Årets tolv bästa

Min summering av 2012 fortsätter. Här är de tolv bästa inläggen på bloggen i år, om inläggaren själv får välja:

Filmcitat i varenda hörn
Det här är vårt land
Rut-avdraget for Dummies
Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”
Tal på nationaldagen 2008
Tänk på alla som gått före dig på stigen
Ålning medels hasning för karlstadsmoderater
Hur många mjölkbönder behövs det?
Vemodet från Kvarnberget
Provar nya vätskebältet
Moderat understödstagaranda
När vi var först i landet med lättläst

Kanske finns det något inlägg jag är mer nöjd med? Det är inte så viktigt. Vem läser om gamla blogginlägg?

Vänta, hunden också och den blå kon. Den första grät jag en aning när jag skrev, den andra log jag. Känns bra.

 

Kväll, datorn i knät, lyssnar på Dust My Broom

Den är fortfarande min favoritlåt, fast spellistorna börjar bli fler och min minnesmusikaliska uppfräschning fortsätter:
Dust My Broom, Elmore James
Dust My Broom, instrumentalt med Faces och Keith Rickards

I Holland finns en karl som samlar på inspelningar av låten, det har jag berättat förut. Sist jag kollade hade Henk Maaskant över 1 400 versioner på sin webbplats. Där finns också historien om låten och om gitarriffet som så många blivande bluesgitarrister tränat sig blå på.

Riffet som gör att min själ börjar flyga.

Gillar djävulen folkmusik?
Robert Johnson, som spelade in Dust My Broom 1936, sålde sin själ till djävulen säger legenden. De möttes i korsningen av Route 61 och Route 49 i den mörka Mississippinatten och Robert ville bli bluesens störste någonsin.

Med tanke på hur vanlig legenden är även i våra trakters musikkretsar, börjar jag tro att djävulen gillar folkmusik. Hos oss brukar det vara näcken i forsen som köper spelmanssjälar, men annars är allt sig likt.

Club 27
I Mississippi är det inte länge sedan de lynchade folk med svart hudfärg. Undra på att Robert Johnson var rädd, där han stod i mörkret i korsvägen och väntade på fan nummer ett.

27 år gammal dog han. Det finns det fler goda musiker som gjort.

Om jag skriver sådant här, är risken stor att folk får för sig att jag tror på sägnerna och myterna. Det gör jag förstås inte. Det alldeles naturliga är kittlande nog. Jag menar bara att det är spännande att folktron tycker musiken är magisk.

Klicka på länken och gå till de sista två sidorna i pdf-dokumentet. Där kan du läsa Eva Deiverts artikel Näcken och spelmannen. Den berättar om en liknande legend bland svenska spelemän.

 

Barn, vi har skaffat ljusslinga

Det var folkupplysningskampanj. Valet handlade om ifall Sverige skulle avveckla den livsfarliga kärnkraften eller inte. I själva verket ville alla tre linjer avveckla den men två av dem farligt sent, tyckte vi. Jag får återkomma till de där linjerna en annan gång, för i dag har de själva glömt vad de ville.

I Sunne, där vi bodde, var kampanjen särskilt aktiv. Våra egna studier startade långt innan omröstningssöndagen. Kväll efter kväll satt vi i studiecirkel och lärde varandra om megawatt, mellanlager och uran-235. Den siffra jag aldrig glömmer är att avfallet från den här smutsiga energikällan är livsfarligt för människan i 100 000 år.

100 000 år!

Försökte leva som vi lärde
Vi visste precis hur man kunde ersätta kärnkraften. Sol och vind, vågkraft, effektiviserad vattenkraft, all den sortens sifferexercis kunde vi. Den gången var alla linjer överens om att Sverige skulle satsa på alternativen, det får jag också återkomma till.

En annan viktig väg att gå var att sluta slösa med strömmen. Detta var 1979 och 1980 när det synliga slöseriet var mindre än i dag, som jag minns det, men ändå fanns det massor att vinna.

Vi försökte leva som vi lärde. Det lärde vi våra barn också. Länge vägrade jag använda den elektriska dörröppnarknappen på vissa kontorsbyggnader. Varför använda ström till något som jag kan göra själv? Först när diskbråcket sade ifrån började jag använda ”maskinen” vid vissa tyngre dörrar.

