Etikett: Kärlek

Annars är man bara en liten lort

Say no

Först tänkte jag skriva ett långt inlägg här. Det skulle handla om att vara människa.

Om att vi alla är lika mycket värda, vad vi än har för färg på skinnet.

Om min resa till det nazistiska förintelselägret Auschwitz och hur jag stod där med tårar i ögonen inför en väska. Den var en av många hundra resväskor i en jättestor monter med väskor som de som lurats till lägret hade tagit med sig. ”Klara” stod det med vit krita på ena sidan. Något år tidigare hade min dotter Klara stått precis där med sin skolklass och tittat på precis samma väska, tänkt precis samma tanke och gråtit precis samma tårar.

Om min farmor. Hon som tänkte som Klara och jag och tog emot krigsbarn till gården vid Jakobsberg utanför Karlstad. ”Det kunde ha varit vi”.

Om det som Astrid Lindgren skriver om i Bröderna Lejonhjärta. Det finns saker man måste göra, ”annars är man ingen människa utan bara en liten lort”.

Om att jag vill lämna över Sverige och jordklotet i ett bättre skick till mina barn och barnbarn och allt annat folk.

Klockan 12 i Museiparken
Allt detta tänkte jag skriva en lång text om. Det behövs inte. Allt är så självklart eller borde vara det. Vi är lika mycket värda. Vi behövs varenda en. Mångfalden berikar, är du rädd för främlingar förminskar det både dig och samhället.

Detta skriver jag inte för att vara gullig. Att bekämpa rasismen är ingen gullegrej. Det är ett tydligt politiskt ställningstagande, där enhetsfronten är både stor och bred, det har vi sett de senaste dagarna.

Kom med du också på söndag den 29 december om du kan. Samlingen sker i Museiparken i Karlstad klockan 12.00. Kan du inte delta, så gå gärna in på facebooksidan och gilla. Här är en facebookgrupp för hela landet också, loggan ovan är den gruppens.

Först kom de för att hämta judarna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde ingen fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns ingen kvar
som kunde tala för mig. 

Martin Niemöller

Juldag och skorna längtar ut

Juldag. Vid dörren står löparskorna och trampar. Inte vet jag om Werner Aspenström sprang men han har likafullt skrivit den bästa dikten om löplust. Bry dig inte om att han nämner träskor och åska. Dikten handlar om vad vi löpare känner en vanlig juldag:

Skor längtar utSkor längtar ut
Nyss åskade det.
Nu har det upphört.
Hund håller jag inte.
Men träskor.
De står vid dörren
och skäller.

Resten får du tänka dig själv, för nu tar jag med mig de svartgröna och ger mig ut. Jag tror det blir en trivsam runda. Jag tror skorna kommer att knarra muntert mot den vita svala snön. En nötskrika flyger förbi i kanten av ängen, vid Sisugårdens busshållplats försöker en hackspett få något matnyttigt ur en grankotte som han kilat fast i en grenklyka och ur min mun strömmar vit lugn andedräkt. Kylan smeker kinden försiktigt. Knarr, knarr, knarr, fötterna känns som om de nyss har gått kurs i mindfulness för lastgamla springare. Nu har de full koncentration på min löpning, båda har sin uppmärksamhet helt inriktad på en punkt mitt i hjärnans allra värsta heta belöningscentrum.

Knarr, knarr, knarr mot den vita snön. Vit andedräkt, sa jag det? Fingrarna fryser något lite, nämnde jag det? Ögonen rinner en aning men gläds åt att allt blev så ljust…

Bara fantasi
…nej visst nej, vi har ingen snö nej, ingen frusen andedräkt heller. Grossbolstorp är höstgrått och termometern stod på fem grader plus när jag stack ut.

Det får gå ändå. En höstrunda i juletid har sin tjusning den med.
Skorna luktar grus och lycka.

Då blir vi sovkorvar

Livet är inte bara mat, arbete, sömn och att spara till pensionen. Någon gång vill du ställa till med fest också, köpa en tavla, kosta på dig ett mysljus. Du kanske till och med går på bio, en kuddutställning på hembygdsgården eller julkonsert i kyrkan.

Konst i KarlstadSå gör du. Så bör samhället också göra. Vi är inga sovkorvar, som bara ska fyllas med mat och sömn från vaggan till graven. Ibland behöver vi något mer. Det är fint om vi fått vård, skola och omsorg, men det är rätt gôtt att ha något att fylla detta vårdade, skolade och omsorgstagna liv med också.

Själen behöver sitt innehåll.
Själen vill möta vackerheta i världen.
Ibland vill den ha tuggmotstånd.

Solar och kometerDet är därför jag tycker om den gamla statliga rekommendationen att en procent av kostnaden för ett bygge bör gå till utsmyckning. Det är därför jag tycker det är fel sådana gånger att säga ”tänk vad vi kunde ha fått för de pengarna”.

Säger vi så, då blir det inga mysljus köpta, inga tavlor på våra väggar. Då blir vi sovkorvar. Människohjärnan vill inte vara sovkorv. Synen, hörseln, smaksinnet, känseln, luktsinnet och det möjliga sjätte sinne livet gett oss behöver också få sitt.

Tänk, vad vi fick för pengarna.

Den fjärde boken

Solar och kometerKarlstad, fredag eftermiddag efter jobbet. Byter nya broddarna som var för små för löparskorna. Köper tre förströdda julklappspocketböcker.

