Resan hemifrån

Vid förstakapan

Inte bli som vi. Det var vad föräldrarna tänkte, mottot för en hel generation i hyreshusen och längs de avsmalnade grusvägarna. Mamma och pappa sa aldrig precis de orden men visst var de stolta när sonen tog studenten, även om jag vägrade mössa. Måndagen därpå följde jag med pappa till bruket.

– Jobb? Jo det har vi, jaså ärrä du som kommer?

Allt var så riskfritt. En upptäcktsresa bland arbetare och proletariserade småbönder. Vi blev många på den färden. Arbeta ville vi och skolan hade sannerligen inte varit självklar, vissa påstod att vi kom från ”studieovana hem”.

I krig är det segrarna som skriver historien, i folkhem är det stundom medelklassen. Inte kom jag från något studieovant hem. Farfar och farmor var läsande människor, mina föräldrar också. Det var bara skolbänken de inte hade fått lära känna särskilt länge. Allt de behövde för sin överlevnad och sinnesro studerade de hela tiden och med stor vana.

Så länge jag ville hade jag lätt för mig i skolan. Det avgjorde jag själv, vi hade inte samma tryck hemifrån som skollärarns, tandläkarns och ingenjörns döttrar och söner.

– Men välj gärna ett annat yrke än vårt. Det är ingen framtid å vara småbonde å sedan barkmaskinist, bondhustru å sedan städerska på skolan.

Sju kronor och nio öre i timmen hade han. Dit följde jag med.

*

Riskfritt var det. Jag trivdes som fisken i vattnet bland gubbarna på brädgården och i justerverket, älskade att slänga käft, gillade jargongen och yrkesstoltheten. Visst. Men för mig fanns ändå en möjlig väg ut, bort från bruket. De visste ju det.

Förstörd var jag redan. Bläddrade i Dagens Nyheter ett tag på matrasterna, kunde varenda huvudstad, hade läst Staten och revolutionen.

Hela tiden visste jag vad jag ville bli efter sågen. Som en av dem. Bli som pappa vid barkmaskinen, Gösta vid andrakapan och han som körde truck med fotografiskt minne.

En av dem? Det var det enda jag inte kunde bli.

Lördag, tänker efter

Kolaren

Det fina med att vara väluppfostrad är att då gör det mest ont i dig själv när du är otrevlig mot någon. Det är samtidigt det tråkiga med att vara väluppfostrad.

Alla som har stått med en insamlingsbössa vet att det är de som inte har råd som har råd, de rika har för mycket att bära för att orka ge.

Arbetarklassen är den mest medvetna delen av folket, sa vi när jag var ung. Titta på varje djupare opinionsundersökning eller facebooktråd, det stämmer än. I sakfråga efter sakfråga är hon klokare än många andra. Nämligen om definitionen av arbetare är: kvinna i offentliga sektorn.

Det fina med internet är att det ger oss alla råd att ge ut fattigmans tidning. Det negativa är att samma nät samtidigt gör alla dagstidningar till fattigmans tidning.

Vägen till en rättvis värld går inte över Google.

Mina händers klassresa

Porträtt av bloggaren som ungSå fort jag ser en hantverkare måste jag berätta om mina år på sågen. Som om tre år vid ett justerverk i Molkom skulle ändra någonting. Nu.

Jag är fortfarande en klassresenär.
Det var 40 år sedan.

*

Händerna minns exakt hur du vänder en råspont eller tvåtumfyra med hjälp av dess egen vikt. Varenda muskel kommer ihåg rörelsen.

Lyft inte pojk, väg. Låt plankan göra jobbet. Såg du matchen?

*

Hantverkaren i mitt kök genomskådar mig direkt. Det sitter inte i muskelminnet, det sitter i frökenhänder, terminalglas och fjorton år i skolbänken.

Dessa mjuka händer. Annat var det 73. Då gick det inte att få flis i händerna ens om jag försökte. När jag skulle klappa henne som jag älskar fick jag göra det med handens utsida.

