Är det till att ha erlagt herrns egenavgift?

På dagarna skriver jag bruksprosa. Uppgiften är att göra livet enklare för resenärer i Värmland genom att vara tydlig på en webbplats. Inte ”erlägga egenavgift” utan ”betala”, inte ”använda sig av” utan ”åka med”. Inte ”giltighet” utan ”gäller”. Ibland är det mina egna gamla synder jag hittar och tvättar. Ibland är det bara tiden som gör att krångligheterna syns.

Nyss läste jag en krönika i Aftonbladet om de svenska skyltarnas språk: ”Missbruk beivras”, ”Beträd ej gräset”, ”Obehöriga äga ej tillträde”. Finns det någon svensk i dag som säger beivra, beträda och äga tillträde? undrade krönikören.

Knappast. Fast skyltarna står kvar.

Målmedvetet tvättar jag mina texter. Det är så lätt att trilla dit, hur vaccinerad jag än tror att jag är mot byråkratiskan. Vissa dagar får jag lov att läsa texten högt och tänka att det är min älskade jag pratar med. Till henne skulle jag aldrig säga ”Vem får använda sig av kompletteringstrafiken?”. Till henne skulle jag aldrig säga att bussen ”angör” busstationen.

Gunnar Ehnes vårnatt
Skor längtar ut
När inte ens högläsningen hjälper finns bara poesin kvar. Då går jag till diktarna. Där, bland guldkornen, finns friskheten som rensar skrivarskallen. Bengt Bergs hundskall som är ett soundcheck inför älgjakten. Gunnar Ehnes vårnatt som int ä länger än en decimeter. Tomas Tranströmers uppvaknande som är ett fallskärmshopp från drömmen. Höga visans kärlek som icke får väckas förrän den själv vill. Werner Aspenströms skor som står vid dörren och längtar ut.

Alltid dessa skor, alltid denna Aspenström.
Sedan tar det flera dagar innan jag trillar dit på en giltighet igen.

Fredagstanke om den svenska räkkompromissen

Finns det vackrare kompromiss än en buss som går ungefär dit alla vill vid ungefär den tid alla vill?

Ja det finns en:

BåtblänkAtt skapa soliga bryggserveringar i varje svensk stads återanvända hamnområde. Högljudda uteserveringar med räkaftnar, Staropramen och en herr Nick Borgen med stor stark högtalare.

Att samtidigt bygga sjönära lyxlägenheter en halv båtlängd från kajkanten. Var och en genast såld för 3,2 miljoner kronor, eftersom just den bostaden ligger så nära bryggan. Exakt samma brygga, varifrån skrålet sedan stör den nyblivne bostadsrättsinnehavaren varje varm sommarnatt, långt in i sängkammaren dunkar det.

Men räkorna, räkorna.

Där! Där!

Resultat av svampjogg 3 kmEn dag tar jag med mig en 6-årig kompis på svamppromenaden. Det är ett lyckat val visar det sig, hans ögon sitter närmare kantarellerna än mina och under tiden för vi intressanta samtal. På ett vikt A4-papper antecknar vi sådant som vi ser. Hussvala, groda, älgbajs. Då och då viskar han ett halvhögt ”Där!”. Varför då? frågar jag till sist. ”Jag tränar, ifall jag får se någon svamp”.

Metoden fungerar, strax därpå hittar han några nya igen.
Där!”.

Hindrade både svett och synd

Säga vad man vill om fotbollsturneringen de anordnade i södra Amerika, men den hindrade många tillfällen till synd. Och träning. Det gjorde åskkvällarna nyss också.

Jo, jag gjorde en milrunda för ett tag sedan på bättre tid än någonsin, detta millennium. Det är sant. Min kropp är förvånad än, för fort kändes det inte. Inte förrän jag började titta på gps-klockan och såg siffrorna dansa s-l-o-o-o-w-f-o-o-o-x. Till slut stannade de på fyra minuter bättre än någon gång efter diskbråcket. Millennierekord. Det hade lönat sig att träna minst tre gånger i veckan hela året.

