När vi var först i landet med lättläst

I dag hade jag tänkt skriva om när jag och min dotter var först. Vi var de första i Sverige som refererade en konferens direkt – på lättläst svenska. Arrangörerna hade satt upp en stor skärm och en datakanon. Sedan skrev jag på datorn, rakt på jätteskärmen, vad alla sa och vad de bestämde.

Det var en av de roligaste jobb jag har haft. Alla blev så glada.

Det bästa var att jag lärde mig så mycket.

Jag skriver ingen ny text om detta. Det behövs inte. I datorns minne hittade jag en krönika som jag skrivit tidigare om de båda konferenserna vi refererade. Visste du förresten att det är minst en miljon svenskar som behöver lättläst svenska?

En del av oss tror att vi är kloka. Men även vi förstår världen bättre, om den förklaras på lätt svenska

En sak till, bara. Mifforadio fanns inte när jag skrev krönikan här nedanför. Nu finns det programmet. Det sänds på söndagar klockan tre minuter över sju på morgonen. Lyssna på Mifforadio! Programledarna Claes-Erik, Nancy och Balint är några av de bästa radiomedarbetare jag har hört. De ställer kloka frågor, de är roliga som stå upp-komiker och de är djupsinniga som de värsta gymnasister. I dag frågade de alla de intervjuade och oss lyssnare om vi tror på evigheten.

– Vad är en evighet?

Det har jag funderat på sedan dess.

Krönikan är inte på lättläst svenska. Det är lite dumt.

 

När rätta ordet blir fel

En del ord får man inte använda. Det blir fel om du säger eller skriver dem. Tänk efter själv. Hur populär blir du i gänget om du berättar att din favoritsport är ”korgboll”? Det heter visst basket nu för tiden.

Hur troligt är det att du får sommarvikariat som pressfotograf, om du kliver in till redaktionschefen och berättar att du alltid har tyckt så mycket om att ta ”kort”? Hos honom heter det bilder.

Gillar du att åka omkring på sådana där skor som det sitter fyra eller fem hjul under? Säg inte ”rullskridskor” om du vill verka yngre än 62 år. Det heter inlines.

Jo, jag vet. Korgboll, kort och rullskridskor är utmärkta ord. Egentligen är de rätt alla tre. De är bara inte häftiga nog. Någonting har hänt med dem.

Det är som i en nyskriven deckare från Filipstad jag läste för ett tag sedan. En läsvärd berättelse, visst. Men på ett dramatiskt ställe berättade författaren att först kom brandkåren och sedan kom räddningstjänsten. Då log jag lite. Livet har lärt mig att det är samma sak. Samma trevliga gubbar, samma vältvättade bilar. Det är bara det att ett av orden är inte lika fräscht längre, efter alla år. Brandkapten skriver hon också. Det finns det heller inga kvar i Filipstad. Inte ens en brandsoldat har de.

Vi kan tycka vad vi vill om saken, men ord förändrar sig. När blev du bjuden på ”hippa” senast? När kallade en fjortonåring sin själs älskade för ”gullig”? Frågan är om de ens har det ”mysigt” längre, de där unga sakerna? Jag vet inte riktigt. Å andra sidan hade vi inga babes och ingen favvo.

– Det går inte!
Jag sitter i Östersund och funderar över orden. Nu har någon skickat mig hit på jobb. Ett viktigt jobb, ett av de viktigaste jag har haft. Det var nog bara larmcentralen som var lika viktigt.

Allt började för tre år sedan. Då hade en trivsam dam som heter Rut kommit på att jag skulle skriva lättläst svenska. Föreningen för Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna, FUB, skulle ha landsmöte i Karlstad.

– Du ska skriva lättläst, sa Rut Jontén och de andra vännerna. På en stor skärm, direkt när folk säger det. Så de utvecklingsstörda förstår.

Jag bara log åt dem.

– Det går inte, svarade jag. För det första kan jag inte och för det andra hinner jag inte. Ingen människa kan sitta och översätta normal mötessvenska till lättläst svenska. I direktsändning. I två dagar.

Men det gick. Allt blev väl inte bra. Minst en gång fattade jag helt fel och på kvällen efter den första dagen var jag så slut i skallen att jag skällde på allt som rörde sig. Rut hoppade högt när jag tutade på min dotter på stan, för att dottern ifråga inte skyndade sig till bilen fort nog. Slut, helt slut. Jag som hatar tutande.

Då hade jag inte fått belöningen. Den, när många många kom fram till mig under andra dagen och tackade. De var så glada åt Ruts idé som jag och dottern och en FUB-kunnig person från kansliet i Stockholm gjort verklighet av. De var så tacksamma.

– Äntligen tar dom oss på allvar, sa de utvecklingsstörda. Äntligen får vi en chans att delta på samma villkor i landsmötet, sa de och kramade oss.

– Det är lika mycket hjälp för oss, sa handledarna, som använde våra förklaringar när de skulle berätta för de utvecklingsstörda vad som hände på mötet.

