Damma av kvasten, Elmore

Havande med musik, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Spotify hade satt fart på mitt slumrande musikintresse. Sedan dess samkör jag skanningen av all världens musik och av min egen smak, i jakt på fröjd för själ och öra.

Den här träffen väcker mest fröjd hittills i mitt letande:
Elmore James: Dust My Broom.
(Jag länkar till Youtube, eftersom du kanske inte har Spotify, men det är samma låt).

Om någon behöver en lista med 1 400 inspelningar av samma låt, så finns det en sådan på nätet. (Det finns folk till allt!). Gång på gång på gång lyssnar jag på Elmores riff i början och ryser. Där föds den moderna bluesmusiken, ser jag att någon skriver.

Broom betyder sopkvast. Vad ”dust my broom” betyder vet inte vita amerikaner än i dag, läser jag i frågespalterna.

Nu ryser jag igen. Damm’ å’ kvasten, Elmore. Damm’ ordentlitt.

 

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Frostig morgon 1945

”En frostig svensk vintermorgon. Nyfallen snö över skogen. Borta på höjden vid punkt 79,1 ger solen en rosafärgad glans över de snötyngda granarna. Spåren är igensnöade – men så kommer den förste skidlöparen och glider fram längs skogsstigen. Han kanske snart lämnar det märkta spåret, han hör andra bakom sig, han möter någon från andra hållet. Han vill gå sin egen väg genom orörda marker. Luften är klar och ren, himlen är blå. Och snökristallerna gnistrar i solskenet …

Det är inte bara kroppen, som får utbyte av en sådan skidtur, det är inte bara musklerna, som får ny kraft. Hela människan får spänst, sinnet blir ljusare, humöret piggare, tankarna redigare. Naturen en solmängd vintermorgon ger oss något av sitt lugn och sin harmoni.”

Friluftsliv runt Karlstad, utgiven av Karlstads Idrottsstyrelse, 1945.

Jag har blivit havande

Jag går havande med musik. Just nu pågår ett stort projekt i den här enkle bloggarens liv: Skaffa en omfångsrik musiksmak och odla den.

I januari 1951 var inte musiken någon stor sak i det svenssonska hemmet. Pappa sjöng i ladugården och ibland spelade radion en schlager mellan nyheterna och folkbildningen. Det var inget särskilt med det. Någon ungdomskultur fanns inte i hela världen.

Sedan bara fanns den. Ungdomskulturen. Jag kan inte påstå att Bill Haley och Elvis Presley satsade särskilt på Almar och sedan östra Nyed i början, i varje fall prioriterade de inte Ängebäckstorp. Men vår tur kom. Det gick några år, och sedan kom Tio i topp och oerhört populära Beatles och Hep Stars.

Då jädrar. Kom igen jeans så smala att man får ligga på golvet och åla för att få på sig dom. Kom igen tjejer med långt hår och folkviseögon. Kom igen modeord som ”mysig”, ”gullig”, ”digga” och ”gonk”.

Lyssnade hela tiden
Jag lyssnade hela tiden. Köpte Bildjournalen varje vecka för att läsa om idolerna och spelade in Tio i topp och andra listprogram, precis som alla andra gjorde.

Den gången var det rullbandspelare som gällde. Försiktigt höll vi mikrofonen mot radions högtalare och försökte trycka igång inspelningen vid exakt rätt sekund. Ivrigt förbannande tidens musikpratare i radion som absolut skulle prata i hela introt till varje låt. De måste ha tagit tid i förväg, för de flesta klarade precis att prata sönder början till varje låt, innan sången började.

Du får en förvriden musikupplevelse av sådant, för livet, men det är en annan sak. Det finns fortfarande intron som får mig att höra en inre radioröst, när de spelas.

– Håll tyst, jag spelar in
En gång var det en av de stora killarna i nian som kom på att han skulle spela in en låt från jukeboxen på Runes konditori i Molkom. Han ställde sig upp och spände ögonen i oss, varenda en:

– Nu j-vlar håller ni käften, för jag ska spela in Elvis.

Och så gjorde han det. Inte en människa vågade röra sig, så mycket muskler som den killen hade. Jag gick också i nian, men stor var jag inte.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen
Så där fortsatte det under hela högstadiet. Lyssnade, lyssnade, bandade, läste listor och lyssnade igen. Barry McGuire, Hep Stars med småflicksidolen Svenne Hedlund, The Animals, Shanes, Kinks, Troggs, Hollies, Manfred Mann, Donovan, If you’re going to San Franscisco, Sleep Little Girl med Tages, Rock and Roll Music, Hounds, Fabulous Four, The Who, Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick and Tich, Tv-serien om det tv-tillverkade bandet The Monkees. Samt originalen själva förstås, The Beatles. Ibland kom beatlarnas singlar så tätt att de konkurrerade med sig själva. Gôtt.

