Vi är 589 stycken som längtar

1.
Låt mig börja från början. Jag är några år gammal och leker hela dagarna med Bobby hos farmor och farfar. Hunden är stor och snäll och vit med svarta prickar och jag ligger bredvid på köksgolvet och kramas och Bobby förstår att jag är valp. ”Man får tåla att valpen är lite hårdhänt ibland, han förstår inte bättre”.

Sedan blir jag sex år. Det är fortfarande vid Almar, norr om Karlstad, nu är vi i vår trädgård på östra sidan vägen, mitt emot där de startar Butiken på landet långt senare. Det kommer några bekanta gående, jag blir glad att se dem och rusar fram. Glädjestrålande. Då biter deras tax mig. Hon ska ha valpar och är särskilt på sin vakt då, säger de vuxna efteråt. Med ett raskt och hårt bett kring mitt högra smalben gör hon mig hundrädd för livet.

– Du skulle inte ha sprungit mot henne.
– Det var ju inte henne jag sprang emot.

I dag kan du skicka ut oss, en grupp joggare, och släppa en hund lös. Vissa hundägare tycker om att göra det. Då slår det aldrig fel: om vi så är tio, femton stycken som kommer löpande, nog är det mig hunden blir intresserad av. Biten har jag aldrig blivit mer, men jag har fått byta löpväg många gånger för lösa hundar. I höstas hände det varje gång, en lång period. Värsta skräcken var schäfern som satte käftarna runt benet borta vid Haget för många år sedan. Biter du till nu… tänkte jag, men då fick hans välmenande matte honom till sist att släppa.

Ett uttryck är vi motionslöpare särskilt trötta på:
– Han är så snäll så…

Det är han säkert. Men du är inte snäll som släpper honom lös bland barn och löpare.

2.
Nu kommer andra versen. Jag är nämligen djurvän. Det finns till och med hundar jag blivit vän med, när de lärt mig kasta boll och fått mig att slappna av. Jag luktar väl mindre adrenalin och hot då, antar jag.

När jag växer upp har vi bondgård, en liten en, borta i östra Nyed, och pappa har namn på nästan varenda individ i ladugård, stall, hönshus och kaninburar. (Nåja, inte hönsen kanske). Själv minns jag barndomens somrar som ett enda sittande på trappen i Ängebäckstorp, med en katt i knäet. Sitter jag stilla länge nog så går det att lära den att sova på rygg. Det blir min och kattens specialitet. Jag tror vi är lika stolta, båda.

Naturligtvis blir de familjemedlemmar med namn och egen personlighet.

När vi får eget hushåll med soffa, färgteve, barn och räkningar, den kära vännen och jag – då kommer det snart katt i huset också. Utekatter i ett villaområde, pinsamt nog. Även de blir familjemedlemmar.

Härom året får vi ta bort den sista katten. Då händer det som brukar hända. Sorg i hjärtat. Saknad. Men också sorghallucinationer. Mer än en gång hör jag hennes trippande steg i trappan upp till andra våningen, där jag sitter framför teven. Strax därpå känner jag henne krypa ner i mitt knä och börja spinna.

Fast hon har varit död i veckor.

3.
Tredje delen av den här krönikan handlar om en person som heter Ivan. Vi har aldrig träffats, men jag lär känna honom när Britta, min facebookvän i Kristinehamn, skriver om hans och Boris liv och leverne. Det gör hon nästan varje dag, rasen är puli och de ser ut som två rastafari som händelsevis råkat få fyra ben.

Hon är rätt rolig i sina kommentarer, Britta, och jag tycker jag lär känna kristinehamnshundarna Ivan och Boris. Det är dem, Färjestad och tre joggare i karlstadtrakten jag följer. Och så några till.

Plötsligt en dag kommer en annan sorts rapport från Britta. Den där hemska som ingen djurägare vill skriva om sin familjemedlem. Ivan är borta. Han har rymt och stuckit till skogs, en bra bit norr om Kristinehamn.

