Det här är vårt land

Onsdag i konungariket Sverige. Ledande sverigedemokrat tvingas avgå för att han uttalat sig rasistiskt på film och berättat för en svensk stå upp-komiker med invandrarbakgrund att ”Du har inget här att göra”.  ”Det är inte ditt land, det är mitt land”.

Då svarar en svensk fotbollsmagiker med invandrarbakgrund på det sätt han kan bäst. Gör fyra fantastiska mål mot fotbollens hemland, varvid miljoner svenskar vrålar av stolthet i sina tv-soffor.

Invandrarna – Sverigedemokraterna 4-0.

Svar på tal. Det här är ditt land Soran, det här är ditt land Zlatan. Det här är vårt land.

Nyss var det tre kilometer is här.
Vi är alla invandrare.

Gjorde oss till människor

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari. Nu är han ute på vandring med en grupp jägare och samlare mitt ute på den afrikanska busksavannen. Sånghöken ropar och det är så varmt att skjortan blir torr, fast Lasse får gå fort för att hänga med samlarna. Svetten torkar bort innan den hunnit till tyget.

Några av afrikanerna har ett pilkoger över axeln, andra en väska. Det är då det slår honom, i det inre av Kalahari. Hans kamrater bär på den kanske största teknologiska landvinningen någonsin i människans historia.

Väskan.

”Den är grunden för samarbetet, och därmed för hela den sociala ordningen. Kunde man endast få med sig hem de rötter, nötter och frukter eller det vatten som man förmådde bära med händerna så skulle det inte bli mycket till delande. Väskan skapar hemmabasen, arbetsdelningen, delandet av maten, säkrandet av livsmedelstillförseln. Väskan gjorde oss till människor.”

Det är så vackert. Jag tycker så mycket om den tanke som Lasse Berg får, när han vandrar med sanfolket. Deras väska är gjord av ett antilopskinn, berett likt ett stort sämskskinn, och bärs över axeln eller ibland med en läderrem runt midjan. Där kan man bära 7-15 kilo, uppåt tio gånger mer än en människa kan stoppa i magen under en dag. För att inte tala om hur den förenklar livet för den som dessutom ska bära omkring ett spädbarn.

Väskan.
Viktigare än cykeln, ångloket och datamusen.
Krävde att vi hade rest oss upp och börjat gå på två ben, men hjälpte oss i gengäld att bli som folk och samarbeta.

Väskan. Människogöraren.

Den uppfinningen var viktigast

Läser Lasse Bergs bok Gryning över Kalahari som jag fått i farsdagspresent. Den är mycket intressant och berättar hur människan blev människa. Varför har jag inte läst den förut?

En uppgift väcker särskilt mycket tankar, när jag kommit halvvägs.  Att den teknologiska landvinning som kanske betytt mest i människans historia är – väskan.

 

 

 

 

 

 

 

Hittar min hungers smala grå gator

Har undrat i många år var den där belgiska staden låg, där vi blev avställda på liftarresan genom Europa. En grå morgondisig stad då allt med mat inuti var stängt, vilket var lika bra eftersom vi inte hade några kontanter. I Dover kvällen innan skulle vi precis ha haft råd att äta soppa i en billig restaurang, det såg vi på matsedeln i fönstret, men när vi hade satt oss till bords blev vi nekade.  – Bara soppan? Å nej, ni måste beställa huvudrätten också.

Vi var så hungriga. Samma kväll landade Buzz Aldrin på månen.
Nu var vi ännu hungrigare, men klockan var fem på morgonen i hela Belgien, bara dimman var vaken.

En eftermiddag 43 år senare får jag för mig namnet på staden. Ath. Var det inte Ath den hette? Jo, där ligger den på googlekartan, strax innanför belgiska gränsen. Hur kommer det sig att vi tog den vägen till Amsterdam? Där, i denna lilla stad i kanten av kontinenten, har jag gått i diset och varit tjugotimmarshungrig.

Långt, väldigt långt från månen, kontanterna och huvudmålet.

 

Googles fotvandringsmöjlighet är magisk. Med det dynamiska fotots hjälp flanerar jag sakta nerför småstadens gator igen. Här, var det inte här vi kände magarna skrumpna? Visst var det den gatan vi gick några långa timmar sommaren 1969. Nu ser den riktigt vaken och vacker ut, staden. Var är diset? Vem har tagit bort dimman från Grand Place? Jag vill ha en smörgås.