Rolling Stones? Jo vars, några låtar gillade jag. Men jag var för mesig för att begripa mig på Stones. Då. Det var samma med Jimi Hendrix, som vi till och med såg i Mariebergsskogen i Karlstad. Heroiskt att ha varit där. Något mindre heroiskt att ha varit där och inte gillat det…

Sedan började gymnasiet och min musikaliska tystnad.

Slutade hänga med
Naturligtvis stod radion på ibland även sedan jag börjat på Sundstagymnasiet. Jag hörde en och annan topplista även de där åren. Men egentligen hade jag inte tid med musik. Det var mest vi själva som sjöng på festerna. Sådan är kapitalismen.

En och annan revolutionär kamrat spelade någon skiva hemma hos sig, en och annan spelade en låt i bilen, på väg till något viktigt möte:

– Lyssna på texten, hör här nu, dom heter Blå Tåget. ”Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt”.

En, särskilt en, hade gitarr med sig hela tiden och spelade och sjöng på rasterna, festerna och den månadslånga liftarresan. Tack för det, Q!

Jag slutade följa musiken. Det blev för krångligt, när det dessutom var ett stenhårt krav att både innehåll och form måste tjäna folket.

Musikalisk snitsel
Visst har vi hela tiden haft skivspelare och andra sorters musikmaskiner hemma sedan dess. (Och hela tiden sjungit egenpåhittade sånger för barn och barnbarn, Hundra små busar gillar dom). Visst finns det en fortsatt musikalisk snitsel längs vägen, från gymnasiet och hit:

Satisfaction. Befria södern. Dylan. Internationalen. John Mayall. This land is your land. Vem kan man lita på. Nationalteatern. Joan Baez. Tom Lehrer. Samfunnshus Blues. Kebnekaise. Diverse svensk folkmusik. Lundell. Jimi Hendrix National Anthem i Woodstock. Aldrig ger vi upp. Cornelis. Dag Vag. London Calling. Torparvisan. En aning klassiskt. Värmlandsvisan. Bruce. Monica Zetterlund. De där Aino Trosell-sångerna jag mimade till när vi spelade teater i Deje. Bröderna Dobermann. Factory Girl.

Det finns fler namn i skivhyllan och hjärnbarken. Vi har inte helt gått olyssnade genom livet. Men ungefär så där ser det ut. En ung mans vandring från mesig högstadiesmak till en något tuffare och mer politisk men sällan använd smak och – ja, vadå?

Det var det jag undrade. Så härom dagen skaffade jag Spotify.

Aldrig velat fildela
När det gäller att skapa kultur tror jag på äganderätten. Du har rätt till ditt arbete, all tjuvnad är ful och omoraliskt. Det visste redan den som skrev Tio Guds bud och jag ser ingen anledning att ändra på sjunde budet i dag.

Du ska inte stjäla.

Lekare ligge icke ogäld, inte i min värld. Jag tycker det är dags att upphäva Äldre Västgötalagen:

Varder lekare slagen, skall det alltid vara ogillt. Varder lekare sårad, en som går med giga eller fiol eller trumma, då skall man taga en otam kviga och föra upp på bäsing. Sedan skall man raka allt håret av hennes svans och sedan smörja den. Så skall man skaffa honom nysmorda skor. Sedan skall lekaren taga kvigan om svansen. Någon skall slå till henne med en skarp piska. Lyckas han hålla henne, då ägde han det goda djuret och njuta det, som en hund njuter gräs. Kan han ej hålla henne taga och tåla det, han fått skam och skada, och begäre aldrig mer rätt än en hudstruken trälinna.

Musikern har också rätt att leva, utan att behöva brottas med oljiga kvigor, om han nu inte själv vill det. Jag har alltså försökt avhålla mig från fildelning.

Försöker skaffa mig en musiksmak
Men nu är jag färsk innehavare av ett Spotify-konto. Metodisk som jag stundom är, satte jag mig att försöka formulera vad jag har för musiksmak. Egentligen. Innerst inne, i de rätt olyssnade rummen i hjärnans vindlingar.

Inte något mesigt, va? Ska det vara lite Jimi Hendrix? Lite blues från södern kanske? Får det vara en aning Elmore James? Engelska texter har den fördelen att de kan man jobba medan man lyssnar på.

