Kampen för att inte Sverige ska spricka ännu mer än det redan har gjort kan se ut på många sätt. Ibland blir det inga jättelika demonstrationer, stolta paroller och storslagna tal från talarstolar. Ibland består solidariteten av att folket på en alldeles vanlig sliten liten bruksort reser sig tillsammans på ett mer oväntat sätt. Det handlar min färska krönika på Tankesmedjan Ida om.
Om stolthet.
Nationalencyklopedien har en tjänst där du kan kryssa i några av dina egenskaper, för att se vilken historisk person du är. Jag testade tre gånger, allt eftersom självkännedomen växte. Svaret blev att jag är Ingmar Bergman, Pablo Picasso eller Mao Zedung.
Appkonstruktörer är inte kloka.
I lärdomsstaden Uppsala diskuterar de en skylt. Det är bra, är det något människan bör prata om när hösten kommer så är det skyltar. Texten de har fått syn på sitter på universitetet och är skriven av poeten och filosofen Thomas Thorild:
”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”.
Bra eller dåligt skrivet? Inte särskilt bra. Slagkraftigt men farligt. Vi som tror att vi stundom tänker självständigt brukar föredra både tankens frihet och…
Här tar jag mig en ordentlig funderare mitt i meningen. Stämmer detta? Är de lika mycket värda, rätten att tänka fritt och tankens förmåga att hitta rätt?
Verkligen. Det är i den balansen det sitter. Historien kan sannerligen visa upp samhällen där makthavarna försökt få sitt folk att tänka rätt. Rätt men inte fritt. Då blir det aldrig rätt för en demokrat. Tanken behöver sin frihet för att orka hitta rätt, dag efter dag, natt efter natt. Hjärnor är inte till för att tvättas, villigheten är bäst om den är fri.
På samma sätt kan historien också visa upp rätt många vildhjärnor som tänkt fritt så det stänkt om det, men inte haft en millimeter rätt. Vem som ska avgöra vad som är rätt? Det är en annan diskussion. I politiken är svaret – demokratin. Människans röst.
För att krångla till det för uppsalabor och andra har det som är rätt en förmåga att variera med tiden. Gårdagens bundsförvanter blir morgondagens trätobröder. Fredagskvällens buttra tes blir måndagsmorgonens fnittriga antites. Ibland är sanningen som en miljöpartist i Karlstads kommun. Du tar honom inte där du sätter honom. Så har friheten sin säregna charm och demokratin sin förkärlek för den krokiga vägen mellan två punkter. Det blir likafullt bäst när friheten och rätten håller varandra i handen när de traskar den vägen fram. Därför var det med Lenin det gick åt skogen och med kamrat Zedung hack i häl om du så vill.
Nästa gång ska jag försöka bli älgen Hälge, det vet jag en som blev i testet hos Nationalencyklopedien. Vackra fria djur. Fast jag tror det blir mer rätt om jag väntar några veckor.
Höst i fosterlandet. Sitter och plöjer igenom gamla blogginlägg på jakt efter en viss formulering som jag minns dunkelt. Då hittar jag den här i stället, om statistik, från den 3 mars i fjol. Har jag skrivit den? Det var ju faktiskt begåvat. Jag var nog inte så dum på den tiden.
Statistik
Statistik är tid som någon tagit.
Sedan hittar jag de här från den 5 och 6 mars i fjol.
Andras muskler
Rikedom är andras muskler som gråter. Fattigdom? Ekonomi som går fel.
Klassamhälle
Klassamhälle är statistik som gråter.
Den 2 mars skrev jag att en bra text är tid som suckar och ler. Har jag skrivit det också? Tror jag ska sluta skriva några nya.
Nya Wermlands-Tidningen har kallat sig ”Nya” i flera sekler. Där handlar det om en ny produkt varenda dag, nu även söndagar, så det är inte fel.
