Varför skriver jag inte ett argt inlägg om det?

Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.

Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.

Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.

Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.

Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?

Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.

 

 

 

 

 

Stolt småbonde

Gödslade gräsmattan. Stolt spred jag de nyttiga kornen för hand som den skickligaste småbonde. Svisch, svisch, svisch. Högmodig var jag. Släng er i väggen, spridardragare.

Svisch, svisch, svi… Nu växer hon så jag borde klippa henne två gånger om dagen.
Svi’r.

Kan man be att få givan tillbaka?

Stängt, kommer … strax

 

 

 

 

 

 

Dagarna går. Ibland skriver jag så fort datorn hinner, mitt i det flöde som livet och inspirationen bjuder på. Ibland händer det sådant som jag inte har minsta behov av att berätta. Andras integritet är viktigare än poäng i en blogg.

En förunderlig sak detta, att folk kan sitta i Älvsbacka, Girona, Stockholm och andra förorter och läsa mina funderingar. Varje dag nya besökare, varje dag många återbesök. Men nu tar jag paus. Har inte vågat förut, har inte velat heller, skrivandet är nu ett mäktigt gift.

Trevlig vår. Inspiration finns det massor av, men nu ska jag använda min till att toppa formen på andra håll några dagar*.

 

* Tänkte egentligen skriva veckor, men fanken vet om jag orkar hålla fred i cyberrymden så länge. Ut och lyssna på fåglar nu! Snart är det november.

Inte fortare? Visst nej, det är snöpuls i dag

Förmiddag i februari. I vår trädgård har rådjuren ritat nya spår i det vita. Runt äppelträd och paradisäppelträd har rundan gått, ännu en natt. Skriften av hovar i orörd snö berättar att det är inte din tomt, människa, detta är en allmänning.

När de skrivit det åt de upp koltrastens äpple.

Själv sitter jag på trappan och tar på mig löparskorna. Broddarna gör att jag måste ha stövlarna på de tre stegen på verandan fram till trappan, annars blir det märken i trägolvet. I körsbärsträdet visslar talgoxen, nyss var det gråsiskeriksdag på marken under fågelbordet.

Gps-klockan går igång vid södra kanten av garageuppfarten. Kroppen lunkar iväg lite sakta, ut på gångvägen, ut på ängen. Följer den upptrampade stigen bort mot busshållplatsen, viker av på vägen förbi tunneln och mot Forshaga, studsar ut i den djupa snön i kraftledningsgatan bredvid stora vägen. Här har ingen människa gått sedan senaste snöfallet, ingen annan varelse heller. Skön snöpulsning väntar. Kroppen börjar trivas.

Tramp, knarr, tramp, knarr… säger lyckliga fötter mot fjädrande, sugande underlag. Februarisnön yr kring framfötterna, i backen ner mot norra tunneln ramlar jag elegant och rullar runt på rygg. Snön fäster envist på stickade svarta fingervantar när jag reser mig och stolpar vidare, försiktigare. Bortifrån Stackbråtarna har någon åkt motorcykel på min gammelväg mellan vuxna granar. När jag sneddar över pulkabacken åker en hackspett berg- och dalbana i lufthavet bortåt isbanan till.

Själv klockar jag mellantid efter två kilometer. Jaha, inte fortare. Visst nej, det är snöpuls i dag.

Skorna luktar kramsnö och lycka.

Svartfötter i min närhet

Eftermiddag, Grossbolstorp. På en villatomt på Ängbråtsgatan står tre rådjur under ett paradisäppelträd. De betar av alla fågelfrön och äpplen de kan få tag i. Metodiskt flyttar sig svarta klövar medan mjuka mular skannar av markens alla solrosfrön och skal som inte har frusit fast.

En arg koltrast springer omkring dem i cirklar med 1,3 meters säkerhetsavstånd och försöker jaga bort dem. Det går inte.

Jaså har de svarta fötter, ja det kunde man tro. Jag har aldrig sett ett enda rådjur på något fackföreningsmöte. Rådjursögon någon gång men inte mer.

Ivrig som en vallhund försöker koltrasten driva bort dem. Rågeten ser vintersvullen ut i ansiktet. Steck! ropar trasten åt henne och sätter stjärten i vädret.

Då tar hon ännu mer av hans äpplen.

 

 

 

 

 

 

 

Bilden tog jag vid ett annat tillfälle, innan snön föll och blev till is. Nu kom det en människa på gångvägen där borta. De stod dyr stilla och hon såg dem inte.

Svartfot och guling är nedsättande ord på strejkbrytare.

Gott Nytt 2012B

Jag kommer inte att skriva 13, jag tänker skriva 12B. Det numret har haft lycka med sig förr i vår familj.

Gott Nytt 2012B, jordklotet & alla dess invånare!

… utom fästingarna i fosterlandet och översvämningsmyggorna i delar av Deje. Jag är beredd att göra undantag för er.


 

 

 

Gregoriansk? Klicka på kalendern.