Ung på nytt
Där är jag nu. Det är som att bli ung på nytt. Långsamt och metodiskt lyssnar jag mig igenom musikhistorien och försöker para ihop den med min egen musikaliska grundsmak. Hittar hela tiden gamla godingar och nygamla bekanta som jag inte visste att jag tyckte om. Lyssnar, skapar spellista på spellista och försöker stundom få omgivningen att dela glädjen.

– Lyssna, det är Jim Morrison som sjunger.
– Hör här nu, Elmore James är faktiskt skitbra. Så ska en gitarr slajdas.
– Har du tänkt på vilka bluesartister Nisse Hellberg och Peps kan vara, när de vill?
– Hör på låten, den här är bra, han heter Howlin’ Wolf.

Omgivningen är inte intresserad. Det är som om vissa 30-åringar inte har den rätta förståelsen för psykedelisk rock från västra delen eller blues från södra delen av Amerikas Förenta stater. Inte alla 58-åringar heller.

Det kommer.


Årsbästa

Just noterat årsbästa på 10 kilometer. Första milen i år, första på länge. Långsam tid, något snabbare tankar. Den där go’e lunken.

Lite äng och skog i början, mycket halkig asfalt därefter. Skorna luktar snö och lycka. Vänder vid planket i Dyvelsten. När jag kommer hem har jag bara räknat fel med 44 meter. Plus.

Tack krôpp, för att du reparera dig nôsenär.

 

 

Alla dagar ska inte vara lika

En gång var jag och lyssnade på den duktiga bilhandlaren Kajsa Jansson. ”Alla dagar ska inte vara lika” sa hon, och berättade hur hon försökte leva upp till det mottot som chef. Visst kunde vardagen vara grå ibland, men då var det viktigt att passa på att fira en medarbetare som fyllde år med tårta, eller hålla personalfest, sa Kajsa.

Då blir inte allt så grått.
Livet behöver lite färg ibland.

Det är precis därför vi tycker om traditioner här hemma. Vänta nu, jag är inte politiskt konservativ, inte emot samhällsförändringar i stort. Tvärt om vet jag massor som behöver göras, för att renovera det folkhem som några rivit och slitit i så länge. Men tidens och årets och familjens egna traditioner, dem håller jag på.

Semlor i oktober?
Vi är inte blinda. Vi ser ju hur andra klär sina julgranar vid första advent nu för tiden. Vi märker hur lokala bageriet säljer semlor i oktober. Vi läser på facebook hur folk slänger ut julpyntet och granen på annandagen.

Undra på det, när handlarnas julskyltning börjar i oktober och ert privata pyntande i månadsskiftet november-december.

Livet blir tråkigare då
Andra får förstås göra som de vill. Men för oss skulle livet bli tråkigare, om vi tittade på Kalle Ankas julafton på video året om. Det fick aldrig våra barn göra. Livet blir tråkigare om semlor serveras före fettisdagen, när det från början var tänkt.

Julen skulle inte kännas som vår jul, om granen stod där och doftade redan vid första advent och om vi provåt skinkan tidigare än på kvällen den 23:e. Det skulle kännas mycket konstigt att slänga ut granen innan tjugondag knut.

Man ska inte försöka smeta ut allt över hela året, äta julskinka samma dag som fettisdagsbullen. Livet blir grådaskigt då, när det aldrig finns någonting att se fram emot.

”Semlor nu?” var det en expedit på ett konditori som sa till mig, en fettisdag för några år sedan. ”Det har folk tröttnat på för länge sedan. Det har vi inga.”

Majstång i maj
Än vet jag ingen som har börjat öppna julklapparna vid lucia eller klä majstången i maj. Ändå är det precis så det känns för oss, med alla de andra tjuvstarterna.

Alla dagar ska inte vara lika. Julafton är bäst den 24 december. Semlor smakar bäst på fettisdagen och följande tisdagar. Jag vill inte ha en enda julklapp i september.

Och du: det är inte en tillfällighet att jag gett det här blogginlägget kategorin Familjen och etiketterna Historia, Dumheter, Solidaritet och Kärlek. Det är på flit.

Fruktbarhetsfest på senhösten

JUL.  ”… den kristna högtid som firas 25 december till minne av Jesu födelse. Ordet är fornnordiskt (jól) och betecknar en vinterhögtid. Sannolikt handlade det om en fruktbarhetsfest på senhösten snarare än ett midvinterblot som i Snorre Sturlassons kungasagor”. Källa: Nationalencyklopedin

GOD. Synonym till angenäm, skön, bra, fin, skicklig, from, mild, rejäl, ordentligt tilltagen, snäll.

Välj själv från listan. Minst en av de sorternas vinterhögtid önskar jag dig. Eller alla sorterna, om det är vad du vill.

Och sillsallad.