Slaget om Uddheden

Jag är av det demonstrativa slaget. Det hör till om man är uppväxt som småbondeson på 1960-talet, när drygt ett småbruk i timmen lades ner i Sverige och USA bombade det fattiga Vietnam med allt från brinnande napalm till växtgifter. Bilderna brann på våra näthinnor och världen var enkel. I dag är den inte så enkel för de barn som föds missbildade på grund av gifterna.

Vi demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam.
Vi demonstrerade mot julfrosseriet.
Vi demonstrerade mot svenska besprutningar av skog och banvallar.
Vi demonstrerade mot kärnkraftsverken i Barsebäck och på andra håll.
Vi demonstrerade på Sergels torg för att rädda den folkhögskola jag gick på, när arbetarrörelsen lät den gå i konkurs.
Vi demonstrerade mot Sovjets krig i Afghanistan och USA:s i Irak.
Vi demonstrerade för frihet, rättvisa och solidaritet.
Vi demonstrerade första maj.

Skogsbesprutningarna? Då spelte vi gatuteater vid Stamfrändemonumentet i Rottneros. En av pojkarna Ekelöf var giftplan med pilotmössa på huvudet och en spruta i var hand. Själv var jag ett lövsly som dog när han sprutade vatten på mig. Det var vi många som gjorde.

Först var arrangörerna väldigt glada…
Frågan är om inte den mest effektfulla demonstration jag varit med på skedde i Gräsmark för drygt 30 år sedan. Kraftbolaget ville bygga pumpkraftverk mellan Kymmen och Rottnen och vi ansåg att detta skulle göra mer skada än nytta. En dag skulle centerriksdagsmannen Bertil Jonasson tala vid ett torgmöte i Uddheden. Dit kom han och hans regionale ombudsman, men också en rejäl skara av oss från olika partier och miljögrupper, även lokala centerpartister, som var starkt emot projektet. Jonasson höll inte med oss, det hade han förklarat tidigare.

Arrangörerna såg glada ut först, för att det hade kommit trettio personer till ett valmöte i lilla Gräsmark. Ombudsmannen hälsade välkommen och riksdagsmannen började tala.

Då uppstod en inte planerad, men samtidig rörelse bland oss som var emot Jonassons linje i Kymmenfrågan. Sakta men obevekligt började alla ta ett halvt steg framåt mot honom, medan han talade. Sedan ett halvt steg till, ett halvt steg till och ett till. Långsamt men säkert gick vi från blygt svenskt hövlighetsavstånd till ganska nära, lite mer nära, väldigt nära, väldigt v-ä-l-d-i-g-t nära…

När vi började se en glimt av förfäran i Bertil Jonassons ögon vände vi alla på en och samma gång och for hem.

Titta hur Kymmen ser ut
Vann gjorde vi inte och nu ser sjön Kymmen ut som vi sa. Men i slaget om Jonassons torgmöte i Uddheden tog vi en utklassningsseger. Bäst av allt: det vi gjorde var inte en sekund uppgjort i förväg.

Stackarn, vad förskräckt han måste ha blivit.

Våra årliga spontana irrvägar

Midsommardagen kan bara betyda en sak, spontan och fort påhittad bilutflykt. Vi är lika förvånade varje gång, när vi sitter där i bilen på väg mot ännu ett inte utpekat mål – och ändå gör vi det varje år. Hur många stängda dörrar till kaféer och sevärdheter har vi inte ryckt i denna dag. Hur många nersläckta rum har vi inte glott in på, med näsorna tryckta mot rutorna.

Strax efter frukost bestämmer vi oss, det gör vi alltid. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

För trångt för far i Rottneros
Den tur som barnen talade mest om efteråt var när vi for till Rottneros men hamnade på klätten och… Till saken hör att vi hade en rutig utflyktsduk. Den hade vi fått lov att bre ut i gräset i Rottnerosparken, men just denna midsommardag var det så mycket folk i parken att jag skulle känt mig utpekad. Då for vi upp på Tossebergsklätten i stället och fikade på vår rutiga duk.

