Efter att ha läst Bodil Malmstens bok de första två gångerna

Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.

Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.

Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.

Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:

Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”

Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.

Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.

Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.

Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.

Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.

Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.

Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.

En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.

Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.

Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.

Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.

 

 

 

Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.


Årliga augustikänslor

Augusti, du mystiska. Sommarnatten letar fram sin tröja, ljuden är nya och på dagarna har vi skördat. Hallon, kantareller och sommarminnen.

Mystisk är du. Hur gör du för att sätta i gång alla känslor? Vemod och glädje, skolstart och projektbörjor, lust att bli färdig med mäktiga altan- och romanbyggen. Lust att sitta i mörkret och lyssna. Den pirrande känslan av hur något strax ska ta slut.

Snart har sommaren lekt färdigt. Snart men inte riktigt än. Vill du följa med och bada en sista gång? Ska vi ta en svamprunda, den korta rundan?

I morgon kommer drivisen. Då blir det roligt.

En dag på jobbet

Står vid jobbdatorn igen. I år kom jag ihåg lösenordet efter semestern. Det är en lycka att ha ett jobb att gå till. Visst, du säljer din arbetskraft för att få ihop till frukostfilen. Vem gör inte det? Vi säljer våra musklers och hjärncellers konster och förmågor.

Vi som kan.

Alldeles för många kan inte. Arbetsköparnas marknad har inte plats för 484 000 svenskar. Så många var arbetslösa i juni månad. 9,1 procent. Bland svenska ungdomar i åldern 15-24 år var 236 000 arbetslösa. 29 procent.

De drömmer om en dag på jobbet och ett lösenord att glömma bort.

Hata arbetslösheten
När jag var ung journalist intervjuade jag ibland nyblivna pensionärer. Alla berättade hur de börjat arbeta som 12-åringar, 13-åringar, 14-åringar. Den åldern. De följde med pappa till skogen, de blev lilldrängar eller pigor hos någon granne, de blev ströpojkar på ett sågverk. Stolta berättade de om slitet.

Vilken stolthet får den arbetslöse 28-åringen? Hon eller han som gått från skolbänken till ett liv i arbetslöshet. ”När jag blev 20 gick jag ut i min första åtgärd”.

Hata arbetslösheten. Hata ett system och en politik som tjänar på att skapa en armé av arbetslösa för att pressa ner lönerna. Dela bättre på jobben. Satsa på offentliga sysslor som behöver utföras. Bygg hållbarare järnvägar, anställ fler personal i förskolan, låt vårdens folk hinna andas.

Ropen skalla, inloggning åt alla.

Löparlärdom nr 90-116

Fjärde delen av mina löparlärdomar. ”Många kan springa en mara men eliten har inget tålamod” – med flera eftertankar. Använd det du själv vill.

Löparlärdom nr 90: den som inte är snabb blir inte snabbare med en gps-klocka, men beskedet om långsamheten kommer snabbare. (Löparfilosofins andra grundsats).

Löparlärdom nr 91: mätningar av tid och sträckor som bygger på din genomsnittliga steglängd blir aldrig exakta. Du springer aldrig genomsnittligt.

Löparlärdom nr 92: springer du genomsnittligt gör du fel.

Löparlärdom nr 93: fast i orienteringsskogen kan det fungera hjälpligt som avståndsbedömning.

Löparlärdom nr 94: det finns ingen ljuvligare doft än den du känner när du springer över ängen en kväll i juli.

Löparlärdom nr 95: det skulle möjligen vara doften av snö i luften en lördagsmorgon i december på språng över samma äng.

Löparlärdom nr 96: eller vårdoften längs en byväg i mars där det mesta av snön och isen smält och skorna gör mjuka spår i gruset.

Löparlärdom nr 97: eller doften av stadsdamm när du springer ut från hotellreceptionen efter en konferens där du fått lära dig att kärnverksamhet kärnverksamhet kärnverksamhet processkartläggning utvärdering kärnverksamhet organisationsförändring kärnverksamhet kärnverksamhet sätta upp mål.

Löparlärdom nr 98: eller när du springer på en sviktande barrstig i juni med solen rakt i ansiktet och hör trädpiplärkan landa i en grantopp en bit bort. Sångflykt, tänker du och känner hur du flyger.

Löparlärdom nr 99: eller när du nyss har stannat till vid ditt bästa kantarellställe och joggar vidare med en handfull svamp i magfickan på R90-overallen.

Löparlärdom nr 100: eller lukten av svett från den bredryggade löparen från Blekinge som du har lyckats lägga dig i lä bakom, uppför Västerbron eller Älvsborgsbron.

Löparlärdom nr 101: eller doften av fin sand som blåser upp i näsan på dig, när du springer barfota på Mangenbadens tre kilometer långa playa eller fram och tillbaka vid Pocillosstranden på Lanzarote.

Löparlärdom nr 102: eller hav, hav, blandningen av salt hav och rutten tång.

Löparlärdom nr 103: eller doften av nya ännu ej använda löparskor på nattduksbordet, första natten de har flyttat hem till dig.