– Det är en hjälp för oss med, sa de som inte var varken handledare eller utvecklingsstörda. Du vet, mötet är långt, viskade de. Man nickar till ibland. Då är det bra att läsa på din stora skärm vilken punkt på dagordningen vi är på.

Så skriver du lättläst
Tre år senare hålls landsmötet i Östersund. Nu skriver vi i fyra dagar, fast då är vi tre som delar på själva skrivandet. En av dem är Kitte, som har varit med och lärt ut det lättlästa skrivandet i många år i Sverige.

Det ska vara lätta ord. Byt ut de allmänna begreppen mot konkreta, skriv buss, inte kommunikationer. Det viktigaste ska stå först. Meningarna ska vara aktiva, ordföljden rak. ”Vi beslutade” är bättre än ”Det beslutades”. Helst inga bisatser. Skriv hur något är, i stället för hur något inte är. ”Protokollet är svårt att läsa” i stället för ”Protokollet är inte lätt att läsa”. Var försiktigt med förkortningar, skiljetecken, siffror, årtal och geografiska begrepp. Där har du några av tipsen ur Kittes Arvidssons läroböcker som jag lärt av.

Nu sitter hon bredvid mig och än en gång strömmar värmen från de utvecklingsstörda mot mig.

Efter fyra dagar i Östersund har jag lärt mig älska dem. Älska de kloka talarna Conny Bergqvist och Jöns Malmsten. Jubla åt kulturstipendiaten Niklas Johansson (han som fick ledas upp på scenen men som tog total kontroll över oss när han väl stod där uppe). Sjunga och skratta med min bordsgranne vid banketten, Anne Holmberg, och applådera åt Mattias Melin från Jönköping som var så medmänsklig när han tog hand om sin bordsdam och som kunde sjunga så bra utan komp.

Personer, först
Det de lär mig borde vara självklart.

– Vi är individer, säger de till mig. Det var därför vi inte gillade att du skrev ”utvecklingsstörda” i början.

– Det heter inte så, Sven-Ove. Vi är först och främst individer. Personer. Jag är först och främst personen Conny Bergqvist med de och de intressena. Först i andra hand har jag en utvecklingsstörning.

Plötsligt inser jag vad han pratar om. Inte vill jag gå omkring och bli betraktad som en nackskada, fast jag har ont. I den vackra staden Östersund har jag träffat några kloka medmänniskor som fått mig att börja skriva om dem på ett nytt sätt. Själva uttrycket är krångligare men medmänskligare.

– Skriv ”personer med utvecklingsstörning” säger de. Vi är personer först och främst.

Då förstår jag att jag har varit som den där deckarförfattarinnan som tror att det finns brandkaptener i Filipstad. Visst vore det enklare med bara ett ord, du Conny. Men människovärdet är viktigare.

Du får som du vill. Jag skriver förresten inte ”korgboll” heller, längre.

 

Vi var först med att referera en hel konferens med lättläst text ”i direktsändning” på storbildsskärm. Det är vi stolta över, dottern och jag.  Krönikan trycktes i Värmlands Folkblad 2 juni 2001. Länkarna har jag satt dit efteråt.

 

Privata sommaren

På det privata planet har sommaren haft sin tjusning. Vi har haft barnbarnen på besök, några av dem härligt länge. Sådant är nyttigt. Vem skulle annars lära västkustbarnen viktiga uttryck som ”Vi ha feska” och ”Köckling ä gôtt”?

Och vem skulle dämma bäcken med badankor och påminna morfar om den halvt bortglömda konsten att göra gummisnoddsoppa?

 

Doping, dykning och dollarmakt

Hur var det tidningen Brand skrev dagen innan OS-maran i Stockholm 1912?

”När man fått en arbetare så långt att han icke talar om annat eller tänker på något annat än rekord i höjdhopp, stavhopp och kappspringning, och när hans största och häftigaste dröm i livet är att komma in som nummer ett i ett Marathonlopp och döende mottaga lagerkransen ur en drottnings hand, då är han fiende till sin egen klass och motarbetar dess intressen.”

Så kan man tycka om idrotten. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om det skulle vara tillåtet för publiken att bära Nike-skor, när det är konkurrenten som sponsrar tävlingarna de ska titta på. Naturligtvis är det vansinne att det diskuterats i London, om bara en viss sponsors pommes frites skulle få säljas. I fish and chipsens förlovade land. Naturligtvis är det vansinne att en fotbollsspelare kan få tio miljoner i månaden i lön. Hur duktig han än är.

Jag tvivlar…
Det finns alltså goda skäl att tvivla på idrotten, precis som författaren Ivar Lo Johansson en gång gjorde.

Men så har vi det där andra. En dansande fint på vänsterkanten och ett perfekt inlägg som medspelaren skallar i mål. En frispark med överskruv i bortre krysset. En sprinter som leker i mål i överlägsen ledning, med armarna som lediga flygplansvingar. En rysk stavhopperska, vacker som ett gitarrsolo av Jimi Hendrix i sin välavvägda flykt över ribban. Ett gäng tiokampare som kramas i en enda stor trött klump, efter att precis ha gått i mål i det avslutande loppet.

