Etikett: Historia

Det är samma ansiktsuttryck

Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.

Men vann gjorde han.

Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.

Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:

”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.

Skor längtar utVid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.

I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.

Det käraste du har vill du visa på bild

Kätterud

I fjol var det en selfie du skulle ta. Bild på dig själv. Ordet blev utsett till årets ord av Oxford Dictionary och här i Sverige kom det med i Språkrådets nyordlista. Vi talar om ett självporträtt publicerat i sociala medier.

Nu kommer felfien. Precis som den självmedvetne pekade på sig själv med kameran i fjol så ska han göra det i år. Fast nu ska du dessutom ha ett djur med på bilden.

Samlar djurbilder från hela världen
Det påstås att trenden startades av irländska bönder. På webbplatsen farmingselfie.com samlar de bilder på jordbrukare världen över som poserar med sina djur.

Nå, detta är inget nytt. Det vet var och en som bläddrat i det sociala mediet – farmors fotolåda. Varenda småbonde med självaktning lät fotografera sig med familjen framför mangårdsbyggnaden. Då skulle hästen vara med.

Selfien var inget nytt.
Det är inte felfien heller.
Men om båda vittnar om kärlek, så föredrar jag hästen framför självet.

På bilden: Vilhelm och Lotten Jansson i Kätterud, Grava, med barn och häst. Årtal okänt. (Länk till fotot: http://www.nyed.se/Arkiv01/visa.php?id=9223)

Att låta sin massa swiren

Varifrån kommer uttrycket rulla hatt? Varför sa folk leva loppan förr? Hur uppstod frasen leva rullan? Vad kommer svira av?

Ibland är det spännande, vårt språk. Därför sitter jag i bästa tänkarfåtöljen, tidigt om söndagsmorgonen, och gör det som fjärdeklassarna kallar forska. Wikipedia? Nja, den sajten litar jag inte på. Inte sedan en ung man berättade att de var några killar på Chalmers som brukade roa sig med att lägga in fel uppgifter där. Wikipedias förklaring känns inte helt färdigforskad:

Rulla hatt är ett uttryck vilket betyder att roa sig på krog, diskotek eller liknande. Uttrycket borde härstämma från 1900-talets början då herrarna ofta var prydda med hatt och frack. Kupletter med dåtidens kändisar som Karl Gerhard,  vilka snurrade sin hatt runt pekfingret, kan vara upphovet.

Härstämma? Roligt ord i sammanhanget.
Förklaringen tror jag inte ett dugg på.

En hattmakarterm?
Då litar jag mer på Svenska Akademien. I ordboken skriver de att första noteringen för rulla hatt är från tidningen Söndags-Nisse år 1864. Inte början av 1900-talet som Wikipedia-gossarna tror.

Kanske är det en yrkesterm från hattmakarskrået? Hattmakarna hade rulljärn som de skålade hattarna med och pressade rulékant. Vad nu det är. Kanske var det de som först rullade hatt?

RucklaDe svirande lågtyskarna
Forskningen går vidare. Nu googlar jag på svira och leva loppan. Helgen har inte sett oss rulla mycket till hatt, tvärt om, jag ska strax ut och springa. Du kan svira då med för övrigt i halkan, i betydelsen kana omkring. Svira på lågtyska betyder fara hit och dit, det var från Tyskland vi fick ordet.

Varför jag söker på just de här uttrycken? Lugn, det är bara den kära vetgirigheten. 5:2-dieten går vidare, min kroppsmassa har parkerat under 80-strecket även vanliga matdagar nu, det är gôtt.

Då håller det inte att låta sin massa swiren.

Det ofattbara

Det finns tal som är för svåra att förstå. 200 000, vem fattar den mängden? Eller 500 000? Forskarna räknar med att sanningen ligger någonstans där emellan. Så många romer mördades av nazisterna. Kanske en fjärdedel av det romska folket.

Siffrorna möter mig på stadsbiblioteket i Karlstad. Det hänger en utställning en trappa upp som berättar om romerna under Förintelsen. 200 000? 500 000? Som sandkorn, som stjärnor, som snöflingorna i luften när jag gick hit.

Johann TrollmanOfattbart många.

Siffran ett förstår jag bättre. Han tittar på mig från ett sportfoto. Boxaren Johann ”Gypsy” Trollman blev tysk mästare i mellanvikt i juni 1933. 

Några dagar senare tog nazisterna titeln ifrån honom. Han var ju rom. 

Den 9 februari 1943 sköt de honom i koncentrationslägret Neuengamme.

Nu går jag en bit bort på Sandgrundsudden till mötet i museets hörsal. Hans Caldaras, den romske sångaren, artisten och författaren, ska berätta om romernas situation under  nazisternas förföljelse. Det är den 27 januari, Förintelsens minnesdag.

Jag lyssnar, han talar väl, om förföljelsen under Hitler men också om hur han själv blev förföljd som barn och senare i livet i Sverige. Efteråt, när jag ska skriva detta, kommer det bara fram två ord på datorskärmen. Samma två ord hela tiden.

Aldrig mer.

Ingen egen komplett analys av brasan

Brasan

Mothugg. Alltid lika nyttigt. Det är i samtalet vi möts och kan utveckla vårt tänkande.

