Etikett: Lärdomar

Allt det spännande finns hos kvinnorna

Det är kvinnorna som bär vår framtid. För mig känns det ofta så. Nej, inte alla kvinnor och inte bara de men väldigt ofta. Vilket kön är mest emot kärnkraft och europeisk överstat och överslant, vilket är mest emot styckningen av välfärden – om inte kvinnorna i Sverige? Det är ju de som håller uppe de rester av folkhemmet vi fortfarande har kvar.

På slitna armar, ryggar och knän bär de den offentliga sektorn, den nödvändiga offentliga sektorn. Du tror väl inte att det är en tillfällighet att det så ofta är de duktiga och plikttrogna flickorna som blir utbrända?

Knappast.

Tre nya favoriter
De spännande bloggarna kommer också därifrån. När jag berättade om några favoritlöpbloggar för ett tag sedan, var alla skrivna av kvinnor. Ska jag nämna två av mina absoluta bloggfavoriter i andra kategorier så blir det Bodil Malmsten (som jag först trodde hade slutat) och Adina Magnusson i Kristinehamn (som slutade ungefär när jag hittade hennes skrivande).

Här är i stället tre andra rätt nya bekantskaper för mig i bloggosfären. Alla är kloka och vassa, alla är roliga (på det ena eller andra sättet) och alla är kvinnor. Det är ingen tillfällighet. Dessutom bekräftar minst två av dem en annan sak som livet lärt mig. Den som är fotograf eller konstnär har goda förutsättningar att bli en bra skribent.

Hon har lärt sig att se

Hem Vem?

 

 

Här är de tre. Läs & bli berörd.
Linaslyna 
J. Segerberg
Kling Kong

 

Besökssiffrornas fånge

Den som bloggar får passa sig för att bli besökssiffrornas fånge. Det är annars inte så svårt att se vad som lockar flest. Svaret är: bra texter. Bra personliga inlägg.

Trösterikt samtidigt som det ställer krav.

Har du sedan inflytelserika vänner som nappar, stiger siffrorna. Främsta källan är fortfarande facebook men många kommer in från annat håll. Gillningarna är alltid långt färre än besöken, det kan man också filosofera över.

Farligast är att glömma eftertanke och resonemang. Rappa elakheter som skvätter besinningslöst åt alla håll vore inte svåra att plita ner, men den här skrivaren är nu inte riktigt så lagd.

Arg ibland, gärna, vreden behövs den med.
Men inte elak för den billiga poängens skull.

Det här inlägget länkar jag inte på facebook. Vill du så hittar du det ändå. Vad jag vill, i grunden, hittar du här.

 

Lundsbergarna, kenyanen och verkligheten

Sagt om Lundsberg:

– Ett pojkstreck.
(Lundsbergs styrelsemedlem Ulf Rehnmark om brännmärkning av yngre kamrat med hjälp av strykjärn).

– Den största kränkningen som en myndighet har gjort fram tills i dag.
(Galenskaparen och Lundsbergsföräldern Jan Rippe om stängningen av skolan).

– En sund själ i en sund kropp.
(Skolans motto).

Orden får mig att tänka på när jag stod nyduschad och naken framför spegeln efter en träningsrunda och sa till den kära vännen att vi grossbolstorpare, vi är Värmlands
kenyaner vi. Jag såg ju det framför mig: en lagom brun karl, lång och smal men med starka ben och lungor som klarar vilken mil som helst på en bra bit under 30 minuter. När som helst, gärna i uppförsbacke.

Den kära vännen såg en annan syn:
– Min lelle mandelkubb… sa hon.

Inbilska män mår bäst av att skaffa sig kontakt med verkligheten. Omgivningens bild och självbilden bör helst sammanfalla om karln inte ska verka löjlig.

Jag är kort, blek, rund och långsam.

 

Tortyr är tortyr och inget pojkstreck. Stockholms blodbad var liiiiiiite värre än att stänga en skola där själen inte är sund.

Löparlärdom nr 90-116

Fjärde delen av mina löparlärdomar. ”Många kan springa en mara men eliten har inget tålamod” – med flera eftertankar. Använd det du själv vill.

Löparlärdom nr 90: den som inte är snabb blir inte snabbare med en gps-klocka, men beskedet om långsamheten kommer snabbare. (Löparfilosofins andra grundsats).

Löparlärdom nr 91: mätningar av tid och sträckor som bygger på din genomsnittliga steglängd blir aldrig exakta. Du springer aldrig genomsnittligt.

Löparlärdom nr 92: springer du genomsnittligt gör du fel.

