En präst står i predikstolen, ligger drucken i snön, åker kälke, jagas av vargar. När han vill bli entreprenör med vännerna rinner det över.
Snickarfamiljen får en son som inte har det för lätt. Han rider på åsnor, jagar folk ut ur tempel och hittar på liknelser. Domen blir hård.
En elak gosse flyger på ryggen av en tamgås från Skåne till Lappland och tillbaka och kan du tänka dig, på den resan blir han snäll.
Brainstormar i min ensamhet. Kan man rita en skämtteckning där Cykelmannen i Karlstad kollar almanackan:
– O, freda.
Nej tack, det skämtet är uselt.
*
Brainstormar kring andra ord man kan leka med:
Smiley, datorbilder som visar hur fler och fler partiledare försöker se ut när vi närmar oss ett valår. 🙂
Gille, fest via facebook där ironiskt påstående från den ene ger gillningar från 37 vänner samt åtta lika ironiska kommentarer.
Ålagille, när ännu halare typer får 38 gillningar.
Fredagsmys, chips, vindruvor, varmrätt och dryck samt två tweets, tre
Instagrambilder och fyra facebookstatusar mellan klockan 17.45 och 01.15.
Twitterär, korthuggen litterär stil där ingen roman är längre än 140 tecken men mycket hinner hända.
Brainstormar i mörkret. Bara datorn lyser över uschla försök, inte ens hjärnstormen är på riktigt.
Fast det twitterära kunde man kanske utveckla?
Den som bloggar får passa sig för att bli besökssiffrornas fånge. Det är annars inte så svårt att se vad som lockar flest. Svaret är: bra texter. Bra personliga inlägg.
Trösterikt samtidigt som det ställer krav.
Har du sedan inflytelserika vänner som nappar, stiger siffrorna. Främsta källan är fortfarande facebook men många kommer in från annat håll. Gillningarna är alltid långt färre än besöken, det kan man också filosofera över.
Farligast är att glömma eftertanke och resonemang. Rappa elakheter som skvätter besinningslöst åt alla håll vore inte svåra att plita ner, men den här skrivaren är nu inte riktigt så lagd.
Arg ibland, gärna, vreden behövs den med.
Men inte elak för den billiga poängens skull.
Det här inlägget länkar jag inte på facebook. Vill du så hittar du det ändå. Vad jag vill, i grunden, hittar du här.
På mitt skrivbord har jag ett foto med skämtrepliker, där ett barn talar med Obama om amerikanarnas snokande på internet.
– Pappa säger att du spionerar på oss online.
– Han är inte din pappa.
… ja det får man kanske hoppas. Gå vidare in i 2000-talet.
Rubrik 28 augusti 2013.
Nu har jag läst Bodil Malmstens nya bok två gånger. En gång snabbt för att den är så bra. En gång långsamt för att den är så bra. Sedan ska jag läsa de bästa styckena. Mitt angenäma problem den närmaste tiden är att de är så många.
Boken heter Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Precis som tidigare är titeln ett citat, varifrån får du läsa själv. Detta är den femte loggboken i serien. Vi är många som lärt oss tycka om hennes blogg www.finistere.se och hur hon sedan vidareutvecklat texterna där till böcker. De fyra första loggböckerna har sålt i över 250 000 exemplar, men nu är det slut, berättar Bodil Malmsten redan i första texten.
Det här är den sista. När den är slut är skeppet i hamn.
Efter den här ska jag själv – som i Montaignes ”Alltså, läsare, är det jag själv som är ämnet för min bok” – inte vara med längre.
Inte det jag i böckerna som kan blandas ihop med mitt riktiga jag själv.
Så ska det bli när mitt skepp kommer in.
Klok nog att lyssna
Då är boken redan igång. Strax får vi läsa om barnet som hon lyssnar på. Du ska inte låta vattnet stå och rinna medan du borstar tänderna. Tandborsten ska blötas, vattnet stängas av. Sedan tandkrämen och tandborstningen, två minuter, det här barnet kan räkna baklänges från etthundratjugo till noll:
Först när de etthundratjugo sekunderna gått är det dags att sätta på vattnet och skölja av tandborsten.
