En gång i livet blir jag citerad i Frödingsällskapets årsbok. Det var i dag, boken kom med posten. En populär före detta kulturredaktör citerar vad jag skrev när Mando Diao sålde Fröding till Volvoreklamen:
Jaha. Det var det. Det var ju snopet.
Funderar på att gå till bokhyllan och leta fram Berit Ås.
Farmor och farfar är västmanlänningar som flyttat till Värmland. Varje jul kommer det tanter och farbröder och hälsar på, som inte talar riktigt som vi. Trevligt folk som spelar kort och berättar om fjärran trakter långt bortom både Almarskogen och Kilsbergen.
Innan jag är född tar farmor emot krigsbarn. En är från Finland, när han får flytta hem igen har han glömt sin finska. Hans mamma gråter. Ilari hälsar på oss många gånger efteråt. Jag har fortfarande kvar ett par fina prydnadsknivar med vackert snidad slida som pappa fått.
Från mormors sida uppe i Tyngsjö rinner det finskt blod även i mina ådror. Därifrån har jag en träslev kvar som de brukade äta med vid sitt bord med utsikt över Bredsjön och Dalarnas och Värmlands blå finnskogar. En släkting hade särskilt svårt att börja äta med skedar i metall när de kom, berättas det. Hon brände sig.
Ibland tog de näverkonten på ryggen och gick till Hagfors för att handla. Drygt tre mil över myrarna. Grusvägen är inte mycket bättre nu, men historierna minns den.
Jag hade inte heller kunnat prata någon finska, om jag träffat mina släktingar uppe i finnboställena för några hundra år sedan. Länge levde 1600-talssavolaxiskan kvar i deras lilla finska ö mitt i Sverige. I Nyskoga talte de den ännu på 1940-talet. Ett svedjebruksfolk som började sin vandring åt alla håll från Karelen för kanske 600 år sedan. Vissa kom så långt som till vår koloni i Delaware. En gång hörde jag en talare berätta om skogsfinska spår ända borta i Klippiga bergen. Det sägs att skogsfinnarna hade särskilt lätt att umgås med indianerna i Nordamerika. De såg på naturen på samma sätt. Den var besjälad.
– Förlåt mig björn att jag måste döda dig, men jag behöver mat till mina barn. Förlåt mig träd att jag måste hugga ner dig. Vi fryser.
Och ändå kan vi prata med varandra. Det finns ett sätt.
Jag ställer upp alla mina släktingar, generation efter generation, på ett långt led från Karelen, via Savolax, Ålands hav (vi får passa på när isen bär), Stockholm, Mellansverige, Dalarna, Värmland, ända ner till vår villatomt i Forshaga.
Vi står på ett långt led, människa bakom människa. Vi är olika klädda och olika hungriga, men nu hör jag hur folk börjar skratta i den långa kön.
”Du vet, när di skull’ dra gräns mellan Sverg’ å Norg’. Bortåt Röjden till. Vi gick vi in i Norg’ å hämta jord å stoppa’ i näverskorna. Sen sa vi till gränsritarna att vi står på norsk jord. Långt inne i Sverige. Dä’ därför gränsen svänger”.
Fåordiga är de inte.
Det finns ett sätt att prata med varandra, fast ledet är 600 år långt. Nu skickar jag mina ord till den som står närmast mig. Hon skickar dem vidare till nästa släkting, som skickar dem till nästa, långt över Ålands hav och in mellan finska granar och tallar. Hela tiden förstår de varandra. Efter ett tag kommer svaret tillbaka från min anfader i Karelen.
– Jo. Nog är skogen fattigmans tröja.
Fotnot: Var hittade jag idén till det där ledet? Vet inte riktigt, det är nog inte jag som kom på den. Vet bara att jag älskar tanken. Det är så listigt, detta att då kan vi faktiskt prata med varandra över århundradena.
Varje svensk skog har humor, det vet alla som sprungit orientering. En kamrat löpte en halv kilometer längs en stig och glodde mot himlen, ivrigt spanande efter en elledning som skulle komma. När den dök upp skulle han rusa ut i skogen österut. Tummen på kartan markerade var.
Det kom ingen ledning, det var en skånsk stengärdsgård. Min kamrat hade glömt att lära sig just det karttecknet. Fort fort sprang han med näsan mot skyn medan Skånes stengärdsgårdar som vanligt vägrade att sväva.
Var det vid samma femdagars som arrangörerna gjorde sin hemska upptäckt när alla tiotusentals kartor var tryckta? Kraftbolaget hade tagit bort en elstolpe som stod där när de rekade och godkände kartan. Det fanns bara en sak att göra. Sätta dit en stolpe igen. Om inte kartan och verkligheten stämmer överens då gäller kartan, men de ville att hon skulle stämma.
