Tittar på sådana som äter

Sitter vid köksbordet med kikare i näven och skådar blåmesarna vid fågelbordet och grönsiskorna på marken. Då slår det mig hur synd det är att fåglar inte skådar mänska vid matlåda. Det kunde ha blivit en rolig syn med fjorton fåglar som glor in när vi ställer våra lådor i micron.


Samling södra fönsterblecket utanför alla svenska lunchrum varje dag klockan 12.00. Glöm inte rapportera dina obsar till folkkryss.se

 

Å då skrev räven…

En norsk räv har tagit mobilen för en norrman som la ut den i skogen för att locka just räv, med hjälp av det inspelade ljudet av en döende hare. I Frankrike gör en Zlatan-docka succé i tv. Tusen värmländska affärsmän har satt sig på en färja i Österled för att göra affärer – med varandra för säkerhets skull.

Själv ligger jag sjuk men världen går på friskt i sina gamla vanliga ulltofflor. Skillnaden är bara att nu vet vi vad norska rävar sms-ar när de får chansen: jlv I ø\a0ab 34348tu åaugjoi zølbmosdji jsøg ijio sjiw

Jo det är sant, räven inte bara stal mobilen för norsken. Han svarade när denne ringde också och sedan började han messa från skogen: jlv I ø\a0ab… ja, du vet.

Fritt översatt från nynorskt rävmål är detta vad han skrev:
Trodderu ja skulle gå på den lätte? Skadad hare jaharu. Ring inte mig, ja ringer dig. Nu ska jag ta mig en lur.


 

 

 

Vände strax innan toppen

En gång skulle jag kliva upp på Värmlands högsta topp, Granberget. När det var 500 meter kvar mötte jag en sädesärla som var gul. Gul? Då vände jag.

Att skogen ”blåner”, det går an. Men blir luften så tunn att ärlorna gulnar bör du genast vända om. Själv gick hon österut mot Örsjöberget.

*

Förresten så var det för att det blev mörkt och detta var ett spontanbesök före mobiltelefonernas tid när vi ändå for förbi och de i bilen började bli oroliga tror jag och jag visste inte hur kort bit det var kvar förrän vi tittade på kartan hemma, efteråt, och det stör mig att jag inte varit dit upp, det vet jag väl att det finns gulärlor.

Inte ett klassiskt blogginlägg.

 

 

 

Gjorde oss till människor

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.

Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.

Väskan.

”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”

Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.

Väskan.
Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen.
Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.

Väskan. Människogöraren.

Den uppfinningen var viktigast

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari som jag fått i farsdagspresent. Den är mycket intressant och berättar hur människan blev människa. Varför har jag inte läst den förut?

En uppgift väcker särskilt mycket tankar, när jag kommit halvvägs.  Att den teknologiska landvinning som kanske betytt mest i människans historia är – väskan.

 

 

 

 

 

 

 

Fanan, yttrandefriheten och seklingrullen

Helg efter en hård men rolig arbetsvecka. Borde kanske vila, men det är så mycket som drar där ute, när arrangemangshösten slår till.

Lördagsfrukost med extra allt. Sedan far vi till Arkivens dag i gamla seminariet i Karlstad. Länge står jag framför en gammal fackföreningsfana på Folkrörelsernas arkiv och tänker på morfar, den facklige pionjären som var med och slogs för mat och rättvisa när Byggnads var ungt.

Det här huset skulle jag kunna bosätta mig i, det sjunger av historia i varje hörn. Titta, fyra vackra kartor som visar hur Sandgrundsudden växte fram från ingenting. Titta på fotot från Stora torget 1920, en sådan hästkärra hade vi när jag var liten (och samma järnhjulsvagn som på fanan). Läs, en löpartävling för stans springpojkar.

Skjuten i hissen
Lunch i en källare på Drottninggatan. Sedan drar vi till Gjuteriet på Herrhagen för att lyssna på Börge Nilsson som bjudits in av Karlstads Bokcafé för att berätta om sin bok och sina möten med Anna Politkovskaja.

Börge är frilansjournalist utanför Arvika och har specialiserat sig på att skriva om Östeuropa och Ryssland. Inte bara skriva, han är med och utbildar ryska kolleger i grävande journalistik.

– Jag vill att ni blundar, säger Börge och berättar om den film som  så ofta spelas upp inför hans egen inre blick sedan den 7 oktober 2006. En kvinna i Ryssland har varit och handlat. Nu kliver hon in i hissen och ska åka upp i lägenheten. Då står någon där med en pistol och skjuter fyra skott i hennes kropp. Hon dör, mördaren går. Kvar ligger tomhylsorna, en Makarovpistol med ljuddämpare – och Anna Politkovskajas kropp.

Två år tidigare träffade Börge den ryska journalisten första gången. Boken han nyss gett ut heter Ensam – alldeles ensam. Underrubriken är 98 minuter med Anna Politkovskaja. Det handlar om hans intervju med den ryska kollegan, hon som sköts på Putins födelsedag och vars mördare fortfarande inte är dömd.

Det blir en tänkvärd eftermiddag och genomarbetad berättelse om en modig människa som ville använda sitt skrivande till något meningsfullt. Anna Politkovskaja rapporterade om ryska militärers övergrepp i den ryska delrepubliken Tjetjenien och om folk på flykt därifrån undan ryska trupper. Krigsreporter var hon inte. Socialreporter. Hennes texter handlade om hur vanligt folk drabbades av Moskvas krig mot ett folk som ville bryta sig ut. Om maktspråk i en tid när Ryssland gick från rövarkapitalism till putinism. Neutral var hon sannerligen inte men modigare än många.