Löparlärdom nr 93: fast i orienteringsskogen kan det fungera hjälpligt som avståndsbedömning.

Löparlärdom nr 94: det finns ingen ljuvligare doft än den du känner när du springer över ängen en kväll i juli.

Löparlärdom nr 95: det skulle möjligen vara doften av snö i luften en lördagsmorgon i december på språng över samma äng.

Löparlärdom nr 96: eller vårdoften längs en byväg i mars där det mesta av snön och isen smält och skorna gör mjuka spår i gruset.

Löparlärdom nr 97: eller doften av stadsdamm när du springer ut från hotellreceptionen efter en konferens där du fått lära dig att kärnverksamhet kärnverksamhet kärnverksamhet processkartläggning utvärdering kärnverksamhet organisationsförändring kärnverksamhet kärnverksamhet sätta upp mål.

Löparlärdom nr 98: eller när du springer på en sviktande barrstig i juni med solen rakt i ansiktet och hör trädpiplärkan landa i en grantopp en bit bort. Sångflykt, tänker du och känner hur du flyger.

Löparlärdom nr 99: eller när du nyss har stannat till vid ditt bästa kantarellställe och joggar vidare med en handfull svamp i magfickan på R90-overallen.

Löparlärdom nr 100: eller lukten av svett från den bredryggade löparen från Blekinge som du har lyckats lägga dig i lä bakom, uppför Västerbron eller Älvsborgsbron.

Löparlärdom nr 101: eller doften av fin sand som blåser upp i näsan på dig, när du springer barfota på Mangenbadens tre kilometer långa playa eller fram och tillbaka vid Pocillosstranden på Lanzarote.

Löparlärdom nr 102: eller hav, hav, blandningen av salt hav och rutten tång.

Löparlärdom nr 103: eller doften av nya ännu ej använda löparskor på nattduksbordet, första natten de har flyttat hem till dig.

Löparlärdom nr 104: eller dunsterna av löparförväntan i klungan på startlinjen, 45 sekunder före start. Välj själv vilken doft du föredrar. Jag vet vad jag väljer.

Löparlärdom nr 105: hängivna löpare har ofta bra belöningscentrum. Vi tränar det hela tiden.

Löparlärdom nr 106: har du levt skörliv och trillat dit på feströkande, lite för mycket pilsnerpimplande, sötsakssmaskande eller kaffebrödstuggande? Spring tre gånger i veckan. På tre veckor har du bytt belöning.

Löparlärdom nr 107: vaknar du på lördagsmorgonen och känner att det vattnas i munnen när du tänker på passet du ska springa i dag i milbanan? Bli inte rädd. Det ska vattnas.

Löparlärdom nr 108: vattnas det inte? Träna, din late jäkel. Tror du det här är ett vilohem?

Löparlärdom nr 109: ska du springa Lidingöloppet bör du träna backlöpning. Även utför.

Löparlärdom nr 110: tror du att Lidingöloppet består av Abborrbacken och 29 kilometer slätlöpning? Då tror du fel. Det består av Abborrbacken och hennes 25 snart lika vuxna lillasystrar.

Löparlärdom nr 111: många kan springa en mara men eliten har inget tålamod.

Löparlärdom nr 112: ibland är det skittråkigt att springa (erkänn aldrig det).

Och så, nästan sist, det som allting började med. Statusen jag lade ut på facebook den 23 juni 2013 utan att ana att detta skulle bli en följetong:

”Löparlärdom nr 113: ät inte matjesill rätt nära innan söndagspasset.”
Det rådet gäller vid alla pass, läs nr 64. Problemet är att den övermodiga facebookstatusen tvingade mig att skriva 112+3 teser till. Att jag aldrig lär mig…

Löparlärdom nr 114: ibland är manlig eller kvinnlig fåfänga till viss nytta. Det är när du blir omsprungen av det andra könet under ett lopp och hänger på. Barnsligt, vanligt.

Löparlärdom nr 115: svårt att somna natten innan maran? Drick inte den där ölen. Under ett marathonlopp står även levern på lönelistan.

Löparlärdom nr 116: har du varit skadad i åtta år och äntligen börjar komma tillbaka, men halvannan minut långsammare per kilometer? Försök vara modig, spring ett motionslopp i alla fall. Ett riktigt löparbröst behöver en nummerlapp då och då. Anmäl dig bara, någon gång måste du komma ut ur löpargarderoben. De kanske inte kollar dig i resultatlistan. (Jojo, tro det du om du vill…).

Kom igen nu.
Öka.

