Svårt att vara pedant, ha rätt och få fel

Livet är knövvligt för en pedant med kontrollbehov. Världen har alldeles för många särskrivningar, ostängda köksluckor, vansinniga omkörningar på Lyckanrakan, bussklockor som går fel på linje 600 och politiker som inte gör som jag har tänkt att de ska göra.

Ena stunden tackar retorikern Håkan Juholt nej till att debattera i tv. I nästa ögonblick rycker den lovande Jonas Sjöstedt undan orsaken för vissa att rösta på vänsterpartiet. Låter poeten Bengt Berg bli petad som kulturtalesman.

Socialdemokrater som gillar den livsfarliga och dyra kärnkraften, en av dem partiledare dessutom. (Den frågan är aktuell i 100 000 år, alltså även precis just nu). Socialdemokrater som leder oss in i överstatliga EU och gör så vi förlorar vår självständiga röst i världen.

Ständigt dessa detaljer jag vill rätta till med mitt kontrollbehov, men inte får.

Blond och blåögd ras under inlandsisen
Då har jag ändå inte nämnt de som jag inte väntar bättre av, men gärna skulle vilja rätta till i alla fall. Fredrik Reinfeldt och hans regering som på några få år rivit ner så mycket av vad svenska folket byggt upp i facklig organisering, arbetslöshetskassor och sjukförsäkring. Rasister och främlingsrädda på diverse håll i riket, som tror att det bodde en blond och blåögd ras här, under inlandsisen. Skräpkastare, sexister och försvarare av Wermland forever-sponsringen.

De är som ett gäng särskrivande köksluckeslarvrar allihop, där klockorna stannat och inte en enda en blinkar i rondellerna. Fast här är det människors liv och allas vår värld de handskas vårdslöst med. Kan ni inte göra som jag vill i stället? Jag har ju sagt att ni ska göra som jag vill.

Svårt att vara pedant med kontrollbehov. Svårt att veta precis hur slipstenarna ska dras i fosterlandet. Svårt att ha rätt men inte få rätt.

Gärna humor, tack
Vore bra om ni inte var så gapiga i reklamradion. Vore bra om Radio Värmland var mer granskande. Vore bra om ni som bor i hushåll prenumererade mer på papperstidningar när vi fortfarande har chansen. Vore bra om dessa dagstidningar var roliga någon dag.

Får jag dessutom be om två steglitsar på vår tomt igen, för de är så fina?

 

…till råga på allt kanske även jag har fel i vissa detaljer.
Svårt att inte veta det heller.


Springer efter havet

Forshaga, februari. Tar på löparkläderna. Nya löparstället, underställ, kalsonger, t-tröja, collegetröja, tjocka strumpor, pegasuserna, yllemössa, snusnäsduk, fingervantar. Färdplan till hustrun, djupt andetag över tröskeln, klockan igång. Ute på vår gata är det en grad varmt, ishalka och snöglop.

Tre snabba steg, sedan är jag tillbaka på den packade strandremsan mellan Atlanten och Maspalomasöknen. Kroppen springer nerför backen mot Forshaga, förbi Ängevi och efter Klarälven söderut. Kilometer efter kilometer pumpar på i jämn go’ lunk. Själen – är tillbaka i solen och värmen. Hörseln hör hav, ögonen kisar i kanarisk sol.

– Vad skönt det är att springa efter havet, säger jag till hustrun när jag kommer hem. Jag vände borta vid Playa Ingles.

Då kommer hon redan med Vistenvatten. Gran Canaria är 420 mil bort.

Rapport från en europeisk resa 9-16 februari 2012, första delen


  • 9 febr: Får en bok strax innan resan

Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.

”Det vita ljuset
genom rummet

Ett tusen ett”

Hon är också åskrädd.

Det är svalt
på verandan

Även här
har natten varit”

Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.

”Vi går in i skogen
undan ljuset

Följer stigen
som har blivit”

Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.

– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.

Man ska inte fråga så mycket.

 

  • 10 febr: Fråga, svar

– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.

Svarar hon.

 

  • 10 febr: Syner i dekanteringen

Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.

– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.

Berättar hon som är kökssynt.

 

  • 10 febr: Bara vanliga ätare

Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.

Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.

 

  • 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn

Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.

När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.

Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.

Kära kommunfullmäktige.

 

  • 13 febr: Solidaritet

Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.

Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.

Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.

Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.


  • 13 febr: Hemma, långt hemifrån

Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.

Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.

Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.

Samma fina jordklot att leva sina dagar på.

 

  • 14 febr: Strejk

Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.

Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.

 

Söndag, sätter decenniebästa

En del steg är små för mänskligheten men stora för människan. Söndagen den 29 januari lyssnar jag alltså inte bara på favoritradioprogrammet Mannheimer & Tengby innan jag går upp och äter en sen förstärkt äggfrukost med fru och dotter på besök, läser inte bara det egna blogginlägget igen om tidskriftsredaktören Lennart Wettmark som jag gillar, dricker inte bara kaffe och lägger ut en länk på facebook om förra SSU-ordföranden Jytte Guteland som tycker att socialdemokraterna ska gå i spetsen för en svensk kärnkraftsavveckling.

Nej.

Jag springer också. Kutar, lufsar, joggar, ränner, skenar – 12 kilometer. Ända bort till infarten till Aborrtjärn, efter att först ha halkat fram genom skogen norr om mig och väster om Stackbråtarna. En mil, två kilometer och 20 meter. Längre har jag inte sprungit sedan årsskiftet 2000/2001, när diskbråcket slog till sedan.

Det går bra hela vägen. Bra tid bort till vändpunkten. Trött men lycklig spurtar jag i uppförsbacken hem och anar bara en försiktig känning i vänster baklår. 12 kilometer nästan bara på asfalt utan att ryggen bråkar efteråt, Gud va gôtt! Just nu skulle jag kunna springa stadsloppet, om jag ville.

Skorna luktar grus, begagnad snömodd och lycka.

Inte på gångväg heller?

Torsdag, springer på lunchen. Under natten har det regnat och frusit. Bra, det ska inte vara lätt att vara långsam motionslöpare i övre medelåldern på väg tillbaka. Knövvligt ska det vara, allt annat är fegt.

Går det inte att springa på skogsstig? Då springer jag på gångväg, fast ryggen tycker att det är precis på gränsen.

Går det inte att springa på gångväg heller, för den färska isbarken? Då pulsar jag på gärde. Väster om friluftsgården finns ett litet gärde där jag är den ende som sprungit runt runt i drygt 400 varv under några vintrar på 00-talet. Bara för att jag kunde.

Tror jag ska prova högervarv ett tag den här vintern. Dagens mantra:
– Silverrygg bygger man med isbark. Silverrygg bygger man med isbark. Silverrygg byg…