*

Insidan har gjort sin klassresa. Den hör inte hemma någonstans.
Men klappar gör jag fortfarande helst med snällsidan.

Den går inte att fotografera

Om du inte är allergisk mot sötmandel, vanilj eller syrliga äpplen så har du två goda skäl att skaffa Lena Sewalls bok En bit Racken. Det är en utmärkt bok som jag skrev om för ett år sedan, när Lena var på Heidruns i Fensbol och berättade.

Fast det finns alltså ett skäl till.

Jag är ingen stor matlagare men visst läser jag hennes matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och recepten i tidskriften Värmländsk Kultur. De som alltid har en intressant kringhistoria, lika läsvärd som recepten.

En-bit-RackenDet finns detta andra skäl: receptet på sidan sex i Rackenboken. Den äppelkakan kan vara den godaste dessert jag kommer att ha ätit. Någonsin. Egentligen skulle jag ha haft en bild på en form fylld med den äppelkakan här men det går inte.

Jag har försökt flera gånger.

När Telefonören skulle sluta synda

Fisk th smal

Telefonören ringer. Jaså du ska synda ser jag, säger han. Du står till förfogande.
– Det var ett skämt, svarar jag.
– Jag förstår hur du tänker, fortsätter han. Själv tänkte jag tvärt om ett tag, men det sprack.
– Hur då?
– Vad jag än kom på för ful ovana som jag borde sluta med så sa mitt samvete tydligt: ”det är synd”. Jag fick låta bli.

När han hör att jag inte fattar ordleken muttrar han en stund och rotar med någonting hemma i köket.
– Du har ingen humor Svensson, säger han. Inte begrep du dig på Anna Kinberg Batras ironi heller.
– Ironi?!
– Det fattar du väl att det var ironi. När hon sa att stockholmare är smartare än lantisar.

Fisk tv kvadratDå blir jag ilsk. Jag såg och hörde sannerligen ingen ironi 1998, när Batra gjorde sitt uttalande. Den hörs fortfarande inte på repriserna. Ironi? Pfff…
– Men det kvittar, fortsätter jag, medan Telefonören steker sin falukorv. Folkförakt är folkförakt, även om du gömmer den bakom dålig ironi.

Där fick du till det, mumlar han. Fast nån humor har du inte. Det är synd.

Klick.

Färdig. Fääääääääääärdig!

Forshaga All In 30 okt 14

Det har sina fördelar att vara äldre herre. Då kan du leva som du vill, inte en människa bryr sig. Inte du själv heller. Gränsen går vid 63.

Hösten det året du fyller.

Gatuplock oktober 14Så nu har jag sprungit alla gator i vår kommuns centralort. Först tog jag själva Forshaga, sedan Dyvelsten och sist vår förort Skived på andra sidan älven.

Gatuplock 2014 var ett mycket viktigt projekt. Det höll en äldre herre frisk, vältränad och hindrade ett 19-tal tillfällen till synd.

Nu står jag till förfogande igen.

Delrapport 1.   Delrapport 2.

Jaså finns du

Lilla pladdraren

 

 

 

 

 

Det är på museet i Vänersborg vi hittar honom. Han sitter på en pinne i en av de större samlingar av afrikanska fåglar som världen skådat och där har han suttit sedan 1800-talet.

Nog vet jag vad jag tänker på, när jag ser etiketten med hans namn.

Jaså, finns du.
I djurvärlden också.

 

Vänsterns stridisar

Fors

I lumpen fanns det stridisar. Det var de som tyckte bättre om kriget än om försvaret. Bättre om vapnen än om människorna dessa var till för att försvara.

Vänstern har också sina stridisar. Det är de som hyllar det oprovocerade våldet i motdemonstrationen. De som överröstar motståndarens talare när han har fel. De som hånar och jublar när Jimmie Åkeson blir sjuk. De som skriver på Facebook att fascister inte är människor.

Båda sorterna är lika farliga. Det är inte kniven som ska vara mest slipad. Det är den medmänskliga hjärnan. Ska jag lita på en politisk analys måste tanken bakom räcka längre än järnröret, knölpåken och batongen.

