Evigt liv

Hittar ett gammalt manus från ett elektrikermöte för tio år sedan, där jag underhöll. På sidan 7 är en dikt av min vän Viktor Root, som jag läste.

BjörkSanningen om varför
vissa partier byter ledare

Kd har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Alf Svensson inte har
evigt liv

Vänsterpartiet har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Gudrun Schyman inte har
evigt liv

Moderaterna har valt ny partiledare,
för säkerhets skull
Ifall Bo Lundgren
har det.

Viktor Root

– ”Hittar ett gammalt manus”? Erkänn att du har dem noga sorterade i mappar, både i datorn och i bokhyllan, år för år. Din pedant.
– Asch da.
– Förresten har Gudrun Schyman evigt liv.
– Jag vet.

Möte med framtiden

Moln över Grossbolstorp

– I kväll ska jag på fibermöte, säger jag till några bekanta.
– Fiber? Nåt med havregryn? svarar de, som vet att jag kämpar med mitt 5:2.

Nja, inte precis. Havregryn har nog byggt svenska folket en gång, men nu handlar det om det digitala bygget. Kommunikation mellan svenska lägenheter och villor och resten av jordklotet. Människors möten. När ”googla” har blivit ett verb och ”facebooka” ett annat vill vi ha kraftfull förbindelse bort och hem.

Precis som på 30-talet
Så här står det i inbjudan till mötet vid det vita tältet i början av Smedbacken några gator ner:

”Runt år 1930 satt många personer med samma typ av erbjudande framför sig. Då grävdes det ner en kopparkabel som i dag används till både internet och hemtelefoni. Denna kabel har en begränsad livslängd och tyvärr rymmer den inte tillräckligt för framtidens behov”.

Internet, skriver de. Tv, e-hemtjänst, e-sjukvård, arbete och studier på distans, sociala kontakter via ljud och bild. Då är fibern i särklass. Jag tror ju att fiberfolket har rätt och traskar ner till granngatan. Där står vi sedan, ett gäng gubbar och någon dam och lyssnar till planerna. Om vi gör ett projekt av Grossbolstorp, så kan vi tänka oss…

Även du, min väcka
I ett träd i närheten försvarar en nötväcka högljutt sitt revir. Det ser jag inte ett dugg symboliskt. För oss som skickat in våra avtal handlar det om att vidga vyer och få det fortare gjort. Efter mötet går jag hem och läser på om den kära väckan.

I dag finns hon också på internet.

Vill vi ha jämlikhet kan vi inte låta samhället vara ifred

Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:

Lämna aldrig samhället ifred

Paradisäppelträdet vittGreider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.

Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?

Varje gång ser jag det

Är aldrig ensam

Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4 
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.

Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.

Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.

Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.

BygataStår det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.

När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.

En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.

En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?

Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.

Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.

Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.

Mysteriet att ge liv

ToalettenBetraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.

Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.

I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.

GeriadalenEn dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.

Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.

Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.

Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.

Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.

Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.

Den som lever får se vad hon menade.

Atlanten rullar in

Per Stigman på ena axeln och Sixten Jernberg på den andra

OLYMPUS DIGITAL CAMERANu handlade inte min ungdoms idrottskultur bara om att träna mil efter mil i värsta Sixten Jernbergstil. Ibland kom Rekord-Magasinet i min hand och där fanns en annan sida av idrotten. Den fostrande.

När Edvin Ahlqvist startade tidningen kom han snart på att det skulle vara teckningar och porträtt av kända idrottsmän. Det skulle vara lagbilder. Samtidigt bad han en viss A M Marksman att börja skriva en följetong. Det blev historierna om Per Stigman. Platsen är det medeltida Sverige och Per Stigman och hans fredlösa vänner gör som Robin Hood, slåss mot fogdar och stormän. Tyska fogdar märk väl, berättelserna började skrivas under andra världskriget och A M Marksman visste vilken sida han höll på. Precis som Vilhelm Moberg använde den historiska berättelsen för att gissla nazisterna (Rid i natt) så gjorde Marksman det.

Författarnamnet var en pseudonym. Bakom den stod Nils Holmberg, kommunistisk politiker i Göteborg och redaktör för den antinazistiska Arbetartidningen. Historierna blev böcker sedan, de går bra att läsa utan världskrigsperspektiv om man vill. Spännande ungdomsläsning i svensk historisk miljö.

Sådant läste vi. För att inte tala om alla dessa tecknade serier om den unge debutanten i klubbens A-lag som får hoppa in och gör succé. I dag har den storyn blivit till en genre i sig, ofta använd som liknelse när något liknande händer i verkligheten. För det gör det ju.

Laganda. Det är rätt att kämpa. Även den lilla bruksorten kan få fram duktiga lag och stora stjärnor. Spring på sviktande stigar… Den andan var det vår ungdoms idrottskultur försökte ge oss. Sedan dess bär jag en Per Stigman på vänstra axeln. Han sitter där och dinglar med benen och viskar i mitt öra att det är rätt att göra uppror.