Den inbjudande stigenFast – mitt i träningshetsen kom fotbollen. Evenemangstittare som jag är glodde jag. Två matcher per kväll, fler försovningar på några veckor än under ett normalt decennium. Inte hann jag träna tätt och effektivt då. Det blev tre korta lopp i veckan, inte mer. Semestern var bättre men nu ökar vi. Så nu du kropp, nu ska vi till igen, sensommar och allting som det är. Ska vi inte ta en runda i vilda skogen i kvällningen?

Jag tar med nätkassen.
Du tar med löplusten.

Enda gången vi får stanna är i händelse av kantarell.

Nyss var det vi som tiggde

Luossa

Säter är en söt trästad. Gästis i Grangärde har vår resas bästa service. Vid Luossastugan ser vi två blåvingar flyga iväg medan de parar sig.

Det är något bortom bergen.

När vi ska lösa inträde till stugan, där han bodde som skrev om tiggarn från Luossa, har vi inga kontanter. De fick tiggarn vid entrén till Konsum i Säter. Tiden står inte stilla. Hon rör sig i spiraler.

Det kunde ha varit vi. Nyss var det vi.

I Väse var det en herrkarl för länge sedan som ville att socknens tiggare skulle bära ett särskilt märke på kläderna, så folk skulle känna igen dem. Även det känns märkvärdigt bekant från en något senare tid.

Dumheten ligger inte på latsidan. Inte orättvisan heller.

Den lärorika rädslan på väg till Grossbolstorp

Kapad björk

Sista backen hem, dagen efteråt när björken är kapad.

Regnet vräker ner, mer än vindrutetorkarna orkar med i de värsta byarna. Då och då dansar en ännu värre dusch över vägen. Vinden tjuter och får granskogen längs vägen att huka. Grenar far genom luften, ibland hörs en duns när de träffar bilen. Molnen gör dagen blåsvart men blixtarna kommer tätare nu, då lyser världen upp. Ibland har blixten och dundret så tätt sällskap att jag inte hinner räkna. Bilarna bakom håller avståndet fast vi kör i 40, några stannar till vid första parkeringsfickan de hittar och där står de sedan.

Jag är en modig människa. Jag törs ställa mig på scener och försöka vara rolig, fast jag är rädd varje gång. Jag törs skriva på facebook att jag gillar foppatofflor. Men jag är också modig nog att erkänna att den här eftermiddagen, måndagen den 4 augusti 2014, är första gången jag är riktigt rädd vid ratten mellan Färjestad i Karlstad och Skived i kanten av Forshaga. Ännu räddare när jag kommer fram till Forshaga, värre väder har jag aldrig kört bil i om sommaren.

En nyttig påminnelse
En gång i tiden höll jag kurser med Kommunal i Värmland. Då brukade jag säga till kommunalarbetarna att de borde ordna en rejäl vattenläcka var tredje år. Ett skämt, förstås, men visst hade det varit pedagogiskt.

Vi behöver bli påminda ibland om allt detta arbete som svenska arbetare och tjänstemän lägger ner, för att vår vardag ska fungera. Vatten kommer ur kranen, elström strömmar genom sladden, internet och annan trafik fungerar.

Tvingas vända tre gånger
Björken kapad
Klockan kvart i fyra når jag fram till Skived genom ovädret. Det är ännu värre nu. Då har jag duckat reflexmässigt många gånger för blixtar och grenar. Nu kommer det en stor stadsjeep körande på gång- och cykelvägen till vänster. Idiot! tänker jag men strax därpå måste jag också svänga över dit. Det ligger ett träd över vägen.

I sista backen upp till vår gata ligger nästa träd, en björk, över asfalten. Jag vänder, tittar på himlen och bedömer att det är liiite mindre tätt med blixtar mot söder i tätorten. Det hjälper inte. Kommen till södra infarten till Forshaga, några kilometer bort, får jag vända igen. En stor björk har fallit över Storgatan, på båda sidor om trädet står personbilar och tradare i kö. Då kör jag in en småväg efter älven men får vända där med. Hela tiden blåser, blixtrar och mullrar min värld. Regnet har ökat, ibland får jag stanna medan torkarna kämpar. Blixt efter blixt lyser upp himlen norrut och ändå är det den vägen jag måste ta för att kunna ta mig hem. Bara inte den vägen också är blockerad.