Jag står på vänstra sidan själv. Röd och grön som grannens rönn.  Men aldrig att du får mig att tro att den glödgade ondsinta argsintheten är viktigare än ömsintheten.

Försvarar oss gör jag gärna, fast jag gör det för kärlekens skull. Solidaritet handlar om folklig värme, inte kyla. Det handlar om bondförnuft, folkvett, gammal hederlig arbetarmoral.

Avsky orättvisorna men hata inte människor.
Sådant hat är för småsint folk. Det gör ondast inåt.

Samtida bekännelser av en miljövän som gillar mångfald

Mångfald och miljö

Den förra stora kraftsamlingen

Jag kommer ihåg hur det var efter folkomröstningen om kärnkraft. I Sunne där vi bodde hade vi fått uppleva den största politiska kraftsamling jag någonsin varit med om. Det gäller än, bättre har det aldrig blivit.

Där var gräsätarna, som en bekant kärvänligt brukade kalla våra vänner vegetarianerna. Där var de ständigt engagerade, som alltid ställer upp och demonstrerar och arbetar för sådant som sådana som jag tror på. Där var de tänkande socialdemokraterna och folket till vänster om dem. Där var de traditionella miljövännerna, de som nyss manifesterat mot skogsbesprutningarna. Där var de som gillar att läsa utredningar, där var teknikerna, de religiösa, barnavännerna, fågelskådarna och skogsvandrarna. Där var centerpartisterna av alla åldrar, där var enstaka människor från alla andra partier också, och då menar jag alla.

Först gjorde vi Sunne till en studiecirkel om kärnkraften. Aldrig i hela mitt liv har jag vetat så mycket om att värma vatten eller om hur många terawattimmar olika energislag producerar och skulle kunna producera. Vi skrev insändare, debattartiklar och flygblad. Vi lät oss intervjuas. Vi demonstrerade, vi ställde ut och vi hade våra interna möten.

Särskilt förtjust blev jag i en tant i skogarna långt öster om köpingen. Hon skrev och hälsade att hon hade svårt att röra sig denna kalla vinter, men ändå ville delta på något sätt. Hon tyckte vårt arbete var så viktigt för jordklotet och människan, inte minst för barnen, skrev hon. ”Så här har ni ett par vantar som jag har stickat. Jag tänkte ni kunde auktionera bort dem på auktionen ni ska ha.”

Soltorget Karlstad 10 mars 2012Så var det 1980. I Sunne vann vi och i Värmland blev linje 3 näst störst. Det var den valsedeln som samlade oss som ville avveckla kärnkraften fortast. De båda andra linjerna var också avvecklingslinjer fast det tänkte vi inte på den gången. Jag har valsedelstexterna kvar. Någon gång ska jag låta mina vänner i linje 1 och linje 2 få äta upp dem. Väl pepprade. De har nämligen inte hållit vad de lovade vintern efter Harrisburgolyckan.

På riksplanet vann vi inte. Sedan blev vi trötta och orkade inte prata miljö eller politik på åratal, i vissa fall. Många var de aktivister som lämnade miljöfrågan för att odla sin kål eller göra karriär.

Folkomröstningen om mångfald

Det är årets riksdagsval som får mig att minnas. Du har väl inte glömt valet i september? 2014 års svenska folkomröstning om mångfald eller rasism. Den här gången vann vi i hela landet. En del tror att siffrorna var 87-13. Nå, så låt oss hålla oss till det resultatet en stund, för enkelhets skull.

Vore det lagidrott skulle jag vara väldigt nöjd med de siffrorna. Tänk dig en basketmatch där du vinner med 87-13. Tänk dig en handbollsmatch, en fotbollsmatch, en hockeymatch. Nog är de siffrorna talande. ”Vi gick bra i dag …”

Så försöker jag se det. Motståndaren är välorganiserad, han har en duktig toppforward men försvaret är uruselt och några vinnarskallar är de inte. Hejaklacken ska vi inte tala på. Än är det vi som har tanterna som virkar vantar. Vi vann, det är min första tes.