Erik Bengtsons berättarglädje

Här skulle egentligen ha följt ett alldeles särskilt livfullt referat av Erik Bengtsons framträdande i biblioteket i Karlstad på tisdagskvällen ………………………………….…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………….. och här skulle det ha slutat.

 

Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.

Boken han berättade om är romanen Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottners förlag) som han nyss har gett ut. Flera hundra personer kom för att lyssna och ha roligt och biblioteket, Föreningen för Värmlandslitteratur, Karlstad Lever och Karlstads Bokcafé arrangerade.

Jag har inte tid att skriva mer. Nu ska jag läsa boken. Den handlar om en stads utveckling från överbebyggd kåkstad och bondby med kor och grisar i prång och gränder till modern handels- och industristad. Branden 1865 och unionsupplösningen 1905 är några av de omtumlande händelserna. Personerna, personerna ska vi inte tala om. En av dem blev han särskilt förälskad i.

Nu – läser jag.

 

Länk till krönikan Mina löparguruer: Erik Bengtson

 

Pik time

Kamratligt käftslängande på fikarasten eller i omklädningsrummet: pik time.

*

Tidig optisk fiber: vår ungdoms anslagstavla var av mjuk träfiber med säckväv utanpå. Helt analog. Plats för uppnålade skämtteckningar, kallelser till miljödemonstrationer och röda höstlöv. Sedan kom kylskåpsmagneten.

Telefaxen: vår sena ungdoms djungeltrumma. Varje fredag kom en skämtbit till kontoret som någon hade skickat med massutskick. Sin tids twitter.

– Du ha toge mig på pipen! Vanlig inledning på telefonsamtal när jourgubbe ringde SOS-centralen på 1980-talet. Var det till hans förvåning en av oss killar som svarade nekade vi kraftfullt. Sedan skickade vi gubben till en mörk skog med 35 centimeter snöblask och nerblåsta träd över tre kilometer elledningar. Skoja aldrig med en man om din ptv (personsökaren till vänster).

Svampböcker. Sin tids facebook.

Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen

Ska biblioteken få låna ut bibeln, fast där står om stening om jag inte minns fel och om öga för öga, tand för tand? Ja, det ska de. Ska biblioteken få låna ut Hitlers Min kamp, fast vi vet vad den ideologin ledde till? Ja, det ska de. Ska de få låna ut seriealbum, skrivna i en annan tid, med delvis andra värderingar? Ja, det ska de.

Utan historia har vi ingen framtid. Dessutom är folk kloka och kan tänka själva. Vi kan inte bränna Strindberg, bara för att han var antisemit i vissa texter. Eller Hamsun, för att han blev som han blev.

Ska ett kvarter få ha kvar namnet Negern, döpt till det på 1800-talet när Amerikas nordstater slogs för de svartas befrielse? Ja, det borde det ha fått. Konsekvensen blir annars att vi måste radera rätt mycket av vår historia. Munkfors får byta namn, för forsen är tämjd och pilgrimerna har vandrat vidare. Stegla i Brattfors får döpas om, eftersom stället fått sitt namn efter något så förfärligt och otidsenligt som en avrättningsplats. Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen, den har slutat vara en ö. Badhusgatan i Sunne och Stationsgatan i Molkom är lika passé de.

Själv är jag republikan. Betyder det att jag tycker att både Kungsgatan och Drottninggatan i Karlstad ska heta President Wallströms gata när republiken är införd? Nej, det betyder det inte.

Stalinradering nej tack
Vi kan inte hålla på och radera vår historia. Vi kan inte göra som Josef Stalins fototekniker, när ännu en man i det forna ledarskapet skickats till Sibirien och inte fick vara kvar på jubelbilderna. Radera.

Chokladbollarna kan ni gärna kalla chokladbollar, det tycker jag är bra. Se till att vi slipper schablonartade svarta och gula figurer på godispåsarna. Men försöka stoppa en svart liten personligt tecknad sagofigur i en barnbok?

Ge er nu.

Bosse Hansson är en gammal man och har säkert sina fördomar, han som vi andra. ”Svarting” är ett ovanligt korkat uttryck om en medmänniska. Nog borde han ha haft vett att tiga, mikrofonräv som han är. Men förstöra två gamla radio- och tv-hjältars liv och eftermäle, bara för att han frös och inte kunde låta bli att mumla om sitt älskade AIK?

