Kategori: Familjen

Fullt med intryck redan på morgonen

Hela tiden strömmar intrycken över en. Undra på att folk är stressade ibland. En helt vanlig augustimorgon går solen upp och skickar strålar in genom persiennerna, luften blir varmare, när vi öppnar altandörren hörs nötväckorna träta, på andra sidan bäcken står tre ljusbruna rådjur och tittar på mig, snart börjar svalorna pila och skria, två skator kraxar och lågflyger över oklippt gräsmatta, en sädesärla vippar stjärt på gångvägen och funderar över packningslistan inför färden till Afrika, insekter surrar, nu flyger de nära också, en harkrank i nacken, en annan individ med långt stjärtspröt seglar in för att undersöka glasets beskaffenhet på södra köksrutan inifrån, han vill inte vara med på bild, i så fall suddig, vissa moln ser ut som ansikten, andra liknar kartor över länder, där borta är Storbritannien, aspen rasslar, asken tiger, björken fäller tre gula löv, gräshopporna spelar, sju pilfinkar har höstupptakt bakom ruttna stubben, en större hackspett landar och tittar lystet på paradisäppelträdet, morgondaggen är fortfarande blöt och solen syns i varenda droppe när jag går barfota fem steg i gräset, rosen mot altanstolpen har vissnat, en nötväcka står med huvudet ner och gömmer mat i vårtbjörken, frön ser det ut som, nu är hela Storbritannien i upplösning, svalorna komponerar musik genom att sätta sig som noter på tv-antennen, jag borde ha lärt mig noter bättre i fjärde klass, pilfinkarna avslutar första mötet i full enighet, ingen frågar varför asken tiger, solen blänker i skottkärran bredvid lekstugan, rådjuren går vidare västerut med eftertänksamma steg, nästan som på tv, och snart får jag lov att gå in och trycka igång kaf…

Hela tiden dessa intryck.

Gamla filmer

En trevlig sak med riktigt gamla filmer är att folk inte bär omkring på mobiltelefoner.

En trevlig sak med ganska gamla filmer är alla dessa gigantiska mobiltelefoner folk pratar i.

Färska filmer ser jag sällan.
Hur gör folk i färska filmer? Sitter på rad och pickar på små skärmar?

 

 

 

 

 

Mina rädslor

Rädd för åska? Ibland.
Rädd för hundar? Ofta.
Rädd för alla dessa ökande orättvisor? Alltid.

Här skulle jag egentligen ha skrivit några rader om Egypten också. Muslimska brödraskapet (inte muslimer i allmänhet men just den organisationen). Imperialistiska brödraskapet (inte bröder i allmänhet utan framför allt nordamerikanska patriarker som vill styra världen med vår tids kanonbåtar). Hur hittar de varandra, alla dessa brödraskap? Systraskap är jag aldrig lika rädd för.

Makten fördrages bäst när den fördelas rättvist.
Åskan får jag stå ut med. Kom så gör vi åskledare av kanonbåtarna.

Den vietnamesiska hängmattan

Semestern strax slut. Har hittat en lugnare rytm till bloggen. Får se hur länge jag orkar bli kvar i det lugnet. Kom just på att jag inte hunnit ligga särskilt mycket i den vietnamesiska hängmattan. Kom igen, sommaren 2013. Dig kommer vi att minnas, men du är inte slut än.

Företagshälsovården hade fel. Jag hör fortfarande gräshoppor, vissa vänligt sinnade och specialutbildade basgräshoppor. Fila på, små gröna vänner, fila på. Mera bas, jag hör er.

 

Bilden från i går kväll är inte suddig. Det är den varma sommarnatten fotografen har fångat i befintligt ljus. Hör, grossbolstorpsgräshopporna har fått ett gig. Hemmablues på bästa altanen.

”Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många”

Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många skrev någon på facebook, kritisk mot vad han tyckte var ytliga inlägg. Sådant kan man förstås hålla med om ibland och ondgöra sig över om man har den läggningen. Vem har inte sett svamparna, katterna, hundarna, fötterna mot utländsk sandstrand, den nyserverade maten & ett glas rött?

Vem har inte själv lagt ut en del av den sorten?

Fast vad är det för ont i det? Jag har kloka vänner som skriver mängder med djupsinniga inlägg mellan ytligheterna. Långt klokare än det mesta jag själv har tänkt. Inlägg som jag får gå omkring och fundera över i dagar och ibland måste kommentera en gång till när jag tänkt ett tag. Det är lätt att vara för snabb, facebook inbjuder till korkad ironi, fråga mig, jag hamnar där stup i kvarten. Trots att jag är en halv generation äldre än den ironiska.

Två saker att försöka förstå
Jag tror att det är två saker vi måste försöka förstå. Det ena är att vi är hela människor och hela människor vill ibland prata strunt och ibland samtala om det djupaste allvar som finns, om kärlek, liv och död. Vi är inte samma människor måndag morgon och fredag kväll. Det andra är att varenda en av oss naturligtvis har ett bekräftelsebehov. Ett tydligt exempel på det är han som skrev att vissa måste ha ett väldigt sådant behov. Där bekräftade han elegant sitt eget påstående.

Är det inte det som gör oss till människor? Detta att vi är sociala varelser som hela tiden sänder och tar emot signaler:

– Jag ser dig.
– Du ser mig.
– Jag vill att vi ska se varandra.

Mannen med behovspyramiden
När vi är mätta, får sova, har tak över huvudet och känner oss trygga, då vill vi ha kärlek, gemenskap och uppskattning. Han hette Maslow som skrev om saken. Mänskligheten hade vetat det i hundratusentals år, men han gjorde en trappa av behoven.

Vi vill bli sedda heter det på ickeironisk svenska. Se mig, säger mannen som klagar på andras bekräftelsebehov. Sådant tycker jag är vackert.

Här är bild på ett mål mat som jag förmodligen har stoppat in i ansiktet när du läser detta. Samtidigt tänker jag diskutera kvantteorin med henne som jag älskar. Jag tror vi tar kvantteorin i dag eller möjligen livets mening.

Eller varför jag vaknar halv sex en del mornar, helt vanliga semesterdagar.

 

 

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 3

Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.

Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.

Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.

Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.

Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.

Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.

Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.

Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!

Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.

Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.

Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.

 

 

Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.

Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 2

Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?

Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.

– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.

Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.

I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?

En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.

Att jag aldrig lär mig.

 

Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.

Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 1

Andra dagen på vår Arvikasemester far vi till Rackstadmuseet. Tittar än en gång på Gustaf Fjaestads fantastiska snölandskap. På några meters håll kan du riktigt höra den gnistrande snön knarra, på nära håll är det bara en massa till synes omotiverade färgkluttar.

Hur gjorde karln?

Efteråt går vi till Oppstuhage där konstnärerna hade ateljé och bostad. Får än en gång höra vilken betydelse konsten haft för Arvika, konsten men också snickarna och smederna. Elis i Tasere var sannerligen inte bara en slagkraftig filur som drog omkring på en cykel, han var hantverkare, företagsledare och affärsman med. Släkt var de allihop, låter det som.

Ett erbjudande
Därefter går vi till en av släktingarnas bostad, Olof Erikssons Nytomta mitt bland mexitegelvillorna i kvarteret intill. Tittar in genom några fönster innan en trevlig guide kommer och hjälper oss.

– Välkomna, säger hon. Moster har lovat att hon ska hissa flaggan om jag lyckas sälja ett broderimönster till en karl. Det har vi bara gjort en enda gång, någonsin.

Sådant är oemotståndligt för den här karlen. Hur ska jag göra nu? Ska jag slå till? Förra gången jag höll i en synål var 1963.

De som byggde stan

Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.

Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.

På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.

På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.

Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.

Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.

Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.

 

 

 

 

Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.