Att vi släppte in 13 pytsar är förstås förfärligt, om man betänker att det inte är en idrottslek vi talar om, jag vet. Allt utom 100-0 är uselt, om vi ser till den vision vi måste ha. Absolut, dit vill vi nå. Det är bara det att då har vi inte tagit hänsyn till verkligheten, som den ser ut. Det var inte ett Lichtenstein i uppförsbacke, motvind och solen i ögonen vi mötte.

Min andra tes är att om vi vann så vann vi med mer. Det blev inte 87-13, det blev antagligen minst 95-5. Övertaget blev större än vad valresultatet berättar, om vi ser riksdagsvalet som en folkomröstning om mångfald eller rasism.

I debatten efter valet har pessimisterna stuckit upp sina huvuden lite varstans. ”Alla som röstar på SD är rasister” är det snällaste de har haft att säga. ”Fascister” är ett annat epitet de gärna klistrar på 13 procent av svenska folket. För att inte tala om skällsordet ”offerkoftor”, vilket jag ser som folkförakt, vem som än använder det.

Enligt min uppfattning är det antiintellektuellt att kalla alla SD:s väljare rasister. Än mer ogenomtänkt att kalla dem fascister. Då är vi inte rädda om orden. Meningen med ord är att förklara världen, inte fördunkla den.

Karlstad hjärta KärrtorpJag tror inte på det där. Vilken vacker värld pessimisterna rör sig i vet jag inte, men det kan knappast vara i de mer drabbade områdena av fosterlandet. Nedskärningarnas land. Jag behöver bara ta en dagstur i mitt eget älskade Värmland för att få perspektiv. Turen går till Lesjöfors, där hela genomfarten är en enda bild av nedläggning, arbetslöshet och förtvivlan. Den går till Deje, där brukets byggnader tysta står kvar och sakta förfaller, som ett ledset minnesmärke i tegel och förtvivlan. Den går till Säffle där Volvo lade ner och därefter till min egen kommun där mjölkkorna är så få att vi skulle kunna sätta ut dem på kartan med namn och allt. Finns det några alls kvar, förresten? Den går till orter där ungdomsarbetslösheten snart närmar sig samma procentsiffror som alkoholhalten i en flaska vodka. Den går till bygder där även djurvänner börjar tröttna på myggplågor och vargrevir, den går mest hela tiden på skumpiga vägar som ingen stockholmare i världen skulle tolerera någon längre stund utan att kräva rasande dyr förbifart …

Min karta har många lager

Kanske borde vi göra några stycken lager på kartan och se hur de sammanfaller? Ett antal SD-väljarnas och det spruckna Sveriges egna GIS-lager. Orsaken till de senaste veckornas antirasistiska förfäran.

Det journalistiska grävjobbet vore värt att göra, misstänker jag. Först lägger du ut var det främlingsfientliga partiet fick flest röster. Sedan lägger du på ett nytt lager, var arbetslösheten är hög. Ytterligare två lager visar utförsäkringarna och de långa sjukskrivningarna. Femte lagret handlar om var varg angripit och dödat tamboskap de senaste fem åren. Det sjätte visar buss- och tåghållplatser där det slutat gå någorlunda tät trafik. Sjunde lagret visar skolor i glesbygd som är hotade eller nyss lagts ner.

Har ni svåra myggangrepp? Vi gör ett GIS-lager av det med. En viktig arbetsgivare för bygden som lagt ner? Där har du nionde lagret. Nedlagda bensinmackar, vårdcentraler och lanthandlar? Nu har vi tolv lager.

Så där kan vi fortsätta. Gör det där grävjobbet någon, vet jag. Jag är övertygad om att du kommer att hitta ett mönster. Stämmer minst nio av lagren överens, då är risken stor att Sverigedemokraterna fått många röster, om inte den lokala toleransvaccineringen varit effektiv nog.

