En trevlig sak med riktigt gamla filmer är att folk inte bär omkring på mobiltelefoner.
En trevlig sak med ganska gamla filmer är alla dessa gigantiska mobiltelefoner folk pratar i.
Färska filmer ser jag sällan.
Hur gör folk i färska filmer? Sitter på rad och pickar på små skärmar?
Står vid jobbdatorn igen. I år kom jag ihåg lösenordet efter semestern. Det är en lycka att ha ett jobb att gå till. Visst, du säljer din arbetskraft för att få ihop till frukostfilen. Vem gör inte det? Vi säljer våra musklers och hjärncellers konster och förmågor.
Vi som kan.
Alldeles för många kan inte. Arbetsköparnas marknad har inte plats för 484 000 svenskar. Så många var arbetslösa i juni månad. 9,1 procent. Bland svenska ungdomar i åldern 15-24 år var 236 000 arbetslösa. 29 procent.
De drömmer om en dag på jobbet och ett lösenord att glömma bort.
Hata arbetslösheten
När jag var ung journalist intervjuade jag ibland nyblivna pensionärer. Alla berättade hur de börjat arbeta som 12-åringar, 13-åringar, 14-åringar. Den åldern. De följde med pappa till skogen, de blev lilldrängar eller pigor hos någon granne, de blev ströpojkar på ett sågverk. Stolta berättade de om slitet.
Vilken stolthet får den arbetslöse 28-åringen? Hon eller han som gått från skolbänken till ett liv i arbetslöshet. ”När jag blev 20 gick jag ut i min första åtgärd”.
Hata arbetslösheten. Hata ett system och en politik som tjänar på att skapa en armé av arbetslösa för att pressa ner lönerna. Dela bättre på jobben. Satsa på offentliga sysslor som behöver utföras. Bygg hållbarare järnvägar, anställ fler personal i förskolan, låt vårdens folk hinna andas.
Ropen skalla, inloggning åt alla.
Jag vill inte ”få hjulen att rulla”, det är sååå 1800-tal… Jag vill få det stora hjulet att bli en grad svalare, långt in i alla tal som någon håller. Börja med den tanken, när du ritar de nya maskinerna. Gör så de inte suger upp och spottar ut allt levande liv de ser.
En gång insåg ingenjörerna att kraften inte kräver stånggångar. Sedan upptäckte de att kraften inte kräver remmar och remhjul. En dag ska de fatta att det inte ens krävs ändlig olja, smutsiga explosionsmotorer eller oändligt orena atomklyvningsverk när kraft ska skapas och verka.
Världen är full av möjliga jobb som värmer människors mage och hjärta men låter klotet trivas. Rita på de jobben, håll de talen.
Det är 2000-tal.
Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.
Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.
Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.
Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.
Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.
Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.
Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.
Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!
Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.
Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.
Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.
Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.
Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson
Min senaste krönika på tankesmedjan Ida:
En miljard svälter, 1,5 miljard är överviktig
Läser Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Den här sommarens viktigaste läsning för mig och för många andra, misstänker jag. I boken berättar författarna Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren om hur Värmland hade 347 mjölkgårdar år 2000 och 129 stycken elva år senare.
Klicka på tabellen. Då ser du ännu tydligare hur många nötkreatur länet hade år 1927.
Slutsatserna får du dra själv. Jag vet vad jag tycker.
Andra dagen på vår Arvikasemester far vi till Rackstadmuseet. Tittar än en gång på Gustaf Fjaestads fantastiska snölandskap. På några meters håll kan du riktigt höra den gnistrande snön knarra, på nära håll är det bara en massa till synes omotiverade färgkluttar.
Hur gjorde karln?
Efteråt går vi till Oppstuhage där konstnärerna hade ateljé och bostad. Får än en gång höra vilken betydelse konsten haft för Arvika, konsten men också snickarna och smederna. Elis i Tasere var sannerligen inte bara en slagkraftig filur som drog omkring på en cykel, han var hantverkare, företagsledare och affärsman med. Släkt var de allihop, låter det som.
Ett erbjudande
Därefter går vi till en av släktingarnas bostad, Olof Erikssons Nytomta mitt bland mexitegelvillorna i kvarteret intill. Tittar in genom några fönster innan en trevlig guide kommer och hjälper oss.
– Välkomna, säger hon. Moster har lovat att hon ska hissa flaggan om jag lyckas sälja ett broderimönster till en karl. Det har vi bara gjort en enda gång, någonsin.
Sådant är oemotståndligt för den här karlen. Hur ska jag göra nu? Ska jag slå till? Förra gången jag höll i en synål var 1963.
