Men vänta nu, vad är det här? Ett gammalt ok på ett bord mitt i Grossbolstorp? År 2014? Sliter du för brödfödan? Ska du börja sälja nödvändiga träverktyg från Alliansens dagar?
Lugn. Klicka på länken och läs min Ida-krönika så fattar du:
Ibland blir jag trött på bonderomantiken
… hur gick detta till?
All respekt för folks tro. Men tänk om inte Vår Herre har det minsta emot preventivmedel men nekar fullständigt till att ha skapat celibatet?
Grattis, förresten. Det är gudomligt, varje barn som föds. Kul när Gud får barnbarn, det är verkligen livets efterrätt.
Låt oss säga att det finns en familj jag känner väl. För länge sedan bodde den i hjärtat av Fryksdalen, mitt emot ortens pingstpastor. Han var chef över det lokala Tidningstjänst också. De kallade honom Första budet.
En dag tvättade pastorn bilen på sin garageuppfart. Då sa ena dottern i familjen jag känner väl:
– Titta! Han gör mammajobb!
Sådan är familjen jag känner. Far i huset tänker att det vore bra om det kom upp nya tapeter. Mor i huset tapetserar.
Varenda muskel minns
Och ändå, en dag finner han sig stående på en stol i bortersta rummet med en kofot i näven och musklerna fulla av minnen. Detta har han gjort förr, detta kan han. Efter 23 minuter är alla tre garderoberna rivna, varenda handgrepp satt som det skulle.
Här ser du en som gör pappajobb. Var är nu alla sanningsvittnen?
Mitt i den tanken får han se vad som dolde sig bakom de tre garderoberna. En STOR handskriven förteckning över läget i villan den 11 december 1991. I vänsterspalten en noggrann lista med alla på adressen boende människor. Det står det överst. MÄNNISKOR.
I högerspalten en likadan lista över alla djur. Panter, Trulsa, Kuttis, Herbert, Freud och Grynet.
Han som rymde?
”Freud”? Vem farao var Freud? Av vilket skäl kom den lilla familjen jag känner så väl på att döpa ett djur till just det namnet?
Ingen av människorna minns. Kan det ha varit eremitkräftan, hon som rymde?
Att världen går framåt bevisas av att Lars Lerin till sist fick det genombrott han var värd även utanför Värmland. ”Jag kommer aldrig att bli recenserad i DN, det vet jag”. Var det inte så han sa i en tv-dokumentär för många år sedan, innan det vände? Fantastisk akvarellmålare har han varit hela tiden, nu vet även Dagens Nyheter det.
I fredags kväll var Lars med i en webbfråga från tv-programmet På spåret. Då har man slagit igenom i allmänna medvetandet. Lika roligt är det att hans begåvade guddotter Sara Broos var med.
Det är så skönt att för en gångs skull slippa höra uttrycket ”de värmländska skogarna”, när landskapet nämns i medierna. Alltid dessa skogar, alltid denna varg, alltid någon tok som tror på tomten.
Det är så härligt när begåvat folk blir erkända även öster om Kilsbergen och neråt de västkustska tv-redaktionerna till. Erkänd som konstnär blir du i recensionerna. Erkänd bland svenska folket blir du då de får chansen att se och börjar tycka om dina bilder. Beviset på att de gör det är när du blir fråga i På spåret.
Grattis.
Nu har jag lärt mig stava till dinosaurie, omständlig och hårdra. I somras hörde jag kornknarren några kilometer hemifrån och i vintras fick jag mina första broddar. Planen är att fortsätta vara nyfiken.
Läsa tre bra klassiker jag inte läst.
Lära tre fågelläten jag inte kan.
Springa tre stigar jag aldrig sett.
…och sedan öka.
Steglitsen heter så för att han säger så.
Vid två tillfällen känner jag särskild kontakt med min inre urtidsmänniska. Det ena är när jag springer. Det andra när jag hamnar i badhus.
Tramp tramp tramp landar hälarna på mjuk skogsstig eller hård cykelväg efter älven. Min inre fot vet inte att det är där hon är, hon tror att hon jagar en antilop på ändlös savann i södra Afrika. Jakten har pågått i två dygn drygt. När djuret är nedlagt ska vi sitta och prata och skratta i många timmar. Endorfinet sprutar, underlaget sviktar. Sakta men säkert tröttar vi ut den snabbe.
Bubbelpoolen på Selma Spa i Sunne bubblar, örtbastun är 65 grader och glasögonen immar igen. Efter en stund simmar jag ut i utomhuspoolen fast det står början av januari i almanackan. Längst bort till kanten på den nordligaste utomhusbassängen simmar vi.