Löparlärdom nr 104: eller dunsterna av löparförväntan i klungan på startlinjen, 45 sekunder före start. Välj själv vilken doft du föredrar. Jag vet vad jag väljer.

Löparlärdom nr 105: hängivna löpare har ofta bra belöningscentrum. Vi tränar det hela tiden.

Löparlärdom nr 106: har du levt skörliv och trillat dit på feströkande, lite för mycket pilsnerpimplande, sötsakssmaskande eller kaffebrödstuggande? Spring tre gånger i veckan. På tre veckor har du bytt belöning.

Löparlärdom nr 107: vaknar du på lördagsmorgonen och känner att det vattnas i munnen när du tänker på passet du ska springa i dag i milbanan? Bli inte rädd. Det ska vattnas.

Löparlärdom nr 108: vattnas det inte? Träna, din late jäkel. Tror du det här är ett vilohem?

Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.

Löparlärdom nr 110: tror du att Lidingöloppet består av Abborrbacken och 29 kilometer slätlöpning? Då tror du fel. Det består av Abborrbacken och hennes 25 snart lika vuxna lillasystrar.

Löparlärdom nr 111: många kan springa en mara men eliten har inget tålamod.

Löparlärdom nr 112: ibland är det skittråkigt att springa (erkänn aldrig det).

Och så, nästan sist, det som allting började med. Statusen jag lade ut på facebook den 23 juni 2013 utan att ana att detta skulle bli en följetong:

”Löparlärdom nr 113: ät inte matjesill rätt nära innan söndagspasset.”
Det rådet gäller vid alla pass, läs nr 64. Problemet är att den övermodiga facebookstatusen tvingade mig att skriva 112+3 teser till. Att jag aldrig lär mig…

Löparlärdom nr 114: ibland är manlig eller kvinnlig fåfänga till viss nytta. Det är när du blir omsprungen av det andra könet under ett lopp och hänger på. Barnsligt, vanligt.

Löparlärdom nr 115: svårt att somna natten innan maran? Drick inte den där ölen. Under ett marathonlopp står även levern på lönelistan.

Löparlärdom nr 116: har du varit skadad i åtta år och äntligen börjar komma tillbaka, men halvannan minut långsammare per kilometer? Försök vara modig, spring ett motionslopp i alla fall. Ett riktigt löparbröst behöver en nummerlapp då och då. Anmäl dig bara, någon gång måste du komma ut ur löpargarderoben. De kanske inte kollar dig i resultatlistan. (Jojo, tro det du om du vill…).

Kom igen nu.
Öka.

Det får räcka här. Då har jag ändå inte skrivit ett ord om varför du inte ska ha musiklurar i öronen när du springer (taltrasten, koltrasten, trädpiplärkan, sånglärkan, morkullan, farliga bilarna), inte ett ord om lösspringande hundar i elljusspår och efter trottoarer vilka gillar att springa i kapp och nafsa (kära hundägare, det är ni som är tanklösa, inte era hundar), inte ett ord om hur löparskor ibland kan börja lukta kattpink efter att ha blivit blöta (det har hänt mig flera vintrar, så illa att jag inte kunnat ha dem inomhus, jag misstänker limmet), inte ett ord om hur viktigt det är att ha heltäckande klädsel på benen när du springer i fästingmarker, inte ett ord om hur viktigt det är att ändå inspektera hela kroppen efter en runda i fästingland (helst bör någon annan göra besiktningen, vissa brukar blunda och göra det med läpparna: ”Är det nån fästing där?”, ”Nej.”. ”Är det nån fästing där?”. ”Nej. Är det där en fästing?”. ”N… eij. Jag trooo…r inte det. Men …känn efter en gång till.”), inte ett ord om utsikten från Montana Blanca på Fuerteventura eller bävrarna i Klarälven bredvid gång- och cykelvägen strax innan Dyvelsten, inte ett ord om alla de dofter jag inte har nämnt, (linnean till exempel), inte ett ord om hur aspen i backen vid Backsippan susar i mitten av juli, inte ett ord om lyckan när benmusklerna en dag är med på leken och älskar att ta i uppför närmsta mördarbacke, inte ett ord av tacksamhet till alla som inspirerat till de här tankarna (Erik Bengtson, alltid Erik Bengtson, Rune Larsson, Christer Fabricius (& alla andra löparkamrater), Nils Lodin förstås liksom alla ni som var med och grundade och drev SK Örnen), inte ett ord om James Fixx klassiker Löpning, från joggning till maraton, inte ett ord om hur banden som spelar längs banan vid lopp som Göteborgs-Varvet och Berlin Marathon är bra för både löplust och stegrytm (i Berlin stod till och med en lila kyrkokör och sjöng för oss), inte ett ord om hur uppfriskande saltgurkan är som de bjuder på vid Lidingöloppet, inte ett ord om vikten av att spara varje nummerlapp och skriva datum och tid bakpå den, inte ett ord om succén Löp & Lek för barnen i Forshaga, inte ett ord om fjärilars fladder i solbelysta gläntor, inte ett ord om förvåningen när du blir omsprungen av en hare på en smal stig, inte ett ord om den lätta chocken när du möter en muttrande grävling just när du satsar extra nerför långa backen på milbanan, inte ett ord om hon som brukar stå utanför hyreshusen vid Geijersgatan och hälsa att ”dä går tongt ida ser ja”, inte ett ord om lyckan med en mindre snöstorm i ansiktet som får dig att känna dig som första människan på Nordpolen, inte ett ord om att det bor en fakir i varje motionslöpare, inte ett ord om uttrycket jag hittade på sidan 10 i Jo Nesbös senaste kriminalroman om oslopolisen Harry Hole: ”Endorfinfest” (jag föreslår att du ställer till med det tre gånger i veckan från och med nu, du som läser detta: endorfinfest), inte ett ord om hur viktigt det är att samla på kepor och välja rätt till just den kvällens runda (fast det brukar oftast bli den som gör reklam för det kanadensiska skogsbrandplanet, Skopan).

