Mat för sommarlovliga

Några matbilder blir det inte ofta från den här sociale medianen. Jag är för hungrigt lagd för det. Vem vill se bilder på tomma fat? Vem vill förresten se bilder på fulla fat, det kan man också fundera över, men nu ska vi vara snälla.

Här är hur som helst ett förslag till mat, en sommarkväll när grillen längtar efter små knyten. Det är Tina Nordström som hittat på receptet. Vi har testat några gånger, de olika smakerna flyttar fint ihop och har det gôrgôtt tillsammans.

Fördela på fyra ark aluminiumfolie, står det.

Currymarinad står det.

Serveras utomhus med färsk grilldoft och i sällskapet bör även finnas några envisa sommarmyggor och lagom många tindrande ögon. Tjoho.

Löparlärdom nr 26-49

Här är mina löparlärdomar, avsnitt två. Jag är fortfarande inte snabb och långtifrån expert, men så här tycker jag. Använd det som stämmer för dig.

 

Löparlärdom nr 26: vi springer inte för att ge år till våra liv, vi springer för att ge liv till våra år.

Löparlärdom nr 27: nu börjar du råka ut för mobbare som säger att de inte tänker börja jogga förrän de ser en löpare som ler. Fråga dem hur deras egna ansikten ser ut när de har intensiv sex. (Löpare orkar mer, men berätta inte det, folk blir så efterhängsna).

Löparlärdom nr 28: snart kan det börja bli dags att ta fram klockan. Skriv upp dina tider, men var beredd på vågdalar.

Löparlärdom nr 29: du kommer att märka att en del dagar när det känns fint går det sakta och andra dagar när allt känns tungt går det fortare än på länge. Kroppen är ingen maskin.

Löparlärdom nr 30: lyssna på kroppen. Den pratar med dig hela tiden. Träningsvärk? Det finns det bara två sätt att bli av med.

Löparlärdom nr 31: förr eller senare blir du skadad. Ta det lugnt då. Det är bara dumt folk som behandlar sådant med tabletter och fortsätter springa.

Löparlärdom nr 32: inflammation? Ta det lugnt sa jag. Lätt stretchning ökar blodgenomströmningen i muskeln och påskyndar läkningen. Men den ska vara lätt.

Löparlärdom nr 33: nu har du börjat läsa löpartidningar. Svenska Runners World är bra, men förläs dig inte på alla träningsscheman så här i början. Det ska vara roligt, det är viktigast.

Löparlärdom nr 34: läs krönikorna, löplustartiklarna. Än är det de texterna som är bäst för dig. Ju roligare du har i början, desto mer motiverad blir du framöver att hitta den rationella träning som gör dig riktigt bra.

Löparlärdom nr 35: träning är inte bara löpning. Glöm inte maten och vilan.

Löparlärdom nr 36: min bäste löparguru Erik Bengtson har kallat sig för ”vin och kycklingmänniska” i en av sina böcker. Klokt. Man ska ha distans också till löpningen. Men du, ta det lugnt med ölet och vinet och särskilt kvällen innan du ska träna. Själv tog jag ett vitt år inför allra första maran, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen.

Löparlärdom nr 37: löp gärna när det är kallt. Min erfarenhet är att det är bättre att ha för mycket än för lite kläder på sig. Ibland bär jag militärmössan där öronlapparna fortsätter under hakan. Kallare än 10 minusgrader? Då lägger jag glasögonen hemma. Kallare än 12-13 grader? Då föredrar jag crosstrainern. Prova löpbandet på gymmet.

Löparlärdom nr 38: sol och hög värme? Spring då med, men prova dig fram och ta en ljus kepa på och blöt den gärna. Glöm inte vätskan.

Löparlärdom nr 39: intervallträning är tråkigt och nyttigt. Låt det inte ta bort löplusten och börja inte krångla med sådant för tidigt.

Löparlärdom nr 40: backträning är roligt och nyttigt men vänta med det med.

Löparlärdom nr 41: spring inte bara på asfalt och andra hårda vägar. Sverige är fullt av skogsstigar och alla är inte så kuperade som våra elljusspår ständigt tycks vara.

Löparlärdom nr 42: vill du börja springa fler lopp? Tränar du blir du bättre på att träna. Tävlar du blir du bättre på att tävla.

