Han som drevet aldrig ser har gjort’et igen

Carl Bildt twittrar och ser fram emot den fina FN-middagen där det angelägna ämnet världssvälten ska diskuteras. Påminner om en välgörenhetsorganisation i Värmland som år efter år brukade ordna borddukningstävling till förmån för… ja, du vet.

De som det är synd om.

– Varsågod, ta av alla sorter nu, Ers Excellens. Det är dom fattiga själva som betalar.

Rött kort till regeringen

Ser i Nya Wermlands-Tidningen att min trevlige gamle arbetskamrat Jonny Ohlsson skriver om regionfrågan. Han är näringslivsreporter på tidningen och tycker inte om regeringens sätt att hantera den frågan. Rött kort till regeringen, skriver Jonny.

Så pass.

Inte varje dag Nya Wermlands-Tidningen tycker att svenska folket ska utvisa Fredrik Reinfeldt och alla hans ministrar. Utvisa, märk väl. Sådant vet en gammal hockeyskribent vad det betyder. Rött kort är det samma som utvisning i fotboll eller matchstraff på hockeyspråk.

Snart får vi se Fredrik på nå’t köpcenter.
Strax bredvid rulltrappan.
Nu börjar drevet.

 

 

 

 

 

 

Matchstraff.

Skillnaden

Mitt i sena kvällen framför facebookdatorn kommer jag på vad det är för skillnad mellan kritisk solidaritet och gubbgrinighet. Det gläder mig en aning, för jag vill ju tro att jag vet vilken sort jag själv hör till.

Den ene har fortfarande barnet vid liv inom sig.
Tjoho.


 

Flyga

När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.

Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.

Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.

I söndags var de med och flög en mil igen.

 

Tal du kan hålla

– när du cyklar: styrtal.
– när du låser ytterdörren och går ut i livet: nyckeltal.
– till din sista tändsticka: brandtal.

– när du får presenter: fåtal.
– när du kommer till en större bäck, ganska stor faktiskt: åtal.
– när du träffar en som heter Neander: neanderthal.

– när du tar din medicin: medeltal.
– när du är femton år: pubertal.
– när du känner dig helt ensam: mindretal.

– när du skär upp veteskivor: delningstal.
– när du diggar: digital.
– när du känner att du gillar hårdrock: metal.

När du tröttnat på att hålla alla dessa oförberedda anföranden som ingen har bett om, hela tiden: otal.

Först då blir kongressen bra

Ett simpelt tryckfel hos televisionen. Är det allt du har att komma med, när landets näst största vänsterparti väljer en ny karismatisk ledare som är tydlig men samtidigt behagligt eftertänksam?

Nej. Jag behövde bara tänka.

Jag tycker att Jonas Sjöstedt höll ett klokt och fint första tal, när kongressen just hade valt honom. (Fast nog kunde de ha kostat på sig att välja två ledare). Precis som Håkan Juholt höll ett fantastisk linjetal, vid sin kongress.

Hade jag varit aktiv i politiken nu, skulle jag väl ha sagt ungefär som i forna dar:

– Det har varit en kongress. En bra kongress blir den först när vi går ut och genomför dess beslut.

Det är vad jag har att säga om de båda vänsterpartiernas partiledarval. Stolta tal älskar jag, men ännu vackrare är kloka valsegrar och fullbordade praktiska beslut. Sverige har inte råd med mer klyftor nu.

Det kristliga exemplet Ove Tove

Kanske finns det fler borgerliga maktmänniskor som vill göra som KD-ledarens stabschef Henrik Ehrenberg? Han som skriver anonyma smutsinlägg under signatur, i kristlig anda. Ehrenberg kallar sig Ove Tove.

Är du också borgerlig, har kravlat dig upp till politikens topp och vill kramla dig fast där? Är du dessutom lika skygg som Ove Tove? Här är några förslag till pseudonymer, eller nicks som blyge Ove brukar säga:

Fred Rik
Söv Lööf
Major Plugg
Jimmie Dimmig
Cal Hal
Tweet Flit
Doktrin Lundin
Excellens Inkompetens

Fyra av förslagen gäller samma person, för han har en väldig skrrrriv-klååda. Vill du kalla dig något mer vegetariskt? Då rekommenderar jag pseudonymen Anna-Janreine Häggbjörklövfältlund.