Det går runt. Vi är på semester i eget landskap och allt hänger ihop, fast det vet vi inte än. Tittar på gamla bilar, cyklar och motorcyklar på Arvika fordonsmuseum, äter fläskfilé på verandan på Scandic, tar en öl på Ohlssons brygga. Jag läser kartan, jaså där ligger stadsdelen Haga. Besöker Trefaldighetskyrkan, byggd av arbetare på platsen i material från orten. Lyssnar på berättelsen om hur Rackenkolonins konstnärer framgångsrikt slogs för att kyrkan skulle bli just så vacker som hon blev. Efter Rackstadmuseet går vi stigen bort till Oppstuhage och får lära oss om platsen nere i stan som fortfarande kallas Pusshörnan, efter konstnärernas vana att kindpussas i början på förra seklet. Vid Nytomta blir jag lovad flagghissning om… vänta, jag får återkomma till den flaggstången.
Torsdagskvällens löprunda går förbi Ingesunds musikhögskola.
På fredagskvällen är vi vid Glava Glasbruk, där det en gång i tiden arbetade 500 personer med glastillverkningen och 800 andra arbetare skaffade fram bränsle ur skogen. Vissa år kom 38 procent av Sveriges fönsterglas härifrån.
På den anner sia vika
Den här kvällen är det konsert i Glashuset. Kenneth Thorstensson och Södra Åkeriet ska framföra hans hörspel På den anner sia vika, skrivet till när Arvika fyllde 100 år. En släkthistoria som samtidigt berättar om stadens framväxt.
Arbetarstadsdelen Haga har en viktig roll. Det har även en viss flaggstång liksom Trefaldighetskyrkan och Ingesund. Som om vi hade vetat allt det i förväg. Det gjorde vi inte.
Lokalen är smita full och de nio musikanterna och två berättarna är i högform. Efteråt står vi länge och applåderar Kenneth (som nyss fått Arvikas kulturstipendium) och hans vänner. Populärast är nog den tionde musikanten, unge Cornelis Nilsson som sjöng en av avslutningssångerna.
Gå och se På den anner sia vika om du har möjlighet. Sista föreställningen ges i Berättarladan i Rottneros på tisdag. Rekommenderas.
Länkar
”Allt ä så längesen nuförtia” – reportage om Kenneth Thorstensson i VF 27 juli.
Södra Åkeriet: Piltens polska.
Hur var det romarna sa? Bröd och skådespel. Rätt ofta tycker jag det är exakt vad Europeiska Unionen och dess vänner sysslar med. Först fick de svenska folket att sälja sitt självbestämmande för att få billigare öl. Allt medan nykterhetsrörelsen teg. Nu försöker de få det till en stor svensk seger att vi (kanske) får bestämma själva vilket smak vi vill ha på snuset. Kanske.
Strunt är strunt och snus är snus.
När ska vi ta tillbaka resten av vår demokratiska självbestämmanderätt? Sverige gör sig bäst med en egen röst, både inne i landet och utåt, i utrikespolitiken. Tänk vilken tyst liten putte Olof Palme skulle ha varit om vi varit med i EU den gången.
– Dessa diktaturens kreat… nej visst nej, det får jag inte säga för unionen.
– Dessa satans mördar… nej visst nej, unionen.
– Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn´, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Nej visst nej.
Det här är en sann historia från när barnen var små. Krönikan skrevs till Radio Värmland där den kunde höras för tjugo år och en månad sedan. Transkriptionen till värmländska är min egen hemmagjorda, en gång påhittad i all hast, bara för att jag skulle kunna läsa rätt framför mikrofonen. Ingen annan krönika har jag läst lika många gånger för publik, efteråt.
Svårt med värmländskan? Läs högt, det brukar hjälpa.
Bilder till berättelsen vill jag att du tänker dig själv.
Grönt. Grönt. Grönt. Å ljusgrönt. Å mörkgrönt. Inte har dä många ord språke, för dä som ändå ä nô blann dä finaste vi har. Gröne försiktige vårn. Fine, gröne försômmern. Gröne sprittande live.
Hele Värmland ä en enda barnkammere, eller nej, en syskongrupp just nu. Överallt, i varenda lövad bôske kryper å kräler å kravler å kutter å kalaser å kvittrer å lever dä. Live. Fulle hanna mä liv, vart du klapper. Fulle hörsla, vart du lyssner. Tusentals små levande individer, bare unner e enda fotsule, nästan vart du sätter foten.
Gå försiktigt. Vi ä bare gäster här, i syskongruppen.
*
Grönt, grönt, ljusgrönt å mörkgrönt. En da far vi till Apertin, familjen å ja. En uttå våra rötter ha växt där, å nu vill vi gå i samme ravinera vi. Som en djungel ä di ravinera. Nötväcka titter nyfiket på mig mä hôvve ner – å själv står ja mä hôvve ôpp å ser blommer växe, som ja aldrig ha sett växe förr.
