Gott Nytt Ögonblick!

Var jag sju år när jag fick min första klocka? Tror det. När korta visaren står på 8 och långa visaren står på 9, då är det bråttom till skoltaxin.

Passa tider, det var viktigt. Än i dag är jag klockfascist, när någon tycker att hans tid är så viktig att han gärna fördröjer ett sjupersoners möte med en kvart. Sju gånger 15, det blir mycket nytta det, tänker ordningsmannen inom mig. Eller onytta då. Mycket pengar för skattebetalarna. Jag tycker inte alltid om den mannen inom mig, men inte om tidstjuveriet heller.

Märker du klyvnaden?

När jag var 15 år slutade jag bära klocka en lång period. ”Hon tuggar sönder min tid i små oanvändbara bitar” berättade jag viktigt, för alla som råkade höra. Jag trodde detta var mitt eget påhitt.

”Du är ledig”
Juldagen 2011 kommer tiden över mig igen. Vi sitter och äter våra köttbullar, prinskorvar och skinka, när jag konstaterar att det ska bli skönt att gå till jobbet i morgon igen. Det blir tyst runt bordet. ”Det är annandag jul i morgon, säger min fru till sist. Du är ledig”.

Ledig? En lång stund står tiden stilla i mitt universum. En hel ledig dag som jag har förträngt? Får man gå till jobbet i alla fall? Det är så mycket som…

Sedan sätter jag mig i läsfåtöljen med Rolf Edbergs bok Spillran av ett moln i näven. Den som rektorn på Åsvallaskolan läste högt för oss i centralhögtalarna när jag var 15 år. På sidan 9 står det som i eldskrift:

”Armbandsuren har vi genom en tyst överenskommelse stoppat i ränslarna. De ska inte tugga sönder tiden för oss. Vi ska äga tiden. Låta varje ögonblick vara ett mål i sig självt.”

Nu hör jag rektor Anderssons stämma skallra ur högtalarna i 9a:s klassrum igen. Det var Rolf Edberg som hade tänkt den där tanken innan den blev min.

Tiden går inte. Den kommer till oss.
Gott Nytt Ögonblick, medmänniskor.

Sent på kvällen den 23 december

Just det där ögonblicket när granen är intagen, ställd och klädd. När kulor och ljus blänker i våra ögon. När det stora julbrödet är skuret lite grand i kanten, första skinkbiten lagd på en smörad skiva från brödet, en klick senap bredd ovanpå skinkan, den första portionen sillsallad med gräddfil upplagd på en tallrik och varsitt glas julmust är upphällt.

Just då.

Vilket nummer har du i människans historia?

Nu vet jag vem jag är. När jag föddes var jag nummer 2 556 832 031 av de som då
levde. Samtidigt var jag den 75 738 908 71:e av de som hade levat, sedan människans historia här på jordklotet började.

Vill du veta vem du är? Här är länken till BBC:s webbplats som hjälper dig räkna ut det. Fyll i födelsedag, månad och år, så ser du vilket startnummer du fick i det livslånga loppet.

 

 

 

Mina löparguruer: Ardy Friedberg

En av de mer udda löpteoretiker jag stött på är Ardy Friedberg. Ändå var det han och hans bok Träna för maraton som slutligen fick mig att våga springa mitt första marathonlopp. Jag hade trott att jag måste springa värsta långpassen på flera mil varje helg och samla smärtsamt många kilometer varje vecka och ägna vintrarna åt än värre självplågning och förbereda mig i flera år innan det var lovligt att anmäla sig och kolhydratladda måste man göra inför loppet, bland annat genom tömning, och…

Förenkla, förenkla! tyckte även Friedberg.Det måste du inte alls, skrev Ardy Friedberg. Så ska det inte behöva vara om du är en någorlunda medelmåttig motionär med någorlunda normala ambitioner. Själv hade han två huvudprinciper:

1. Träna dig i att springa länge, räkna inte kilometer.

2. Jaga inte tider, håll ditt eget tempo.

Nu, en lördag 28 år senare, plockar jag fram hans bok ur bokhyllan. De senaste åren har det hänt att jag gett bort böcker till diverse välgörenhetsbutiker när hyllorna blivit för trånga, men den här är kult och får inte lämna huset.