Det är nu det händer. I nordafrika med omnejd hade de sin arabiska vår, för något år sedan, med viktig hjälp av sociala medier. Ett hundletande i skogarna strax norr om Kristinehamn är förstås inte lika viktigt för mänskligheten, som att ett antal folk gör sig av med sina diktatorer. Men likafullt är det viktigt för dem det berör.

Det finns människor som tror att solidariteten är död. Jag önskar så att de hade kunnat följa det som händer kring Ivan, de här dagarna i månadsskiftet mars-april 2012. Plötsligt bara väller det fram, sympatiyttringar, praktiska råd och folk som vill hjälpa till och leta.

En särskild grupp bildas på facebook: Hitta Ivan. När jag går med har den ungefär tjugo medlemmar, när jag skriver detta en vecka senare är vi 589. Från början handlar det mycket om sympati och spridda råd, men sakta men säkert växer en professionell organisation fram. Någon tar ledningen i själva vaktandet och letandet, någon tar itu med hur facebookskrivandet ska vara organiserat, så inte allt viktigt praktiskt dränks i alla hejarop, de där gångerna när någon av vaktarna sett Ivan i området kring Heinola. Någon lägger ut regelbundna kartor: ”hon sitter vid siffran ett, hon har det och det mobilnumret, hon sitter vid siffran två…”.

I min familj är vi orienterare och har några gånger varit med vid polisens sök efter försvunna personer. De har varit välmenande aktioner, men knappast välorganiserade av polisen. Här är det precis tvärt om. Jag sitter fem mil bort och kan inte vara med, för jobbets skull, men riktigt längtar efter att kunna hjälpa till. Massor av folk är det som går skift i skogen eller letar via bil eller bara lämnar praktiska, hundkunniga råd.

Sådant är läget just nu. Kunde jag trolla med knäna, så skulle jag se till att lurifaxen Ivan valde att gå ända de där sista stegen fram till husse eller matte. Han har ju visat sig flera gånger och varit så nära. Jag vet inte mycket jag hellre önskar, just nu, om du bortser från världssvälten, freden och rättvisan…

Ibland har jag lekt med tanken, på fullt allvar, att anmäla mig som frivillig joggare över det där kalhygget där Ivan brukar hålla till. Så kunde jag få syn på honom och då kunde mitt ofrivilliga hundskräcksadrenalin börja pumpa i kroppen och då kunde Ivan känna doften av det och glatt börja jaga mig. Varpå jag med raska steg förhoppningsvis hann före honom in i någon sorts stor ryssja dom hade byggt.

Så tänker jag i sena natten, när jag följer eftersöket på facebook. Risken är att någon skulle ta illa upp och inte förstå att jag faktiskt menade allvar. Jag har en viss talang på att locka hundar som jag är rädd för. Bäst att inte säga nåt, alltså.

Kom hem nu, Ivan. Vi är 589 stycken som längtar efter det beskedet. Du behövs.

 

 

Uppdatering:
Antal medlemmar i facebookgruppen Hitta Ivan kl 09.20 den 5 april: 768.
Nytt antal kl 11.10: 910 medlemmar.
Påskafton: Ivan hemma igen. Gruppen har 1 047 medlemmar.  Hur många av dessa som varit inblandade i praktiskt sökarbete vet jag inte, men det är många.

 

Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.

 

Halsen, musiken, projektet, oron för Ivan samt kärleken till det fria ordet och skrivglädjen

Söndag förmiddag och dags att summera den senaste tidens vedermödor.

Halsen: tog de sista två kåvepenintabletterna för drygt en timme sedan. Tack sjuksköterskor, doktorer och medicinkokare som räddade mig. Biverkning: svårt för det svenssonska sinnet att vara så bundet. En timme efter tablett får du äta mat, två timmar efter mat får du ta tablett. Hela tiden luktar din urin björklut… Nå, jag är i sväljbart och arbetsfört skick sedan onsdagen, det är huvudsaken.