17 år, gymnasiet, pacifist. Då hamnar jag i ett diskussionssuget gäng med kaffekopp i näven och Vietnamkriget framför ögonen. Hur skulle det kunna hjälpa vietnameserna att kämpa utan vapen mot världens starkaste militärmakt? Det är ett befrielsekrig vi talar om.

Så jag ändrar mig.

21 år, nymuckad, nyanställd på det sågverk där jag redan jobbat på skollediga stunder i många år. Långsamt och eftertänksamt stärker gubbarna på sågen mig i synen på rättvisa och solidaritet men demokratin har jag varit otydlig om. Innan jag är någorlunda duglig i gamla justerverket har de vänt mitt sinne.

Så de ändrar mig.

55 år och tror fortfarande att den där norske experten hade rätt. Att det finns ett ord i svenska språket som kommer från svedjefinnarna. Tjottahejti. Norsken jag hörde långt tidigare förklarade att ordet kommer av svedjemetoden huhta, och att svedjefallen ibland kunde ligga riktigt långt borta på skogen. Nu övertygar den värmländske språkvetaren Knut Warmland och hans kollega i tv-rutan Fredrik Lindström mig om att detta inte är sant. Det kommer av Tahiti eller Otaheiti som europeerna sa först. Jag tror Warmland och Lindström har rätt, fast jag pinsamt nog har återberättat den svedjefinska varianten många gånger.

De ändrar mig.

Måste förklara bättre
Nu har jag fått mothugg igen. En besökare på bloggen tycker att jag är postmodernistisk som länkar till sådant jag bara tror är sant. Tror. Jag får bli tydligare, det är lärdomen. Jag måste förklara bättre vad jag menar med att länka till andra på internet.

En länk är en länk och till sist måste vi alltid avgöra själva vad vi ska tro. Sanningen är sällan svartvit, vi får bestämma oss för vem vi tror är mest sann. Ibland länkar jag dessutom till sådana jag inte alls håller med, för att du som besöker min blogg ska få chansen att se argumentationen. Så där är det alltid för mig med litteraturtips. Läs – men tyck själv. I min bokhylla finns såväl Karl Marx som Gösta Bohman, Bibeln och Mormons bok. Läs.

BrasanAll äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet var det någon som skrev. Kanske, fast beror inte det också på hur vi tolkar – och hur vi minns? Ingen människa kan göra en fullständig undersökning varje gång av vad som är sanning i varje fråga. På Räddningsverket fick jag lära mig att en eld kräver tre saker: brännbart material, oxidationsämne som exempelvis syre samt tillräckligt hög temperatur. Är detta sanning? Jag tror det men jag har aldrig gjort någon egen komplett analys av brasan.

Undrar vad det innebär att vara postmodernistisk?

Träningsläger i självbehärskning (del 1)

24-7-dieten

Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.

Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.

När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.

Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.

Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.

Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.

Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.

Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.

Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.

Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.

Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.

En ”legendar” kliver fram

Cykla baklänges i snöHur mår feminismen? Den debatten lägger jag mig inte i, är för dåligt insatt. Att kvinnor och män är lika mycket värda och ska ha samma lön för samma jobb och lika möjligheter är förstås självklart.

Fel.
Det borde vara det.

En sak förstår jag mig på. Att det då och då dyker upp folk som lyser med lånta fjädrar. Den här gången heter hon tydligen Helene Bergman, om man får tro författaren Katarina Mazetti. Bergman var med i SVT:s Debatt i torsdags kväll och presenterade sig själv som programledare från legendariska Radio Ellen. Så här skriver Katarina Mazetti om saken:

Jag blir vansinnig! Inte bara på Belinda Olssons ”feministprogram” som kommer att ge henne en massa hyllningar på Avpixlat men på en detalj som jag råkar känna till bättre än det flesta: I Debatt efteråt släpper man fram en kvinna som är ren mytoman. Hon har bland annat gått ut på Newsmill och kallat sej ”legendarisk programledare för Radio Ellen” – och sen tagit avstånd från programmet. Detta upprepade hon i debatt i går. SÅHÄR ÄR DET: Helen Bergman fick chansen att göra ett par inslag i Radio Ellens barndom på åttitalet men resultatet var så uselt att hon inte fick göra flera. Då stämde hon Sveriges radio!! ”Programledare” eller anställd har hon ALDRIG varit. Hon nämndes över huvud taget aldrig, annat med en rysning, under de åtta år jag arbetade med programmet. Hur står det till med SVT:s research? Det finns bara en ”legendarisk programledare” och det är Isa Edholm, som skapade programmet och ledde det i 25 år. Denna Bergman har t o m lagt sej till med Isas frisyr och hoppas kanske på att folk ska ta fel…

Hade någon månne gjort en dålig koll? När jag går in på Svensk Mediedatabas och söker på Radio Ellen och Helene Bergman är det inte legendariskt många träffar jag får. Klicka på länken så ser du. Byt sedan ut hennes namn mot Isa Edholm och döm själv.

Den dagen det finns lika många kvinnliga som manliga mytomaner är jämställdheten nådd. Där är vi inte än. Kanske ska vi än så länge betrakta HB som kvinnlig pionjär i grenen ljug-så-du-tror-dig-själv? Kanske blev hon ”nyttig idiot” nummer två i årets första feministdebatt? Jag tror det.

Är det supervalår så är det.
Den politiska journalistikens svar på rötmånaden.
Suck.