Det får räcka här. Då har jag ändå inte skrivit ett ord om varför du inte ska ha musiklurar i öronen när du springer (taltrasten, koltrasten, trädpiplärkan, sånglärkan, morkullan, farliga bilarna), inte ett ord om lösspringande hundar i elljusspår och efter trottoarer vilka gillar att springa i kapp och nafsa (kära hundägare, det är ni som är tanklösa, inte era hundar), inte ett ord om hur löparskor ibland kan börja lukta kattpink efter att ha blivit blöta (det har hänt mig flera vintrar, så illa att jag inte kunnat ha dem inomhus, jag misstänker limmet), inte ett ord om hur viktigt det är att ha heltäckande klädsel på benen när du springer i fästingmarker, inte ett ord om hur viktigt det är att ändå inspektera hela kroppen efter en runda i fästingland (helst bör någon annan göra besiktningen, vissa brukar blunda och göra det med läpparna: ”Är det nån fästing där?”, ”Nej.”. ”Är det nån fästing där?”. ”Nej. Är det där en fästing?”. ”N… eij. Jag trooo…r inte det. Men …känn efter en gång till.”), inte ett ord om utsikten från Montana Blanca på Fuerteventura eller bävrarna i Klarälven bredvid gång- och cykelvägen strax innan Dyvelsten, inte ett ord om alla de dofter jag inte har nämnt, (linnean till exempel), inte ett ord om hur aspen i backen vid Backsippan susar i mitten av juli, inte ett ord om lyckan när benmusklerna en dag är med på leken och älskar att ta i uppför närmsta mördarbacke, inte ett ord av tacksamhet till alla som inspirerat till de här tankarna (Erik Bengtson, alltid Erik Bengtson, Rune Larsson, Christer Fabricius (& alla andra löparkamrater), Nils Lodin förstås liksom alla ni som var med och grundade och drev SK Örnen), inte ett ord om James Fixx klassiker Löpning, från joggning till maraton, inte ett ord om hur banden som spelar längs banan vid lopp som Göteborgs-Varvet och Berlin Marathon är bra för både löplust och stegrytm (i Berlin stod till och med en lila kyrkokör och sjöng för oss), inte ett ord om hur uppfriskande saltgurkan är som de bjuder på vid Lidingöloppet, inte ett ord om vikten av att spara varje nummerlapp och skriva datum och tid bakpå den, inte ett ord om succén Löp & Lek för barnen i Forshaga, inte ett ord om fjärilars fladder i solbelysta gläntor, inte ett ord om förvåningen när du blir omsprungen av en hare på en smal stig, inte ett ord om den lätta chocken när du möter en muttrande grävling just när du satsar extra nerför långa backen på milbanan, inte ett ord om hon som brukar stå utanför hyreshusen vid Geijersgatan och hälsa att ”dä går tongt ida ser ja”, inte ett ord om lyckan med en mindre snöstorm i ansiktet som får dig att känna dig som första människan på Nordpolen, inte ett ord om att det bor en fakir i varje motionslöpare, inte ett ord om uttrycket jag hittade på sidan 10 i Jo Nesbös senaste kriminalroman om oslopolisen Harry Hole: ”Endorfinfest” (jag föreslår att du ställer till med det tre gånger i veckan från och med nu, du som läser detta: endorfinfest), inte ett ord om hur viktigt det är att samla på kepor och välja rätt till just den kvällens runda (fast det brukar oftast bli den som gör reklam för det kanadensiska skogsbrandplanet, Skopan).

Asch dä kvetter. Nu har jag visst nämnt dem i alla fall.

Kom igen nu.
Öka.

 

Länkar
Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 26-49
Löparlärdom nr 50-89
Serien Mina löparguruer
Svampjogg

 

 

 

 

”Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många”

Bekräftelsebehovet måste vara stort hos många skrev någon på facebook, kritisk mot vad han tyckte var ytliga inlägg. Sådant kan man förstås hålla med om ibland och ondgöra sig över om man har den läggningen. Vem har inte sett svamparna, katterna, hundarna, fötterna mot utländsk sandstrand, den nyserverade maten & ett glas rött?

Vem har inte själv lagt ut en del av den sorten?

Fast vad är det för ont i det? Jag har kloka vänner som skriver mängder med djupsinniga inlägg mellan ytligheterna. Långt klokare än det mesta jag själv har tänkt. Inlägg som jag får gå omkring och fundera över i dagar och ibland måste kommentera en gång till när jag tänkt ett tag. Det är lätt att vara för snabb, facebook inbjuder till korkad ironi, fråga mig, jag hamnar där stup i kvarten. Trots att jag är en halv generation äldre än den ironiska.