– Dä ä så här, säger nötväcka. Dä ha alltid växt så bedrövlitt bra här nere.
På en gren två meter bort sitter en ekôrre å räkner ôss.
Efterôt sitter vi på en filt ve gravkullera uttaför Illberg å hör å ser å lukter på dä där gröne live.
– Ni får 50 öre var, för varje grön nyans ni ser, säger ja te barna.
Då titter tre par barnaöge, först mot horisonten hemôt Fôrshaga te. Sen mot trädungen vi sitter ve. Sen mot gröne gräse å e plåtgrön traktorkärre bortôt Öjenäs.
50 öre för varje grön nyans. Dä blir en dyr historia. Grönhetera ä hundra gånger fler än orda. Till slut får ja sätte gränsen ve 13 kroner. Men för 13 kroner grönt, dä kanske dä kan vare värt å få vare mä å se den gröne, fine försômmern leve?
Grön som aspa. Grön som traktorkärra. Grön som havveråkern. Grön som maskrosbla’a. Grön som dä där mjuke grässtråe ja tugger sakta på.
*
Nôra dar senare ärrä skolavslutning. Examen, så säger vi allihop än, fast dä va 30 år sen dä va examen på riktitt. Vite fine kläder har di, mä krås å pjås å fjås. Hjärten som bonker på mammer å onger, blockflöjter å klarinetter som kvillrer, onger som vänter å vöxne som strir.
– Sôv å ät glass hele sômmern, säger di te barna våra, skolmänniskera. Då gör di dä. Fast först sjunger di ôm Ida å hennes sômmer: ”Ja gör så att blommorna blommar. Ja gör hela kohagen grön”.
Å då, då sitter dä en å får tårer, traditionsenlige förstulne tårer i öga igen, i Pingstkörka i Fôrshaga, där låg- å mellanstadiets avslutning ä. Ja säger inte vem. Men dä spegler sig vite förstaklassere i di öga, å sprallige sexer som ska gå i högstadie näste gång. När ett oändligt långt sômmerlôv ä slut.
Sôv å ät glass, säger di vöxne. Snart går ni i högstadiet.
Men först far vi te en badvik ve Gapern, mella en tyst svensk husvagn å en ännu tystare tysk husbil. Inga problem å hitte avskildhet, Nyed ä stort som en evighet. Där ligger ja sen på en filt nere ve vattne, å lyssner på ledigheta mi. Just den här eftermiddan finns dä inga måsten, inga tvungen, inga sno-rej å bli färdig.
Bare en tanke i tage behövs dä. Tanken att en har dä rätt bra, till exempel. Högt där ôppe hänger môlna, så ja kan räkne dôm. Dä ä bra.
– Vet du va ja bruker leke, säger ja te ho mä förste sômmerlôve.
Dä vet ho inte.
– Ja bruker leke, att varje sånt där vispgräddit sômmermôln kommer frå varsin sjö. Nôra kommer frå små tjärner också. Så där ôppe ser du Gapern, dä ä den här sjön. Den ångan ha flöge dit just härifrå, kanske förut när vi bada bena du å ja.
Ja, dä tror ho mä. När vi bada bena å kasta bôll, å pappa va feschli för dä va en massa vass på bôtten på ett ställe. Å kallt.
Sen döper vi dôm, môln efter môln, inna värmen äter ôpp dôm å hele take blir blått.
*
– I môrrn ska vi te Mariebergsskogen mä fritis, säger ho mä förste sômmerlôve. Vi får ha 60 kroner mä ôss själva. Max.
Då tänker ja näste ledige tanke. Att 13 uttå di kronera – en karuselltur mä Äppelmasken ungefär – di ha ho tjäna ihop te, genom å räkne hur många gröne färger sômmern har. Sånt jobb skulle ja också ville ha.
Aspa rassler, Gapern vagger, en dôpping dyker men inte ja. Ja har ju en himmel å räkne. Han ä blå, blå å blå.
Svenssons Släng, Radio Värmland 10-11 juni 1993. Krönikan dessutom sänd ett halvår senare, när jag för enda gången fick ”mässfall” och inte kunde medverka. Även tryckt i Värmländska Författarsällskapets Jubileumsantologi 1994.
Nu är det så att jag gillar staden som företeelse. Massor av det jag tycker om kommer därifrån. Bra filmer, goda böcker, Karlstads alla trivsamma uteserveringar för att inte tala om Café August. Eller mitt jobb i två och ett halvt år till, hoppas jag.
Men det var inte lätt för en småbondeson att hamna där.
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida.
Bilden är från en annan stad, där jag hamnade en helt ensam kväll, men i alla fall.