Asch dä kvetter. Nu har jag visst nämnt dem i alla fall.

Kom igen nu.
Öka.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Löparlärdom nr 50-89
Serien Mina löparguruer
Svampjogg

 

 

 

 

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 3

Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.

Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.

Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.

Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.

Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.

Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.

Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.

Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!

Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.

Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.

Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.

 

 

Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.

Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 2

Vad ska en människa göra? De driftiga kvinnorna vid Nytomta minnesgård lovar att hissa flaggan för min skull om jag bara köper ett broderimönster. I normala fall skulle jag falla direkt för sådant. Vem vill inte bryta könsmönster?

Frågan är bara vad vi ska göra med min särskilda knövvlighet, dessa trubbiga fingrar, dessa tummar mitt i nävarna? 1963 var förra gången jag höll i en synål. Det vet jag väl för vi har kvar det bokmärke i korsstygn som då tillverkades i Fasteruds skola, Nyeds församling, landskapet Värmland, Universum. Bokmärket har sina starka sidor. Det klarar utmärkt att ligga kvar på samma ställe i boken där jag lagt det.

– Ja, vi har till exempel den här, säger vår guide och visar mönstret till en gardin. Den ska man brodera rönnbär på.

Jag börjar skaka i hela kroppen. Nu är även den kära vännen aktiv i övertalningen. Klart du ska köpa broderimönstret. Då hissar dom flaggan för din skull. Du får väl lära dig brodera. Det finns det många som kan. Rönnbär är alltid bra att ha.

I ett tillfälligt anfall av övermod slår jag till.
– Ja gör’t. Flagger ni så köper ja mönstre’. Va’ kôster dä?

En stund senare står jag stolt och fnittrig framför en flaggstång på träsnidarnas och konstväverskornas Nytomta och låter mig fotograferas, med en nyhissad svensk flagga i bakgrunden och en påse broderi i näven, à 275 kronor.

Att jag aldrig lär mig.

 

Länk: Minnesgården Nytomta. Den släkten består av fler än Elis i Tasere och generna lever vidare. Jaså, Grafström också.

Jag, den kära vännen och svenska flaggan. Nyhissad på Nytomta.
Foto: guiden med Arvikas listigaste försäljningstaktik.

De som byggde stan

Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.

Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.

På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.

På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.

Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.

Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.

Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.

 

 

 

 

Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.

 

Stängt för semester

Bloggen ber att få försöka ta sommarlov. Vi får se om han med skrivklådan orkar hålla sig.

Planen är att plocka några korgar svamp, hänga upp vietnamesiska hängmattan, kliva upp i den, läsa några böcker, tänka några tankar, kliva ur den, plocka några bunkar hallon, springa några gånger hit och dit samt åka på utflykt. Jag har hört att det ska vara så trevligt i Kristinehamn, Arvika och en del andra ställen med, på insidan länsgränsen. Trivs vi så stannar vi.

Här är en tanke som behöver tänkas på i hängmattan. Jag har redan tänkt den, men den måste funderas vidare på:

När du sover länge sover du fortare.
Annars skulle du inte hinna vakna i tid.

Till sist ett tips för dig som vill ha oväntad läsning. Erik Eje Almqvists utmärkta reportage om Benny Andersson i tidningen Fokus. Det anade vi inte om Benny, när musikrörelsen sjöng som bäst: En radikal sjunger ut.

Det är det hele. Trevlig sommar.

PS en tid senare:

Eftersom jag tror på motsatsernas enhet och kamp, tes-antites-syntes, så har jag samtidigt ägnat mig åt att försöka tänka på saken från andra hållet:

När du sover länge sover du långsammare.
Annars skulle du vakna för tidigt.

Nu bävar jag inför syntesen. Det kan bli någon form av sovandets fartlek är jag rädd. Och ett jädra uppvaknande. /DS.

 

En som jag känner väl hävdar att det ska målas, skötas trädgårdsland, städas bil, klippas gräsmatta, grävas kompost och startas många andra Stora Viktiga Projekt i sommar. Då vet hon inte att Kronblom också var gammal lokalredaktör. Vänta förresten, hon vet det. Var la vi hängmattan?