Inte för oss med måttlig fart
I kapitlet jag slår upp berättar Friedberg om sin första mara. Loppet kändes misslyckat, trots att han gjort allt rätt enligt den tidens tränarfilosofi:

”När jag ser tillbaka på min träning /… / kan jag inte låta bli att tycka att de böcker och artiklar som skrivits av ’experter’ inte är gjorda för dem som har sprungit regelbundet i måttlig fart och just bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Så gott som alla dessa böcker är skrivna för löpare som har siktet inställt på att göra loppet på 2.30 eller 3 timmar, inte för den stora majoriteten löpare som kommer i mål på 3.45 eller 4 timmar. Den enda givande läsning jag kan komma ihåg var skriven av dr George Sheehan – och hans text innehöll mera psykologi och uppmuntran än fysiologi.”

Det är mycket lättare att träna kroppen än själen, skriver Friedberg och fortsätter:

”Det finns träningsböcker som hävdar att man måste ha minst ett års löpträning bakom sig innan man kan ställa upp i ett maratonlopp, andra påstår att man behöver två år eller mer. Det är en mycket konservativ inställning men helt acceptabel om man kan vänta så länge. Löpning är en så pass individuell sport att det inte kan finnas några orubbliga regler”.

Ett halvår räcker
Jag sitter i badkaret efter en regnblåsig runda vid friluftsgården och fortsätter bläddra i boken. Försiktigt så den inte blir blöt.

Nu minns jag känslan, när jag insåg att här fanns en löparfilosofi som skulle fungera för mig. Jag som inte hade tänkt gå i mål på drygt två timmar, men gärna klara en mara och må bra under tiden. Ardy Friedberg tyckte inte alls att jag skulle behöva träna i flera år för att nå dit. Inte med mina ambitioner. Jag var ju redan i gång.

”Det är fullt möjligt för en vältränad idrottsman att hårdträna löpning i 2-3 månader och sedan göra ett hyfsat maratonlopp. Tyvärr är de flesta av oss inte vältränade när vi börjar långlöpa och därför är en sådan snabbträning inget att rekommendera. Men om du däremot har sprungit 15-30 km i veckan under några månader, kan du mycket väl börja fundera på att springa ditt första maraton om 6-7 månader och lägga upp ett träningsprogram.”

Förenkla, förenkla
Redan där föll jag för min nye väns tankar. Vem hade inte sett alla dessa krångliga träningsprogram. Här var en som tänkte annorlunda.

”Henry David Thoreau har faktiskt sagt det bäst: ’Våra liv plottras bort på småsaker… Förenkla, förenkla.’ Man kan ju tycka att distanslöpning som är en av de minst komplicerade av alla idrotter också borde vara lättast att beskriva, och att träningsprogrammen borde vara lätta att följa. Inte då. De flesta böcker om löpning, särskilt då maratonlöpning, är så svårtillgängliga, innehåller så komplicerade instruktioner och skapar så mycket mystik runt själva sporten att en genomsnittlig löpare ger upp utan att ens starta i ett lopp.”

”Vissa träningsprogram är så komplicerade att man nästan inte kan gå hemifrån utan att ha en kopia av anvisningarna fastnålad på bröstet.”

”Tränare /… / har lyft träningens metoder till de dunklaste höjder.”

Minuter, inte mil
Ardy Friedbergs idé var att det inte var antalet träningsmil som var viktiga. Det var tiden.

”Om du springer 200 eller 100 mil för att förbereda dig för ditt första maraton är mindre viktigt än att du lägger ner tid ute på vägarna. Du måste klara av att springa ungefär fyra timmar för att klara ett maratonlopp, och det har inte så mycket att göra med hur långt du springer som man skulle kunna tro. Om du skaffar dig en vana att kunna springa länge, kan du också springa långa sträckor.”

Säkert finns det rationellare sätt att träna, det begrep jag redan då. Han hade förresten avsnitt om både styrketräning och om cykling och simning som alternativ träning, och mycket annat. Men det var enkelheten jag gillade.

På fem månader skulle en van men medelmåttig motionär som jag kunna springa en mara, skrev Friedberg. Löpning  fem dagar i veckan. 70 minuter första veckan, därefter 75, 85, 95, 135, 160, 200, 220, 220, 235, 255, 275, 275, 285, 120, 165, 320, 335, 390, 330, 225 och tävlingsveckan högst 55 minuter. Sista två dagarna skulle vara träningsfria.

Jaha. Inte värre. Med mina fem minuter per kilometer såg det inte alltför blodigt ut.

Sprang genom Värmland
Anteckningarna finns kvar. Jag följde schemat ganska bra, även om jag skam till sägandes räknade om hans minuter till kilometer. Mitt i träningsperioden kom dessutom ett nyttigt reportageuppdrag som jag hittat på själv. Fotografen Christer Höglund och jag sprang från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad och skrev om det i den stora länstidningen, där vi arbetade. Ibland gick vi.