När far är mätt i magen blir han storvulen. Så där stod jag snart med smörgåsarna uppätna och pekade på de blånande höjderna vid horisonten. ”Ser ni barn, långt där borta ligger Norge. Det är ett annat land”.

”Har jag varit där?” sa den ena. ”Kan vi inte åka dit någon gång” sa den andra.

Då tändes glimten
Mer blev inte sagt men i deras föräldrars ögon hade tänts en glimt, utan att de små såg det. Kort sagt, vi for nerför serpentinbacken och tog oss sedan på nästan lika slingriga vägar västerut. Stannade vid riksgränsen och visade. ”Nu – kör vi in i ett annat land!”.

I baksätet utbröt jubel. Stärkta av detta fortsatte far till Kongsvinger, som ligger fint med sin fästning och sin älv. Nu var det sen eftermiddag och under resans gång hade alla i Saaben lärt sig ett nytt uttryck:

”Å vad är det däråt, tro?”.
”Däråt? Vi får åka och titta”.

Nytt hemligt beslut
I Kongsvinger tog den kära vännen och jag ett nytt hemligt beslut. Vi drar vidare till Oslo. Varför inte visa äldsta barnet Holmenkollens Turisthotell, där hon bodde när hon var ett år gammal?

Därför kör denna unga familj omkring på Karl Johann mycket sent en midsommardag på 1980-talet. Oslo är vackert, utsikten från Holmenkollen är ännu senare men bedårande, bensinen räcker… ja, hur länge egentligen? Tar vi oss hem? Magarna knorrar, nu är vi så hungriga. Detta händer nämligen på den tiden när den här envise karlen just har blivit övertalad av en hårdhänt omvärld att skaffa checkkonto. ”Vadå checkkonto? Jag vill ha min lön i ett kuvert. Ett brunt kuvert ska det vara, med sedlar och mynt. ”

”Check”, sa Gustaf Ander.

Sa jag att resan var spontan? Sa jag att det inte fanns några bankomater i väggarna den gången, i synnerhet inte för oss, för kort skulle jag i varje fall aldrig skaffa. Sa jag att vi inte hade nästan några kontanter med oss och att de vi hade tog slut i förorterna till Kongsvinger? Sedan hade vi inte ett rött öre kvar.

Hungrigare och hungrigare och klockan går
Ingen i hela Norge vill ha vår vackra check som det står Wermlandsbanken på. Inte i Kongsvinger, inte i Oslo, inte någonstans. Mjukt och m-y-c-k-e-t bensinsnålt rattar jag Saaben genom norsk midsommargrönska. Än räcker dropparna men senare och senare blir det. Den kära vännen läser kartan, i baksätet sitter tre hungriga barn och klockan går. Nu når vi slutligen Sverige igen, där bankens checker gäller, men allt är stängt. Klockan är över tolv och allt är stängt.

Himmelriket hittar vi i Bengtsfors klockan 00.35. Där finns en öppen korvkiosk och bemannad mack, så vi kan fylla på våra reserver. Den grillade specialen med hackad gurka mitt i Dalsland, mitt i natten, talar de små länge om efteråt.

”Tänk när vi åkte till ett annat land, pappa, där dom andra hade pengar men inte vi”.

 

Detta skriver jag på midsommardagens förmiddag år 2013. Den kära vännen och jag har precis ätit frukost och nu är vi på’t igen. Precis så spontant som familjetraditionen kräver. ”Ska vi inte ta och…”. ”Ja vad kul, det gör vi”.

Uppdatering efter hemkomst, midsommardagen 2013. När vi kom nog långt västerut slog snökäpparna ut. Kaffekvarnen i Klässbol var öppen och på linneväveriet fann vi vår nya bordslöpare.

 

Ljuvlig fest och en som fattas oss

Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.

Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:

”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”

Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden.  Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.

Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.

Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.

Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Aldrig att jag flyttar till en stad”

Här är ett försök att berätta hur jag tänkte som barn. Det handlar om stadsborna som vi tyckte var så oföretagsamma att barnen fick lov att ha särskilda tillrättalagda ”lekparker” (skojigt ord) och ”fritidsledare” (skojigt ord). Till och med duvorna där fick lov att matas av särskilt utsedda äldre.

