Ibland är man på kurs. Inspirerande kurs. Ibland får man då se en film som man inte har sett förut. Ibland tänker man att ens vänner kanske inte heller har sett filmen tidigare?
Länk: Den här filmen
Vad tror du kursen som jag gick i går handlade om?
Rolig idé som riksdagskandidaterna Annalena Hultman (M) och Håkan Svenneling (V) fick, när de gjorde en podd ihop. Tala om att bryta ramar. Fast 42 minuter var lite långt …
Telefonören ringer.
– Bra det där du skrev om sensationslystna journalister, säger han.
– Nej, svarar jag, det var åt skogen.
– ?
– Ja men snälla du, det var tanklöst skrivet. Den nyhetsmurvel som inte letar efter sensationer har inte i journalistiken att göra.
Är det något som bör berättas, så är det sensationer. Sanna, verkliga sådana. Det är dags att reportrarna i riket tar tillbaka det där skällsordet och vrider det rätt. Stolt sensationslysten! ska det stå på deras rockslag. Jag vet massor av sensationer som var bra att de kom ut i ljuset.
– Allt är väl inte sensationer?
– Nej. Men längta ska de och lystna ska de vara. Som hungriga vargar ska de jaga.
– Dregla?
– Hela tiden.
När målvakterna stod i mål
Sedan pratar vi om hur fräscht det känns med ett ishockey-VM i gröna försommar’n. Telefonören längtar efter Sovjet i klapp-klapp-form och själv minns jag hur Nisse Nilsson tog pucken bakom egen kasse och dribblade sig igenom först det egna laget och sedan motståndarlaget, innan han satte pucken otagbart i mål. VM-match efter VM-match.
– Såna motståndarlag gör di inte längre. Minns du att målvakterna stod upp?
Det minns han tydligt. Och hur de dreglade.
När den främlingsfientlige partiledaren J besöker Örnsköldsvik så vänder folket ryggen åt honom. Det är bra.
Sedan sjunger de I ett hus vid skogens slut. Det är förbaske mig genialt.
I ett hus vid skogens slut,
liten tomte tittar ut.
Haren skuttar fram så fort,
klappar på dess port,
Hjälp ack, hjälp ack, hjälp nu mig,
annars skjuter jägarn mig.
Kom ja, kom i stugan in,
räck mig handen din.
Vem som skrev texten vet jag inte. Tomten och haren har funnits i svenska sångböcker minst sedan 1950-talet. Undrar om hon eller han insåg från början att sången handlar om en flyktings öde?
Räck mig handen din… sjunger de på Stora torget i Örnsköldsvik.
Jag älskar det.
Klipp gräset.
Dammsug huset.
Spring en mil i skogen.
Skratta sex gånger med den kära vännen.
Gräv en grop.
Släng de främlingsfientliga valsedlarna i gropen.
Ren skit blir fin jord.
Maskar och mikroorganismer är noga med det.
I den jorden ska vi sedan odla sådana växter från utlandet som sätter den finaste krydda du kan tänka dig på vårt land.
Välkomna.
I dag skojade jag till det och tog bananskivor till filen i stället för müsli. I vintras odlade jag skägg en lång stund. Vem har sagt att inte en annan är förändringsbenägen?
Få se nu, kan man ta på sig omaka strumpor och vända skjortan bakochfram på fredagar, jämn vecka? Kan det va’ nåt?
Kom igen, framtiden. Nu vänder det.
Bli aldrig exflickvän. Det verkar vara det farligaste som finns.
Ironisk suck från en medmänniska, trött på alla dessa förfärliga svenska öden och den missriktade manlighetskultur som stiger fram ur polisnyheterna.
Det fanns en tid när klyftorna minskade i Sverige. Bra, tyckte jag och mina otåliga vänner, men det går inte fort nog. Därför gjorde vi narr av parollen ”Ökad jämlikhet”. Vadå ökad, är man jämlik så är man väl? Inte förstod vi då vad som väntade av ökad orättvisa bakom hörnet.
I dag är det dags att damma av parollen igen. Den var inte så dum.
Så här kan vi inte ha det:
I natt, strax innan jag somnade, kom jag på ett mycket bra blogginlägg. Det var tydligt, klargörande, lite småroligt och jag var väldigt nöjd med att det var jag som kom på det och inte någon annan.
”Asch, jag behöver inte gå upp och leta fram papper och penna nu, jag kommer ihåg det” sa jag till mig själv.
Det skulle jag inte ha sagt.
Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:
Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.
Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?
Kattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.
Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.
Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.
Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.
Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.
Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.
Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.
Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.
– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.
Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.
Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.
Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:
Motargument.se – Hur man skapar ett monster
Ossalla.nu – Motargument mot myter om invandringen
Regeringen.nu – Vanliga påståenden om invandring
Bli inte lomhörd.