Löparlärdom nr 43: vill du springa längre lopp som halvmaror och helmaror? Kul. Då måste du förstås träna långpass också, det är det vi löpare har våra helger till. En månad innan mina maror brukade jag köra ett testpass på tre mil.

Löparlärdom nr 44: en gång läste jag att återhämtningen efter ett långlopp tog lika många veckor som antalet mil jag hade sprungit. Mina pers på Götajoggen (15 km), Göteborgsvarvet (halvmara) och Stockholm Marathon satte jag samma sommar. Det var – för mig – en idiotisk planering, så tätt som de loppen kom.

Löparlärdom nr 45: jag känner duktiga löpare som aldrig skaffar vare sig gps-klockor eller löparappar. De är lika bra för det.

Löparlärdom nr 46: efter många år skaffade jag ändå min gps-klocka. Den är en ständig glädje, som visar hur många kilometer i timmen jag springer och mäter sträckan ganska exakt, även när jag springer hit och dit i vilda skogen. Ibland plockar jag fram kartbilden och njuter efteråt.

Löparlärdom nr 47: nu börjar du bli riktigt hängiven löpare och vill bli ännu bättre. Dags att kolla pulsen med gps-ens eller pulsklockans hjälp. Dags att börja kolla de detaljerade träningsschemana i löpartidningen eller boken. Men använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 48: ta med skor och löpkläder på semesterresan. Det har gjort mina mornar roligare och piggare på platser som Lanzarote, Gudbrandsdalen, Karlskrona, Kreta, Luleå, Maspalomas, Fuerteventura, Lund, Mallorca och den lilla grekiska ön Telendos. Morgonjogg efter stranden är en höjdare. Du är sällan ensam. Vatten bär jag i en vanlig köpvattenflaska i mindre storlek.

Löparlärdom nr 49: läs löparbloggar. Det finns alltid en som passar dig, själv hittar jag mina via marathon.se, svd.se och genom att googla på löpare och blogg. Här är tre som jag läser: http://allakantrana.se, http://kaffetaren.blogspot.se och http://blog.svd.se/maratonbloggen Läs dem du med, fundera över vad som förenar de tre – och spring sedan!

 

 

 

… här var det kontrolljakt, Friska Forshaga, så då tog jag en del av sträckan per cykel. 40 kontroller, en rolig dag.

Löparlärdom nr 1-25
Löparlärdom nr 50-89
Löparlärdom nr 90-116
Löparlärdom nr 117
Löparlärdom nr 118-122

Löparlärdom nr 1-25

Inte är jag någon expert och inte är jag snabb, men lust att löpa har jag. Här är några av mina erfarenheter som motionslöpare. Använd dem på ditt sätt.

Löparlärdom nr 1: löpning är roligt.

Löparlärdom nr 2: löpning är ett naturligt tillstånd om du väger normalt och är frisk.

Löparlärdom nr 3: du blir bättre av att träna.

Löparlärdom nr 4: träna tre gånger i veckan, minst 20 minuter per gång, minst så att du svettas, så får du bättre kondition.

Löparlärdom nr 5: skynda långsamt. Gå en bit i början, spring en bit.

Löparlärdom nr 6: med tiden kommer du att vilja öka den sträcka du springer och minska den sträcka du går.

Löparlärdom nr 7: var glad åt dina framsteg. Första gången du orkade hela elljusspåret? Fantastiskt! Första halvmilen och sedan milen? Otroligt!

Löparlärdom nr 8: nu funderar du på att springa ett lopp. Ta en kort tävling i början, det finns fullt av dem i din närhet.

Löparlärdom nr 9: använd inte klockan när du tränar i början.

Löparlärdom nr 10: skriv upp dina träningar i almanackan. Det ökar entusiasmen och gör att du lättare kommer ut den där regniga tisdagen.

Löparlärdom nr 11: spring aldrig med virus eller andra sjukdomar i kroppen.

Löparlärdom nr 12: springa på morgonen eller kvällen? Välj den tid som passar dig bäst.

Löparlärdom nr 13: ont om tid? Kanske kan du springa till eller från jobbet eller skolan?

Löparlärdom nr 14: nuförtiden finns det bra löpryggsäckar där du kan ha dina grejor.

Löparlärdom nr 15: det finns fullt med folk som lever på att sälja utrustning till dig. en del bra, en del krimskrams. Det enda viktiga är att du har bra skor.

