Varg intill knuten

Vi har fått varg intill knuten i Forshaga. Nu ställs vår inställning till ulven på sin spets. Det gick an för undertecknad att skriva ironiska krönikor när djuren fanns 20 mil bort, men hur ska jag tycka nu när de flyttat in hos oss?

Nå, det blir nog bra med inställningen. Jag har sedan länge insett att det var dumt att driva med de som var rädda om sina tamdjur.

Vargmöte i skolan
Den 12 februari är det vargmöte i Forshaga. Jag får gå dit. Här är länk till kommunens information, fast den ser du här nedanför också: Forshaga kommun om vargmötet på Lärcenter.

Från kommunens webbplats:

Svar på tal ifall

– Vilken tid det tar, blir du aldrig färdig? säger inte min chef. Men om han en gång skulle göra det, så fick jag ett bra svar av astronomerna nyss. De har nämligen hittat universums största kända sak. En grupp kvasarer som är så vederstyggligt stor att det tar dig fyra miljarder år att ta dig förbi dom, om du åker i ljusets hastighet.

Det är vad jag kallar att ta tid.

 

 

 

 

 

 

Vilka fåglar gillar äpplen?

– Tomten hade lånat mormors röst… säger barnbarnen. Det får man hålla med om. Mig gav han en fågeldagbok med Dan Zetterströms vackra bilder och med matnyttig text av Mats Ottosson.

Matnyttig är rätt ord. Vet du vilka fåglar som gillar hampfrö, vilka som tycker om solrosfrö, vilka som äter havre, vilka du kan locka med osaltade jordnötter, vilka som älskar talg, ister och kokosfett och vilka som går att fresta med äpplen? Det vet jag, för det står på sista sidan i månaden januari i den fina boken. Vänd på skärmen så har du svaret.

Själv gillar jag alltihop utom talg, ister och kokosfett. Hampfrö vet jag inte riktigt.

Huliganerna hackar hål
Kottar äter jag också sällan nu för tiden. Ett dåligt kottår kan hända att svenska hackspettar utvandrar i massor. En ringmärkt större hackspett flög ända till Italien en sådan vinter, skriver boken. Det gör inte våra hackspettar i år. De äter talgen som vi hänger ut och sedan hackar de å det grövsta på vårt paradisäppelträd. Då står det en gôbbe i fågelmataråldern och muttrar på insidan av altandörrens ruta.

– Älskade marodörer, ge fanken i mitt träd, muttrar gôbben och går för att hämta mera talg.

Hackspetten har en helt annan syn på frågan om att äga träd. Den tokfransen är mer på Pierre-Joseph Proudhons linje.

Bok: Dan Zetterström (bild) och Mats Ottosson (text), Fågeldagbok 2013, Årsalmanacka för egna noteringar, Bonnier Fakta, Stockholm 2012.

 

 

 

 


Om man ändå piggvar

Jag har varit för seriös. Kära nån, jag skriver ju roligare mejl till min kusin än jag skriver blogginlägg. När jag skrev på bloggen om vår veranda och visade bild på hur det snöat in i mina löparskor och stövlar där, då mejlade han om vår barndoms farstur. Underförstått: bygg dig en farstu så har du varma torra skor för evigt.

Mitt svar: Jag har framfört dina synpunkter angående hustillbyggnadskonstruktionsritningen till fru bygg- och kvalitetsansvarig. Hon ler frånvarande, som mindes hon än de svala sommarkvällarna när verandan var färsk. Farstu är inte aktuellt. Först ska trädäcket på andra sidan huset nå ända ner till bankomaten halvannan kilometer bort. Då är den klar.”

Jo jag vet, den har kusinen hört förut, men i alla fall. Nog borde det gå att skoja utan att någon annan har börjat diskussionen? Eller gör det inte det?

Gäddrar vad det huggs
I en tråd på facebook utbryter stora fiskpalavern.

– Alla runt mig har vart sjuka, när ska vi bli fiskförklarade igen? Äh jag tar fisken.
Sej inte att du vill dra igång den där fiskussionen igen! Vet att du är en fena på fisk men gäddej nu.
– Sej inte nej, sej kanske kanske kanske ska vi göra ål of me, långa versionen. Inget knot nu.
– Flundrar ni över något?
– Ta med id-kort när du ska betala.
– Behövde inte Visa, de såg direkt att jag var torsk.
– Det låter lite burkigt, jag vet, men jag fick med mig tonfisk.
– Stäm tonfisken.
– Gäddrar vad det huggs här när jag agnat mig åt annat. Ni vet att bete er. På fredag får ni pimpla försiktigt så ni inte blir överförfiskade. Fiskalen lurar i vassen. En riktig slamkrypare, den där.
– Bara att ta nappatag med verkligheten, kan ju bli ett bottennapp. Men det kan bli bra drag också. Rocka på.
– Tänd fiskgjuse, nu börjar det bli mört ute. Det brukar bli det mitt i sill season.
– Jaja, kul att ni är sill going strong after ål.
– Om man ändå piggvar.
– Vad tyst du är, din munruvare.
– Du vet, efter jul blir vi panka.
– Hajar.

Inget för julgarnen
Diskussionen här något förkortad, namnen på dem som verkligen skrev fiskskämten kan på sin höjd erhållas efter förfrågan. I vissa fall kan svar utebli, av hänsyn. Lite stimmigt blir det. Mitt enda bidrag var kortet på iden och när jag tyckte tänd fiskgjusen och stäm tonfisken. Inte mycket att hänga i julgarnen, men det var allt jag orkade få till.

Efter dagens id.

 

 

 

 

 

 

 

December rullar in

Sakta rullar december in i mitt sinne. När jag kliver ut ur sjukskrivningsdelen av min lunginflammation har det redan fallit snö och varit kallt i många dagar. Vitt om dagarna, spännande fotspår lite varstans och vid paradisäppelträdet utanför köksfönstret går fågelarterna i skift mellan frön, nötter, talgbollar och kärve.

Det blir en fin fågelvinter. Vi har redan sett fjorton arter sedan den 1 november. Fjorton är en bra siffra här uppe, där inte ens en kråka brukar visa sig inom fem meter från fågelborden. Höjdpunkten var när det gick som tolv katter på marken med svansarna i vädret. Det var stjärtmesarna. Tolv pingpongbollar med långstjärt som plockade rester under fröautomaterna.

Vinter. Skönt. Gillar.

Själv har jag hållit mig under tak och sett några andra sorters individer åka skidor och skjuta, passa en handboll och skjuta eller hålla tacktal med manuset kvarglömt på hotellrummet. Utan att skjuta. Vad beror det på att så många av de författare jag håller högt kommer från bondehem? Nu vet jag förstås inte än om jag håller Mo Yan högt, men jag tror det och han står på önskelistan och snart är det jul.

De var så fina, de tolv långstjärtade. Äter insekter året om står det i fågelboken. Nja, här var det rester från sju fågelbord de norpade. Grossbolstorp var relativt myggfritt den dagen.

Tre gånger har jag sett dem i mitt liv. En gång med fjärilskådaren, en gång när nya kikaren var på premiärpromenad och så nu med den kära vännen. Ibland kan lycka vara att dela kärleken till en pickande pingpongboll med lång lång stjärt.

Hon for genast och köpte mera frön.

 

 

 

 


Annan art.

Barn, vi har skaffat ljusslinga

Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.

I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.

100 000 år!

Försökte leva som vi lärde
Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.

En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.

Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.

Aldrig haft en utegran
Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…

Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.

Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.

Brännande aktuell varenda dag
Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.

Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.

Vi vann i Sunne.