Tjugoåtta kilometer till fots om dagen på brinnande arbetstid i tio dagar. Sämre uppdrag har jag haft.

Starta inte för fort
Den 17 september 1983 gick starten. Platsen var klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg och benen pirrade av löplust då starten höjde pistolen. Hur var det Friedberg skrev? ”När startskottet går rusar tätgruppen i väg och…”. Jo tack, men inte jag. Det misstaget hade jag gjort tillräckligt många gånger vid kortare lopp.

Håll dig till planen. Ta det lugnt. Följ ditt eget tempo.

42 kilometer och 195 meter senare visste jag svaret. Ardy Friedbergs metod hade fungerat. Till nästa gång skulle jag lyssna på andra löparprofeter, men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag hade satt upp ett mål som några år tidigare hade verkat omöjligt – och nu hade jag nått mitt mål. Jag hade klarat en mara, ett helt långt marathonlopp.

Skorna luktade stad och lycka.

Gullan känner sig snopen

Helgen v. 48 är verkligen ett vemodigt namn på en evigt pumpande låt. Låten sätter sig på skallen, medan jag ligger i sängen och läser Gullan Lindblad i NWT. En gång moderat riksdagskvinna och fortfarande självtänkare, det erkännandet får jag ge henne. Här några rader ur hennes krönika:

”Det känns litet snopet för en som varit positiv till den europeiska monetära unionen (EMU) att nödgas tillstå att det nog var ganska klokt att rösta nej.”

”Vad var det vi sa” är ett alldeles för simpelt uttryck att skriva eller ens säga. Men ibland är det frestande ska du veta, Gullan.

Den tomma stolens politik

Min vän Viktor Root har bett mig publicera en ny dikt här, som han har skrivit.

Viktor tycker att en av våra politikers viktigare uppgifter är att prata politik med väljarna. Därför har han svårt att förstå den som väljer till politik att prata politiskt om att välja att inte prata politik med väljarna av politik. Särskilt när han vet vad andra politiker väljer. Väljarna. Politiken. Pratet.

”Motsatsen till vissas språkrör är andras tigpropp” suckar han, med en hastigt hopkommen rörmokarliknelse, och fingrar vemodigt på sitt 1 maj-märke från 1963. ”Axel Danielsson skulle aldrig ha tigit”, suckar Viktor. ”Hellre satt han i fängelse. Han teg inte där heller”.

 

Sanningen om
den tomma stolen

Risken mä å ställe in
en tom stol
i tv-debattera

– är att du aldrig får
sitte.

I regeringen heller.

Viktor Root


Sina drömmars mö

Semester, sitter på en sten bortom en stig ovanför Ängbråten och dricker kaffe ur en kåsa. Lyssnar till skogens novemberljud, känner lugnet i bröstet och kommer att tänka på en annan naturvän. 1895 skrev han detta:

Men kan en socialdemokrat älska ”våra strömmars brus”, så länge den elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska ”bäckarnas språng”, så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande engelsmän meta laxöring, älska ”den mörka skogens dystra sus”, där baggbölarens yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska ”stjärnenatten”, varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld, och ”sommarljuset”, i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt? Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig.

Axel Danielsson heter skribenten. Han var inte så dum den stavnäspôjken.

Utsikt från min fikaplats.

 

 

 

 

Telefonbild: Utsikt från min fikaplats.

Novembereftermiddag, springer

Semester. Slutavverkar solrosorna vi gröngödslade delar av trädgårdslandet med. Ståtliga soldater som vaktat färdigt stupar och hamnar på komposten. Den heliga komposten. Sedan spadvänder jag landet medan jag tänker på grävarkollegerna som grävde hela Göta kanal för hand med sina stålskodda träspadar.

Då vattnas det redan i munnen. Bokstavligen. Jag ska springa. Det gör det då.

Fem över halv tre lunkar jag gångvägen mot nordväst och viker av ut på ängen i det sneda solskenet. Hela dagen har varit klarblå. Isfläckar, rimfrost i gräset, frusna löv frasar, benen en aning tunga efter kroppsarbetet, kylig luft som svalkar lungor och hals.

– Gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt, gu’-va’-gôtt! trummar fötterna mot elljusspårets hårdpackade grus. Svetten börjar sippra fram i ryggen, tankarna får fara fritt. Mitt i mördarbacken kommer jag på en sak som jag vill göra med webben på jobbet. Vid hinderbanan lite senare skriar en större hackspett och högt ovanför Grossbolstorp flyger två korpar förbi på väg mot Kil. När jag kommer hem är det en och en halv grad kallt.

Skorna luktar skog och lycka.