Jag, en tjänstemannaromantiker (2)

Redo

Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?

Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.

Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.

Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.

Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.

Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.

Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.

Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.

LÄNK:
Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Jag, en tjänstemannaromantiker (1)

Lika bra att erkänna med en gång. Jag är bondpojk och var landsbygdsromantiker. Sedan blev vi sågverksarbetare pappa och jag – och snart var jag proletärromantiker.

Det är ingenting att skämmas för. Ber du snällt ska jag hålla två långa föredrag om saken. Vad hade du tänkt leva på, om det inte fanns bönder i världen som producerade mat eller arbetare som tillverkade de andra nyttigheterna?

Lättskrivet. Både realistiskt och romantiskt, realist till vardags, romantiker i drömmen. Bäst är om inte ingen av dem går till överdrift. Det finns inga affischproletärer.

En ny insikt
Tjänstemannamodul
Nu kommer det som tog mig 28 år att inse. Visst, jag är offentliganställd tjänsteman, det begrep jag redan 1987 när jag började ta emot de första larmen från förtvivlade människor på 90 000. Men nu har jag äntligen insett att jag är tjänstemannaromantiker också.

Det ordet fanns inte innan du läste det här. Jag har sökt på Google, det finns inte förrän jag trycker på publicera nu.


I morgon:
Vad hundan menar du med tjänstemannaromantiker?

Arbetar med bloggen

Block

Om bloggen ser underlig ut ett tag så beror det på att jag arbetar med utseendet och anpassar den till mobiler och surfplattor.

Om den småningom ser bra ut så beror det på att jag har lyckats.

Temat, dvs själva mallen jag byter till, heter Twenty Fifteen. 2015, bara en sån sak. Här hänger en mä’.

Besöker du bloggen per mobil eller platta, då hittar du menyn om du klickar på de tre strecken uppe till höger. ”Hamburgarn”.

Det är nya tider nu 🙂

Söndag kväll, kvar att fixa
Undersök om det fungerar med undertexter i menyn.
Lägg in länkar på vissa fasta sidor.
Titta igenom viktigare sidor, ta bort omotiverad luft som dykt upp här och var.
Kolla bildstorlekar. Lär mig använda ”Utvald bild”.
Sociala medieikoner? Kolla hur man byter till de nya. Kan jag ändra i koden så Like-knappen blir på svenska? JAAA!
Fundera över det som händer med bilder ibland i mobilversionen.

Ett Titanic i halvåret?

En decemberkväll för 49 år sedan började jag skriva dikter, när 13 grekiska sjömän dog i en våldsam snöstorm utanför Umeå. Nu dör tusen och åter tusen flyktingar i Medelhavet medan Europa tittar bort. Ett Titanic i halvåret.

Europa tittar bort och jag skriver inga dikter.

Varför?
Varför tittar vi bort?

Nu ökar det. Nu är de fler.

TitanicDet grekiska motorfartyget Sinergasia som bröts sönder i stormen utanför Holmsund vid inloppet till Umeå den 18 december 1966 byggdes en gång för Uddeholmsbolagets räkning. Från början hette hon Munkfors. En av besättningsmännen lyckades simma i land i issörjan och ta sig upp på Petlandsskär där han frös ihjäl, bara någon meter från en obebodd fiskarstuga.

Honom kan vi identifiera oss med.
De tusen ser vi inte.

Upptäcker plötsligt vem jag springer som

Gusto

Springer, inte för att få någon att känna sig stressad, mobbad eller kroppsfixerad, men för att det är en av de sysslor som får mig att koppla av och må bra, för att jag har sprungit hela livet så länge jag varit frisk och oskadd, för att jag tänker så obehindrat då, kära nå’n inte vill jag mobba någon, jag är ju inte ens snabb, bara duktig på att gilla det, nå en sådan dag är det och efter ett tag springer jag förbi vårt lärcenter nere i köpingen, den skolan har verkligen stora fönster och nu speglar det sig en löpare i ett av de fönstren och just i det ögonblicket inser jag vad den här människan har för löpstil, det är inte en antilop jag får se, inte en utter, inte den minsta lilla kenyan, det är en av figurerna i tv-spelet Skylanders som en pedagogisk sjuåring lärde mig allt om i påskhelgen, få se nu, vad heter figuren i spelet, Gusto var det va’? Som honom springer jag.

Det är ingen vacker syn.

Klicka inte på länken. Jag har filmat figuren från en datorskärm. Klicka inte, då tycker du aldrig mer att jag är en trovärdig löpskribent.