”Varför är du så noga med det?”
”För att de som inte är födda än ska ha vatten.”
Ser välfärden monteras ned
Människosynen är lika glasklar som alltid. Bodil Malmsten har berättat förr om vad klass betyder för henne och hur viktig hennes barndom i Norrlands inland och fjälltrakter varit. Byn, där de inte var fattiga men eftersom ingen i byn var rik fanns det ingenting att jämföra med. I den nya boken gestaltar hon ena stunden nedmonteringen av den svenska välfärden för att i nästa ögonblick visa på den vardagssolidaritet som finns.
Två gånger i mitt liv har någon rest sig för mig på tunnelbanan, det är under perioden när jag går med kryckor. De som ger mig sin plats är inte de svenska män mellan 41 och 50 som, enligt SIFO, ger Sverigedemokraterna sitt stöd, de som reser sig är svarthåriga, artiga unga män, så kallade invandrare.
Män läser inte, tänker hon, tills hon finner spärrvakten på tunnelbanan med en Jane Austen-bok framför ögonen. Tunnelbanan älskar hon. Ett annat tema är flytt och att bo eller inte bo. Efter att ha kommit hem från Frankrike hamnar hon i en andrahandslägenhet men så småningom i den bostadsrätt där hon tänker samma sak som om Finistère en gång: ”här ska jag dö men inte på mycket länge”.
Inte tillräckligt död
Har du läst hennes blogg eller någon av de tidigare loggböckerna känner du igen den klara blicken och de exakta formuleringarna. Även här finns det personer och företeelser som vi får följa i flera texter. En av dessa medmänniskor drar omkring på en kundvagn från Hemköp.
Jag drar bort blicken, känner mig skyldig, det är inte mitt fel att hon inte bor, men det är mitt ansvar att inte glo. Att observera det jag ser ingår i mitt jobb, men gör jag det inte snyggt och diskret är det pinsamt.
Även om hon som inte bor inte märker det.
Exakt är Bodil Malmsten sannerligen när hon konstaterar att britternas forna järnlady är död.
Margaret Thatcher är död.
Inte tillräckligt död.
Min redaktör tycker det är för hårt att säga om en död att hon inte är tillräckligt död.
”Det beror på vem som är död”, säger jag. ”Margaret Thatcher, Hitler, Pol Pot.”
”Är det inte ännu mer för hårt?”
”Nej”, säger jag. Enda skillnaden på Thatcher, Hitler och Pol Pot är att i Thatchers värld avlivas inte de som anses onödiga.
De slimmas bort.
En modig människa
För mig är Bodil Malmsten modig. I texterna verkar hon ibland vara den sköraste bland människor. Hennes ord blir starka, bland annat just för det. Precis som när hon står på scenen bär orden oss alla med sin styrka och tydlighet. Vi fångas. Vi ser hur hon bävar inför att kliva upp där framför oss och just därför når den roliga, kloka, ledsna, vassa medmänniskan oss med allt det hon vill säga.
Det var länge sedan jag trodde att författare alltid betyder en person som fattar före alla andra, men vissa ser tidigare och fattar tydligare. En sådan författare är Bodil Malmsten.
Nu ska jag bläddra tillbaka till sidan 109 igen och 115 och 91 och 90 och 83 och 80 och 63 och 42 och 37 och 34 och 28 och 20 och 15.
Särskilt sidan 83. Och 88 också.
För varje gång jag bläddrar på måfå i boken hittar jag nya favoritställen.
Länk: ”Ta reda på vilka de respektabla är”,
ett tidigare inlägg om Bodil Malmstens skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.
Vissa texter är bara möjliga i cybervärlden:
”Kan du inte läsa meddelandet, klicka här!”
