Hur gör du när du kommer till Lyckan?

Vår kommuns egen andhållplats.

I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.

Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.

Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.

Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.

Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”

I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.

Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?

Jag undrar så över detta.

 

Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.

PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.

Vikten av hög densitet på en semesterbok

En bok som jag tar med mig på semesterresan ska ha hög densitet. Det måste vara mycket läsupplevelse per fraktat hekto. Alltså tog jag med mig Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro till Lanzarote. Jag hade fått den som pocket i födelsedagspresent.

För ett tag sedan skrev jag om hans tidigare bok Gryning över Kalari – Hur människan blev människa. Den, där han bland annat berättade om vilken uppfinning som kanske betytt mest i människans historia. Väskan. Vi var ju jägare och samlare i nästan hela vår historia, hittills. Då gör väskan av antilopskinn skillnad.

Ingen hierarki, inga förmögenheter
Jag hade fått anstränga mig för att inte börja läsa uppföljaren i förväg, innan resan. Den första var så bra. Nu satt jag på en kanarieö tolv mil från Afrika och slukade boken, äntligen.

Läste om människans historia, från de första stapplande stegen på två ben, förvånansvärt nog medan vi fortfarande var trädklättrare. Läste om hur människan knappast startade några krig under en mycket stor del av sin historia, inte så länge vi var jägare och samlare och saknade hierarkier och möjlighet att lagra några förmögenheter. Krigen kom på allvar med jordbruket, precis som klassamhället. Läste om hur våra förfäder levde i grupper på 20-30 stycken som drog omkring med alla sina få ägodelar på ryggen och jobbade några timmar om dagen bara. Resten av tiden pratade vi och skrattade.

”Människan är av naturen en glad skit. De som under evolutionens gång har tänkt att ’det lönar sig inte att gå ut och leta rötter för då kommer jag säkert att bli lejonmat’ och i stället stannat hemma och surat har inte haft så stora chanser att vidarebefordra sina pessimist-gener. De där obotliga optimisterna däremot som vaknar med en sång på läpparna och tänker att ’vad sjutton, det fixar sig nog!’ och därefter gett sig ut i vardagen för att skaffa mat åt sig och de sina har troligen haft en bättre chans att få vakna upp nästa dag.”

En enda revolution?
Lasse Berg skriver vackert, nyfiket och kunnigt. Ibland kom jag på mig själv med att ligga inne på hotellrummet och bara njuta av läsningen, glömsk av att jag befann mig på solresa och borde gå ut. Boken hindrade mig.

Allt hade ju börjat så bra:

”I årmiljoner drog våra förfäder omkring på vidderna i små jämlika gäng där alla var beroende av varandra. Inga lager, ingen produktion av mat. Ur hand i mun. Frosseri en dag, knorrande mage nästa. Historier i skymningen. Och så plötsligt denna neolitiska revolution, människans enda verkliga i ordets djupaste betydelse, när den invanda tillvaron rycks upp med rötterna, för att vändas upp och ner. Ingen förändring var mer omvälvande än den skiktning av människorna som följde när det stora pyramidformade samhället uppstod.”

”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna, med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln, byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket mellan varandra. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter.”

Så kort tid tog det.

De enda som inte invandrat
I den förra boken var det väskan som var den stora aha-upplevelsen, bland många andra. I den här boken är det en annan uppgift. Detta att det finns ett folk, ett enda i hela världen, som inte är invandrare.

Vilka det är får du läsa själv. Det är inte Jimmie Åkesson och andra ”helsvenskar” i alla fall, så mycket kan jag avslöja. De här medmänniskorna har betydligt svartare skinn.

Tre mänskliga krav
När jag kommer hem tar jag upp boken igen och bläddrar fram mina favoritställen. Tre saker präglar människan, förutom kraven på mat, värme, fortplantning och trygghet, skriver författaren:

– Vi vill tillhöra en grupp.
– Vi måste få kommunicera.
– Lättja.

Läs gärna boken du med. För mig är Lasse Berg en ny husgud. Det har jag inte många.

 

Länk. Krönika till Tankesmedjan Ida:
Alla människor är inte invandrare

Alla är inte invandrare

Titta noga på bilden på de två som dansar och spelar på gatan. För mig symboliserar den någonting mycket mänskligt. Att vi trivs i solen? Visst, men det är inte det jag menar. Att vi gillar att ha roligt? Att det är kul att klä ut sig? Att musik är viktigt? Sant det också men nej, jag menar en annan sak. Du förstår att…

Ny krönika på tankesmedjanida.se:
Alla människor är inte invandrare

 

 

 


Visit i mångmiljonförorten

En dag tar jag bilen och far ut till förorten. Mångmiljonprogrammet.

Jaha. Här ligger det. Bergviks gamla sommarstugeområde utanför Karlstad, en gång byggt med flit och masonit. Nyss såldes en av villorna för åtta miljoner kronor. En annan för 9,7. På Frykmans väg trampar schabraken varandra på tårna.

Historien handlar om klasser, det är precis som i manifesten.
Förr kostade sjöutsikten egen svett. I dag är skjortorna torra.

