Här skulle egentligen ha följt ett alldeles särskilt livfullt referat av Erik Bengtsons framträdande i biblioteket i Karlstad på tisdagskvällen ………………………………….…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………….. och här skulle det ha slutat.
Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.
Boken han berättade om är romanen Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottners förlag) som han nyss har gett ut. Flera hundra personer kom för att lyssna och ha roligt och biblioteket, Föreningen för Värmlandslitteratur, Karlstad Lever och Karlstads Bokcafé arrangerade.
Jag har inte tid att skriva mer. Nu ska jag läsa boken. Den handlar om en stads utveckling från överbebyggd kåkstad och bondby med kor och grisar i prång och gränder till modern handels- och industristad. Branden 1865 och unionsupplösningen 1905 är några av de omtumlande händelserna. Personerna, personerna ska vi inte tala om. En av dem blev han särskilt förälskad i.
Jag har haft glädjen att arbeta med många begåvade bildskapare. Pressfotografer som jag bara behövde ställa mig snett bakom, så såg jag att bilden de just höll på att ta var rena ingressen till den text jag skulle skriva. Sedan var det bara att åka hem till redaktionen och skriva, utifrån ett foto jag inte hade sett, bara sett tas.
Rätt många tecknare har det också blivit i olika projekt som kommit i min väg. Det var alltid lika spännande att se hur de skulle ge liv åt vårt gemensamma ämne.
Samma sak med skrivarkurserna. Under många år var jag med och ledde sådana kurser på olika håll. Högskolan i Kalmar (fortbildning av journalister), Karlstads universitet, olika folkhögskolor och studieförbund. Hela tiden hände samma sak även där. Jag kom att beundra de som är bra på att tänka i bilder och insåg en ny nytta med det.
Till saken hör att det var Skapande svenska, Levande reportage och den sortens tema på kurserna. Ibland dök det upp pressfotografer eller duktiga amatörkonstnärer som deltagare, folk som ofta hade dåligt självförtroende när de nu skulle behöva jobba med ord.
– Nej, jag kan inte stava. Jag skriver som en kratta.
Öga för detaljer Det var alltid lika roligt att hjälpa dem hjälpa sig själva att upptäcka hur fel de hade. Ska du skriva trovärdiga och levande texter, exempelvis ett reportage, då är en sak viktigare än det mesta. Du måste ha ögonen med dig och sinne för detaljer. Du måste leta rätt på de betydelsebärande detaljerna. Har den tunge makthavaren en hund som han älskar, se då till att detta djur kommer med i texten. Min stående uppmaning när jag skickade ut dem på övningar var:
– Fråga va’ hunn’ heter.
Gång på gång visade det sig hur stor nytta bildmänniskorna hade av sin långvariga träning i att se. När jag frågade hur de vita reflexstolparna ser ut längs värmländska vägar, nog var det fotograferna som kunde berätta att reflexerna är fyrkantiga på ena sidan och runda på den andra, vilka som sitter på vilken sida och varför vissa är orange.
Hela tiden såg de det andra inte såg. De välskötta pelargonierna i sina krukor i fönstret på bilverkstaden. Motorcykelhjälmen i sakristian. Den slitna bibeln i damfotbollslagets omklädningsrum.
Den mest begåvade Robert Nyberg har ett sådant tränat öga. Helt säkert är han den mest begåvade bildskapare jag samarbetat med. Samarbeta, det är nyckelordet.
Fredrik.
Förr fanns det journalister som såg fotografen som något man tog med sig och som möjligen kunde tänkas ha ett foto med sig hem, ofta fristående från texten. En medhavd chaufför, händelsevis med en kamera i en rem om halsen. Första stycket i den här texten handlar om en modernare syn på saken. Det är i samarbetet mellan text och bild saker kan hända. Två hör mer än en och ser så mycket mer.
Detta visste jag förut och samarbetet med Robert stärkte sannerligen den övertygelsen.
Robert Nyberg är född 1956 och tecknar på heltid sedan 20 år. Kommenterar samtiden i fack- och dagspress, illustrerar böcker, ställer ut sina bilder och håller föredrag. Ibland genom att göra satiriska teckningar i samspel med publiken, i ”direktsändning”. En hisnande upplevelse.