Musiken: Telia och Spotify har synnerligen trivsamma medarbetare på sina kundtjänster, nu kan det sägas. När väl vår kommunikation tog sig, så har mejlen strömmat över land och riken. Inte minst till Cambridge i Storbritannien där två kvinnor på Spotify till sist förstod mitt problem, förmodligen med god hjälp av min lika förstående och tålmodiga välgörare på Telia. Numera strömmar Bruce Springsteen, Elmore James och Peps Persson (och Hasse & Tages Lindemän) ut ur min dator, tv, mobil och bilradio mest hela tiden. Utan att någon stackars namne i Karlstad råkar bryta lyssningen.

Projektet: trädgården ska förnyas, förhoppningsvis husets exteriör också, en aning. Det praktiska jobbet började i går, med att vi fällde enen och sockertoppsgranen i hörnet på framsidan. En rejäl hyrgallerkärra fyllde vi och for till mellersta kommundelen med. Framsidans böljande stenhav ska förhoppningsvis bli slätt som den blankaste slättsjö och nya rabatter ska grävas.

Oron: det finns folk som tror att solidariteten är död. Till er säger jag bara: kolla då gruppen Hitta Ivan på facebook. Där kan ni se hur många medmänniskor det finns, som bryr sig om en facebookvän till mig, och hennes försvunna hund. Ge inte upp Britta, vi håller tummarna allihop. Vi är många som haft ett djur som familjemedlem och vet hur saknad känns.

Dagens förberedelse och morgondagens framträdande: ska prata om medier för 17 nya forshagabor i morgon. Mitt anförande ska tolkas till tre språk, det blir en upplevelse bara det. Misstänker att de som skulle texttolka mig när jag kåserade vid ett PRO-möte en gång fortfarande minns den upplevelsen med skräck. Jag har en tendens att inte följa manus, när jag går igång.

Mitt ämne i morgon är något som jag känner varmt inför. Det fria ordet. Skrivglädjen.

Vad är det första en nybliven diktator försöker inskränka? Ordet. Själv tror jag fortfarande att en bra text kan förändra världen – och det tror uppenbarligen världens diktatorer också.

Ska ta med två älskade vänner och visa. Pennan och tangentbordet.

 

 

Rätta pennan

Varje biskopstrogen predikan bör skrivas med stiftpenna.
Varje trovärdig årsberättelse för Fortum bör författas med reservoarpenna.
Varje insiktsfull färdplan för en Boeing 747 bör präntas med blå Pilot Fineliner.

Allt annat bör plitas med kulpenna. Gäller även korsord, sudoku, kärleksbrev, recept och partiprogram.

Radergummi är fegt.

 

Bandyreferat och utomhusbetraktelser vintertid skrives också med blyerts, men de har ju även andra likheter med predikotexter.

 

Sin tids Calle?

 

 

 

 

 

 

– Den inrikes regeringens svar på Carl Bildt?
– Motbeviset mot det filosofiska påståendet ”tiga är guld”?
– Vårfågeln som inget kvittrar, inget säger, intet lyssnar?
– Bilden av väntan? 4 216 personer väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar och väntar, men mästaren tiger. Tyst som ett helt stadshus, småtimmen efter ett val.
– Stjärnorna twittrar det lika, om ministern är tyst eller hörs…

Vilken bild får du för din inre näthinna?
Bilden av ett riktigt påskägg?

 

Nej …

… vänta förresten, tror jag avvaktar lite. Jag åker till stan och hjälper dom. En vill inte göra dom bet. Inte kan jag pensionera mig, bara för det blir OS i Rio om fyra år.

Jag far till stan och hjälper dom. Vi får tänka på Reinfeldt med. Vad sa han, 75 år? Då är jag nog en pigg och uppdaterad webbredaktör.

Då har en nyrekryterad 68-åring nyss lärt mig html-koda.

– Lägg ut! Lägg ut!

 

Domarn dömer

Vi får samma diskussion i varje hockeyslutspel. Den om domarnas jobb. Jag ser två möjliga vägar att gå:

1. Rättvisa skipas.
2. Rättvisa skippas.

Eller så får Joensuu och Frögren spela wordfeud om saken. Svenska strikt.