Det fungerar till sist. Strax efter att jag ringt 112 och berättat om de fyra träden över vägarna ringer min kära vän. Vårt hus står kvar, hon har precis hunnit hem. En stund senare blir vi strömlösa, vilket nästan aldrig händer. Dator och telefon har vi förstås dragit ur jacken till, nu sitter vi vid sterinljusen och ser mobilerna få allt sämre täckning timme efter timme. Masterna är också strömlösa. Täckningen blir sämre, varenda webbplats segare.

Välfärden kräver välfärdsarbetare
Alltihop är mycket pedagogiskt. Själv rycker jag till när blixtarna kommer nära men min fru tycker det är storslaget och det får man hålla med om. Samtidigt konstaterar vi vad vi vetat länge. Det är folket som gör historien. Det är människans arbete som gör att våra liv kan fungera. I vardag och i oväder.

Björken kapad– Just nu, säger jag, är det fullt med jourgubbar och gummor som röjer upp överallt. Mitt i åskan. Kapar nerfallna träd, letar efter elfelen, pumpar vatten ur källare och skickar ut information.

Naturens krafter är storslagna. Det är människans också, när hon sluter sig samman och skapar samhällen.

Skottet i Rottneros

Rosor

(Fryksdalen, 1980-tal).
Det är en mycket tjusig sal. Själv är jag sällan tjusig och definitivt inte den här eftermiddagen, efter att ha tillbringat förmiddagen på en skogsdag i Östmark, långt norrut i bevakningsområdet.

Jag är lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne sedan några år och nu har det tagit alldeles för lång tid i skogen. Östmarks skogar kan bli duktigt leriga när det regnar. Jag hinner inte byta om. Den trevliga grevinnan Horn af Åminne har bjudit in tidningen till Rosens dag i Rottneros parks fina spegelsal. Trädgårdsexperten Lars-Eric Samuelsson ska tala och salen kommer att vara fylld av vackra människor i bästa gåbortkläderna, det vet jag redan innan.

Nyss var jag glad att jag inte hade gjort samma misstag som i fjol och tagit lågskor till skogsdagen. De var då det. Nu har timmarna gått och jag inser att om situationen ska räddas, så måste jag klampa in bland speglarna, rosorna och gåbortkostymerna iförd blöta stövlar. Nödtorftigt avtorkade, men dock stövlar.

Tar betäckning
Föredraget har redan börjat när jag kliver över tröskeln. I det samma smäller ett pistolskott. Samuelsson tystnar mitt i meningen, en gammal militär tar betäckning och varenda människa vänder sig förskräckt mot inkräktaren. Mig.

Jag tycker inte om när 200 bätterklädda människor tittar på mig, särskilt inte om jag är sjöblöt och ska försöka glida in diskret. Grevinnan känner igen mig bakom leran och kommer rusande.

– Du ser blek ut, vad är det som har hänt?
Jag visar henne handen, den är svart och värker, då ropar hon:
– Finns det någon läkare i salen?

Skriker högt
Egentligen skulle jag inte berätta mer här nu, så fick ni moderna tiders barn fundera över varför det lät som ett pistolskott när jag klev in till det vackra folket. Ni har ju mobilkameror allihop och kan aldrig i livet åstadkomma en sådan smäll som den jag skapade.

Rosor1980-talets lokalredaktörer hade kameror med film i, inget konstigt med det. Viktigare var att vi dessutom hade stora blixtaggregat med ackumulator i en axelremsväska. Rejäla don, det får jag lära mig denna dag. Kläderna är blöta, händerna med, och just på tröskeln blir det överslag. De som var med påstår att jag skrek högt när blixten slog ner i min hand.

Skriket minns jag inte. Handen är kolsvart mitt i och visst finns det en doktor i salen. Han bär slips och kostym och ger mig snart arbetstillstånd. Blixten ställer grevinnan undan.

Klippet finns kvar. Rosexperten Samuelsson ser mörk ut.