Gå vidare med ditt liv. Det finns så mycket annat du kan göra än att titta på darriga mobilfilmer. Krama en människa. Viska något oanständigt till nå’n. Skriv ett brev.

Rör inga knappar.

Gusto

FILM:
Springer som Gusto

 

”Hälsovåg”? Skojar du?

Spår av löparlyckaTror du att jag springer för hälsans skull? För att bli frisk?

Moahahahahahahahahaha. Frisk? Hahaha hohoho löparknäet hahaha den våldsamt stukade foten vid träningsorienteringen i Deje hihihi diskbråcket i nacken, inte ett löpsteg på nästan sju år tihi tihi tiho de 28 blåsorna i fötterna mellan Långflon och Stora torget i Karlstad sommaren 1983 moa ha ha hahahahahahahahahahaha ljudet när hela höger långtå sprack undertill på Berlin marathon hahaha hahahahahaha hahahahahahaha frisk jasåru hehehehehehehehe krånglet med lårens baksidor 1994-2015 hehehe de inflammerade hälsenorna moahaha ha ha de tappade naglarna mellan Värmlandsnäs sydspets och Säffle hahahahahahahaha haha haha alla skrubbsåren, särskilt den gången på Lidingö hohoho minst två brutna tår genom åren men förmodligen fler jag har inte räknat dom på ett tag ajajajaj benhinnorna, benhinnorna fnitt fnitt fnitter överansträngningen som 13-åring moahahaha överträningarna ett par gånger sedan dess hihi den mystiska knäskadan i flera år efter Göteborgsmaran 1983 hahahahahahaha halkskadorna, halkskadorna, grenarna in i låret, revorna, reporna, solbrännorna, krosskadorna, hjärtflimret, höftvärken, de stukade revbenen och i höstas känningen av gubbvad hohohohohoho psyket, prata inte om psykbrytet och gardinklättringen varje gång jag inte får springa ajajajajajajajajaj tihi tiho

…getingsticken i pinkskogen vid Koltorps gärde, flykten från älglusflugorna, muttrande grävlingen, alla arga hundar, alla lekfulla hundar, schäfern som satte käftarna runt högra smalbenet, grävlinggrytet jag for ner i till låret bland ormbunkarna norr om Dejefors, vargreviret, vildgrisarna…

…artroskopin på 1980-talet, magnetröntgen när de trodde krampen i låret var en tumör, remissen till det medicinska träningsinstitutet, alla antiinflammatoriska tabletter, all sjukgymnastik, hon som skulle bota ryggen genom att klämma mig i örsnibben, all…

Jaså det tror du. Frisk? En löpmotionär?

Moa haha haha hahahahahaha.

Arga Tanten rusar ut

Wiehe Ebba Plura

 Vet inte tant vem Wiehe är?

Helg och vi hamnar i ett stim. Värsta roarhelgen. Roa mig, det ska hädanefter blifva min musik.

På fredagen roar mig tanten som plötsligt upptäcker att det är Mikael Wiehe hon har kommit för att lyssna på. Konsertlokalen på Karlstad CCC dignar av gråhårskvinnor och män som rest hit för att höra sin ungdoms hjälte. Med sig har han Ebba Forsberg och Plura Jonsson. De sjunger översatta amerikanska låtar, programmet heter American songbook på svenska och vi gillar det.

Det gör inte Arga Tanten. Efter en handfull låtar reser hon sig i affekt från en av de främre bänkraderna, får karln sin med sig och rusar ut ur salen.

– Plura kan jag ta, men inte den där kommunistpropagandan!

Spottet fräser om henne, ögonen blixtrar, hela kroppen knycker av upphetsning. Alla som hör henne ler. Så gammal, precis lika åldrad som vi, och aldrig hört talas om Mikael Wiehe?

Han hade ett mellanprat om historien, det var allt. Först handlade det om hur vårt näringsliv och våra borgerliga partier gick i taket när Olof Palme kritiserade USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Palmes tal skulle störa affärerna.

Sedan handlade det om hur kritiken av den rasistiska apartheidpolitiken i Sydafrika på 1980-talet fick dem att gå i taket, för nu var det den kritiken som skulle störa affärerna.

Slutligen var det Margot Wallströms kritik av diktaturen i Saudiarabien som skulle… ja, du fattar.

