Jag skulle aldrig ha startat den här bloggen. Det kommer mäjl hela ti’a. Ständigt denne efterhängsheta… Klick på skärmdumpen så förstår du hur jag har’t. Hele dagera.
”Hur gör du i dag”? Jo tack, som jag brukar. Frukost på môran å kvällsmat ôm aftan.
En dag när jag är ledsen på tredje dagen. Sådana dagar är ovanliga för den här optimisten men de finns, skälen är privata men ledsenheten universell. En sådan dag tänker jag att vad tjänar det till? Detta härjande med blogg och facebook och numera även instagram, som om jag vore en 16-åring med skrivklåda.
De som läser detta kan läsa annat, det finns så många duktiga skribenter med mer besvarad kärlek till skrivandet.
Boken som nytänder hoppet
Mitt i den dimman hittar jag en bok som den kära vännen har burit hem från brevlådan. Naturskyddsföreningens årsbok Jorden vi äter. Jag läser Mikael Karlssons kloka förord, det handlar om vilket jordbruk vi vill ha och hur vi vill fördela jordens (klotets och matjordens) resurser. En miljard svälter, 1,5 miljarder är överviktiga och varje år går 1,3 miljarder ton mat bort som svinn.
Då vaknar miljökämpen inom mig till liv. Riktigt vaken blir jag, när jag läser presentationen av bokens författare. De som har farit runt i Sverige och utlandet för att lära oss mer om hur jordbruket är och kan vara.
Gunnar Rundgren är lantbrukaren som startade KRAV, pionjären för ekologisk odling som startade Torfolks gård 1977, den förtroendevalde som blev KRAV:s första ordförande 1985 och som under åren 2000-2005 var ordförande i den internationella samarbetsorganisationen för ekologiskt lantbruk, Ifoam. Sedan 1996 har han mest jobbat med global utveckling av ekologiskt jordbruk åt SIDA, Världsbanken, FAO och andra FN-organ. 2010 kom hans bok Trädgården jorden – från fångstsamhälle till global kapitalism och därefter.
Ann-Helen Meyer von Bremen är uppväxt på en liten gård i Värmland och har skrivit om lantbruk och livsmedel i 25 år, ofta med en koppling till miljöfrågor. 2006 fick hon Änglamarkspriset för bästa miljöjournalistik och 2008 M. Sandahl Foundations stipendium för gastronomisk ekologi. Hennes hemliga dröm är att ha kor.
Det finns så många som kämpar, så varför skulle jag ge upp? Varför skulle det inte få finnas fumliga 62-åringar med skrivklåda? Inte drömmer jag om att ha kor, men jag drömmer om att andra har kor, många andra. Trevliga djur som trivs med att bli mjölkade. Hur var det en vän till en vän skrev på facebook häromdagen? ”Det är ju så att när vi går i affären, röstar vi om vilka bönder som ska vara kvar. Svenska eller utländska.”
Klokt skrivet, om man nu tycker att vi ska ha ett svenskt jordbruk i framtiden med och att det inte är maten som ska göra en resa och få något att berätta. Vi får knappra på ett tag till, lilldatorn och jag, om det lilla och stora livet och vår gemensamma jord.
Tack snälla du
Tack du som läser, jag är glad att du finns. Ledsen är jag inte länge, det finns ljusningar. Nu ska jag läsa färdigt boken, den har redan gjort mitt sinne vänare.
Allt jag skriver handlar ytterst om att stärka mig själv och dig som läser i att försöka rädda det här klotet för våra barns och barnbarns skull. Tack för att du står ut med 62-åringens deltidsångest, tappra skrivarförsök och framtidshopp.
Det är alltid för tidigt att ge upp.
Julen är god.
Påsken är glad.
Midsommaren är trevlig.
Vardagen är hård.
Foto: Per Hardestam
1978 flyttade vi till Sunne. Jag hade fått ett halvtidsjobb, vilket passade den här drömmande skribenten bra och dessutom hade vi sett på kartan i telefonkatalogen att där fanns ett badhus. Det stod ju så på kartan, bredvid järnvägsparken: Badhusgatan.