Eller Gäst.

Kall värld. Högern cyklar baklänges.

Nya kommunikativa ordboken

Ringa upp – ringa till överheten.

Lurendrejare – telefonförsäljare som vet vad du heter i förnamn.

Lur – bindande avtal med den typ av telefonoperatör som själv går och knyter sig, ”tar en lur”.

Kundtjänst – enhet hos samma telefonoperatör som organiserar telefonkö.

Ringa ner – ringa till någon du törs klaga på. När fler har ringt blir personen ”nerringd”. (Prova inte detta hemma).

Mina löparguruer: Erik Bengtson

När jag hade sprungit 16 gånger tyckte jag det var dags med en belöning. En löparbok, precis som om jag vore en riktig joggare. För säkerhets skull skrev jag det i boken också: Gåva till mig själv.

Den 4 augusti 1980 hade jag alltså tränat 16 pass. Hur många gånger i veckan? Jag minns inte, måste leta fram träningsdagboken. Skrev jag dagbok i början? Första gången var hemsk, det minns jag. Du tror alltid att du fortfarande är precis så vältränad som när du var ung och idrottade eller som i lumpen, när du var bland de bättre på kompaniet, men den självbilden ljuger.

Nypremiären var vid hembygdsgården i Sunne, jag orkade springa några hundra meter, sedan gick jag, sedan sprang jag några hundra meter, sedan gick jag uppför en backe, sedan sprang jag hem, för på gator finns det publik.

Barn och dårar …
Det var löparvåg i världen. Allt hade börjat i Amerika, nu var vågen kommen till Sverige. Snart skulle det komma joggare lufsande i grå bomullsoverall med huva i varenda film och tv-serie vi såg. Till och med Lyrikvännen skickade ut en poet för att jogga i en självupplevd rapport.

Erik gav ut flera löparböcker. Gåvan till mig själv var den andra han skrivit. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Redan titeln var värd långt mer än mina träningspass.

Vi var lite stolta, vi som hade haft honom som lärare på Sundstagymnasiet i Karlstad. Vår Erik var en av dem som sett till att vågen kommit hit. Även för honom började det med en tung rusch, när han trodde att han fortfarande var i form, citatet är ur boken:

”Jag tror jag kommer ihåg hur alltihop började. Det var en söndag i januari. Jag hade tagit en tur ut i skogen med bilen, en gammal folkvagn med något fel på värmesystemet.

Jag parkerade intill snökanten på en mötesplats och klev ur. På andra sidan en svacka med middagssol höjde sig en kulle med blå skugga och gles granskog. Det kunde vara etthundrafemtio meter. Jag beslöt springa dit och tillbaka för att få upp värmen.

Jag rultade iväg, i duffel och stövlar, stel och påbyltad. Mitt i det svaga motlutet var jag plötsligt alldeles slut. Jag fick gå tillbaka.

Det stod klart för mig: inte en fotbollssäsong till, inte ens i B-laget. Jag skulle inte komma igång en gång till. Jag var i alla fall över 30.

Så började det.”

Alle löse går om!
Du vet hur det är med lärare. Är du 60 år som jag, så har du haft några stycken. Några halvbra, några bra, några ännu bättre, ett par riktigt dåliga – och några som har präglat dig.

Erik Bengtson är av det senare slaget. Vi gick på Sundstagymnasiet, det var år då auktoriteter skulle vältas och fanor fladdras, men Erik lät sig inte vältas. Därtill älskade vi honom för mycket, den akademiskt torrhumoristiske degerforsaren som skrev romaner och som spelade fotboll fast han fyllt 30. Hans lektioner i svenska och historia ville jag inte missa.

Annars missade vi gärna rätt många lektioner, mina vänner och jag, ty vi hade ett elevråd och en världsrevolution att sköta. Det gick skapligt med elevrådet, men sämre med världen. Den är orättvis än.