Men Nya Moderaterna? När det senaste nya i politiken kom år 2006? När forne högerledarn tycker att den nye genomför precis den politik han själv föreslog?
Tro’t om du vill.
Det var illa nog att de stal ordet ”moderat” en gång. De lever inte upp till det ordet heller. Ska de förstöra ”nya” nu också?
När högern leker arbetare räcker spadarna bara till oss.
Ibland tycker jag synd om lundsbergseleverna. Det verkar som om läraren de har i delkursen ”Det går an” är alldeles för bra.
Varför tror de annars att det går an att bränna småkillar med varma järn?
Varför tror annars en av deras mer berömda föredettingar att det går an att låna en annans design, själv ta äran och sedan tiga om saken?
Det går inte an.
– Jaså, säger den kära vännen. Då har nästan var tionde munkforsing gillat mitt senaste inlägg om Körslaget. Jaså, det var som försvarsadvokat åt Anna Book du skulle bli berömd.
Hon ler kärt men i mjugg när hon säger det. Som om inte hon också har ringt och röstat om lördagarna. Det är vi många ickemunkforsingar som har gjort. Allt för att hjälpa våra vänner men också till försvar för den lilla orten i det stora landet. Alla de små orterna.
Därför gråter vi inte om Töreboda vinner. Munkfors har 3 600 invånare, Töreboda strax under 9 000. Det är samma kamp.
Den rätten får vi köpa
Den senaste tiden har det uppstått en debatt om röstköp i Körslaget. Jag måste erkänna att den diskussionen roar mig.
Att Expressen kallar Munkfors för stad kan jag leva med. Men är det inte dubbelmoral när en journalist på just den tidningen skriver om ”röstköp”. Vem är det egentligen som köper röster av vem? Vet inte Expressen att för att få rösta i Körslaget måste du köpa en röst av telefonbolaget och TV4? Inser inte Expressenjournalisten vilken galghumor det är när Bonniers, som äger deras tidning, tjänar pengar på att Expressen säljer lösnummer – genom att klaga på att munkforsborna låter Bonniers tjäna pengar på att de röstar? Är inte Bonniers stora ägare i TV4? (Vem som äger telefonbolagen vet jag inte).
Fattar du? De tjänar pengar på att klaga på att de tjänar pengar. Det måste vara den ultimata affärsidén. Är det inte vi som köper vår rösträtt av Bonniers med flera?
En gång skrev Verner von Heidenstam att ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar.” Fundera över om inte den dikten är lika aktuell här. Fundera över vem som betalar vinstpengarna på 500 000 kronor till segraren Munkfors eller Töreboda. Tänk om det är vi röstare som betalar?
Har jag själv ”köpt röster” på det sätt Expressen och en dålig förlorare från Halmstad mumlat om? Nej, inte än. Jag har bara köpt av fyran och telefonbolaget. De tillhör också mumlarna. Borde inte TV4 berätta hur många som röstat och hur mycket pengar de själva och telefonbolagen tjänar på röstningen? Där finns den sanna dubbelmoralen.
Tror ni folk är så knövvliga?
Jag bor inte i Munkfors men har många vänner där. Om en av dessa vänner i kören köper fem bakelser av den lokale konditorn. Om konditorn är vän till min sjungande vän. Om 
konditorn därför ger henne en telefonröst per exempelvis var femte bookelse hon har köpt. Om konditorn känner hela hennes kör och vill att den ska vinna, för det vore kul för vännerna och bra för orten. Om det lokala konditoriet samtidigt tjänar lite pengar på bookelserna och kan överleva på orten.
Sådant har jag svårt att bli upprörd över.