Storebrorklubben nere i residensstaden brukar sätta sina kontroller lågt, gärna i sänkor. Det drabbar särskilt vår klubb, där många är kortväxta. Vi når inte upp så vi kan se ner.
När vi själva anordnade O-ringen var vi många som hjälpte till. En riktig general var chef över centralorten på regementet nere i Karlstad. Kasernhöjden. Där fanns det allt från sportbutik till langoskiosk, souvenirbutik, restaurang, kartutlämning, resultattavlor, värdinnor och turistbyrå – och han bestämde. Halva axeln full med stjärnor, hela handen pekade. Ställ kiosken där. Fatta, lyft.
Själv hade jag ansvar för tio kontroller här på skogen. De skulle kollas mot kartan, rensas från sly och hinder, kollas igen, provspringas, kollas ännu en gång, sättas upp på tävlingsdagen och sedan vaktas så ingen råkade riva ner dem i hastigheten.
Stackars general, sade jag till alla som ville höra. Han är bara chef över en höjd han. Själv har jag fem stycken.
Fem punkthöjder.
De som vet hur en punkthöjd ser ut såg en viss galghumor i detta. En brun plupp på kartan, minst en meter hög i skogen. En av kontrollställningarna såg ut som en kiosk.
Förvånade kollegor i rullstol
Skogen har humor. Det har vissa handikapporienterare med. Det året femdagars gick i Västmanland vann jag etappen i Riddarhyttan, klassen H40 N. 40-åriga nybörjare, redan det är humor. Hur många kan det finnas? Etappen gick på sviktande furumo, jag sprang som en tosing, de orange skärmarna syntes på trehundra meters håll mellan tallstammarna och den finske skidåkaren som var bäst i klassen gjorde bort sig på väg till första.
Dagen innan var jag en timme efter täten, mest på grund av en bökig kontrollpunkt på ett igenväxt hygge. Förvånade orienteringskamrater i rullstol på en bred stig i kanten av hygget såg mig komma dundrande, gång efter gång, från olika håll. Varje gång frågade jag var vi var, för sådant har handikapporienterare koll på. Klockan gick och var femte minut kom jag dundrande. Till sist var det en av dem som inte orkade tiga.
– Är det så där det är att orientera med ben.
Jag rusade ut på hygget igen.
När jag kom travande på upploppet en timme försenad stod min värste konkurrent från grannklubben och smålog. Ganska högljutt smålog han, lika road som kamraterna i rullstol, fast det visste han inte.
Nästa dag vann jag.
Den svenska tallmon har humor.
I södra Europa finns ett myrsamhälle som når från Italien via Frankrike och Spanien ända bort till Portugal. Ta en myra från vilket bo som helst, de är vänner och börjar genast arbeta tillsammans. Deras samhälle är 600 mil långt. Ta en myra från den katalanska superkolonin, någon dagsmarsch inåt Spanien, och frakta till dem. Då slåss de till och med i forskarnas laboratorium.
Respekt.
Myror har sina egna trafikregler. Hastigheten på en myrstig ska alltid vara jämn. Kommer det en ensam myra och släpar på för stor börda hoppar andra in och hjälper till, så hon inte ska sinka takten. Kommunicerar gör de med kemikalier.
Vissa myror har två magar, en social och en egen. En art gör en stack av sig själv varje kväll, när myrorna ska övernatta, och låter drottningen vila i mitten, skyddad. Bestämmer gör hon inte, hon har bara sin roll i klassamhället.
Ibland kan du hitta myror i Östersjöns bärnsten, myror har funnits i 150 miljoner år. Vår egen skogsmyra gör stackar som kan bli två meter höga och innehålla tusen drottningar och en miljon arbetare. Det är mer stack under marken än över. Värmen reglerar de genom att lägga den mot söder, men också genom att öppna eller stänga stackens ingångar. Ett myrsamhälle kan äta 100 000 insekter på en dag.
Det finns folk som tror att vi bor i Forshaga människotätort. Kära medborgare, det är inte hela sanningen.
Vem bor hos vem?
… i de värmländska skogarna där du får lära dig att umgås i grupp. Dina år här kommer att sätta spår för livet.
(Foto: Polisen)
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…
– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.
– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?
– Ja.
– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att 
miljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.
– Kärlek?
– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…
– Lugn, jag fattar…
– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…
– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?
– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.
– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?
– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.
– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?
– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.
Alltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?
Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?
I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.
Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.
Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.
Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.
Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa
Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall
Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.
Trivs.
