En sorts pudel från en som fegat

Taggtråd

Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…

– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.

– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?

– Ja.

– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att Taggtråd och mörka skyarmiljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.

– Kärlek?

– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…

– Lugn, jag fattar…

– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…

– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?

– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.

– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?

– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.

– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?

– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.

Liljor och lekstugaAlltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?

Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?

Två år och hälsa han som ska till Antarktis

I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.

SAM_0646Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.

Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.

Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.

Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa

Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall

Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.

Trivs.

Andra tider nu

Parner i NWT 9 nov 13Någonting har hänt. I dagens NWT kan man läsa att en hr Parner tänker tillbringa helgen med att recensera Sven-Göran Erikssons nya bok. För Värmlands Folkblads räkning.

VF!?

Det hade varit en omöjlig notis i NWT 1983. Då, när det till och med fanns en oskriven lag på Herrgårdsgatan att vi aldrig skulle skriva om de lokala etermediakändisarna.

 

Fotnot: NWT är Nya Wermlands-Tidningen och VF är Värmlands Folkblad, båda länstidningar med säte i Karlstad. Herrgårdsgatan var platsen för NWT innan man byggde nytt för en halv miljard strax intill E18 och Klarälven. Hr Parner är krönikör och författare och har genom åren publicerat sig i båda bladen.

En dag att minnas

August PalmI dag är det årsdag igen. Själv är jag så gammal att jag fick lära mig datumet för Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen i skolan.

Det är inte honom jag tänker på. Det är en fattig skräddare som kom tillbaka hem till Sverige, efter att ha varit på gesällvandring i Danmark och Tyskland och snappat upp de nya idéerna. Den 6 november 1881 höll han det första socialistiska föredraget i Sverige: Hvad vill socialdemokraterna?

Ät August Palm-bakelser och fundera över svaret. Hvad vilja?

En gång om året

Röde OrmVar och en har sitt. Jag har Röde Orm. En gång om året måste jag läsa Frans G Bengtssons berättelse från okristen tid, annars går det inte bra.

… och så kommer jag till sidan 66, stället där Orm, Tostes son, sitter vid åran som roddarslav.

”Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Det är inte bästa boken i hyllan. Den bästa har Aspenström skrivit, eller någon annan kärnfull. Inte bryr sig hjärnhalvor om sådant.

En gång om året.

”Jag hör vad du säger”

Visst ville vi vända upp och ner på världen. Det var därför våra samtal blev avlyssnade.

Sverige ägdes av femton familjer, det statsbärande partiet brydde sig inte och ute i världen tävlade två supermakter om att ockupera de underlydande folk som hotade bli för självständiga inom just deras block. I hela världen hade kvinnor lägre lön för att de var kvinnor, demokratin gjorde halt vid fabriksgrindarna, miljön förstördes i tillväxtens namn och i USA och Sydafrika fick svarta och vita inte dricka vatten ur samma dricksfontäner. Fascister satt vid makten i södra Europa.

Vem vill inte välta en sådan ordning?

Gick världen framåt?
Det är nyttigt att göra en katalog ibland. Jag kunde göra beskrivningen längre. Den hjälper oss att se att på den och den punkten har världen gått framåt men på andra punkter är det ingen skillnad. Gör din egen lista och sätt dina egna bockar i kanten.

Klarälven går att bada i igen, inga bajskorvar kommer flytande. Amerikanerna fick lämna Vietnams djungler och Sovjetunionen finns inte mer. Annat däremot finns kvar.

Avlyssnade, avfotograferade
Vår analys var grumlig ibland men grundinställningen var sund. Vi ville vända på samhället men folket skulle vara med på saken. Inga kuppmetoder, masslinjen tack. Fanns det en paroll att tåga bakom så tågade vi. Plötsligt en dag hade vår attityd fått rätt. Det blev rätt att protestera, det blev rätt att skriva insändare och flygblad, det blev rätt att gå samman och säga ifrån.

Örat lyssnarOch dock lyssnade de. Statsapparaten lyssnade. Avlyssnade våra telefonsamtal, inte allas men vissas. Fotograferade märkvärdigt intresserat när vi for till Åmål och demonstrerade mot amerikanarnas ambassadör under pågående Vietnamkrig. Då gömde vi oss bakom plakaten. USA ut ur Vietnam.