Vek division 8-spelare Som tolvåring flyttade han från rika Danderyd till barnrika Farsta. Så här skriver han själv om fortsättningen på sin webbplats robertnyberg.nu:
”Utbildar mig till byggnadssnickare efter gymnasiet och miltärtjänst i Luleå. Tecknar då oavlönat i vänsterpress och är löpstark men vek division 8-spelare i fotboll. Går konstlinjen på Birkagårdens folkhögskola i två år till 1983. Frivilligarbete på Folket i Bild Kulturfronts redaktion. Medverkar i varje nummer av FiB ett antal år.
Vid mitten av 80-talet tecknar jag regelbundet i Metallarbetaren och så småningom också i Kamratposten. Gör ofta bilder till min bror Mikael Nybergs texter i diverse stora och små tidningar, till exempel på Aftonbladets kultursida och i Clarté. Tecknar gästserien en månad åt Dagens Nyheter 1987, där jag senare också ritar åt sportbilagan och ekonomisidorna. Samarbetet med författaren Johan Althoff inleds och 1990 gör vi bilderboken Betong-Olsson. 1993 ’hittar’ fackförbundet Kommunal mig och ger mina bilder ett genomslag utan motstycke i min produktion.
Jag är medlem i föreningen Svenska Tecknare, styrelseledamot under några år på 90-talet. Är nu aktiv i Folket i Bild igen och har bland annat varit med och startat satirarkivet.se, samlingsplatsen för satir i bild på nätet.
Mina bilder kan man idag hitta i bland annat ST-press, Dagens Arbete, Mitt Kommunal, Folket i Bild, Kritiska EU-fakta, Miljömagasinet, Transportarbetaren, Här & Nu och på Aftonbladets ledarsida. Från år 2001 arbetar Lena och jag tillsammans med idéproduktionen och med framställningen av tryckoriginal.
Jag har blivit hedrad med ett antal priser genom åren, inte minst från fackföreningsrörelsen. Nu senast också Johan Ahlbäcksstipendiet (2009) och det nyinstiftade Gormanderpriset (2010). Gormanderpriset utdelas till minne av författaren Gunnar Ohrlander. 2011 tilldelades jag det prestigefulla EWK-priset från EWK-stiftelsen. Prisutdelningen skedde på Centrum för Politisk illustrationskonst/Arbetets Museum i Norrköping.”
Glad när Hans ringde Vad Robert inte berättar är hur klok och begåvad han är. Jag hade följt och gillat hans bilder genom åren. Därför var det en särskild glädje när Hans Olsson en dag ringde och ville att jag skulle göra ett studiematerial tillsammans med Robert. Hans var dynamisk studieansvarig inom Kommunal Värmland, som den gången fungerade som förlag, utbildningsorganisation, reseorganisatör och flitig tillverkare av t-tröjor med Roberts teckningar på. Bland mycket annat.
Det blev en bok för gymnasister, Ordbok, och ytterligare ett studiematerial. Lite senare illustrerade han också de krönikor jag skrev under några år för webbplatsen skyddsnatet.se. Framför allt blev det en fortsatt studie i hur en tänkande bildmakare arbetar.
Drar ner brallorna på pamparna Robert är sannerligen ingen följsam medhavd chaufför som mer eller mindre osjälvständigt gör en bild till en text. Inte i våra projekt. Han var en synnerligen aktiv deltagare också när själva texterna skulle tas fram, idéerna och uppslagen. Ett proffs som det var en glädje att samarbeta med och det var verkligen inte jag som drog stora idélasset.
Det är det där tränade ögat. Det är den där blicken för detaljer (i både bild och ord) och för tillvarons små och stora absurditeter. Teckningarna som alltid låter en se världen tydligare, med eller utan pratbubblor.
Så här skrev juryn i motiveringen när han fick EWK-priset:
“Ingen kan som Robert Nyberg dra ner brallorna på pampar, byråkrater och börsklippare. Deras fikonspråk om rationaliseringar och vinstintressen i den offentliga sektorn avslöjar han roligt och obarmhärtigt.”