I förväg hade jag bestämt mig för en sak. Ska vi flytta till Fryksdalen så måste jag fräscha upp min Selma. Så där satt jag, kväll efter kväll, i förväg, och läste Selma Lagerlöfs skrifter i urval, 14 band, och några titlar till. Kejsarn av Portugallien var bäst. Gösta Berling var inte dum den heller. Nils Holgersson kändes som en liten hälsning, med tanke på att Alfred Dahlin, som kom med idén till en ny läsebok för folkskolan, var från Huskvarna. Vi bodde där innan flytten till Sunne. Spännande att det var lärarnas organisation som kom med idén till en läsebok och att boken blev en succéroman, översatt över halva världen.
Så kan det gå när man bestämmer sig för att skriva en ny sorts skolbok som ska ge barnen kunskap utan att de märker det.
Ingen mesig sagotant
Det första som hände var att jag blev hemligt förälskad. Nog hade jag läst Selma Lagerlöf förut, men under högstadieåren och efterföljande rebellår var det inte sagotanter från Östra Ämtervik vi prioriterade. Nu upptäckte jag att hon sannerligen inte var någon beskedlig sagotant, mesig och omedveten om tidens strömningar. Det sa klick, kort sagt. Kär.
Det andra som hände, fast det tog lite längre tid, var att jag upptäckte att turismnäringen i Sunne också borde gå hem och läsa sin Selma. Broschyrer och berättelser vimlade av fel kring hennes författarskap och när det nya fina hotellet med hennes namn byggdes, lät ägarna varenda restauranggäst trampa på Akkas gäss. Hu vilken matta…
Handlar egentligen om Husby och fotbollshuliganer
Nå, turistvärvarna i trakten har blivit bättre. Jag misstänker att en av orsakerna stavas Västanå Teater och Leif Stinnerbom. På torsdagskvällen hade de genrep i Berättarladan på sin kraftfulla berättelse om Nils Holgersson.
Jag ska inte bli långrandig om den. Det första jag vill ha sagt är: gå och se den. Det andra jag vill ha sagt är: gå och se den. Det tredje jag vill ha sagt är: gå för Guds skull och se den.
Kom sedan inte och säg att Selma Lagerlöf var en sagotant som bara satt i Östra Ämtervik och skrev av gamla farmors och gamla fasters gamla berättelser om gamla tiders gamla hel- och halvoriginal. Nils Holgersson-föreställningen handlar om Husby, den handlar om fotbollshuliganer, den handlar om miljömedvetande och om att växa upp till människa. Trots att Leif Stinnerbom inte skriver detta på näsan på oss en enda sekund.
Sa jag att du borde gå och se den?
Mina berättelser från Västanå Teaters publikskola:
1. Sveriges första värstingresa
2. Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
3. Berättelsen om en lada som spelar teater
Språket äger vi tillsammans. Dessutom har var och en sitt eget. På mitt modersmål är det alltså korrekt att säga ”vart bor du” och ”ja ska jämt tvätte mig först”. Jag får säga så, utan att det handlar om riktning i det ena fallet och utan att jag alltid försöker bli den förste som blir ren. Det försöker jag sällan, de gånger huset är fullt.
Mitt modersmål är sydvärmländska, eller centrala mål som språkvetaren Knut Warmland kallar det på sin karta över Värmlands dialekter. Här heter det så: ”vart bor du?”. Ska jag prata eller skriva rikssvenska blir det en annan sak. Då styr vart riktning och ”vart bor du” blir fel.
Krångligare är det inte. Därför blir jag lite trött ibland på ordningsmän som försöker rätta oss, när vi talar vår mammas språk. Vår dialekt är inte fulare eller felaktigare än den som en gång utsågs till rikets norm.
Missförstådda ord
Nu finns det förstås gränser för hur språkliberal jag vill vara. Att jag stavade dinosaurie utan u i en herrans massa år var förargligt. Särskilt som även vårt hus under en period var invaderat av urtidsdjuren. Häromdagen hittade jag ett annat ord som jag både stavat och uttalat fel.