– Gå och hämta en till, säger expediten på Akademibokhandeln, du får fyra och betalar för tre.

Fikar på bibliotekets kafé; svart löfbergs, gul jättelussebulle, plötsligt helt lugn. När hade jag ro att gå på stan efter jobbet en fredag senast? Jag borde alltid springa på lunchen när det är så här man blir. Länge länge zippar jag mitt kaffe och tänker ut saker som jag aldrig tänkt förut. Öppnar inte facebook på fjorton minuter.

Fjärde boken ska jag göra något oväntat med.

Det jag aldrig har skådat förut

Snög

En annan dag. Snöfall i dag igen, fort och tätt faller flingorna, målar världen vit och småningom blå, gör vår trädgård mjuk och garageuppfarten oskarp.

Det är en sådan lycka med den snögen. När jag var barn stod jag med näsan mot rutan på senhöstkvällarna hemma på gården och stirrade ut i det gula ljuset från gårdslampan. Skulle det snöa i natt så vi fick åka skidor i morgon?

En kväll kom den. Varenda år. Snö över hela socknen. Då somnade den här människan förväntansfull, det är det bästa sättet att somna.

Väntat med skräck och förtjusning
En annan dag i Forshaga. Skottar snö, sopar veranda, borstar bil, ger mig ut på en löptur som blir till älskad snöpulsrunda. Vi stammar från Afrikas savanner och öknar har jag för mig, var har jag då plockat upp denna extragen efter vägen? I december är snöpulsgenen synnerligen dominant och sprittande i den här kroppen. Knarr knarr knarr plogar snötokiga fötter ett dansande fotspår genom femton centimeter färsk lättsnö över öppet landskap i det närmre bevakningsområdet.

Jag ska över ängen upp till Sisugården för att se det jag aldrig har sett förut, fast jag är skogsmänniska och fastän jag har väntat med skräckblandad förtjusning ända sedan början av 1980-talet.

Vargspår.

Klockan 09.30 den 8 december såg en motionär en ensam varg vid grillplatsen vid Sisugården. Trettio sekunder senare kom vår granne. Då var det försent att se vargen där uppe på kullen men spåren fanns kvar. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och snön har fallit hela dagen. Där är de ändå, rejält översnöade men fortfarande synliga. Oberört har det vilda djuret lunkat från grillplatsen, ut på skidåkarbron och över väg 62.

Länge länge spanar jag över gärdena väster om bron. Vi är inte ensamma på Grossbolstorp.

– Vill du hjälpa människor?

Den tröstlösa hösten 1987. Jag vantrivdes med skrivandet och fick se en annons om att de sökte larmoperatörer på SOS-centralen. Inget för mig, men det råkade vara en gammal lumparkompis som stod som kontaktperson så jag for dit. Kul att träffa Lars. När jag såg själva centralen blev jag ännu mer övertygad. Trafikrummet såg ut som kabinerna på tre DC 10:or bredvid varandra.

Inget för mig.

Det var som han kunde läsa mina tankar, Lars, när den här otekniske personen ryggade tillbaka inför växelborden, datorerna, knapparna, lamporna, skrivarna, reglagen och knapparna och knapparna och…

– Om du vill hjälpa människor, så lär du dig tekniken, sa han. Den är bara ett hjälpmedel.

Instängd av brand
Snart satt jag där och tog emot samtal från människor i nöd. Ibland kunde jag se till att de fick hjälp. Det finns ingen mäktigare känsla än att kunna säga till en människa i telefon, en som är instängd av brand:

– Var lugn. Håll dörren stängd. Räddningstjänsten ropade just på radion att de är framme på din gårdsplan nu. Ställ dig vid fönstret så de ser dig.

Strax därpå får du rapport om att hon är räddad. Ett liv går vidare.

Våga prataSatt i båten och väntade på hoppet
Det är senaste numret av tidningen Tjugofyra7 som får mig att fundera över den organiserade medmänsklighet som ambulans och räddningstjänst sysslar med. Tidningen ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och den som vill får den gratis. En av de intervjuade heter Conny Söderberg, brandmästare vid räddningstjänsten på Kungsholmen i Stockholm. Han pratar om självmord, om folk som vill hoppa från Västerbron.

– Förr satt vi i båten och väntade på att personen skulle hoppa, det var så vi agerade på de larmen.

Inte nu. Conny tyckte det var fel att 20-30 man skulle sitta passiva och bara vänta i stället för att göra något. I dag har man infört en ny sorts larm, en ny sorts agerande.

– Under alla mina år har jag varit med och släpat ut en person från brand, säger Conny. En enda.

Nu har han varit med och förhindrat ett tiotal självmordsförsök de senaste två åren. Vem sa att brandmän bara var intresserade av tut och sprut?

Medmänniskor först och främst
Conny Söderberg kanske är teknisk, vad vet jag? Hur det än är med den saken, så skulle han ha förstått min gamle lumparkompis väldigt väl en trälig höstdag 1987. Det viktiga är att du vill hjälpa människor.

Vi är medmänniskor, det kommer först. Sedan kommer tekniken.

Läs hela artikeln om hur de agerar i dag vid larm om självmordsförsök:
Mod att prata om självmord

 

Det är bara skog alltihop

IMAG1642Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.

Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.

Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.