Tjugo års smakprov i Guldfeber Nu presenterar Robert rika smakprov på sin produktion genom åren i en 448-sidig samling. Guldfeber heter boken som nyss har kommit ut på Karneval förlag. (Köp den direkt från dem, det verkar vara billigast).
Få svenska konstnärer har fått sina bilder lika spridda. De har synts i tunnelbanan, de har synts på vykort och flygblad i miljonupplagor, de finns i seriestrippar och på t-tröjor. Alltid på undersköterskornas och städerskornas sida, formulerar han de tankar som vi i svenska folket inte visste att vi tänkte.
Bilderna är lätta att känna igen, skriver förlaget. Ja, verkligen. Humorn är varm, satiren arg och pennan vass men mänsklig. Urvalet av teckningar i Guldfeber är generöst och tillsammans skapar de en myllrande bild av Sverige och världen de senaste tjugo åren. Mycken kritik, många aha-upplevelser. Tillsammans berättar de en sedelärande historia om hur världen är och kunde vara. Många skratt och småleenden, mycken inspiration. Hela tiden visar han oss vilka möjligheter den tecknade bilden har.
”Gomorron. Läggdags” Läs den här boken. Låna den på bibliotek, köp hem den till fackexpeditionen, unna dig den i julklapp eller höstpresent. Det är en sådan glädje att se Robert dra ner de där byxorna på pampar, byråkrater och börsklippare.
”Gomorron. Läggdags.” Kan den beskrivas bättre, undersköterskornas och de gamlas vardag på institutionen? Idén fick han i hissen på väg ner till tvättstugan. Den kom så snabbt och behövde inte ens visas för hustrun Lena för godkännande. Hur många tusen har lett igenkännande sedan dess åt teckningen med pratbubblan?
Kanske är det meningen med mitt liv att skrivandet inte ska vara lätt? Varför skulle det vara det? Jag ska vara envis och jag ska välja familjen före karriären och filmjölksskrivandet framför heltidsförfattandet. Det kommer jag aldrig att ångra. Jag ska försöka göra nytta på alla dessa arbetsplatser som lärt mig så mycket om att vara människa. Ett tag sitter jag till och med i en företagsledning.
Kära nån, Vår Herre måste verkligen ha humor.
En hel del texter har jag fått tryckta, det får man ändå säga. Tjugotre böcker och mindre skrifter i allsköns ämnen, dessutom medverkat i lika många antologier. Tusen krönikor, en kortfilm, 600 scenframträdanden, lett mängder med skrivarkurser, skrivit drygt 300 blogginlägg här av bara farten. Men – inte det dova dunket på en bokhandelsdisk som jag hade tänkt.
Inte än.
Tre romaner i datorn nästan utgivna av ett prestigeförlag, men jag stöp på mållinjen. Ett manus var med bland tio i slutgallringen, av vilka sex gavs ut. Senaste förlaget har inte svarat. Inte än. Det där andra företaget som kunde ha blivit plattform för bloggen vill inte, tror jag. Men vadå, jag har väl inte heller varit perfekt alla livets dagar?
Det ska inte vara lätt.
Och ändå: den där glädjen när tanken och formuleringen någon gång trivs ihop. Den där driften att uttrycka sig som redan vår förmoder grottmålerskan och berättaren vid lägerelden kände.
Ska biblioteken få låna ut bibeln, fast där står om stening om jag inte minns fel och om öga för öga, tand för tand? Ja, det ska de. Ska biblioteken få låna ut Hitlers Min kamp, fast vi vet vad den ideologin ledde till? Ja, det ska de. Ska de få låna ut seriealbum, skrivna i en annan tid, med delvis andra värderingar? Ja, det ska de.
Utan historia har vi ingen framtid. Dessutom är folk kloka och kan tänka själva. Vi kan inte bränna Strindberg, bara för att han var antisemit i vissa texter. Eller Hamsun, för att han blev som han blev.
Ska ett kvarter få ha kvar namnet Negern, döpt till det på 1800-talet när Amerikas nordstater slogs för de svartas befrielse? Ja, det borde det ha fått. Konsekvensen blir annars att vi måste radera rätt mycket av vår historia. Munkfors får byta namn, för forsen är tämjd och pilgrimerna har vandrat vidare. Stegla i Brattfors får döpas om, eftersom stället fått sitt namn efter något så förfärligt och otidsenligt som en avrättningsplats. Orrholmen kan inte längre heta Orrholmen, den har slutat vara en ö. Badhusgatan i Sunne och Stationsgatan i Molkom är lika passé de.
