Fyrverkeri i hjärnan

Ser en kemiprofessor på tv. Han kan se på magnetröntgen hur förälskad du är. Rena fyrverkeriet i hjärnan, säger han, men efter 18 månader är den fasen över. Det syns.

– Nu vill jag att ni deltar i ett experiment, ber han de andra i studion. Ta vilket fyrsiffrigt tal som helst. Tänker ni på det nu? Bra. Nu vill jag att ni räknar baklänges, sju steg i taget.

Fyra koncentrerade personer räknar tyst.

– Nu raderade ni fyrverkeriet i hjärnan. Just nu syns det inte ett dugg av era förälskelser på någon bild.

Prova på dom, du
Jag har funderat hela morgonen på hur detta ska tolkas. Vad är det amerikanarna säger? ”Curiosity killed the cat”. Nyfikenhet dödade katten. Fast nog känner jag folk som är kära i själva de matematiska talen

Det skulle vara intressant om professorn fick sätta sina sladdar på en sådan talälskare och låta henne räkna sjutal baklänges. Då skulle han få se på gnistor. Curiosity killed the cat but satisfaction brought it back.

 

 


De värsta barkborrarna

Di värste barkbôrrera, di setter att i Kallsta di, skrev Stig Berg ett år när ips typographus var ett stort problem i norra Värmland. Det var sant då och det är sant nu. De värsta hittar alltid till maten.

Vad många i provinsens ytterkanter inte tänker på, är att även Karlstad har sin glesbygd. En dag klickar jag fram eniros karta.  Strax nordost om residensstaden dyker det upp ett tomt område. Samma sak när jag klickar fram SVT:s nya karta över anläggningar i landet som förstört miljön genom åren. Stort tomt område nordost om Karlstad.

Där, i östra Nyed ovanför norra Väse, är jag uppväxt. Bussen vi hade var mjölkbilen, bredare var inte grusvägarna och byarna. Pappersbruk, sågverk och gruvor som skulle bli miljöfaror hade vi inte på vykort ens. Inte i vår bygd.

Stort glest hål långt nere i syd på Värmlandskartan, fast nordvärmlänningarna inte vill tro det. I dag har mina forna grannar 17 kilometer till affären men varg och korp fick de tidigt.

Fyra mil från di värste barkbôrrera.

Miljöfaror – från SVT:s sajt Miljöpejl.

Svar på tal ifall

– Vilken tid det tar, blir du aldrig färdig? säger inte min chef. Men om han en gång skulle göra det, så fick jag ett bra svar av astronomerna nyss. De har nämligen hittat universums största kända sak. En grupp kvasarer som är så vederstyggligt stor att det tar dig fyra miljarder år att ta dig förbi dom, om du åker i ljusets hastighet.

Det är vad jag kallar att ta tid.

 

 

 

 

 

 

Nu var du för snäll

– Nu va du att snäll… sa arrangören vid första maj ett år, när jag hade kåserat och talat allvar. Nästa år klämde jag till ordentligt. Det blev inte så bra.

Jag har varit för snäll här med. Låt oss alltså prata politik.

… så börjar ett inlägg jag håller på och formulerar. Längre kommer jag inte. Hur är det Aspenström skriver?

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.

En vacker hållning han har, kanske nödvändig för honom 1964. Själv har jag mer problem med vilken sax vi ska börja med och att alldeles för många drömmare har slutat drömma.

Vissa dagar är det inte alls snällt att vara för snäll.

 

 

 

 

 

När det blåser på rikt folk

Världen är orättvis, det behövde vi inte Göran Palms bok år 1966 för att inse. En orättvis betraktelse – den kunde man skriva varje dag. Ekonomisk orättvisa. Vädermässig orättvisa. Redaktionell orättvisa. Blåser det på Kuba och resten av Karibien, då hörs inget sus i knutarna på västerlandets redaktioner. Drar vinden vidare till nordamerikanska fastlandet, då viner det till i rutorna.

Det där vet alla som har en solig sommardag där hemma, men får se på tv att Sverige har skyfall, för det har de i centrala Stockholm. Alla som varit lokalredaktörer känner också till fenomenet. Det som berör centralredaktionens närmaste kvarter slår ofta ut vad som händer i vidsträcktare trakter i det de tror är en periferi.

Och ändå bor varje människa centralt.

 

 

 

 

 

Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Kaffefri löplust

Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.

Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.

Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.

När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.

*

Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.

Spela roll

– Du spelar en roll, sa Radio Värmland-medarbetaren när han bandade en av mina krönikor.

Jag nekade. Aldrig. Jag är mig själv. Krönikan heter Svenssons släng och jag läser den på dialekt, men mig själv är jag. Tro inget annat.

Han hade rätt. Det tog ett tag att inse det, men visst hade Lars-Gunnar Olsson rätt. Precis som jag spelade en roll, när jag stod på scenen och kåserade. Det var ju inte ens helt och hållet min egen dialekt jag talade. Ibland blandade jag in lite jössehärska eller fryksdalsmål eller särskilt brett kallstamål, när det passade. Ibland medvetet, ibland omedvetet.

Det är ingenting konstigt med det. De flesta av oss spelar olika roller, beroende på i vilken grupp vi hamnar. Fråga mig som varit kursledare (och deltagare) så ofta. Varje kurs har sin hjälpfröken och sin rolighetsminister. Ibland har jag kunnat notera att samma person fått olika roll i olika grupper.

En enda sak är viktig som fri skribent: att vara trogen mot sig själv. Aldrig säga något du inte kan stå för, aldrig skriva på beställning, aldrig smila inställsamt.

Helt säker är jag inte, det får andra bedöma. Men jag tror att det bara är det där med inställsamheten jag brutit mot som krönikör. Står du på scenen och har viss förmåga att få folk att skratta är du livsfarlig för dig själv. Det är så lätt att falla i fällan och göra skrattet till huvudsak, inte det folk ska skratta åt.

Formen vinner över innehållet.
Clowner ska inte bara skratta.