En del av dessa väljare är säkert främlingsfientliga, dessutom. Det vet vi. Dock har de flesta valt sitt missnöjesparti av det enkla skälet att just de aldrig behöver göra vårt grävjobb. Varför skulle de behöva göra det, när de känner GIS-lagren in på bara skinnet varenda dag i verkligheten? Värst av allt är att de inte hittar något etablerat parti som de tror vill göra något åt saken.

Där har du problemet som vi måste lösa. Vi löser det aldrig genom att försöka överrösta de här människorna och klistra etiketten ”rasist” på dem. Den hårda kärnan är förstås rasister. Den löst anknutna mängden av sympatisörer och väljare kring kärnan är det definitivt inte.

Jag möter några av dem var och varannan dag på gator, torg, facebook och insändarsidor. De är sällan särskilt hippa. Precis som jag har många missat vilka klädmärken eller modeord som är viktiga för det tongivande Sverige år 2014. De är inte ens intresserade.

En del av dem har röstat på SD på grund av invandrarfrågan eller rent av för att de – precis som jag – tycker att mottagandet av flyktingar och invandrare de senaste 40 åren ibland varit rätt misslyckad. Säkert. Men många av dem har valt partiet av helt andra skäl. Försök förstå det.

Jag blir så trött av folk som generaliserar och kallar dem alla för rasister. Den sortens generaliseringar är det annars bara en grupp i Sverige som är riktigt bra på. Fundera över om det är det gänget du vill hamna i.

Just när jag skriver detta ser jag ett inlägg på facebook från en person som också funderat över missnöjesröstarna:

Det stora problemet med SD är att deras väljare med hull och hår har svalt allt prat om att hjälpa människor på plats. Men jag tror inte det är många av dom som är såpass insatta att dom sett budgetplanen för sd, alltså missat den ”lilla” detaljen att SD vill sänka bidragssummorna som ska hjälpa på plats, plus att dom vill minska antalet som ska få komma hit. Hur man då får ihop att SD är hjälpsamt är för mig en gåta. Dom flesta som röstat SD har väldigt lite koll på politik generellt, vilket alltså är den största anledningen till att dom vill ”missnöjesrösta”. Då missar dom oftast att det dom missnöjesrösta för är faktiskt ingenting, eftersom SD i 7 fall av 10 röstar för det som folk vill gnälla på. Sen att Alliansgurun Reinfeldt så korkat gick ut och tala om att man närmsta tiden kommer få välja mellan invandring och välfärd är tragiskt. Men som det nu framkommit så hoppas jag att folk får upp ögonen. Alliansen har bränt så pengarna i princip är slut! Vad händer då, när alla beslut är tagna på att gynna dom rika och pengarna är slut? Jo rädda sitt eget skinn och sin egen ekonomi. Gör en groda så väljarna åtminstone inte röstar rödgrönt utan på ett parti som gynnar alliansen.

Folk mot hetsgruppHäromdagen sjukskrev Jimmie Åkeson sig för utbrändhet. Det kan jag förstå. Partiledarjobbet är utsatt och särskilt utsatt om det är Sverigedemokraterna du leder, eftersom det borde vara en oförsvarbar uppgift. Då utbröt stora hånarstormen bland en del av mina åsiktsfränder. Förståeligt. Jag var dessutom en i kören med mitt lilla inlägg ”Hoppas han får hjälp både här och där”. Förståeligt men inte försvarbart. Håna en sjuk kan rasister få syssla med. Inte demokrater.

Första svarta brodern

Jag minns när jag såg den första svarta människan i Karlstad. N-ordet är inte ett ord jag använder nu för tiden, men då gjorde vi det. Tio år senare hade vi lärt oss.

Dock inte alla. I mitten av 1980-talet kom det in manus från en ortsmeddelare till den lilla tidning där jag arbetade. Han var känd för att sätta papper i skrivmaskinen och sedan tänka högt medan fingrarna dansade. ”Baltedans med Gunde Galini” är en höjdpunkt från den skrivmaskinen. Visst har hon baltiska rötter, vår värmländska balettpedagog Gundega Liede, men gudarna ska veta att det var tur vi hann se manuset och stava rätt. Den ortsmeddelaren kallade fortfarande gästande svarta pastorer för n-ordet.