Som när du tillsätter cement i sand
På den andra axeln sitter Sixten Jernberg. Han får avsluta, citatet är än en gång från hans bok I vilda spår från 1960. När vi läst färdigt Rekord-Magasinet var det dags att träna igen och då satt Sixten på högeraxeln och manade.

I vilda spår”Sammanfattningsvis skulle jag vilja göra gällande, att det enda raka är året-runt-träningen. När tävlingssäsongen är avslutad, måste man se till att konditionen underhålls. Man sätter den liksom på sparlåga, tills man åter finner det dags att bygga upp den. Det sker då med en liten starkare dos träning för varje dag – ungefär som när man tillsätter cement i sand – för att till slut grundmura konditionen till något som liknar betong.”

Så drömde vi om att bli, den gången.
Som betong.

Allt är löparkulturens fel

Det var löparkulturen som fick mig att börja springa, den saken är säker. Mindre självklart är vilken del av denna kultur.

I vilda spårDen nedärvda, sedan hundratusentals år, som satt i pappas gener och sedan mina? Hör du inte hur kroppen skrattar när du rör dig så fort att båda fötterna flyger?

Den från sportsidorna och sändningarna? Alla som såg ” den svarta gasellen” Wilma Rudolph vid olympiska spelen i Rom fick löplust. Samma lust när Abebe Bikila vann marathonloppet. Barfota.

Den jag hittade i ungdomens idrottsböcker? En del av dem var förfärliga, ser jag nu, men inspirerar gör de än.

Den jag fick från vår färska idrottsförening? Absolut. Vill du bli bra på att tävla i löpning ska du tävla i löpning. Vill du bli bra på att gilla att göra det ska du träna på att gilla att göra det.

På den punkten är jag vältränad.
Det vattnas i munnen bara jag skriver det här.

Långpass i stövlar
Till sist några rader ur min idol Sixten Jernbergs bok I vilda spår.

Träningsprogram för november 1959
1/11 2,5 timmes skogslöpning med stövlar och fullt arbetsklädd (c:a 3 mil)
2/11 1,5 timmes skogslöpning med stövlar och i overall (c:a 15 km)
3/11 1 timmes landsvägs- o. skogsvägslöpning. Distansen varierades
4/11 1 timme löpning terräng och landsväg omväxlande
5/11 1 timme och 20 minuter löpning i terräng, bitvis svår
6/11 1 timmes löpning på skogsvägar med ryckinslag
7/11 1 timmes löpning i terräng
8/11 5 timmars löpning och gång (ute med hund och bössa)
9/11 1,5 timmes löpning i terräng
10/11 2,5 timmars löpning i terräng
11/11 Ingen träning med undantag av 7 timmars huggning i skogen

I början på 1960-talet fick små gossar löplust av sådant. Det får den här lille gossen än. Mor, var ställde jag stövlarna nu?

Tjoho.

Den outsägligt vemodiga notisen om de två sista talarna av ayapaneco

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:

Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.

Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.

Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.

Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko

Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.

Axel Danielsson och motsättningarna inom folket

Axel DanielssonAxel Danielsson var sågverksarbetarson från Sölje i Stavnäs. När han var 24 år gammal grundade han tidningen Arbetet i Malmö. På grund av sina artiklar dömdes han till sammanlagt 18 månaders fängelse, när makthavarna inte tyckte om det han skrivit. Då fortsatte han skriva från cellen.

Ibland var det inte bara överheten Axel Danielsson gav sig på. Det sägs att han inte drog sig för att kritisera arbetarna heller, när de var liknöjda, försoffade, slumrande, ljumma. På hans gravsten står det om tacksamheten hos det folk ”hvars befriare, gissel och vän han var”.

Pampene på pengesekken
Motsättningar inom folket skulle vi möjligen ha kallat det, i min vilda ungdom, om vi hade försökt analysera konflikten mellan arbetarskribenten och hans vänner i den skånska arbetarklassen. En ickeantagonistisk motsättning, skulle vi ha sagt.

Fina ord men svår sak. Det är alltid lättare för en skrivare med Danielssons värderingar att ge sig på maktens herrar. ”Pampene på pengesekken” som det stod i en norsk tidning jag prenumererade på en gång.

Satir ska riktas snett uppåt. Kritisk solidaritet finns, den med, men är svår för somliga att förstå sig på. Hur säger du till dina vänner att nu blev det lite dumt? Ni skulle ha röstat. Ni borde gå med i facket. Det är osolidariskt att åka snålskjuts och…

Hellre driver än river
Nu är dagstidningen Arbetet nedlagd. I stället kämpar den nystartade Dagens ETC med näbbar och klor för att bli en röd daglig röst, så som Danielsson från Sölje kämpade. Hittills verkar allt gå bra.

Hoppas, hoppas. Visst vet jag ett folkblad på närmare håll som behärskar både satir och kritisk solidaritet. Det hindrar inte att det behövs fler som gisslar och befriar.

Precis som det behövs en arbetarrörelse som driver massmedier, inte lägger ner.