Hur vet jag det om jag inte kan läsa meddelandet? Kan jag ens läsa ”Kan du inte läsa…”? Bör jag klicka på allting i fortsättningen för säkerhets skull? Tänk om det finns ett dolt meddelande, en undertext som jag inte ser men borde ha klickat på?
Ständigt dessa frågor. Undertexter som är så viktiga.
Jag får klicka på allt.
– Vad gillar rallypubliken?
– Fortfarande.
– Tycker engelsk motorpublik om svenska rallyt?
– Still.
(Tipstack till sydamerikansk vän som länge trodde att det svenska ordet ”fortfarande” betydde att köra omkring längs vägarna i en förfärlig fart. ”Still” på engelska betyder ”fortfarande”.
Vad detta säger om svenska och engelska språken samt om rallysporten vet jag inte. Still.)
438 dagar var de fångna och såg medfångar dö. Världen behöver journalister som går in där makthavarna inte vill att frågvist folk ska gå in. Det har deras kolleger fått lov att göra i långa tider, när sanningen skulle fram.
438 dagar. Etiopiskt fängelse. Makthavare med blod på händerna brukar vara rädda för att släppa ordet fritt.
Nu finns de bådas ord och bilder trots allt i senaste numret av Filter (”läsmagasin för nyfikna”) och snart kommer boken. Johan Persson och Martin Schibbye berättar om reportaget som inte blev som det var tänkt.
Rubriken?
”Vi hade i alla fall tur med vädret”.
Länk: Sommar i P1 med Martin Schibbye och Johan Persson (10 augusti 2013).
Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många skrev någon på facebook, kritisk mot vad han tyckte var ytliga inlägg. Sådant kan man förstås hålla med om ibland och ondgöra sig över om man har den läggningen. Vem har inte sett svamparna, katterna, hundarna, fötterna mot utländsk sandstrand, den nyserverade maten & ett glas rött?
Vem har inte själv lagt ut en del av den sorten?
Fast vad är det för ont i det? Jag har kloka vänner som skriver mängder med djupsinniga inlägg mellan ytligheterna. Långt klokare än det mesta jag själv har tänkt. Inlägg som jag får gå omkring och fundera över i dagar och ibland måste kommentera en gång till när jag tänkt ett tag. Det är lätt att vara för snabb, facebook inbjuder till korkad ironi, fråga mig, jag hamnar där stup i kvarten. Trots att jag är en halv generation äldre än den ironiska.
Två saker att försöka förstå
Jag tror att det är två saker vi måste försöka förstå. Det ena är att vi är hela människor och hela människor vill ibland prata strunt och ibland samtala om det djupaste allvar som finns, om kärlek, liv och död. Vi är inte samma människor måndag morgon och fredag kväll. Det andra är att varenda en av oss naturligtvis har ett bekräftelsebehov. Ett tydligt exempel på det är han som skrev att vissa måste ha ett väldigt sådant behov. Där bekräftade han elegant sitt eget påstående.
Är det inte det som gör oss till människor? Detta att vi är sociala varelser som hela tiden sänder och tar emot signaler:
– Jag ser dig.
– Du ser mig.
– Jag vill att vi ska se varandra.
Mannen med behovspyramiden
När vi är mätta, får sova, har tak över huvudet och känner oss trygga, då vill vi ha kärlek, gemenskap och uppskattning. Han hette Maslow som skrev om saken. Mänskligheten hade vetat det i hundratusentals år, men han gjorde en trappa av behoven.
Vi vill bli sedda heter det på ickeironisk svenska. Se mig, säger mannen som klagar på andras bekräftelsebehov. Sådant tycker jag är vackert.
Här är bild på ett mål mat som jag förmodligen har stoppat in i ansiktet när du läser detta. Samtidigt tänker jag diskutera kvantteorin med henne som jag älskar. Jag tror vi tar kvantteorin i dag eller möjligen livets mening.
Eller varför jag vaknar halv sex en del mornar, helt vanliga semesterdagar.