Eller när jag gick på folkhögskola i Småland och vi var på studiebesök till en annan progressiv folkhögskola. Värden på Ädelfors, för så hette skolan, berättade om alla intressanta kurser de hade. Vi nickade intresserat och till sist blev det frågestund. Då räckte en klasskamrat upp handen, året var 1977:

– Är det här ni har en n-g-r i köket?

Hela ordet sa han … Hade vi kunnat sjunka genom jorden så hade vi gjort det. Jag skriver inte det här för att göra en enda av mina vänner ledsna. Tvärtom. Svarta, gula eller vi som kallar oss vita men ärligt talat är rätt grisrosa: alla är förstås lika mycket värda. Hudfärgat finns inte och n-ordet är förfärligt, jag vet ju det. Nu. Det gör han från frågestunden med. Nu. Men du måste förstå att det finns generationer av oss, för vilka det har varit en omställning att inse det. Han som frågade om vår arbetarklasskollega i köket har aldrig haft det minsta rasistiska åsikter och kommer aldrig att ha det. Han är en av de mer solidariska medmänniskor jag vet.

Kanske är det dumt att jag råkade beröra frågan. Jag är också synnerligen trött på alla diskussioner om n-ordet. Jag HAR lärt mig och det ÄR den som känner sig kränkt som har tolkningsföreträde. Jag vet. Jag håller med djupt och innerligt. Men – inte ens de förtappade stackare som fortfarande tror att det är viktigt för dem att kalla den älskade sötsaken för n-g-rb-ll behöver nödvändigtvis vara rasister. De kan vara språkligt 40 år efter sin tid, vilket är illa nog och förtryckande, men medveten rasist är en annan sak.

Vi pratade engelska med honom, den förste svarte vi såg i Karlstad. Det gjorde vi länge med alla vi mötte som bar utländska namn eller inte delade hudfärg med min pappas grisar.

Jimmie Åkeson är afrikan

Say noVad blir slutsatsen av allt detta? Det är mycket enkelt. Som en nyfunnen vän till mig skrev när han startade facebookgruppen Front mot rasism och fascism i december i fjol: Människovärdet är ett och okränkbart. Den saken behöver vi inte filosofera om, vi som tänker som jag tänker. Alla har samma människovärde. Varje försök till annan indelning är fel.

Det är den som är i nöd som har rätt att avgöra om han är i nöd. På samma sätt bör vi lyssna på den som känner sig kränkt.

N-ordet och andra förtryckarord som zigenare och lapp bör undvikas där det går.

Det betyder inte att vi nödvändigtvis måste gå in och radera på stalinistiskt vis i historien, geografin eller litteraturhistorien. Tänk på min folkhögskolekamrat, det räcker. Se den snällaste och mest medmänskliga människa du kan tänka dig, framför dig. Han var bara genuint intresserad av om det fanns en invandrad människa från ett annat land som fått ett viktigt jobb med att laga mat i köket på Ädelfors.

Alla som röstar på ett främlingsfientligt eller rasistiskt parti behöver inte ovillkorligen vara rasister eller främlingsfientliga. Jag vet flera som inte är det minsta moderata som röstar på Nya moderaterna. Jag vet en del stelnade personer som likafullt röstar liberalt. Det är till och med så att en och annan demokrat jag känner inte är alls demokratiskt sinnad innerst inne. Så ser världen ut.

Jag känner till sådant folk. Min människosyn säger att jag ska försöka förstå, förlåta och om möjligt förändra. Den hårda kärnan av äkta rasister kan jag förmodligen inte övertyga. Inte jag. Kanske inte något fryshus i världen. Men den stora mängden av väljare i utkantssverige, utanförskapssverige är folk som vill väl, bara de får chansen.

Till och med de som röstade på linje 1 eller 2 år 1980 röstade för avveckling av den i hundratusen år livsfarliga kärnkraften.

Jimmie Åkeson är afrikan. Han vet bara inte om det.