Mitt emellan stadsjeepar, jobbskatteavdrag och spekulationer hittar jag en kvarglömd stuga i masonit. Byggd, när drömmarna ännu var demokratiska.

Innan stranden blev till guld.

 

Kvarglömd dröm i masonit.

Hos den spanska sparven

Såg ni några fåglar då på Lanzarote? Jo tack. Spansk sparv, turkduva, tornfalk, svartbent strandpipare och tre munkparakiter. Häger och en massa måsfåglar förstås. Fisk mötte vi med: på 33 meters djup såg vi sandål, en rocka, sardiner och marockanska braxar. Bland mycket annat.

Naturens krafter har varit tydliga här, där havet rullar och varje berg är en vulkan.

Mest tycker jag ändå om människan. Varenda promenadväg är anpassad för rullstolar och cyklister, på turistmålen går flitiga spanjorer och dammsuger plattgångarna och i konstnären César Manriques hem mitt i den stelnade lavafloden har han låtit lavan fortsätta in på insidan av fönstret. Vulkanen på utsidan är alldeles äkta. Snyggt.

Till och med kaktusarna är vackra i detta landskap.
Jag ska aldrig mer raka mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kameran minns

Tömmer kameran för att spara bilderna i datorn. Förr hade vi 24 eller i bästa fall 36 hårt vaktade diarutor i kameran. Bilder som vi nätt och jämt vågade ta, för priset. Nu kostar bilden ingenting och kameran orkar lagra över tusen bilder. Hon minns.

Sommaren 2012. Vi slås än en gång av det fantastiska i att svenskar och norrmän byggt ett hus över en nationsgräns som inga soldater vaktar.  –  Röros är en sagostad men verklig likafullt med sin långa industrihistoria. – I Norge lever jordbruket, varenda plätt långt uppe på fjällsidorna är odlad. – Sen far vi hem, plockar vinbär och går in i gamla kraftstationen i Deje.

Ett år till våra liv, tusen bilder på en hårddisk. Det finns många bilder på barn och barnbarn, men de bilderna tömmer vi inte på nätet, de gömmer vi i våra hjärtan.

Snökojan blev fin i vinter med.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har hittat på ett nytt svenskt ord

Man får väl anta att jag lärde mig svenska något lite i mammas mage och sedan från och med födseln en snöig januaridag för 62 år sedan. Minnesgoda personer har sagt mig att jag började prata på allvar i tvåochetthalvtårs-åldern.

Sedan har det hållit på.

Skriva lärde jag mig delvis själv med hjälpsamma personer i min närhet i kombination med pratbubblorna i serien Pigge & Gnidde. ”Va’ heter den bokstaven mamma?”. ”A”.

Och i går hittade jag på mitt första egna svenska ord i vuxen ålder. Korvent. Bildbevis finns på spraktidningen.se. Jag vill redan nu tacka den partistrateg inom Alliansen som kom på att de först skulle grilla korv, allianshöjdarna i Maramö, och sedan berätta för världen att de har tänkt sig att hålla ett konvent.

Tack, strateg.

 

 

 

 

 

 

 

Klipp från spraktidningen.se

 

En gång i Tiden

Det ligger ju faktiskt en person till på den där satiriska bilden över kungen och hans fru och vänner, påpekar en klok och medkännande kamrat. Det är naturligtvis sant. Precis som Elisabeth Ohlson Wallin kanske inte respekterat de inblandade fotografernas upphovsrätt när hon gjorde sitt kollage.

Allt det tål att diskuteras.

Jag tycker ändå det är en historiens ironi att det var i just tidskriften Tiden bilden publicerades. ”För Sverige i tiden”, som kungen brukar säga. Tidskriften Tiden, grundad 1908 av Hjalmar Branting. Samme Branting som satt i fängelse för hädelse, samme Branting som ledde en rörelse där republikkravet den gången var viktigt.

För visst är det fortfarande pinsamt att statschefen i vårt land utses genom kopulation. Tänk vad folk kommer att skaka på sina huvuden åt oss och åt fördumningsindustrin kring våra dyra kungliga.

En gång i tiden.

Det värmländska näringslivet får en idé

– Kom tillbaka Paul McCartney! Uppträd en gång till för oss i Karlstad. Snälla. När du nu gjorde det med Beatles 1963. Please. Du får betalt.

Ropet skallar från krafter bland annat inom det värmländska näringslivet som vill ordna en kom ihåg-konsert.

Jaha du. Så piggt. Själv tycker jag det är kul att Beatles gjorde sin första spelning utomlands (sedan de slagit igenom) just i Sundstaaulan. Rätt kul att jag själv till sist vågade stå på den scenen också, även om det tog 40 år för mig.

Men nostalgikonsert? Är det vad värmländskt näringsliv ägnar sina dagar åt, när vår ungdom går arbetslös och Värmland blöder? Tar ni hit Jimi Hendrix till Mariebergsskogen också? Blir det en jättelik Vietnam-demonstration med obligatoriskt stopp på Herrgårdsgatan utanför Nya Wermlands-Tidningens redaktion?

Och så kan vi gå över till högertrafik lagom till hemresan. Är det så ni tänker?