Aldrig haft en utegran
Någon utegran inför julen har vi aldrig haft. Om alla svenskar ska ha varsin utegran med glödlampor i, hur mycket kärnkraftsel ska inte det kosta? Det har vi också lärt våra barn. Inte för att vi tror att vår uppoffring betyder så mycket och inte för att vi missunnar grannarna att lysa upp i decembermörkret – men för principens skull. Det går att spara! Om alla lät bli, så…

Sedan kom ledlampan och nyss fick vi verandan, vår nya ögonsten. Så nu, kära barn, har er mor monterat upp en ljusslinga på den. Ja, det är sant. Den drar oerhört lite. Våra laddare och andra aggregat som vi glömmer dra ur eller stänga av när de inte används drar mer.

Det är en ganska blygsam rad med lampor, men vi är förvånade själva i alla fall.

Brännande aktuell varenda dag
Kärnkraften är fortfarande livsfarlig. Det är för att mitt älsklingsparti inte insett det som jag inte varit politiskt aktiv på allvar sedan 1980-talet. Om avfallet är dödligt i 100 000 år, då är den frågan aktuell för mig varenda dag, varenda år, oavsett vad som debatteras just då i dagspolitiken.

Men trevlig advent på er ändå, även ni som röstade på att kärnkraften skulle ha varit avvecklad först nu. Inte tidigare som vi ville.

Vi vann i Sunne.

 

 

 

 

 

 

Vad skulle jag själv ta med mig?

Råsunda rivs och fansen har varit där och fått ta med sig grästorvor och stolar hem. En del ville till och med ha krokarna från omklädningsrummen. Sådant gillar jag. Historien är viktig om vi ska förstå nutiden. Så vad skulle jag själv ta med mig från mina egna gamla miljöer?

Facit privaten, reseskrivmaskinen som jag skrev på varje dag i trettio år.

Typometern från journalisthögskolan och notischefssöndagarna på Smålands Folkblad, flitigt använd när bilder skulle mätas och sidskisser ritas.

Faxen från Värmlands Folkblads lokalredaktion i Sunne, den där vi fick tejpa ihop manusen om de var längre än en matsedel.

Composern från när vi satte texten till kulturtidskriften Rallarros. Magisk sak som kom ihåg åtta tecken vid radbyte, om jag minns rätt. Det har aldrig varit så roligt att komma till rads ände.

Snörbordet från SOS-centralen, 40-talsväxeln som larmade alldeles utmärkt ända in i slutet av 1980-talet.

Skarsnön från de vårvintrar då det gick att cykla gent över Stormossen på väg till skolbilen bortom Smedkul’ om mornarna.

Alla flygblad, skoltidningar och andra utomparlamentariska blad jag var med och gjorde.

Sony rullbandspelaren från 1966, med samma poplåtar på i min ungdoms eviga blandband, inspelade med mikrofonen mot radiohögtalaren.

Det äkta potatismoset från Teatergrillen i Karlstad, 1970-tal.

Lönekuvert från sågen i Molkom, 1967. Första checkhäftet från 1983, mottaget i protest. Första bankkortet långt senare, lika motvilligt skaffat.

Marathonplaketten från Göteborg 1983, tvättsvamp från Berlin Marathon 1990, alla löparskor, alla tävlingslinnen, alla nummerlappar, alla kompasser och orienteringskartor. Tallbarr från moarna på femdagarsetappen vid Riddarhyttan. Segerbucklan från Molkom…

– Sluta nu, skrivare.
– Varför det?
– Du har ju redan det mesta av det där sparat.
– Fel. Det är mycket jag inte har kvar, det vet du.
– Jag har lite mopedbensin från 1966 kvar, vill du ha?
– Skojar du?
– Ett ställbart munstycke då?

Googlar i framtiden

Nu har det hänt. I natt tog jag bort ett elakt inlägg, några timmar innan det skulle ha publicerats.

Det handlade om socialdemokratiska spinndoktorer som missat att det redan fanns ett Framtidspartiet i Sverige, bildat den 8 augusti 1995. Otur för dem, men inte det största världsproblemet inser jag.

Vi får hoppas att de googlar bättre nästa gång.