Två saker att försöka förstå
Jag tror att det är två saker vi måste försöka förstå. Det ena är att vi är hela människor och hela människor vill ibland prata strunt och ibland samtala om det djupaste allvar som finns, om kärlek, liv och död. Vi är inte samma människor måndag morgon och fredag kväll. Det andra är att varenda en av oss naturligtvis har ett bekräftelsebehov. Ett tydligt exempel på det är han som skrev att vissa måste ha ett väldigt sådant behov. Där bekräftade han elegant sitt eget påstående.

Är det inte det som gör oss till människor? Detta att vi är sociala varelser som hela tiden sänder och tar emot signaler:

– Jag ser dig.
– Du ser mig.
– Jag vill att vi ska se varandra.

Mannen med behovspyramiden
När vi är mätta, får sova, har tak över huvudet och känner oss trygga, då vill vi ha kärlek, gemenskap och uppskattning. Han hette Maslow som skrev om saken. Mänskligheten hade vetat det i hundratusentals år, men han gjorde en trappa av behoven.

Vi vill bli sedda heter det på ickeironisk svenska. Se mig, säger mannen som klagar på andras bekräftelsebehov. Sådant tycker jag är vackert.

Här är bild på ett mål mat som jag förmodligen har stoppat in i ansiktet när du läser detta. Samtidigt tänker jag diskutera kvantteorin med henne som jag älskar. Jag tror vi tar kvantteorin i dag eller möjligen livets mening.

Eller varför jag vaknar halv sex en del mornar, helt vanliga semesterdagar.

 

 

Berättelsen om rönnbären och svenska flaggan, del 3

Det var 1963, så mycket vet jag säkert, för det står så på bokmärket jag gjorde. Året då jag förra gången höll i nål och tråd någon längre stund. Nu ska det alltså ske igen. Jag har dyrt och heligt lovat två trivsamma damer på minnesgården Nytomta i Arvika att brodera en gardin enligt mönstret de sålde mig, innan de vänligt nog hissade flaggan.

Bedriften var inte att köpa mönstret. Den var att jag lovade brodera det. Sådana löften är till för att hållas, även av knövvligt folk. Stå och se glad ut framför en flaggstång är lätt, men nu är det upp till bevis.

Smyger upp påsen
Några dagar efter hemkomsten tar jag ett stadigt tag i den kära vännen med ena näven och ett något försiktigare tag i brodyrpåsen med den andra. Vi sätter oss vid vita bordet, jag tänder lampan, känner att jag är mätt och otörstig och har tillgodosett alla andra grundläggande kroppsliga och själsliga behov. Kroppen är nysprungen, bröstet fyllt av mod och broderifingrarna nytvättade. I bakgrunden spelar Jan Johansson en gammal uppjazzad svensk folkmelodi om sålda hemman.

Försiktigt försiktigt öppnar jag påsen.

Först får jag tag i själva mönstret. Det föreställer en gardin med rönnbär på, men det vet jag redan. Nio dockor garn, tre mörkbruna, tre mellanbruna, en orange, en mellanorange och en rödorange.

Beskrivningen berättar om både plattsöm och stjälkstygn. Nu börjar kroppen skaka igen. Vad var det jag läste på internet? Broderi är ett tidskrävande hantverk som kräver mycket erfarenhet.

Som att springa en mara
Var vill du börja? frågan den kära vännen medan jag lägger fram alla grejorna framför mig på bordet. Från början om det passar, svarar jag.

Ingen tar tid och tur är väl det. Jag använder aldrig gps-klockan när jag broderar rönnbär. Men en god stund senare är de första femton millimetrarna rönnstjälk färdig. Jag har sytt stjälkstygn, jädrar i det, jag har sytt stjälkstygn. Nyckelord: jämn linje, jämnstora stygn. Tjoho!

Kom inte och tala om förspilld kvinnokraft, då får du med mig att göra. Då syr jag in dig i rödorange plattsöm från Grossbolstorp. Raka stygn på snedden, tätt samman, tvärs över motivet.

Rönnbärsbroderi är precis som när man springer marathon förstår du, säger jag till den kära vännen. Du får aldrig tänka på målet, bara på nästa stygn – och så måste du vara ihärdig.

Stönig, tänker den kära vännen, men det säger hon inte.

 

 

Första femton millimetrarna i hamn. Det blev en rönnstjälk.

Foto & broderiundervisning: Inger Nilsson