Åren gick, efter några år på ett justerverk (och ännu en lärare för livet) kom jag in på journalisthögskolan och hamnade på tidning i Småland. En dag lägger kulturchefen en färsk bok på mitt skrivbord. Recensera den här, Sven-Ove. Det är nån värmlänning som skriver om Degerfors IF, fotbollslaget du vet.

Recensionen ledde till ett talesätt på Smålands Folkblad sedan: ”Alle löse går om!” Jag hade refererat historien om Skjorta Bergström. Målvakten i Degerfors som efter en fantomräddning kunde få för sig att rulla ut bollen tillbaka till motståndaren som nyss skjutit. Alle löse går om.

En bra bok, Heja röda vita laget. Men mycket löpning var det inte i den, trots att Erik Bengtsson faktiskt börjat springa då.

Prova själv, vet jag!
Det är en särskild sak med forna halvlovande terränglöpare och halvdana skidåkare, som läser om en ny löparvåg i alla tidningar de läser. Till och med reportagen de själva gör, handlar om detta joggande och lidingölöpande och vasaloppsåkande och sakta men säkert även marathonlöpande. Kort sagt, det som knäckte mig var en entusiast i grannskapet där vi bodde i Huskvarna. Han var ivrigt engagerad i friluftsgården Öxnegården och ansåg bestämt att jag borde börja springa igen.

– Du har ju gjort det förr, Svensson.

Förr, det var längesedan det. ”Ja, men du kan väl ställa upp i Skärstadloppet i alla fall? Träna vid Öxnegården och sedan provar du loppet. Sedan är du i gång”.

Visst. Det kan jag väl.

Populariserade joggingen
Diplomet från IK Vista har jag kvar än. ”… för fullföljande av Skärstad-Loppet” står det. 32 minuter 47 sekunder.  Egentligen bevisade det kuperade sexkilometersloppet bara en sak för mig, och det visste jag innan. Att kondition är färskvara. Kära nån, Svensson, du är 25 år, du har inte tränat på nio år och bara sprungit två gånger sedan lumpen för fem år sedan. Du ska inte orka.

– Ja, men tiden. Är jag så kass?

Fler och fler joggingartiklar, fler och fler filmscener med joggande amerikaner. Här och där en krönika av Erik Bengtson, vår vän från Sundsta. Han hade kommit lite längre nu, noterat Degerfors IF:s första klubbrekord i marathon, skrev i en löpartidning som hette Springtime och sågs träna var och varannan dag på I2-området i Karlstad, där jag själv ålat min magra kropp medels hasning för inte så länge sedan. Över huvud taget fortsatte han att popularisera joggingen i Sverige och lärde oss dessutom stava marathon med th, klassiker som han var.

1977 kom Eriks första löparbok. Diktsamlingen Pep Talk.  ”Är de här dikterna dåliga vet jag receptet: jag ökar på min veckoranson 5-10 mil” skrev han på baksidan av boken. Du kanske skulle göra det, antydde jag i recensionen i Smålands Folkblad. Det var orättvist skrivet, men jag levde fortfarande kvar i 68-rörelsens något fyrkantiga syn på kulturens balans mellan form och innehåll.

Alla dikter som skrivs måste inte förändra världen, men recensenten i mig trodde det. I själva verket är boken fortfarande bra, när jag nu plockar fram den ur bokhyllan. Praktiskt taget varenda dikt hade kommit till under Eriks långa rundor i I2-terrängen. Då hinner man tänka.

”En dröm kan ha tyngd.
Ändå
faller den inte.

Den bara ger fan
i Newton.”

Hans mest poetiska löparbok
Trots det tycker jag att 1979 års bok är hans mest poetiska löparbok. Marathon. En bok för barn och dårar, Lidingölöpare och poeter. Om poetens uppgift är att förklara världen, så var det precis vad den löpande adjunkten från Degerfors och Karlstad gjorde.

”Jag har, i all min privata ofullkomlighet, upplevt några dagar, några få ögonblick när himlen bokstavligen har öppnat sig, när jag plötsligt, för att låna den brittiske häcklöparen David Hemerys beskrivning av sitt guldlopp på världsrekordtid i Mexico 1968, befann mig i ett tillstånd av ’total kontroll, vilket förde över i absolut frihet’. Vid ett tillfälle, en juniförmiddag för ett par år sedan, sprang jag en mil på en tid som jag inte ens har varit i närheten av när jag har tränat intervaller och sprungit samma sträcka i 1000-metersavsnitt. Det var inget fel på klockan och avståndet stämmer, det vet jag. Vem det var som befann sig i min kropp och sprang den här milen på huvudsakligen grusväg under 34 minuter, vet jag däremot inte.”