Löparlärdom nr 16: vilka kläder ska du springa i? Du upptäcker snart vad som passar dig. Vi är en hel löpargeneration som lärde oss att jogga i bomullsoveraller med huva, det gick bra det med. Det är inte mest självlysande konstmaterial som vinner.

Löparlärdom nr 17: klä dig rejält på vintern. Fötterna kommer du sällan att frysa om, vete fanken vad det beror på.

Löparlärdom nr 18: halkigt på vintern? Börja med broddar och arbeta dig uppåt i prislistan. Det är dyrt med dobbade skor, men det finns alternativ. Broddar funkar bra för mig.

Löparlärdom nr 19: gå till en bra löparbutik när du ska köpa skor. Låt proffsen där se hur du löper och prova ut rätt skor åt dig. Låt dem kosta. Hockey är dyrare.

Löparlärdom nr 20: ta med löparskorna på konferensen. Du har fler likasinnade än du anar. Lösenord: ”Har du skorna med dig?”.

Löparlärdom nr 21: springa på främmande ort? Skaffa en karta i receptionen. Lär in huvuddragen. Spring. På köpet kommer du att lära känna platsen snabbare än du anar.

Löparlärdom nr 22: nu börjar du vilja springa lite längre. Ät innan, drick innan, ta med vätska.

Löparlärdom nr 23: om inte passet är alltför långt fungerar det utmärkt att bära med en vattenflaska av mindre storlek. Byt hand då och då.

Löparlärdom nr 24: nu funderar du på att skaffa vätskebälte. Gör gärna det. Prova ordentligt i butiken. Bältet ska vara reglerbart runt magen, du behöver dra till det mer än du tror, för att det inte ska hoppa irriterande när du springer. Har bältet löstagbara flaskor? Kolla att flaskorna går lätt att ta loss när du ska dricka men inte så lätt att du riskerar att tappa dem.

Löparlärdom nr 25: nu börjar det bli mycket funderingar kring utrustningen. Glöm inte: löpning ska vara roligt, det är det viktiga. Skorna och roligheten, allt annat kvittar.

Länk:
Löparlärdom nr 26-49

”Klipp dig, Löfven, och skaffa dig ett jobb”

Den svenska politiken har sina irrvägar. Men när socialdemokraterna anklagar moderaterna för att vara för lika Göran Persson har den nått en ny nivå.

Vad blir det härnäst? Att Reinfeldt ber Stefan Löfven klippa sig och skaffa sig ett jobb? Att försvarsministern (M) gallskriker i riksdagen att socialdemokraterna är rädda för ryssar? Att Anders Borg berättar att det är Kjell-Olof Feldts fel att vi kom med i den järnhårda antisnusunionen, fy bubblan?

Jag gillar när de överraskar. Vissa dagar tycker också jag att vår statsminister liknar Göran Persson mer och mer. Det är inte menat som beröm.

Se det som ett tredubbelt trötthetstecken.

 

 

 

 

 

S-affisch i valet 2014.

PRO nästa?

Får mejl från alltid lika spelglada Spotify. Hey Sven-Ove, we found 4 artists on Spotify that you may like. Hej Sven-Ove, vi fann 4 artister på Spotify som du kanske gillar.

Vilka då? undrar du nu, nyfiket. Svar: Povel Ramel, Tommy Körberg, Pugh Rogefelt och Lasse Dahlqvist.

Har Spotify dålig koll på musiklyssnandet i fastigheten Tvillingarna 9, Grossbolstorp, Universum? Har jag hamnat i ett läge när det är hög tid att bredda mitt lyssnande? Välj själv. Jag vet vad jag tror.

Spotify har fått för sig att jag börjar bli gammal. Som om jag vore född 1950 eller nåt.

Berättelsen om en lada som spelar teater

Vacker junikväll i Fryksdalen. Utanför den ståtliga ladan från 1937 står ett femtiotal äldre damer och herrar och väntar på att bli insläppta. Dags för tredje kvällen med Västanå teaters publikskola och första gången på plats vid själva berättarladan.

I kväll ska vi få lära oss om ett mäktigt stycke träarkitektur som spelar med, om hur djärv scenografi kan få gäss att flyga och om hissen som bygger på vad moderna tekniker kan åstadkomma, fast möjligen på ett annat sätt än vi hade väntat oss.