Till sist hade hon skrivit en artikel för mycket.
Fyra kulor i en trappuppgång.
Det fria ordet ska inte inbilla sig att det finns.

Storslägga i ”Vesten”
Kvällen blir mörk men kall och varm. Nu har vi åkt förbi hemma och klätt på oss vildmarkskläderna. Västbynäset sticker ut som en storslägga mitt i Visten. ”Vesten” säger min vän Lars Emilson. Han tror att gårdsnamnet Västby och namnet på näset kommer av den lokala benämningen på sjön.

Det tror jag med. Vestby. Långt e.

I så fall är det inte de första ortnamn som gamla tiders kartritare förändrat. En av min ungdoms bättre badsjöar kallas ”Mången” på kartan. Det har jag aldrig hört en människa säga. Vi säger Mangen

Nu smyger vi ut på näset norr om Deje med Skodan. Vägen är smal, lerig, krokig och alltid längre än vi minns den. Lars och hans vänner har som vanligt satt ut marschaller och skyltar, så folk ska hitta ut till Seklingnatta.

Den här kvällen är det äkta seklingväder. Blött, småkallt och sex grader varmt i vattnet. Då leker livet för siklöjan och då drar gubbarna not mitt i leken, de som numera kallar sig Vistens Notdragareförening.

Viktig för folkhushållet
En gång i tiden var notdragningen efter siklöja som senare tiders älgjakt. Folklig tradition, viktig för folkhushållet i trakten och något som man inrättade sin tideräkning efter. Då fanns det notkast lite varstans runt Visten. I dag har de slagit sig ihop från olika håll runt sjön för att hålla traditionen vid liv.

Vi kliver ut ur bilen, drar halsdukarna om halsen och sätter mössorna på. Där borta vid sjökanten lyser det, elden flammar och i fisklådan glittrar det som silver om de nyfångade siklöjorna. Ute på sjön skymtar en eka med två karlar som ror ut med noten. Snart ska några börja veva in den igen.

”Årets bästa fångst ikväll, 1802 st. i ett kast. Förhoppningsvis kan lördagen bli bra” skrev Lars Emilsson i facebookgruppen Seklingfiskarnas Vänner i torsdags. Det blir den. ”Emilburgare” kallade jag en gång hans nystekta sekling i tunnbrödsrulle. En av våra godare traditioner i bygden, gommen trivs och själen får en fin avslutning på dagen.

När jag står med min varma seklingrulle i näven fem meter från sjön kommer tanken över mig. Detta att notdragarnas anspråkslösa arrangemang sammanfattar hela vår lördag. Här är ordet fritt. Mat har vi. De har till och med ett arkiv. Nu noterar Helge Nyhlén det senaste kastet:  1 095 seklingar.

Kom så värmer vi oss vid brasan och käftar en stund till.
Bara för att vi kan.


Tre dygn i skogen utan mat

Platsen för min värsta hunger, skrev jag om den belgiska staden Ath. Småstaden bortom all mat, där vi gick tjugotimmarshungriga en disig otta i juli 1969. Det är inte sant, inser jag. Det finns en värre gång.

Jag var 15 år och bar världen på mina axlar. Dessutom tänkte jag bli författare och behövde veta hur allting var. (Det behöver jag fortfarande). Alltså fick jag idén att jag måste känna hur hungern känns, om jag skulle kunna rädda världen. Hur känns det inuti en redan smal kropp att svälta?

Jag tog med mig en flaska outspädd apelsinsaft, för c-vitaminer hade jag hört var viktigt. Någon måtta får det vara. I ryggsäcken låg en sovsäck också, skrivdon och en kikare. Det var allt.

Någon roman hann det inte bli men några späda dikter. I tre dygn gick jag omkring i de ravinrika skogarna norr om Ängebäckstorp, söder om Sutterhöjden. Drack rinnande vatten ur små bäckar, spädde ut det med apelsinsaft ibland, sov i sovsäcken under granar och blev myggbiten på de mest onämnbara ställen.

Efter tre dygn gick jag hem. Jaha, det var hungern det. Den försvann på tredje dagen. Apelsinsaft har aldrig fått sin tjusning tillbaka.

Världen är som den är.

 

Forskning klockan 06.00

Klockan går ”medsols” säger vi. Skicka maten ”medsols” runt bordet har vi lärt våra barn.

Vad är det för djuping som har hittat på att just det hållet är medsols? För att få det påståendet att stämma måste jag lägga mig på magen på gräsmattan och hålla vänsterarmen med klockan framför näsan. Här på Grossbolstorp är det rätt sällan vi ligger så om mornarna i oktober. Man får ju vänta så förtvivlat länge.

Solen går medsols. Det är det enda som är sant.

Allt denna forskning framlägger jag yrvaket klockan sex på morgonen i vår sängkammare. Subjektivt, säger en röst i rummet. Nu jämför du päron och äpplen. Det är vi som snurrar, inte solen.

Jag får hitta något nytt att forska på.

 

 

 

 

 

 

 

Enda morgonpigga himlakroppen på Grossbolstorp om oktobermornarna. Månen. Om vi skulle ta och börja skicka maten medmåns?

”Jo Sven-Ove, skulle du kunna tänka dig att… ”

Det började med att en vän skulle starta en tankesmedja på nätet. Tankesmedja? Spännande. Temat skulle vara bland annat land och stad. Ungefär där var den här småbrukarsonen och skogsmurveln redan fast. Jag hade blivit en aning besviken (djupt inuti) om hon inte frågat.

Det gjorde hon.

Här är resultatet. Jag ska skriva krönikor någonstans igen. Tjoho.

Länk till Tankesmedjan IDA
Länk till krönikan Bevare mig för en sådan filkörning