Ge er nu.

 

Lästips:
Sven L-O Johansson-krönika i Värmlands Folkblad

 

Äntligen en politiker som vågar vara rolig

Ibland blir jag trött på aktualitetsjäktet. Folk slänger mjölk för att den gått över bäst före-datumet med två dagar, trots att den luktar som mjölk ska och smakar som den ska. På facebook dör en händelse efter fyra timmar, på twitter efter två.

Sista skriket-jäktet. ”Fånga inte ögonblicket, fånga nästa. Nej nästa”.

Här är länk till en politiker som vågar vara rolig.
Kom ihåg var ni såg den först.

Tänk på alla som gått före dig på stigen

Det började med att en vän till en vän råkade stava fel till ”insektsboken” på facebook. Då föddes idén till en insiktsbok, en fälthandbok för insikter du kommer till i skog och mark. Här är den första texten, inte vet jag om det blir några fler.

 

Insikt ett

Vem är det som har skapat en urgammal stig i skogen, utan EU-bidrag, spade eller schaktmaskin? Börja i det lilla, ställ dig på knä vid en myrstig och beundra all den möda dessa månghundrade jordevarelser lägger ner. De bor också här och bygger sin infrastruktur, men bryr sig mycket lite om utskrivna projektplaner, gantscheman eller första spadtag framför fotografer. År efter år håller de sina huvudvägar uppe, ständigt med mål och mening med sitt slit. Vem har sagt att du måste tänka för att det ska få en mening?

Vem har sagt att de inte tänker?

Ibland har jag sett hundra meter långa sådana stigar, renslitna, ständigt välhållna och fria från minsta skräp. Platta, decimeterbreda vägar under lingonriset. På marsch: arbetets döttrar med sina bördor, hela tiden ivrigt kommunicerande, alltid på väg, alltid i kollektiv, aldrig arbetslösa.

*

Vem gör de större stigarna? Ibland vill jag tro att det börjar med en enda myra, fortsätter med ett enda rådjur, en enda människa – och sedan alla vi som kommer efter dem.

Hur gammal är en stig i en fullvuxen granskog? Vem har gått här före mig? Vad bar hon för börda på ryggen och i tanken? Vad ville hon med sin förflyttning?

Det händer att jag stannar till och ser för min inre blick hur vi alla går här samtidigt. Mannen som bar mjölsäckar genom skogen till sina barn, den unge som gick för att hämta mjölk nere i köpingen, skogsarbetaren med sin första motorsåg, kvinnan som satte ut orienteringskontroller och den hitlurade thailändaren som trodde han skulle plocka hem en lingonförmögenhet till Indokina. Alla dessa medmänniskor.

Sist kommer jag själv med en svart mobil full av sms, mms och jobbmejl, fast jag har min lediga dag. Nu stänger jag av mobilen, jag har en stig att hålla uppe. Alldeles nyss blev jag tilldelad min plats i en lång anrik kö. Det är min tur nu.

De andra vandrarna hälsar.

 

 

 

 

 

 

Förmöget folk som har råd att göra stora konkurser

Hur var det Gustaf Fröding skrev, efter att en av stadens godare borgare ställt till med ekonomisk skandal i småstaden Karlstad?

”Ja, det är en välsignad sak, att vårt folk är förmöget folk, så att det kan dricka vin till middagarne och åka droska och spela vira med hög poäng och göra stora konkurser ibland med ståtliga hundratusenkronorsskulder i.”

Nu är det 2012. Nu har företaget som hämtar dagskassor hos hårt arbetande småföretag gjort sin präktiga konkurs. Panaxia, jo man tackar, spåren känns igen. Hur många mackar och småbutiker får nu själva gå omkull, om penninghämtarbolaget trixat in kundernas pengar på eget konto? Skickliga är de inte på Pantrixia, för inte ens så fick de sin egen debet och kredit att gå ihop.

Ett förmöget folk på samhällets topp… Är det en halv miljard kronor som har försvunnit den här gången? Kanske nästan en hel ståtlig miljard? Förmöget folk, som för säkerhets skull kallar osäkerheten för ”säkerhetsbranschen”, även när sedlarna hamnar i egen box.

Fröding skulle ha känt igen sig.
Det skulle det lurade småfolket med.

Allt går igen.