– Häråt är norr, nu är du vid nordpoolen, säger jag till den sexårige badkamraten.
Genetiska minnen?
Regnet i ansiktet är kallt men vattnet vi simmar i är nästan kroppstempererat. Var det inte när människan började äta fisk och skaldjur i Afrikas strandkanter som hennes hjärna fick mat nog att växa? Visst är Nordpolen spännande, både i verkliga livet och som lek mellan två ordglada vänner. Ändå var det södra halvklotet som såg människan bli människa.
Kvällen innan har sexåringen utmanat mig på backlöpning uppför och nerför pulkakullen där hemma. Nu är det lika kul att skvätta poolvatten snällt på varandra.
Det fattar ju varenda människa att våra kroppar inte minns i hundratusen år. Men vad bryr sig spring- och badsinnen om sådant? Någonting minns de.
Efteråt äter vi lax med några musslor och räkor.
Jag är en sådan människa som gillar Jar Jar Binks. Nyss läste jag att han är den bifigur i Star Wars som har sämst status av dem alla. Det brukar bli så.
Brandsta City Släckers –
Thorsten Flinck –
Philemon Arthur and the Dung –
Glatt går jag fram genom livet och hittar utkantsfigurerna. En gång i tiden var det utkantens folk jag cyklade hem till längs grusvägarna i södra Värmlands glesbygder för att sälja jultidningar. De bjöd på kaffe och frågade hur det var där hemma.
Jar Jar Binks har inte frågat det än, men han har samma humor som originalen i norra Väse och östra Nyed. Åtminstone har han det i de Star Wars-filmer jag har sett.
Tro inte att jag pekar ut någon av tanterna och farbröderna som bodde en bit bort. Det vill jag inte. Det går förresten inte. Där grusvägen var som smalast var varenda människa original.
Grusvägen på bilden är inte samma som i verkligheten. Vår var mycket krokigare.
OK, det är nytt år. Det ligger stenciler på sängarna, men vi har tre saker att göra:
Bekämpa främlingsfientligheten.
Byta regering.
Bli av med koldioxidberoendet.
Sätt igång.
Efteråt blir det kaffe i biblioteket.
Du kan göra mycket via internet. I går kväll när jag tittade var det till exempel 2 198 personer som tackat ja på facebook till att manifestera i Karlstad i dag, för mångfald och mot rasism.
Bra.
I dag var vi ännu tusen till som träffades i Museiparken och gjorde det i verkliga livet. Manifesterade.
Ännu bättre.
Lika mycket värda
Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. *
Hela paletten
Tack, ni som ordnade, tack alla ni som deltog och ni på långt håll som hälsade att ni var med oss i tankarna. I dag blev Värmland en varmare, mänskligare och mer solidarisk 
plats på jordklotet. En som det krävs hela paletten för att måla.
Gôtt.
* Den kursiverade texten är från FN:s deklaration
om mänskliga rättigheter.
Bloggaren ber att få önska varenda besökare ett gott slut på 2013 och en lugn och fin början på 2014. Här är min traditionella lista. Några inlägg som fick många besök under året.
Kämpade för sin bygd. Ett par dagar hade jag fler läsare i Munkfors med omnejd än både Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Munkforsborna är fantastiska.
Munkfors sak är vår – När rätten att rösta kostar pengar
25 teser om att springa. Första avsnittet på en serie om vad jag lärt om motionslöpning. Löparlärdom nr 1-25
De kloka stinnerbommarna. En arbetskamrat berättade att Västanå Teater har en publikskola. Det blev en serie väldigt lärorika resor till Sunne. Här är en av rapporterna.
Sveriges första värstingresa
Lektionen jag förstörde. Bättre betyg har jag aldrig fått, inget roligare heller.
”Det skulle komma en liten gubbe”
Den farlige norsken. Ibland blir jag arg. Att ge bort sin heder till en främlingsfientlig var inte det smartaste Karlstads universitet har gjort. Va’ kôster en doktorshatt?
Viktor Roots bästa bantningstips. Bilden som folk har på sina kylskåp, berättar de.
24:7-dieten.
Ingen succé. Den här snutten var jag väldigt nöjd med, men det hjälpte inte: Kort sagt
Tack för i år, du som besöker Svenssons släng. Jag är glad att du finns, annars fick jag sitta i min ensamhet och skriva för hårddisken.
Tack även för nyttiga mothugg. Jag tror ju inte att jag alltid har rätt.