Texten jag länkar till är min senaste krönika på tankesmedjanida.se. Misstänker att det kommer en fortsättning, för jag hamnade ju i stora städer även jag. Med viss förvånad glädje.

”Aldrig att jag flyttar till en stad”.

 

 

 

 

 

 

Schas fôggler

Oden hade sina korpar Hugin och Munin. Varje dag skickade han ut dem för att söka efter information. De flög över Asgård och Midgård och såg allt. Hugin, tanken, och Munin, minnettillsammans såg de till att Oden blev allvetande. Allting visste han. De flög ju alltid tillbaka till hans axlar och berättade.

En dag när jag springer över ängen strax bortom vår gata, på väg mot skogen, hör jag två korpar. De flyger på låg höjd mot friluftsgården, kraxar någonting.

Jag döper dem till Google och Externa hårddisken. Flyg mina korpar, flyg, men kom fort tillbaka när ni är klara. Såja, schas. Stick och hämta nåt nu. Hämta universums hemlighet.

 


Trillat dit igen.
En dag föll jag till föga och började facebooka. Sedan kom bloggen. Nyss började jag med Instagram, för vem har sagt att inte gamla gubbar får leka med bild och bokstävel? Har hittat en form som passar mig. Vem jag hyllar är inte svårt att gissa. Klicka på Instagram-loggan i högerspalten (det krävs nog att du själv finns på Instagram om du ska se mina bilder och utfunderade bildtexter).


En dag i maj

 

 

 


Plockar.

 

 

 

 

 

 

 

Sköljer. Rensar.

 

 

 

 

 

 

 

Lagar till. Äter. Känner släktskap med många generationer bakåt.

Ett av svenskans vackrare ord betyder förstling, första friskhet, det första av årets skörd. Nu smakar vi både på ordet och den försiktiga skörd ordet berättar om. De späda nässlorna från ett av tomtens mer livfulla hörn.

Farmor skulle ha gillat vad jag gjort de sista två åren. Lärt mig tycka om att plocka och laga till den primören.

Hälften av fjärilarna i trädgården kan inte ha fel.

 

Den ömsinta versionen

Första maj. En dag med historia, även för mig personligen. Roliga dagar då vi fick rört ägg med socker som barn, för det hade morfar, den facklige pionjären, gjort till tradition för mamma och hennes syskon. Upproriska dagar, något senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Något mer demokratiskt upproriska dagar, ännu senare, då vi gick bakom röda fanor och ville förändra. Dessutom ett tiotal år, då jag kåserade och talade allvar vid våra lokala första maj-möten i Forshaga och Deje. Den inbjudan var jag stolt över.

Majar gör vi också, det är en annan tradition vi tycker om.

Internationalen på franskt bluesmunspel
Här är den vackraste versionen av dagens egen kampsång. En version för eftertänksamt demokratiska socialister med känsligt sinne. Han som spelar heter Jean-Jacques Milteau. Varför låten försvann från Spotify vet jag inte, men här är en youtube-version som någon lagt ut. Tack för det.

Förändra vill vi än. Jag blir fortfarande varm om hjärtat när jag hör Internationalen. Blodet bultar rött och hett, eftertanken är ömsint men målet kvar.

Länk: Jean-Jacques Milteau: L’Internationale

 

Potatishandlaren

Jag måste hylla SVT jag med för att de öppnat sitt arkiv. Öppet arkiv är bland det bästa som hänt i tv-väg sedan vår granne Segerberg, 800 meter söderut, köpte sin apparat lagom till tv-pucken. 1960 tror jag det var.

Här är till exempel den fenomenala Lars Molin-filmen Potatishandlaren. Har du inte sett den tidigare är jag avundsjuk på dig. Lyckost, du har 47 minuter genuin rolighet framför dig.

Finurligt manus, skickliga skådespelare, sevärd film. Det enda som är dåligt i den berättelsen är en möbel. Mer säger jag inte.

 

Hur gör du när du kommer till Lyckan?

Vår kommuns egen andhållplats.

I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.

Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.

Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.

Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.

Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”

I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.

Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?

Jag undrar så över detta.

 

Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.

PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.