Folk köper bookelsen för att det är skoj och för att känna att de deltar, även utan att sjunga. Att en enskild individ skulle ”köpa röster” på det sättet låter ovanligt knövvligt. Så besvärliga har vi inte råd att vara på Sveriges mindre orter. Så korkade är vi inte. Då blir det både billigare och enklare att bara rösta utan att gå omvägen via bakverket. Jag vet folk som har röstat många tiotals gånger varje lördag. Så många bakelser orkar ingen människa stoppa in i ansiktet. Bookelsen är något annat. Den är ett roligt inslag exempelvis vid fredagsfikat på jobbet eller hemma. För en gångs skull har ju de flesta på orten sett samma tv-program och kan prata om det.
Det är bara den som inte vet hur Sveriges småorter ser ut som kan bli upprörd över sådant. Den som inte känt sammanhållningen, folks solidaritet när det verkligen gäller. Personligen tycker jag som sagt att vi borde fundera mer över vad telefonbolagen och TV4 tjänar på ringandet.
Där kan vi tala om röstköp.
De tidigare blogginläggen om Körslaget:
Munkfors sak är vår
Munkfors sak är vår – Hjältarnas återkomst
Lycka till på lördag. Jag ringer. Munkfors sak är… ja, du vet.
Vår.
Högerns gamla etikett på vänstern, ”PK”, far fortfarande runt i sociala medier ibland. Så här skrev Dagens Nyheters dåvarande ledarskribent Niklas Ekdal om uttrycket när han utsåg ”politiskt korrekt” till 2006 års främsta skällsord. Han skrev om motsatsen också.
”Sedan 15 år tillbaka är detta en stående favorit, oftast utslungad från höger. ’Politiskt inkorrekt’ har blivit en form av beröm i vårt påstått instängda debattklimat, syftande på självständigt tänkande i form av till exempel negervitsar och blondinskämt. Avsikten med PK-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.”
Niklas Ekdal, Skällsordens tio-i-topp, Dagens Nyheter, 3 dec 2006.
Högern behöver det där slagordet för att försöka göra negervitsar, blondinskämt och andra cynismer rumsrena.
Det hjälper inte.
Inget blogginlägg i dag och ingen blogglänk på facebook, det är söndag. Läs Anders Lindbergs ledarkrönika från Aftonbladet i stället. Några borde läsa den varje dag. Det finns bara ett jordklot, det finns bara en medmänsklighet.
Länk: S borde ändra flyktingpolitik
Vill du ha en längre text skickar jag också med Martin Gelins och Martin Adolfssons reportage i Vi Läser, från den kanadensiska författaren Alice Munros hemtrakter. Nu får 
hon nobelpriset. Bra, även för novellen som form.
Länk: Alice Munro, var är du?
Soluppgången är från en lite större ort än Clinton, Ontario.
Nu blir det kulturbråk i Sverige igen. Moderaterna har skapat ett ironiskt konstverk.
Ska ironin gå fram? Är nya ”loggan” värd pengarna? Hade 67 procent av Aftonbladets läsare rätt, när de kryssade i alternativet ” Värdelöst, de bryr sig inte om arbetarna”?
En avledningsmanöver
Någon på moderaternas partihögkvarter har tänkt att om det nu är som LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson säger. Att vi har 400 000 arbetslösa och värre ungdomsarbetslöshet än de flesta länder i Europa. Att vi ligger på tolfte plats på EU:s arbetslöshetslista. Att det är ett slag i ansiktet mot de arbetslösa när moderaterna kallar sig ”arbetarparti”.
Någon på moderaternas partihögkvarter har tänkt att om det nu är som Mona Sahlin sms:ar. Att partierna borde ägna sig åt politik i stället för marknadsföring.
Då är det hög tid med en avledningsmanöver.
Moderat ironi
– Vad vi behöver är en rejäl skendebatt i stället för den stora, viktiga frågan om jobben, för där åker vi moderater dit. Jag vet, vi skojar med loggan! Då glömmer alla journalister att prata med de arbetslösa ett tag.
– Ironi. Ska vi inte köra lite ironi?
2006: Herr Reinfeldt
2014: Herr Rausfeldt