Nu blir vi insläppta och letar oss uppför trappor och nerför läktare, tills vi hittar våra platser längst fram. Snart är allt i gång igen, precis som de båda tidigare gångerna. Skillnaden är bara att nu känns det mer på riktigt, när skådespelarna och dansarna tränar på sin riktiga scen.

I öppningsscenen virvlar de runt i halling medan rytmen fyller ladan. De senast anlända på scenen kom bara för några dagar sedan, men det känns att samspelet i hallingen sitter allt bättre för varje gång vi ser dem. Motvilligt utses två av dem däruppe att bli värstingen Nils Holgerssons föräldrar. Vi ser hur de symboliskt får sina kläder.

Tranor på styltor
Leif Stinnerbom berättar och ber då och då ensemblen att framföra olika scener. Koreografen Jimmy Meurling slipar på detaljer, allt inför våra ögon. Tre saker i föreställningen ska visa oss att Nils är en liten pyssling, säger Leif. Den stora katekesen som bärs fram, en nyponkvist med huvudstora nypon och så tranorna. Tranorna på Kullaberg, dubbelt höga med hjälp av styltor.

Nu hamnar vi där. Mötet på Kullaberg då fred är utlyst bland alla djur. Det hjälper inte, Smirre räv bryter freden, hon dödar en gås och blir förklarad fredlös. Snart får vi se trandansen på berget. Den har fått sin koreografi alldeles nyss och nog går vissa som om styltorna vore en naturlig förlängning av deras ben, men dansen behöver de träna mer på.

Det är så det är med publikskolan. Vi kommer inte hit för att se färdiga scener, vi kommer för att lära om de olika delarna i teaterarbetet men också för att ta del av slitet, mitt i repetitionsperioden. Här och där står dansare och stretchar och värmer upp, mellan momenten. Det är verkligen en idrottsprestation att genomföra en föreställning med Västanå. Muskler och senor måste hålla en hel sommar, det är en del av utmaningen.

Akka flyger framför våra ögon, Mårten flyger med sin Nils på ryggen. Jaså är det en sådan mössa han ska ha.

Ladan spelar med
Sedan blir det Bo Jonzons tur att berätta om sitt arbete. Konstnär, konstchef vid Värmlands museum, utställningsproducent i Sverige och utomlands och sedan några år ansvarig scenograf på Västanå teater. Han har hunnit med mycket. Hans kärlek till den här mycket speciella teatern tändes när han blev skickad som deltidsbrandman till ladan på Mårbacka, där Västanå då spelade Gösta Berlings saga.

Den gången kunde ladan ha brunnit ner många gånger om, utan att den brandskyddsansvarige brandman Jonzon hade märkt det, säger han. Så fascinerad blev han av föreställningen och spelsättet.

För några år sedan blev Bo Jonzon ansvarig för Västanås scenografi. Nils Holgersson-föreställningen är hans fjärde produktion. Vi i Västanås publikskola behöver inte lyssna länge för att inse att hans idéer stämmer bra överens med de som regissören Leif Stinnerbom, kostymansvariga Inger Hallström Stinnerbom, kompositören Magnus Stinnerbom och koreografen Jimmy Meurling har. Allt ska vara äkta och gediget, publiken ska få vara medskapande och själva berättarladan är en viktig del i föreställningen.

– Ladan spelar med, säger han.

Scenografi är en värdelös konstart i sig, den är ju till för att rama in och trycka fram skådespelet, tycker han. Då är rummets gestaltning viktig, fortsätter Bo Jonzon och pekar på byggnaden vi sitter i. Den ståtliga ladan, 14 meter och 90 centimeter i takhöjd, med bräder, plankor, fyrskäringar, stolpar, ja trä var vi än tittar. En byggnad med historia där svalorna fortsatt att bygga bo och björktrastarna nyss fått ut ungar.

– Ladan har en träarkitektur som aldrig kommer att upprepas i det här landet.

– Detta ska vara en träteater där allt konstmaterial är bannlyst. Ingen plast i vår lada.

Inte ens hissen som ibland hissar upp skådespelare på scenen har något modernt maskineri. Den bygger på gammal hederlig motvikt, i det här fallet bestående av två tekniker med viss kroppslig densitet. Finns de två bara på plats i tid så fungerar hissen perfekt.

Det är så de jobbar i det här lagarbetet. Allt ska vara äkta, gediget och genomtänkt. Ladan spelar med.