ÖVNING:
Skriv en text till bilden. Associera fritt. (Klicka på bilden om du vill se den bättre).
Diskutera din färdiga övningstext. Vad är dess styrka, vad vill du förbättra? Skrev du en början som fångar läsaren? Hur lade du upp kompositionen? Replikerna, för de handlingen framåt och karaktäriserar den som talar? Hittade du några betydelsebärande detaljer?
Höst i sinnet, dis i luften. På Granngården i Alster väntar de vinter, du får 25 oranga snökäppar för 660 kronor. Tjugofem stycken? Hallå, det är ju ojämnt antal. Nu blev det lite dumt för oss deltidspedanter. Busshållplatser och snökäppar måste alltid levereras i jämna antal, annars kör vi i diket.
660 kronor är exakt vad klädföretaget Gina Tricot beslutat höja minimilönen till för sina sömmerskor i Bangladesh.
25 snökäppar i månaden.
Jag köper 20 kilo svarta solrosfrön i stället. 179 kronor, ”Limited edition” står det. Måtte vi bara få Grossbolstorps pilfinkar att äta dessa svarta frön. Stolt bär jag säcken på axeln med knäande hemmansägarsteg över parkeringen. Här setter dä inte fast.
660 kronor i månaden? Trodde du att kolonialismen var historia?
Det finns inga billiga kläder, det är alltid någon som måste betala.
Katten lånar oss
På en stubbåker vid Lillerud går femton tofsvipor och äter upp sig. Är ni kvar så sent, go’vänner? Vid Höglunda gård utanför Edsvalla har fem stora flockar kanadagäss mellanlandat. Arten är inplanterad, fågelvännen Bengt Berg tog hit två exemplar från en djurpark i Holland 1927 för att de var så fina. Fyra sångsvanar mitt i största flocken sträcker på sina raka halsar. De är finare.
När jag kommer hem ligger Fia, vår lånekatt, i fönstret bakom datorn. Hur vet alla katter att det stället är bäst? Hon lånar oss som sällskap, när den ordinarie människa hon skaffat sig är bortrest. Det är vi som är lånemänniskor.
Nu läser jag att tofsvipan flyttar i juni till oktober.
Det är vad jag kallar värmländsk tidtabell.
– När drar ni?
– Te vecka. Nån gång från juni till oktober. Dä årner sä.
Jag borde skriva om orättvisorna i Sverige. Jag borde använda en del av uppgifterna från undersökningen som det berättas om i nya filmen.
Att den rikaste femtedelen av svenskarna äger nästan allt, eller 87 procent av den totala förmögenheten.
Att inkomstklyftan bara växer. Sedan 2006 har den tiondel av svenskarna som har lägst inkomst tvingats minska sin årsinkomst med 3 500 kr. Minska! Under samma tid har den tiondel som tjänar mest fått lov att öka sin årsinkomst med 56 200 kronor.
Detta borde jag skriva om. En människa som är klyftig är smart, ett land med djupa klyftor är djupt korkat. Varför skriver jag inte om det varenda dag?
46 gånger mer än en arbetare
När Landsorganisationen i Sverige, LO, undersökte saken för ett tag sedan kom de fram till att framtiden verkar ljus för svenska miljonärer. Fast riktigt så sa de förstås inte. I rapporten Makteliten – klyftorna består undersökte de omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare. Inte kapitalägarna.
År 2011 tjänade den makteliten i landet i genomsnitt 5,4 miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 316 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare.
Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.
År 2011 fick de 50 undersökta toppdirektörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.
Korkad klyfta
Läs siffrorna igen. Känner du några industriarbetare som jobbar hårt? Det gör jag. Känner du några chefer som också jobbar hårt? Det gör jag. Känner du någon enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? 46 gånger. Det gör inte jag. Hur jag än går igenom bekantskapskretsen och hur jag än grubblar, funderar, fantiserar och filosoferar – så kan jag inte komma på en enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än någon annan.
Det är inte en nödvändig skillnad.
Det är en orättvisa.
Det är en omänsklig och korkad orättvisa.
Den spräcker ett samhälle.
Visa filmen på varenda möte
Titta på den här filmen nu. Klicka och titta. Den är ny, tar 5 minuter och 16 sekunder och visar färska siffror över klyftorna i Sverige.
Den filmen borde svensk arbetarrörelse visa på varenda sammanträde fram till valet. Så snart en facklig organisation har möte, så snart en partigrupp i något fullmäktige träffas, så fort det är distriktskongress eller bara ett enkelt litet arbetsutskott. Visa filmen. Titta ordentligt på den. Prata om den. En enda fråga behöver ni ställa er:
– Är detta rätt?