WieheEn lång stund sitter Arga Tanten kvar och samlar ihop sin vrede tills allt kokar. Då knycker hon på nacken och rusar ut.

Roligt.

Man ska läsa rubrikerna. ”WIEHE” står det på biljetten. Man ska se det. What You See Is What You Get, som vi säger på Grossbolstorp. Du får vad du förtjänar, sa de gamle.

En intressant stund.

 *

Dagen därpå åker vi till slakteriet. Det vill säga, precis som vår kära gamla Hyttan i Karlstad har det fått nytt och malligare namn. Inte riktigt lika malligt som Karlstad Congress Culture Centre, men dock en modern skylt där en stor bokstav har gått vilse mitt i.

KilArena.

KilArenaEn fin och ändamålsenlig lokal är det, precis som den var 1983 när jag besökte den förra gången. Då fick jag en lapp i näven av chefen på Nya Wermlands-Tidningen. Livdjursauktion Kil, livfullt reportage, ta med fotograf, färgbilder stod det. Vi fick sådana lappar under förra årtusendet.

Detta var några år efter att NWT:s fotografer hade slutat ta med röd halsduk för att sätta färg på de få färgbilderna, men ändå. Färgreportage, man tackar.

Texten om de levande korna de ledde in kan inte ha blivit någon vinnare av Stora Journalistpriset. Jag är son av en småbonde och tycker om kor men har inget minne av att reportaget fick upplagan att att öka kraftigt det året.

Den här eftermiddagen skickar de in Kjell Åke i Myra. Han kallar sig så, för han heter det, och jag tror att han är Sveriges roligaste karl. Ibland, när tillvaron känns tung, bläddrar jag fram honom på Youtube, bara för att få höra honom berätta om Digerberget.

Kjell Åke– Där har di en speciell dialekt.
Där säger di ittnâ.

Mer säger jag inte.
Nu börjar han.

Lär av sporten

Bilen flyger

Det händer att jag känner för att få en riktig omgång stryk. Då brukar jag ställa mig framför ett antal duktiga kulturarbetare och journalister och säga min favoritformel när det gäller kulturjournalistik.

– Lär av sporten!

Hittills har det alltid slutat med att jag doppas i olja och fjädrar efter sju minuter. Det är en dräkt som varje ärlig skribent bör prova. Livet ska inte vara lätt jämt. Ibland måste det få ta emot, annars är du en riktig mes. Världen behöver inte en ynkrygg till som skriver lättgods med solen i ryggen, medvind, lätt utförslöpa och truten full av räksmörgås. Hur skulle Grossbolstorp ha sett ut om alla människor i alla tider hade hållit med alla andra människor? Då hade urskogen legat tät här i kvarteret.

Dessutom står jag för de tre orden.

De tog kampen
Det hela är mycket enkelt. De trodde på sin sak och kämpade för den.

Först kämpade idrottsmännen, en och en. Om jag skulle ta och springa ikapp med mig själv lite, det kanske vore kul. Bort till tallen där. Sedan kämpade idrottsledarna. Om vi skulle ta och slå oss ihop och bilda en förening, det kanske blir roligare då. Vi kan ses på kafét, Johan kan skriva protokoll. Till slut gjorde de det, bildade sin förening. Det var roligare att tävla tillsammans.

En dag hade de kämpat så duktigt att idrotten blivit stor. Det var den inte från början. Fortare och fortare sprang de, snyggare och snyggare blev målen.

Han som tog ett skutt
Rött kortSportjournalisterna gjorde likadant. De var inte heller många från början. En gammal anekdot berättar om den första sportnotisen i Karlstads-Tidningen. Motvilligt tog redaktören in den, olusten hörs än i dag och detta är hela texten:

En neger i Amerika har tagit ett skutt på nästan åtta meter.

Jag påstår inte att historien är sann. Dessutom beklagar jag att jag måste använda det förnedrande ordet, men episoden går inte att berätta annars.

Började från noll
Där stod sportjournalistiken för drygt hundra år sedan. Förnedrad, förkrympt. Inte gav sportmurvlarna tappt för det, de kämpade på. Skrev sina notiser och smög in dem. Skrev nya artiklar, lite längre. Slängde in resultat och matchreferat, uppfann ord som centra, derby och centertank. Plitade på, lärde sig regler och taktik och lärde läsarna med. När den nya tekniken med intervjuer introducerades på allvar i svensk press insåg de att den lämpade sig för idrottsmän också.