Den viktiga modellen
I januari började man riva den tidigare scenografin i Rottnerosladan. Men då hade Bo Jonzons jobb redan pågått ett tag, sedan Leif Stinnerbom avslöjat vad sommarens föreställning ska handla om. Så småningom kom ett första råmanus. Då klarnade det lite mer.

Han läste boken också. Fast det är klart, just Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige läste hans mor högt för honom redan när han var sju år gammal.

– Då tyckte jag inte om boken, men det känns ändå som om jag minns hela sagan sedan dess.

Att scenografen ändrat uppfattning om Selma Lagerlöfs berättelse om värstingen som blev som folk tack vare resan genom Sverige tillsammans med djuren framgår tydligt, när han plockar fram modellen över scenografin.

– Det blir tydligare då hur jag menar. Modellen hjälper mig att visa både regissör och hantverkare hur jag har tänkt.

En av idéerna var att låta scenografin framhäva hur Akkas gåsflock minsann flyger. Nu visar de en scen när vildgässen flyger mot norr, mot norr. En kraftfull uppvisning, där Bo Jonzons idé verkligen hjälper till att just rama in och lyfta fram. Hur? Det berättar jag inte, men det kommer att bli en av de bilder som publiken minns, det är jag övertygad om.

Allt ska vara gediget och äkta. Det betyder att Leif Stinnerbom och hans scenograf inte vill ha några fladdriga kulisser som bärs ut och in och ser mer eller mindre konstgjorda ut. Scenen ska vara fast och den fria ytan för dansare och skådespelare stor.

I Nils Holgersson är naturen viktig. Alltså är scenografin på många sätt nedtonad, vilket inte hindrar att det känns bra att de viktiga musikerna är upplyfta i sitt stora Fryksdalsskåp. Bo Jonzon vill inte ha musikerna gömda i något dike. Varför det, när musiken har så viktig roll i Västanås föreställningar?

– Varför har ni inga mikrofoner? frågar en man i publikskolan.

– Därför att publiken tappar kontakten med skådespelarna om deras röster hörs ur några högtalare vid sidan, svarar Leif Stinnerbom.

Stampar takten hela tiden
En av hemligheterna med Västanå teater är just musiken. Synd att vi inte fick träffa kompositören Magnus Stinnerbom den här kvällen, men han är upptagen med att komponera in i det sista. Det får man förlåta. I fjol var även han magisk på publikskolan, berättar en kvinna som var med.

Magisk är rätt ord för musikens roll här. Hur många teaterföreställningar har jag upptäckt att jag stampar takten hela tiden? Inte många, men i berättarladan händer det varje gång. Tacka Magnus Stinnerbom för det.

I förbigående berättar Leif Stinnerbom vad Magnus befarar att recensenterna ska skriva om ett visst avsnitt i musiken. Vilket stycke och vilket instrument säger jag inte. Något ska recensenterna tänka själva. Vem vet, han kanske får fel? De kanske kan mer om svensk musikhistoria än vi tror?

Du som läser detta, dig rekommenderar jag att gå publikskolan nästa år om du har möjlighet. Den är på sätt och vis lika fängslande som Nils Holgersson-föreställningen håller på att bli.

Den 20 juni är det genrep. Jag längtar redan tillbaka till ladan. Den ståtliga träbyggnaden vid Fryken som – spelar med.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mårten tamgås och Nils Holgersson. Foto: Per Hardestam.


Läs mer. De två tidigare blogginläggen om Västanå teaters publikskola:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby

Dokumentär. Passa på att se K-specials dokumentär om teatern, medan den fortfarande går att se på SVT Play:
Västanå teater – en värmländsk saga (längd 58 minuter).

Stolt småbonde

Gödslade gräsmattan. Stolt spred jag de nyttiga kornen för hand som den skickligaste småbonde. Svisch, svisch, svisch. Högmodig var jag. Släng er i väggen, spridardragare.

Svisch, svisch, svi… Nu växer hon så jag borde klippa henne två gånger om dagen.
Svi’r.

Kan man be att få givan tillbaka?

Den enes frihet…

Frihet är ett vackert ord. Men det behöver vänner, annars blir det fel. Absolut frihet för den ene blir ofrihet för den andre.

Då blir det som någon skrev på Twitter för ett tag sedan:

Vi får en allt mer ojämlik skola. Hela detta marknadsexperiment bygger på att några ska välja fel.