Fick sina liv förstörda
Sedan kom Torsten Leander-fallet. Snickaren som inte fick arbeta åt marinmuseet i Karlskrona för att hans bil stått parkerad utanför ett möte med en förening som slogs för yttrandefrihet. Många år efteråt fick han rätt men det var så dags då.

För ytterligare en del öppnades SÄPO:s akter, men det var ofta för sent. De hade fått sina liv förstörda.

”Jag hör vad du säger” har aldrig varit någon bra replik i min värld.

Slår ner på chefens hatt
När jag var 19 år sjöng NJA-gruppen: ”Först när röken från fabriken slår ner på chefens hatt. Då får vi en miljödebatt.”

Det är samma sak nu. När unga vietnamdemonstranter avlyssnades och fotograferades, när radikala arbetare registrerades och kandidater på vänsterlistor spärrades från framtida jobb, då teg omvärlden. Men ger sig spionerna på att avlyssna Angela Merkel, det starka Tysklands mäktiga förbundskansler, makthaverskan framför andra, då tar det hus i helsike.

Det händer att jag ler roat.

Saker att dölja
Själv har jag en vän som nyss skrev den klokaste kommentaren till senaste avlyssningsskandalen. ”Jag har saker att dölja” skrev han. Precis så är det ju. Vi har alla saker att dölja. Så här skrev han:

Örat lyssnarÄven lokalt har argument (nämnts) som att har du inget att dölja spelar det väl ingen roll /…/ Jag kan ärligt säga att jag har saker att dölja fast de inget har med terrorism eller annan brottslighet att göra. Jag vill helt enkelt vara ifred, klia mig på näsan eller på andra delar av kroppen, prata i telefon med vänner och kamrater utan att maktrusiga spioner registrerar vad jag gör.”

Precis så enkelt är det.
Peta näsan-spioner blir med tiden rätt irriterande. Sådana som kontrollerar utanför vilka möten du parkerar. Sådana som hörs på tråden när du ringer. Sådana som öppnar dina brev och samlar dina sms och mejl.

Jag vill förresten fortfarande vända upp och ner på världen tills den blir rättvis. Skriv upp det nu, så jag får fred.

Månadslön: 25 snökäppar

Snökäppar säljesHöst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.

660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.

25 snökäppar i månaden.

Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.

660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.

25 för 660Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.

När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.

Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell. 

– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.

Vart tog ni vägen, alla mina ljud?

Aftonbladet Kultur har en miniserie som väcker hörselminnen. Musikern och journalisten Mikael Strömberg går igenom utrotningshotade ljud. VHS-bandspelare som spolar tillbaka, pollett som trillar ner, ljudet av ett väntrum, ett modem som drar igång och en pennvässare. Jag hoppas han skriver fler. Klicka på länken Kom in å ät! så får du både den texten, ljudet och länk till de övriga.

Själv vet jag ett ljud som är utrotningshotat i min värld. Ljudet när jag åker spark på skare i gryningen och sneddar över Stormossen. Vart tog det vägen?

Kattens trippande uppför trappan i vårt hus, tass tasstass tass tass. Den melodin hörde jag i månader efter att hon var borta.

Ljuden när farmor vevar separator, korna vill bli mjölkade, hönsen har lagt ägg, ett lillasyskon ropar ”Affärn ä här”, magister Bergkvist ringer in för hand i Fasteruds skola, jag kickstartar min Fram King Solifer, skrivmaskinen plingar att det är dags att byta rad, Pepsodenten nyvunnen liftarbekant spelar jewish harp på Dam-platsen i Amsterdam och en ung Björn Borg sjunger i bioreklamen: ”Den gula hinnan, det är känt, den borstas bort med Pepsodent”. (Klicka men var beredd med kudden!). Signaturmelodin till Frukostklubben, Hylands Hörna och Dallas. Ljudet från vallningslampan när man tjärar ett par Six-Je Elit.

Vart tog ni vägen?

Då har vi ändå inte pratat om dofter.
Får jag föreslå färskt Björnklister på en spatel?

Skriv en text, prata med Kai

När Kil blir snyggt

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Sista varningen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.

Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.

Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.

– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.

Bokhylla23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.

Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.

Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.

Tre block och två skor
Penna och blockSörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.

Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.

Vem är jag?