Det är senaste numret av Språktidningen som upplyser mig. Den brukar lära mig saker. En av artiklarna handlar om det som skribenten Per Ledin kallar nattuttryck. Ord och uttryck som vissa lyckats missförstå en aning. Handburgare, mumsbit, coollugn, idka älgskog, åkerbrasa, farligkorv, magdröm, korrigerad plåt, stationera exempel, collegeblock, copyrighter, skratta sig lycklig, dra alla över en kant, spela wordfood, stopp på belägg, skamdal, dramaskri och blindgalen. Där har du exempel som han nämner, utan att göra narr av de som missförstått, det är viktigt.
Det började med misshandel
En gång var hårdrageri en vedertagen term i vissa misshandelsmål. Det borde jag ha förstått. Någon drog någon i håret och ordet var fött. Men jag fattade fel. Ska vi hårdra det, så har jag nog skrivit fel minst hundra gånger i mitt liv:
”Hårddra”.
Ja ska försöke å bättre mig på den punkten. Jämt nu.
Ibland beundrar jag deras uthållighet. Dessa medmänniskor som skickar nyhetsbrev hela tiden, om allt jag måste tänka på, behöver veta och köpa:
Så drar du nytta av fyra sociala tjänster.
Familjesemestra i Danmark i sommar.
Sven-Ove, så kan du bli uppgraderad till SILVER och få 3000 bonuspoäng.
Så når du ut på Twitter – 11 smarta tips.
Perfektionist? 4 effektiva tips! Samt skynda-fynda kurser före midsommar!
Vinn startplats till AXA Fjällmaraton!
Chill Out Sparkling – Sveriges mest prisvärda mousserande vin.
Aktiv semester med medlemsrabatt!
Adressregister för alla ändamål.
Vilken packtejp passar dig bäst?
Ny Kalle Anka-app för de yngsta.
Alla dessa frågor det väcker. Jaså uppgradera till silver, är jag bara brons nu? Finns det ingen Kalle-app för oss mogna? Visst behöver vi ett rejält adressregister, kära fru, det finns så många ändamål. Vi kunde skicka brev till alla sverigedemokrater i riksdagen och berätta om inlandsisen. Sedan kunde vi sända ett e-brev till alla amerikanska underrättelseagenter och erkänna att vi har deras mejl i en server på Värmlandsnäs men att samtliga verkar enahanda.
En fråga biter sig fast, hårdare än de andra: Vilken packtejpstyp är jag egentligen? Det har jag funderat på i veckor.
Hur är det ordspråket säger? ”Man ska inte åka skidor när man sitter i glashus”? Är det inte så det heter?
I Värmlands Folkblad skriver en glad och trevlig skribent en krönika och tycker att Tidningstjänst är på väg att göra en ”Värmlandstrafik”. I hans version betyder det att hoppa över stopp på mindre orter.
Nu är jag ju inte rätte mannen att… men om jag vore det skulle jag skriva till den skrivglade skidåkaren och fråga hur det står till i hans eget glashus.
När jag var anställd på Värmlands Folkblad hade tidningen lokalredaktörer även i Årjäng, Säffle, Grums, Kil, Sunne, Munkfors, Storfors och Filipstad. Finns de kvar? Stannade hans eget företag på de mindre orterna? Tänk om det är tvärt om, att omvärlden håller på och gör en ”Värmlands Folkblad”?
Hoppas min vän får de större orternas folkblad ett tag till.
Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.
Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots 
att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.
Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.
Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.
Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.
Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?
Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.
Får mejl från alltid lika spelglada Spotify. Hey Sven-Ove, we found 4 artists on Spotify that you may like. Hej Sven-Ove, vi fann 4 artister på Spotify som du kanske gillar.
Vilka då? undrar du nu, nyfiket. Svar: Povel Ramel, Tommy Körberg, Pugh Rogefelt och Lasse Dahlqvist.
Har Spotify dålig koll på musiklyssnandet i fastigheten Tvillingarna 9, Grossbolstorp, Universum? Har jag hamnat i ett läge när det är hög tid att bredda mitt lyssnande? Välj själv. Jag vet vad jag tror.
Spotify har fått för sig att jag börjar bli gammal. Som om jag vore född 1950 eller nåt.
”Ska du flytta hela smedjan får du använda båda händerna”, sa de till honom. Men han vägrade. En hand, annars får det vara. Åhej.
Har börjat göra små miniberättelser till bilder på Instagram. Det här är en av dem. Klicka på Instagramloggan nere till höger om du vill se fler.