Den lärorika rädslan på väg till Grossbolstorp

Kapad björk

Sista backen hem, dagen efteråt när björken är kapad.

Regnet vräker ner, mer än vindrutetorkarna orkar med i de värsta byarna. Då och då dansar en ännu värre dusch över vägen. Vinden tjuter och får granskogen längs vägen att huka. Grenar far genom luften, ibland hörs en duns när de träffar bilen. Molnen gör dagen blåsvart men blixtarna kommer tätare nu, då lyser världen upp. Ibland har blixten och dundret så tätt sällskap att jag inte hinner räkna. Bilarna bakom håller avståndet fast vi kör i 40, några stannar till vid första parkeringsfickan de hittar och där står de sedan.

Jag är en modig människa. Jag törs ställa mig på scener och försöka vara rolig, fast jag är rädd varje gång. Jag törs skriva på facebook att jag gillar foppatofflor. Men jag är också modig nog att erkänna att den här eftermiddagen, måndagen den 4 augusti 2014, är första gången jag är riktigt rädd vid ratten mellan Färjestad i Karlstad och Skived i kanten av Forshaga. Ännu räddare när jag kommer fram till Forshaga, värre väder har jag aldrig kört bil i om sommaren.

En nyttig påminnelse
En gång i tiden höll jag kurser med Kommunal i Värmland. Då brukade jag säga till kommunalarbetarna att de borde ordna en rejäl vattenläcka var tredje år. Ett skämt, förstås, men visst hade det varit pedagogiskt.

Vi behöver bli påminda ibland om allt detta arbete som svenska arbetare och tjänstemän lägger ner, för att vår vardag ska fungera. Vatten kommer ur kranen, elström strömmar genom sladden, internet och annan trafik fungerar.

Tvingas vända tre gånger
Björken kapad
Klockan kvart i fyra når jag fram till Skived genom ovädret. Det är ännu värre nu. Då har jag duckat reflexmässigt många gånger för blixtar och grenar. Nu kommer det en stor stadsjeep körande på gång- och cykelvägen till vänster. Idiot! tänker jag men strax därpå måste jag också svänga över dit. Det ligger ett träd över vägen.

I sista backen upp till vår gata ligger nästa träd, en björk, över asfalten. Jag vänder, tittar på himlen och bedömer att det är liiite mindre tätt med blixtar mot söder i tätorten. Det hjälper inte. Kommen till södra infarten till Forshaga, några kilometer bort, får jag vända igen. En stor björk har fallit över Storgatan, på båda sidor om trädet står personbilar och tradare i kö. Då kör jag in en småväg efter älven men får vända där med. Hela tiden blåser, blixtrar och mullrar min värld. Regnet har ökat, ibland får jag stanna medan torkarna kämpar. Blixt efter blixt lyser upp himlen norrut och ändå är det den vägen jag måste ta för att kunna ta mig hem. Bara inte den vägen också är blockerad.

Det fungerar till sist. Strax efter att jag ringt 112 och berättat om de fyra träden över vägarna ringer min kära vän. Vårt hus står kvar, hon har precis hunnit hem. En stund senare blir vi strömlösa, vilket nästan aldrig händer. Dator och telefon har vi förstås dragit ur jacken till, nu sitter vi vid sterinljusen och ser mobilerna få allt sämre täckning timme efter timme. Masterna är också strömlösa. Täckningen blir sämre, varenda webbplats segare.

Välfärden kräver välfärdsarbetare
Alltihop är mycket pedagogiskt. Själv rycker jag till när blixtarna kommer nära men min fru tycker det är storslaget och det får man hålla med om. Samtidigt konstaterar vi vad vi vetat länge. Det är folket som gör historien. Det är människans arbete som gör att våra liv kan fungera. I vardag och i oväder.

Björken kapad– Just nu, säger jag, är det fullt med jourgubbar och gummor som röjer upp överallt. Mitt i åskan. Kapar nerfallna träd, letar efter elfelen, pumpar vatten ur källare och skickar ut information.

Naturens krafter är storslagna. Det är människans också, när hon sluter sig samman och skapar samhällen.

Skottet i Rottneros

Rosor

(Fryksdalen, 1980-tal).
Det är en mycket tjusig sal. Själv är jag sällan tjusig och definitivt inte den här eftermiddagen, efter att ha tillbringat förmiddagen på en skogsdag i Östmark, långt norrut i bevakningsområdet.

Jag är lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne sedan några år och nu har det tagit alldeles för lång tid i skogen. Östmarks skogar kan bli duktigt leriga när det regnar. Jag hinner inte byta om. Den trevliga grevinnan Horn af Åminne har bjudit in tidningen till Rosens dag i Rottneros parks fina spegelsal. Trädgårdsexperten Lars-Eric Samuelsson ska tala och salen kommer att vara fylld av vackra människor i bästa gåbortkläderna, det vet jag redan innan.

Nyss var jag glad att jag inte hade gjort samma misstag som i fjol och tagit lågskor till skogsdagen. De var då det. Nu har timmarna gått och jag inser att om situationen ska räddas, så måste jag klampa in bland speglarna, rosorna och gåbortkostymerna iförd blöta stövlar. Nödtorftigt avtorkade, men dock stövlar.