Jag gillar inte penningkarusellen, pundets och dollarns makt över elitidrotten de här veckorna. Jag gillar inte doping, filmande fotbollsherrar som dyker och partiska brottningsdomare. Jag gillar inte när cyklister får bli hjälpryttare i ett individuellt lopp.

Men så har vi allt det vackra, inspirerande som idrotten också är. Skönheten, musikaliteten, spänningen. Lusten att själv ge sig ut och springa, efter att ha sett ett dramatiskt hinderlopp eller den avslutande OS-maran.

Jag tvivlar på idrotten.
Jag älskar idrotten.

 

Tipstack till Lars Nilsson som föreslog att gitarrsolot bör vara av Jimi Hendrix, lämpligen Red House. Min nya stavhoppslåt.

Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Efterspel till Bonde i maten

Jag skrev om en alltför vanlig företeelse i svenska tidningar härom dagen. Fotot på en bonde som står till knäna i ett sädesfält och bildligt talat trampar i maten.

Nu är fotografen, den duktiga som tog bilden, upprörd. ”Det måste vara dina egna fördomar om bönder som spökar” skriver hon till mig på facebook. ”Jag kan garantera att den havren han står i inte kommer att hamna på ditt köksbord.”

Hon skriver en massa annat tänkvärt också.

Fördomar om bönder? Nå, jag har arbetat ungefär lika mycket med bönder som med fotografer, även om jordbruksarbetet var i riktigt unga år. Alltså ganska mycket. Båda är yrkesgrupper som jag gillar och respekterar. Producera mat är viktigt, producera bilder som berättar är också viktigt.

”Jag är lite nyfiken på hur DU hade tagit bilden till denna text??” skriver hon.

Den frågan tål att tänka på. Jag skulle inte ha tagit den symboliska bilden med storstövlarna mitt i maten. Inte fotograferat den gode bonden snett underifrån heller. Men hur? Hur tar man en bild på en spannmålsbonde som förvånar, berättar, illustrerar, roar, oroar och samtidigt är sympatisk mot mat och modernäring i ett blad som vill vara folkets?

Det tål att tänka på.
Bilder talar till magen, känslan.

Fördomar om bönder? Roligt. Hon kan ju inte veta att gôbben hon skriver till är uppväxt på ett småbruk och aldrig riktigt har lämnat den gården, i sinnet. Det bor en bonde i varje svensk och i den här svensken bor en särskilt stönig småbonde. Med en farfar som blev arg, den gången jag var barn och kutade ut i en havreåker på Almar.

Orden som farfar Einar sa då sammanfattar mycket av min syn på livet och arbetet. ”Man trampar inte i maten”. Det är därför jag tycker den eviga bonde-mitt-i-åkern-bilden är så förfärlig. Tänk dig att den klassiska bilden på en ambassadör vore att han alltid stod och eldade upp sitt fosterlands flagga. Så är den havrebilden för mig.

Ambassadörer ska inte elda upp flaggor.
Bönder ska inte hälla ut mjölk eller trampa på havre.

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

En resa

När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.

– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…

Ack så fel jag hade.

Personalvård by leaving the room

En vacker dag blev jag chef. Det var intressant. Fem och ett halvt år senare bad jag att få sluta. Det beviljades.

Nu är jag tillfälligt tillbaka som vikarie i två månader. Sagt och gjort, i dag måste jag ägna mig åt personalvård, tänkte jag, när de goda medarbetarna och jag hade slitit hund ett tag. Så jag pratade med en av dem. Berättade, tölade, resonerade, samspråkade, snackade och pladdrade – om allt annat än jobbet. En lång stund gjorde jag detta, uppgiften var viktig.

Sedan lämnade jag medarbetarens rum. Då såg vederbörande så glad ut.

Efteråt inser jag att nu har den här återfallschefen uppfunnit en ny metod. Personalvård by leaving the room. Först tjatar jag öronen av kamraterna genom att informera om mitt rika liv och olika onödiga kunskaper jag förvärvat genom åren. Gärna för tredje, fjärde gången, just den anekdoten. Och nästa anekdot och nästa. Femte, sjätte gången ibland, man kan ju inte minnas allt man sagt.

De ser jättelyckliga ut när jag lämnar rummet. Då har jag nått mitt mål.

Personalvård.

Redaktionell anmärkning

Tänker skaffa ett mer avspänt förhållande till bloggen. Nu tar jag bort Google Analytics, så jag slipper sitta och kontrollera hur många besökare varje inlägg får. Gilla-knappen på sidan behövs inte heller.

Roligt att ni finns, vänner, inte behöver jag räkna er hela tiden. Nu kan jag koncentrera mig på skrivandet.

Inte måste jag skriva varje dag heller, bara när skrivklådan runnit till. Det gör den ändå rätt ofta.

…och jag måste definitivt inte alltid lägga ut facebooklänk om varenda inlägg klockan sex varje morgon. Käre nån, jag är nattuggla inte morgontupp.