Då kom nyheten
Medan jag skrev texten kom nyheten som bara bekräftar ett annat av experimentets problem:

Danska ägarna säljer John Bauergymnasiet
JB-koncernen avvecklar friskolor
JB-gymnasiet lägger ner
Bekräftat: JB-koncernen lägger ner i hela landet
Det här ändrar skoldebatten

Alldeles för många har valt alldeles väldigt fel.

Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant

Ibland hamnar jag i diskussioner. Det är normaltillstånd för många i min generation, ända sedan det stod 1968 i almanackan. Tes, antites, syntes. När argumenten möts i frihet slipas de. Går du sedan hem och tänker efter, efteråt, händer det stundom att tanken kloknar. Diskussioner har den verkan ibland.

Nu var det 2011 och samtalet i en kommentarstråd handlade om att lösa problem medan man springer. Den Löpande Matematikern konstaterade inåtvänt leende att vi är ganska olika, i varje fall som löpare. Sällan eller aldrig tänker jag en klar tanke under mina pass – och är fullt tillfreds om jag vid något tillfälle gör det efteråt.

Så tycker han. Det skrivna samtalet fortsatte. Trådens samlade löpkilometrar genom åren var imponerande, de personliga rekorden fick mig att rodna, tankeskärpan likaså. Det fanns en sådan ordens tävling redan 1968, ibland blev jag trött på den dåförtiden.

Nytt inlägg i tråden: Vad den ev. tankeverksamheten och det än mer ev. problemlösandet under löppassen beträffar, så är allt sådant – tror jag – en funktion av den resandes hastighet. Springer man på bara 60-70 procent av sin maximala kapacitet, kan nog en hel del goda tankar och idéer infinna sig.

Skribenten heter Mats Parner och platsen för diskussionen var hans blogg Medtrafikantens blogg. Han fortsatte: Problemet för MIG i det här avseendet är att jag aldrig kunnat växla tempo och jogga långsamt. Numera behärskar jag visserligen konsten att springa långsamt till nära nog fulländning men av andra skäl än de önskvärda, åldersskäl närmare bestämt, men jag håller icke desto mindre under träningspassen ett marschtempo på cirka 95 procent av mitt nuvarande max.

Mitt bidrag till tänkandet
Den inställningen till motionsspringande har jag stött på förr. Men löpning bör ske i frihet, precis som argumentering, så varför skulle inte Parner få springa omkring på sitt sätt? Nittiofemprocentavmaxvarendagång-metoden. Det är bara det att mig passar inte sådan träning. Blodsmakslöpning har jag provat nog, på den tiden intervall var högsta mode och löpning i samtalstakt på sin höjd var någonting för fotbollssparkare näst sista kvarten.

Var och en får bli löpsalig på sin fason. Själv vill jag gärna springa som en get fort uppför backar, jaga intervaller eller tokrusa mot en mållinje. Någon gång. Men helst vill jag löpa länge just i samtalshastighet, även om det bara är mig själv jag pratar med. Då mår den här kroppen bäst. Numera springer jag för att må, inte för att nå, få eller slå.

De personliga rekorden är ändå redan satta. Att det går att sätta personliga åldersrekord har ingen berättat för mig än och skulle någon göra det skulle jag svara att sådant känns fjantigt. I så fall är ju varje lopp du gör ett pers.

Det var fortfarande mars 2011 och jag svarade förstås. Tes, antites, syntes. Men innan dess hade jag lämnat tråden ett tag, stängt av datorn och tänkt efter. Sakta, i löptakt, växte formuleringen fram. Fem minuter kilometern, fortare är inte nyttigt att låta tanken löpa för en enkel man från skogen. Själva löptakten långsammare än så. Apropå er diskussion, tänkte jag blygsamt, apropå det ni skriver om att springa och tänka.

Nu kom det, mitt bidrag till världens samlade löparfilosofier: Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant, skrev jag. Ska tanken löpa fort får kroppen se till att springa aningen långsamt. Men – springa.

Tre meningar som skänkte mig viss glädje efteråt. Länge beundrade vi varandra.

Två förvåningar
Jag tror på min grundsats. Summan är konstant. Två år senare är jag fortfarande förvånad att det blev jag av alla löpande människor genom århundratusendena som formulerade den, men när orden väl var skrivna såg de sanna ut direkt.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, har någon sagt. Själv har jag ofta löpt i tanke- och samtalstakt. Det gör att jag har hittat på några hundra krönikor i löpspåret och löst många andra problem också, medan fötterna med pegasuserna på lyft från underlaget.