Tar betäckning
Föredraget har redan börjat när jag kliver över tröskeln. I det samma smäller ett pistolskott. Samuelsson tystnar mitt i meningen, en gammal militär tar betäckning och varenda människa vänder sig förskräckt mot inkräktaren. Mig.

Jag tycker inte om när 200 bätterklädda människor tittar på mig, särskilt inte om jag är sjöblöt och ska försöka glida in diskret. Grevinnan känner igen mig bakom leran och kommer rusande.

– Du ser blek ut, vad är det som har hänt?
Jag visar henne handen, den är svart och värker, då ropar hon:
– Finns det någon läkare i salen?

Skriker högt
Egentligen skulle jag inte berätta mer här nu, så fick ni moderna tiders barn fundera över varför det lät som ett pistolskott när jag klev in till det vackra folket. Ni har ju mobilkameror allihop och kan aldrig i livet åstadkomma en sådan smäll som den jag skapade.

Rosor1980-talets lokalredaktörer hade kameror med film i, inget konstigt med det. Viktigare var att vi dessutom hade stora blixtaggregat med ackumulator i en axelremsväska. Rejäla don, det får jag lära mig denna dag. Kläderna är blöta, händerna med, och just på tröskeln blir det överslag. De som var med påstår att jag skrek högt när blixten slog ner i min hand.

Skriket minns jag inte. Handen är kolsvart mitt i och visst finns det en doktor i salen. Han bär slips och kostym och ger mig snart arbetstillstånd. Blixten ställer grevinnan undan.

Klippet finns kvar. Rosexperten Samuelsson ser mörk ut.

Tack vare främmat fôlk

OLYMPUS DIGITAL CAMERALokalt hockeysällskap som klarat sig bättre tack vare invandring: Färjestads BK.
Nationellt fotbollssällskap som klarat sig bättre tack vare invandring: Sveriges herrlandslag.
Tvåstavigt musiksällskap som klarat sig bättre tack vare invandring: ABBA.

Gemensam aktivitet som klarat sig bättre tack vare invandring: språket.
Annan gemensam aktivitet som klarat sig bättre tack vare invandring: måltiderna.

Tack för hjälpen.

Räck mig handen din

Kom i stugan inDet utbröt en debatt i mitt husorgan Värmlands Folkblad. Gjorde vissa antirasister rätt när Jimmie Åkesson talade på Stora torget i Karlstad? Ska man försöka överrösta sina politiska motståndare?

Vad jag tycker i den demokratifrågan kan du kanske ana. Klicka på länken Politik här ovanför, så ser du hoppas jag. Här är mitt inlägg i debatten. Vill du läsa vad andra skrivit? Gå in på vf.se och sök på Mats Parner, Rolf Ahlzén, Anders Wiklund, Mikael Kruse och Gunnar Odhner.

Mitt inlägg:
http://www.vf.se/asikter/debatt/kom-ja-kom-i-stugan-rack-mig-handen-din

Gunnar Odhner har svarat mig, Parner och Ahlzén efter det. Han tycker att demokratin i Sverige är så dålig, så då är det rätt att själv uppträda diktatoriskt. En sådan dumhet är det svårt att låta bli att kommentera.

Min replik till Odhner publiceras i VF snart. Där försöker jag lära honom folkvett.
Det är ovisst om jag kommer att lyckas.

Den telefonörska likhetsteorin

Glasögon

Sydtysk bokstavsdiagnos med glasögon i synen. Så kallat eurogrin.

Telefonören har blivit riktigt pigg av att folk pratar så om hans hundstorleksteori. Låg lön hög hund. Flera av gubbarna på bänken utanför ICA ville prata om saken både i går och förrgår, utan att han själv började. Det brukar vara han som börjar. Efteråt ringer han mig.

– Dä finns en regel till, säger han, har jag sagt det?
– ?
– För varje år blir en ägare mer å mer lik sin…
– … hund?
– Hundkräk? Nej nej. Sin biiil.

Sedan håller han på i sjutton minuter och ska förklara för mig. Om glasögonfronter, raggare med vingar och jag vet inte allt. Ravrann å kringdaller, säger han. Fjädrar och fladder. Dom som kör cabb har korsdrag i skallen. Renaulägare älskar franskt. Lastbilsägare köper flak.

– Själv körde jag Saab en stor del av mitt liv, säger jag. Förklara det du.
– Lätt, svarar Telefonören. Du tror du ä’ litte frihjul, men titt’ hur du ser ut. Å en gång trodde du att lösningen fanns i Kina.

He he.

Ju högre lön desto mindre

Telefonören ringer. Han har kommit på en sak, säger han:
– Ju högre lön desto mindre hund.
– Dårfink, svarar jag.

Sedan pratar vi om vädret i stället. När solen skiner och gräset växer så det bubblar, då har den fattige inte ett strå, förklarar han. Telefonören är så där ibland. Aldrig att jag hört honom säga ”klasskamp”, ”klyftor” eller ”djupt orättvist”.

Han tänker ut sina tankar själv och formar dem av egna ord.
Jaså, har de småhundar de.

Hundstorleksteorin