En gång om året

Röde OrmVar och en har sitt. Jag har Röde Orm. En gång om året måste jag läsa Frans G Bengtssons berättelse från okristen tid, annars går det inte bra.

… och så kommer jag till sidan 66, stället där Orm, Tostes son, sitter vid åran som roddarslav.

”Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Det är inte bästa boken i hyllan. Den bästa har Aspenström skrivit, eller någon annan kärnfull. Inte bryr sig hjärnhalvor om sådant.

En gång om året.

Skriv en text, prata med Kai

När Kil blir snyggt

När jag jobbade på Smålands Folkblad hade vi duktiga fotografer och en bildintresserad chef. Så ibland kunde det hända att någon lade en serie bilder framför näsan på en:

– Skriv en text. Prata med Kai.

Då gjorde vi det, pratade med Kai eller vem det nu var som hade tagit bilderna. Vi borde förstås ha varit med när bilderna togs, men detta var också en sorts skola i journalistik. En efter en lärde vi oss improvisera fram de mest livfulla betraktelser. Det och att bilder ska arrangeras dynamiskt när en tidning gör bildreportage.

– Det ska alltid vara ojämnt antal bilder. Och så ska du dra på en av dom. Du kan för fanken inte ha alla lika stora. Dra på en.

Vad skulle P-O eller Rune ha skrivit?
Allt detta apropå att livet lagt ett foto från spår tre i Kil framför näsan på mig. Jag själv. Just nu undrar jag vad P-O Nilsson, vår legendar, skulle ha skrivit till denna bild. Här är till exempel slutraderna i en artikel av P-O i juli 1980. Han intervjuar de stolta föräldrarna till en småländsk OS-medaljör i skytte.

– Det här var en stor dag, säger Mattias och Astrid. Först bronset och sedan höet i ladorna. Vilken härlig sommardag…

Eller Rune Lindskog på Nya Wermlands-Tidningen. Rune, som utnämnde Storgatan i Kil till Värmlands fulaste gata, skulle förmodligen ha skrivit något om att en som heter Edison har gjort så att minsta håla numera ser spännande ut vid rätt tid på dygnet.

Glödlampan, glödlampan.

Själv är jag alldeles för snäll och skulle troligen ha skrivit något vänligt om att tåget fraktar hopp och kärlek med sig. En älskad vän.

För så var det, den där kvällen när dimman släpade över perrongerna och högtalarutropet hördes. Snart kommer hon. Inte nu, inte nu men nu.

Sista varningen

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har fått sista varningen från författarförbundet. Nu blir jag strax avförd som medlem. Det är ett svårt meddelande att få för den som tror på det fackliga löftet och varit medlem i facket sedan första dagen på första jobbet.

Nå, som kommunaltjänsteman är jag fortsatt medlem i Vision, vilket är det konstiga namnet på mitt fackförbund numera, så nog är jag en i ledet. Svartfot blir jag aldrig.

Det var 1980 jag kom med i författarnas förbund. Ingen helt enkel bedrift, du var tvungen att ha skrivit två böcker som fanns på bibliotek, det var huvudregeln. Sedan for jag på några författarstämmor i Stockholm och för något år sedan träffade jag min dåvarande förbundsordförande på ett mingel som råkade inträffa på det hotell dit slumpen skickat min fru och mig.

– Vem är du? sa han, när jag sa att jag var medlem. Det var en berättigad fråga.

Bokhylla23 skrifter, 24 antologier
Visst, det har blivit 23 egna skrifter av olika tjocklek och jag finns i 24 antologier. Levt på pennan och tangentbordet har jag gjort sedan 1975. Över tusen krönikor publicerade, stått på scenen drygt 600 gånger, oftast med egna texter. Känt lyckan av en ny bok i handen. Några gånger.

Stipendier har jag också fått, även av förbundet. Suttit på översta altanen på svenska huset i Kavalla och sett ut över Egeiska havet med block och penna i hand medan kyrkklockan slagit sju på andra sidan Emilianougatan. Sällan har jag skrivit så koncentrerat.

Det har varit en lycklig tid och skriva lär jag fortsätta att göra så länge jag kan. Även på fritiden. Det känns bara inte som ett aktivt professionellt författarskap längre. Manus finnes, jag har usb-pinnarna fulla med romaner (nåja), men förläggarvärlden vill bara nästan ge ut dem.

Tre block och två skor
Penna och blockSörjer? Ja, en aning. Berättelserna har något att säga och lite roliga är de väl.

Gäller det livet? Nej, inte så länge det finns ett block, en penna, en trivsam minidator, ett internet och ett par löparskor. Årsavgiften räcker till tre moleskinblock och nästa års Nike Pegasus. Eller så ångrar jag mig och skickar in pengarna i morgon.

Vem är jag?

Älgen Hälge och det fria tänkandet bortåt Uppsala till

Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.

Appkonstruktörer är inte kloka.

Thomas ThorildI lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:

”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.

Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…

 

Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?

Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.

Högerpil lågPå samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.

För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.

Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.

Definitioner från fyndlådan

Smal höststig

Höst i fosterlandet. Sitter och plöjer igenom gamla blogginlägg på jakt efter en viss formulering som jag minns dunkelt. Då hittar jag den här i stället, om statistik, från den 3 mars i fjol. Har jag skrivit den? Det var ju faktiskt begåvat. Jag var nog inte så dum på den tiden.

Statistik
Statistik är tid som någon tagit. 

Sedan hittar jag de här från den 5 och 6 mars i fjol. 

Andras muskler
Rikedom är andras muskler som gråter. Fattigdom? Ekonomi som går fel.

Klassamhälle
Klassamhälle är statistik som gråter.  

Den 2 mars skrev jag att en bra text är tid som suckar och ler. Har jag skrivit det också? Tror jag ska sluta skriva några nya.

… eller svika sina värderingar

Inget blogginlägg i dag och ingen blogglänk på facebook, det är söndag. Läs Anders Lindbergs ledarkrönika från Aftonbladet i stället. Några borde läsa den varje dag. Det finns bara ett jordklot, det finns bara en medmänsklighet.

Länk: S borde ändra flyktingpolitik

Vill du ha en längre text skickar jag också med Martin Gelins och Martin Adolfssons reportage i Vi Läser, från den kanadensiska författaren Alice Munros hemtrakter. Nu får Morgonhimmelhon nobelpriset. Bra, även för novellen som form.

Länk: Alice Munro, var är du?

Soluppgången är från en lite större ort än Clinton, Ontario.

Oktober är den tiden

Det är den tid på året då människan bygger världar och skapar framtid. Folk går till sina jobb och uträttar, projekt växer fram, byggnader byggs, hem blir inredda, produkter färdiga, vackra saker föds på ritningar, studiecirklar startar, sånger skrivs, bilder föds, stora tankar.

AroniaOktober är den tiden. De svaga tror att det är höst men Karlfeldt visste bättre. Det är en vår. En färgglad tid då även naturen bygger nya anlag, förbereder det som ska explodera i färgen grönt i maj.

Här hemma brinner aroniabuskarna vi planterade nu orangeröda bredvid gräsmattan. Snart ska de täckas av snö för andra gången i sina liv.

Jag längtar.
Dit också.
Men först har jag en orangeröd färg att lagra i minnet.

Buskarna brinner