”Monotonin som frihetens förutsättning: kilometer blir mil, dagar blir veckor, veckorna månader. Det här är jag, tänker jag. Jag är mig själv, äntligen är jag mig själv. Mina penslar har torkat. Men långsamt löstes de upp igen. Det är i vattenfärger som jag målar. Men jag målar.”

Finns det förresten en bättre bild av långlöparens beroende och besatthet, än berättelsen (vid ett annat tillfälle) om hur han sprang flera mil i korridorerna runt Sundstagymnasiets kringbyggda gård, den där vinterhelgen när det var så kallt i Karlstad att det inte gick att springa utomhus för Erik ens?

Sådana är alla riktiga löpare, oavsett om vi springer fort eller bara gärna. Besatta, beroende, fantasifulla, koncentrerade blir vi. Fråga en av oss som blir skadad och inte kan springa på några veckor. Fråga vad vi tänker på, dag och natt.

Löpning.

Klart han sprang korridorerna runt, tills städerskorna klagade på fotavtryck i kurvorna. Springer man sexton mil i veckan, kräver det en och annan korridorhelg när kylan rasar ner över landet.

Springa till Kalifornien
1980 kom nästa löparbok, en trivsamt besatt berättelse det med. California – here I come! handlar om hans försök att springa över hela den nordamerikanska kontinenten. Det går så där med projektet, eftersom hans följebilsförare får spader och hoppar av, en efter en. Erik själv står ut, men på slutet får han både springa och sedan springa tillbaka och hämta följebilen. Vid ett tillfälle hamnar han mitt i starten för ett marathonlopp. Det ska åt rätt håll, så han anmäler sig och fullföljer. Efteråt är han den ende som måste springa lika långt tillbaka och hämta sin egen bil.

Där ungefär har han övertygat mig. En sådan människa vill jag bli. Kanske inte springa över hela USA, förmodligen inte springa marathon så fort som han – men dock springa. En dag köper jag ett par billiga joggingskor i sportaffären i Sunne och ger mig ut. Få se nu, finns det inte ett elljusspår vid hembygdsgården?

Min främste inspiratör
Det har inte släppt sedan dess, suget. Gudarna ska veta att jag varit skadad i både knä och rygg och fått göra långa uppehåll, alldeles för långa. Men varje gång har jag kommit tillbaka och aldrig har jag gett upp.

Det beror på ett bra belöningscentrum i min hjärna och på att människan är gjord för att jaga fram på en savann. Men det beror förbaske mig på den löpande, tänkande och skrivande adjunkten Erik Bengtson från Sundstagymnasiet också.

Han, som jag beundrar så när jag intervjuar honom för NWT några år senare, när han springer Erik Bengtson Race. Varje klass på Sundsta springer stafett runt Sundstatjärn, själv springer han hela tiden. Jämnt som en klocka, varv efter varv efter varv…

Han, som hela tiden sitter på mina axlar när jag själv börjar skriva krönikor i Springtime, Skogssport och Värmlands Folkblad.

Han, som när vi möter honom på gymnasieklassernas jubileumsträff härom året minns varenda en av oss till namnet. ”Sven-Ove, du hade fyra i historia och femma i svenska. Inger, du hade femma i historia. Er dotter heter Klara, hon är egentligen humanist och inte naturvetare som hon själv tror”.

För mig finns det ingen bättre löparguru än Erik Bengtson. Ingen har inspirerat mig mer, ingen har berättat så mycket om kolhydratladdning, träningsmetoder, stämningen innan start, rusningen när startskottet går, gamla svenska löparoriginal – eller om envishet, eftertänksamhet och långlöparensamhet som han.

Ingenting är omöjligt. Ingenting.
Erik skulle bara inte ställa sig i tv och gapa om saken.