, vinet, den varma kvällningen. Fiskarna nere i vattnet en meter från oss. Befolkningen på 45 personer som alla kände oss på Greklands lugnaste ö utan en enda bil.

3. La Bodega, Paseo del Faro, nära fyren, Maspalomas.
Personalen. Det är relativt få kypare som med låtsasbarsk min kan tvinga min kära vän att äta upp sista minipannkakan innan han bär in nästa rätt.

4. Grön Ko, café & saluhall, gamla stationshuset, Värmlandsbro. Här gillar jag allt. Miljön, den hållbara idén, maten du äter på plats, köttet du köper med dig hem. Östermalmshallen i miniatyr, förflyttad till en järnvägsraka strax nordost om Säffle.

5. Greek Taverna, San Augustin.
Ska du äta grekisk mat utanför Grekland är det här ett trevligt alternativ. Även om restaurangen nu råkar ligga i ett köpcenter på Gran Canaria och inte vid en kajkant vid Egeiska havet…

*

Då har jag inte nämnt räksmörgåsarna på Heaven 23 i Gothia Towers. Forsärlan på andra sidan rutan med Klarälvsutsikten från restaurang Älvgläntan på industriområdet i Forshaga. Utsikten långt in i Norge från restaurangen på Tossebergsklätten eller långt in i både Norge och Dalarna från restaurangen på Långberget. Den där måltiden i Rom som var mitt livs bästa. Innehavaren på Kanikeköket som alltid ska gissa vad jag vill ha och alltid gissar rätt.

Jag har enkla vanor, enkla krav på livet. De flesta vardagar är min favoriträtt Nästgårds falukorv och kokt, en aning mjölig kravodlad king edward-potatis.

Vi brukar äta hemma, det brukar vara vardag.

 

Tolvårsbästa, vuxenvarning och smörgåstårta på byn

Strålande söndag. Min kära vän och jag gör som vid Maspalomas nyss. Skickar mig före, löpandes, och henne efter, gåendes. När vi möts på min tillbakaväg bortanför Löved har jag sprungit bättre än på tolv år. En minut fortare än vanligt per kilometer i början.

Tack och lov att jag kan löpa igen, trivsamt att träningen dessutom ger resultat, om än på min blygsamma nivå. Våren är e’ fina ti’!

På hemvägen kaffe och smörgåstårta på byn och värsta vuxenvarningen. Vi räknar på pensioner och funderar kring dragkrok och koffertstorlek på den bil vi möjligen köper om fyra-fem år. Vuxenvarning, sa jag det?

När vi kommer hem ställer vi in snöskyffeln och barnbarnspulkorna.
Du kan komma nu, stare. Ta med dig lärkan. Februari är det nya april.

Förorten? Efter läsande av boken om Zlatan

Nej, jag är inte från förorten. Jag är från före förorten.

Ni hade ju asfalt och kiosk, hiss och sopnedkast. Vi hade grusväg, trätrappa och storspov. Inte en enda människa snodde några cyklar. Vi ville inte, men det skulle ändå inte ha gått. Grannarna kände igen dem. Hur skulle vi ha kunnat knycka andratränarens cykel? Vi hade ingen förstatränare ens.

Men storspov, gott om storspov.

 

Springer efter havet

Forshaga, februari. Tar på löparkläderna. Nya löparstället, underställ, kalsonger, t-tröja, collegetröja, tjocka strumpor, pegasuserna, yllemössa, snusnäsduk, fingervantar. Färdplan till hustrun, djupt andetag över tröskeln, klockan igång. Ute på vår gata är det en grad varmt, ishalka och snöglop.

Tre snabba steg, sedan är jag tillbaka på den packade strandremsan mellan Atlanten och Maspalomasöknen. Kroppen springer nerför backen mot Forshaga, förbi Ängevi och efter Klarälven söderut. Kilometer efter kilometer pumpar på i jämn go’ lunk. Själen – är tillbaka i solen och värmen. Hörseln hör hav, ögonen kisar i kanarisk sol.

– Vad skönt det är att springa efter havet, säger jag till hustrun när jag kommer hem. Jag vände borta vid Playa Ingles.

Då kommer hon redan med Vistenvatten. Gran Canaria är 420 mil bort.

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Råd 5

Har ni dubbelsäng men med två madrasser och två underlakan? Kanar madrasserna isär när det kommer småbarn på besök och vill ligga hos er, eller det kanske kommer en av er båda stora och vill ligga nära, vad vet jag?

Bädda med underlakanen på tvären.


Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.