– Hur känns det?
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

SportsidorNär sportskribenterna började sin kamp fanns varken de eller sportsidorna. Det gör de i dag, alldeles för många sportsidor en del måndagar men det tar vi en annan gång. När jag jobbade på Smålands Folkblad var formatmötena en daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare. Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?

– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.

”Tidningen behöver detta”
Det händer saker i sporten. Actionbilder går alltid att ta, verkligheten är alltid dramatisk. Är den inte fartfylld är även det uppseendeväckande. Här fälls tårar, droppar blod, rinner svett och snor och byggs muskler. Så går det till i arbetslivet med, fast dit hittar sällan några journalister.

Självklart skildrade de dramatiken. In kom begrepp som överstegsfint, Nordahls kanon och burskydd. Dramatiken, det var festen. Snart kom de på att de kunde berätta om vardagen med. Färjestads första barmarksträning för säsongen, skidåkarens ensamma slit när han för trehundrade gången samma år kutar uppför den kilometerlånga uppförsbacken mellan tallarna medan regnet piskar.

Alla kan träna om kvinnor och träningsprogramAllt detta trodde de på, allt detta kämpade de för med liv och lust. Vann sina läsare, vann sitt utrymme, hittade nya sätt att berätta, nya ord som inte fanns förut, nya bilder, nya grepp.

Framför allt optimismen.
Det här behöver tidningen. Vi är bra på det här.

Våga behandla det journalistiskt
Jag skulle kunna göra liknelsen lång, för att förklara vad kulturarbetarna kunde göra. Vad deras publik borde begära. Vad kulturjournalisterna har att lära.

Det handlar om att tro på materialet och slåss för det. Våga veta att läsarna vill ha det, vare sig de vet det än eller ej. Våga veta att tidningen tjänar på det.

Det handlar om att behandla det journalistiskt, utan att skrapa med foten. Det handlar om bildens betydelse, de dramatiska greppen, vardagsskildringen. När får vi se bilden på Värmlands Sinfonietta som tränar kondition i skogen borta vid Tyrstugan för att orka en hel föreställning i sitt dike, kväll efter kväll? När får vi se skådespelaren på Göteborgs stadsteater kämpa med att plugga in sin entimmesmonolog (hur gör hon)? När får vi se författarens slit med research inför sin kommande roman (hur gör han)? Vad kostade egentligen en billig moped år 1966? Hur hittar han svaret?

Skildra vardagen, inte bara festen.
Vi vet att böcker kommer ut men hur blir de skrivna?

De nya inbjudande orden
När vågar en musikrecensent skriva att Ulf Lundell gjorde en sångartabbe eller Malena Ernman en chockstart? Fast med egna ord förstås, effektiva ord som välkomnar läsaren, inte stänger honom ute. Sportjournalisterna hittade på sina skårebördig, uddamålsförlust, burskydd, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder. De fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem.

När vågar kulturjournalisterna skapa sina vardagsord? Mjuka handleder bör varje gitarrist ha, lär av sporten. De har ju så roligt också, de där lila och rödvita.

IdrottFinns det något mer musikaliskt än en lyckad överstegsfint? Något mer överjordiskt skickligt än Zlatan Ibrahimovics cykelspark i mål i matchen mot England på Friends arena i november 2012?

Jag längtar efter kammarmusikståupp.

Folklivsforskning nere i deltat

Female tops

 Inte riktigt likt.

Ibland åker vi till sta’n för att försöka förstå hur de tänker nedströms älven.
Språket är inte riktigt likt vårt. Jag tog en bild på ett skyltfönster, det var nå’t om en get som ville va’ i fre’.

De har trappor som rör sig också men jag har märkt att varannan gång går dessa åt fel håll. En som heter Kenneth kallar de för hövding.

Jag tror de leker indianer.
Men inte geten. Hon vill vara i fred.

Lärdomar från vårt klot

Soluppgång över Blånande bergen

Amerikas Förenta Stater bevisar i konflikt efter konflikt hur viktigt det är att lösa sina konflikter innan Amerikas Förenta Stater klampar in.

Europeiska Unionen bevisar varje dag utanför mitt Konsum hur lyckad den unionens insats varit för att jämna ut inkomstklyftorna i Europa och få medlemsländerna att använda sina bidrag rätt.

Saudiarabien bevisade sist vi skickade ut Margot Wallström i världen hur lyckad dess insats varit för jämställdhet, inkomstutjämning, civiliserad rättsskipning och yttrandefr…