Visserligen gör det att jag samtidigt är en av få som tränat i varsin riktning med en träningskamrat.

– Prater, dä gör vi sen… sa han upprepade gånger under våra träningspass när jag babblade på, trogen min vana att informera omgivningen om hur det är med livet, universum och det.
Prater, dä gör vi sen…

Till sist kom han på det genialiska. Vi skulle träffas i förväg, byta om på vår arbetsplats tillsammans och sedan ge oss ut på samma gång. Men rundan på regementsområdet skulle vi ta i varsin riktning. Så fick det bli. Artigt hälsade vi på varandra när vi möttes efter halva sträckan.

Pratade, det gjorde vi sen.

”Mängden smarta ingivelser per skottår?”
Den Löpande Matematikern svarade givetvis, det var ändå bara drygt 42,195 år sedan det stod 1968 i almanackorna. Sven-Ove, skrev han, Din sats, även känd under namnet ”den svenssonska hypotesen”, ligger det mycket i. Man kan få ett och annat hugskott, förutsatt att man springer långsamt i terrängen eller på asfalten men inga hugskott alls under motsatta förhållanden.

Dock uppstår problem, när din upptäckt skall formuleras i matematiska termer. Skälet är att löphastigheten rimligtvis uttrycks i meter/sekund eller kilometer/timme, medan de svindlande hastigheter med vilka ens tankar löper inte kan artikuleras på det viset. Frågan är vilken enhet man ö h t skall använda: mängden smarta ingivelser/skottår?? Antalet nobelprismässiga formuleringar/decennium??

Vid närmare eftertanke undrar jag, om inte ”den svenssonska hypotesen” kräver andra ordningens partiella differentialekvationer. Lyckas jag ställa upp en relevant sådan, så lovar jag att återkomma i ärendet; slutade han.

Löparfilosofins första grundsats
Ibland är det knövligt mitt liv. Det är när jag får mothugg. Värst är när mothuggen kommer från välformulerat folk som tänkt. Två år och halvannan månad senare har jag funderat färdigt på hans svar.

Hypotes kan man inte kalla min upptäckt, det är en grundsats. Summan är verkligen konstant. Som författare har vi friheten att formulera världen i bilder om det passar oss, herr Parner och jag. Nu passar det mig.

Ty visst går det att mäta löpningens och tankens hastighet och få en summa. Det går dessutom att uttrycka dem i samma enhet, vilket förvisso har sin fördel, det må man hålla med den gode matematikern om. Själv mäter jag gärna löphastighet i minuter per kilometer, men för enkelhets skull väljer jag här det som min gps-klocka visar när jag springer. Kilometer i timmen.

(Det är inom parentes sagt ett väldigt räknande i spåret, när jag hela tiden ska omvandla kilometerhastigheten på klockan till minuter kilometern, men strunt i det. Det är så en tanke tränas, man får vandla om.)

Enkla associationer av typen centerungdomens ja till marijuana och månggifte och nej till arvsrätt eller socialdemokraternas affärsplan eller andra ordningens partiella differentialekvationer går nog att tänka ut med en hastighet som blir opraktisk att uttrycka i kilometer i timmen. Det är sant. Men nu menar jag tankar, djupare tankar, sådana som kräver arbete. Definitionen är att tanken ska lyfta, precis som löpningen bland annat låter sig definieras av att båda fötterna stundom ska lyfta från underlaget.

Dessa tankar har en tydlig tendens att alltid segla iväg i enheten km/tim, och nu menar jag det bildligt, med författarens rätt och poetiska frihet. Måttet är en metafor. Infall, paus, infall, paus, infall, paus låter det i den djuptänkande löparens hjärna. Det gäller bara att ha sina fem ordinarie sinnen samt det sjätte, löpsinnet, rätt tränade och uppvärmda. Då hör du. Infall, paus, infall, paus, förvånansvärt ofta bara obetydligt snabbare eller långsammare än ett välbalanserat löpsteg i samtalstakt.

En frukt av sådant tankearbete är just löparfilosofins grundsats nummer ett: att summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. Tankar på den nivån låter sig svårligen tänkas i en hastighet snabbare än 13 kilometer i timmen för mig. Själv gjorde jag det en kilometer långsammare. Då, i mars 2011.

Nu är tanken bättre tränad.