Kategori: Familjen

När ska man börja slå med käppar mot staket?

Jag tycks bli äldre varenda dag. När är det sagt att man ska börja klä sig i purpur och slå med käppar mot staket?

*

Hur tar man en bra bild på en spannmålsbonde? Frågan har satt sig på min hjärna. Jag ligger på nätterna och vakendrömmer om bilder på bönder i sädesbingar med havre till hakan. Bara huvudena sticker upp, sex-sju bönder per binge. Inte ett hårstrå på deras rynkade, bekymrade huvuden. För varje gång jag knäpper med kameran blir det dubbelt så många huvuden med dubbelt så många rynkor i havrebingen. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bekymren i bingen bara ökar.

*

Snart är det OS. Hoppas inte våra spjutkastare och längdhoppare också tänker börja passa bakåt. Det skulle visserligen ge visst underhållningsvärde i just de grenarna, men rätt så få medaljer.

*

Tror du du har rätt att få medaljer får du rätt få medaljer. Segrar fås inte, segrar vinns, förlorare är det få som minns. Det är som med revolutioner.

*

Snart är det olympiska spel, olympiaden är över, hälsningar Messerschmitt.

*

Vad var det mer man skulle göra? Använda folkpensionen till genombrutna handskar och sandaler av satäng, provsmaka i affärer och säga att vi inte har råd med smör?

Säg nu då, när är det dags?

 

Slavdrivare

Yngsta dottern på besök med innekatt. På något sätt tycks djuret stå i telepatisk förbindelse med våra två egna senaste (döda) katter.

Snart sitter Fia i trappan, precis som vår Trasan gjorde, och väntar att jag ska gå en våning upp och börja jobba. Kutar före mig, precis som hon, och sätter sig i fönstret ovanför datorn. Exakt samma blick.

– Jobba, jobba jo-o-bba! säger blicken.

Hur vet en katt att hon ska göra så? Trappan, fönsterbrädan, blicken. Precis som…

– Älskade kattuschling, jag har semester har jag sagt. Jaga någon annan. Den där datorn ska inte spinna på flera veckor.

Den tiden då jag har hårdrocksröst

Definitionen av kvällsmänniska är att det är en sådan som jag. Det präglar även mina mornar. Då är jag inte människa. Mornarna är så fyrkantigt ritualbundna att det kommer att bli fotspår slitna i kökets klinkergolv efter mina vanebundna vandringar.

Med ögon som kryss och röst av hårdrockstyp kliver jag omkring i min morgonrock varje morgon, styrd som en robot i ett japanskt laboratorium. Sätter på kaffet. Bort till köksskåpet, filskål, kaffekopp och juiceglas i näven. Ställer dem i rätt ordning vid min plats vid köksbordet. Kaffekoppen till vänster, glaset till höger. Alltid. Tillbaka, hämtar matsked och tesked och placerar dem där de alltid ska vara. Alltid är nyckelordet. Blodtrycksmedicinen ska ligga till höger. (Den tar jag först, med två klunkar juice till sedan. Aldrig tre).

Innan dess hämtar jag brödbit ur brödskrinet, plockar fram pålägg ur kylskåpet. Är det vardag? Då blir det inget smör.

Häller upp fil och apelsinjuice med fruktkött. Går tillbaka, ställer in fil- och juicepaket (kraftigt störd om leverantören bytt layout eller behållare) och hämtar müsli. Två skopor müsli, aldrig mer, aldrig mindre. Hämtar kaffet, sätter på Radio Värmland, lyssnar, äter, dricker.

Ändra ingenting. Ändra aldrig någonting.

Sedan rakar jag mig, borstar tänderna, duschar – och går ut i livet, fylld av förändringslusta. Världen behöver bli bättre varje dag. Massor med förändringar behövs det. Men aldrig den halvtimme när jag har hårdrocksröst.

Tidningarna? De läser jag i sängen klädd i bara t-tröja. Då har jag ännu ingen röst alls.

Klipper gräs i syskongruppen

– Klipp gräset i dag, sa den kära vännen, innan hon for till jobbet. Så då gör jag det framåt aftonen. Drar omkring med vår klippare och knövvlar oss runt äppelträd, hallonbuskar och askrötter.

Vid päronträdet hoppar en förskräckt grodunge i det höga gräset. Jag väntar medan den hinner hoppa över i det redan klippta. Strax därpå är det en stor metallskimrande skalbagge som måste räddas.

– Ta god tid på er vänner. Vi andra är bara gäster här, i syskongruppen.

En sädesärla tittar intresserat på smågrodan, men avstår försöket.

 

 

 

 

 

 

Fem laddare för vår frihet

Friheten är stor när vi ska kommunicera. Nu, när jag kan posta från min kamera om så krävs och skicka brev från min ”skrivmaskin” dygnet runt. Tack för den friheten, den har jag stor nytta av i mitt dagliga arbete och liv. Några knapptryckningar bara, sedan kan hela världen läsa mina meddelanden om den nu skulle vilja det.

Det är en del på Antarktis som är lite motspänstiga.

Fast visst var tillvaron lättare att fatta, innan den stora valfriheten och kommunikationstekniska revolutionen kom. Då, när Televerket ägde och skötte en fast bakelittelefon i varje hem och Posten levererade brev alla dagar utom söndag och – tillräckligt långt tillbaka – till och med flera gånger om dagen på vissa håll.

Den kära vännen och jag besökte barn och barnbarn i helgen. För denna tvådygnsutflykt medförde vi kläder och toalettartiklar, men också fem laddare, räknade vi när vi packade upp.

Fem laddare för vår frihet. Inte blir de färre heller, sladdhärvorna.

En resa

När någon gör en resa har han något att berätta. Men jag har inte tänkt att mina barnbarn ska bli seriefigurer, det har nog inte deras föräldrar heller tänkt. Låt mig bara konstatera att vi har varit och hälsat på dem, alla fyra, långt från Forshaga, och att jag trivs rätt bra i morfarrollen.

– Livets efterrätt, sa de första i bekantskapskretsen som fick barnbarn. Klyscha, tänkte jag den gången. Töl’ inte…

Ack så fel jag hade.

Helgdagssvenska för invandrare, HFI

 

 

 

 

 

Julen är god.
Påsken är glad.
Midsommaren är trevlig.

Varje helg sitt eget ord.

Vår fjärde största svenska högtid kallas Klämdagen.
Den har inget eget ord.

 

(Det skulle väl vara kompar i så fall. Kanske kan vi en dag skicka vackra vykort med hälsningen: Kompensationsledig Klämdag! önskar familjen Svensson & Nilsson).

”Någon annan använder mitt konto”

”Någon annan använder mitt Spotify-konto”. Du kan inte ana hur många som söker på de sökorden eller ungefär dem och får träff på den här bloggen. Flera gånger i veckan är det någon. Jag skrev ju om när jag blev kapad.

Problemet måste vara stort.

Första frågan: varför gör inte Spotify något åt saken? Om jag märker det så ofta, hur ofta måste inte de göra det?

Andra frågan: borde vi drabbade göra något åt saken? Borde jag organisera det? Även om jag fortfarande väljer att tro att han som inte svarade på mitt mejl dock kapade mig av misstag.

Bra tjänst Spotify. Men deras säkerhetssystem stinker. Miljarderna räckte inte till.
Bra tjänst Spotify.