Själv är jag republikan. Betyder det att jag tycker att både Kungsgatan och Drottninggatan i Karlstad ska heta President Wallströms gata när republiken är införd? Nej, det betyder det inte.
Stalinradering nej tack
Vi kan inte hålla på och radera vår historia. Vi kan inte göra som Josef Stalins fototekniker, när ännu en man i det forna ledarskapet skickats till Sibirien och inte fick vara kvar på jubelbilderna. Radera.
Chokladbollarna kan ni gärna kalla chokladbollar, det tycker jag är bra. Se till att vi slipper schablonartade svarta och gula figurer på godispåsarna. Men försöka stoppa en svart liten personligt tecknad sagofigur i en barnbok?
Ge er nu.
Bosse Hansson är en gammal man och har säkert sina fördomar, han som vi andra. ”Svarting” är ett ovanligt korkat uttryck om en medmänniska. Nog borde han ha haft vett att tiga, mikrofonräv som han är. Men förstöra två gamla radio- och tv-hjältars liv och eftermäle, bara för att han frös och inte kunde låta bli att mumla om sitt älskade AIK?
Det började med att en vän skulle starta en tankesmedja på nätet. Tankesmedja? Spännande. Temat skulle vara bland annat land och stad. Ungefär där var den här småbrukarsonen och skogsmurveln redan fast. Jag hade blivit en aning besviken (djupt inuti) om hon inte frågat.
Det gjorde hon.
Här är resultatet. Jag ska skriva krönikor någonstans igen. Tjoho.
Tintingate. Rickard Sjöberg har lurat en deltagare i Postkodmiljonären att ge fel svar. En tidning skriver i rubriken att Reinfeldt är helt unikt normal. Skottlossning på Rud och en bloggarkollega tycker det är rätt najst hur mycket uppmärksamhet detta har fått. Tenhovaaragate på Värmlands museum.
Ibland är det skönt att ha bloggsemester. Solen skiner, himlen ser blå ut och gräset växer. Där ute i verkligheten är det älgjakt snart, trattkantarellerna vajar blygt och Tintin säljer bättre än på länge.
Ibland får jag mothugg på mina blogginlägg. Vänner som inte håller med om mina infall och synpunkter. Någon gång hör ni av er med kommentarer på själva bloggen och oftare via facebook.
Det älskar jag. Ibland håller jag förstås inte med om era åsikter, era knövvelbäsar. Men diskussionen gillar jag, för att svenska folket har kämpat sig till att ordet och tanken ska vara fria och för att det hjälper mig att skärpa mina argument och ibland ändra mig eller förtydliga min mening. Vad ska man annars ha en blogg och ett samtal till? Knövvelbäsar.
Det började för snart 30 år sedan. En dag blev vi kontaktade av en kille som gillade att skriva. Inte bara gillade, han skrev bra dikter.
Han var en ung man från Karlstad. Vi var Värmländska Författarsällskapet. Här kom det en artonåring och slog oss på fingrarna med mycket, så där i förbigående. Tryckerikontakter, listigt sätt att trycka billigare, hur man skaffar ISBN-nummer. Allt visste denne unge man.
1980 hade han varit skoltidningsredaktör när han såg en tv-dokumentär om hur min gamla tidning Smålands Folkblad gick över från bly till offsettryck. 13 år gammal ringde Rolf till Jönköping och frågade om han fick köpa den gamla tryckpressen. ”Gärna. Du får den för en krona”. Projektet sprack, när det visade sig att det skulle kosta 50 000 kronor att frakta hem och montera pressen.
Sådan var han, Rolf Carlsson. Vi noterade och gillade. Fortsätt, Rolf.
Startade egen tidning Åren gick. Han flyttade till Stockholm, senare Norrbotten och slutligen Filipstad och jag följde hans liv på håll. 1991 var han utbildad men arbetslös journalist och beslöt starta egen tidning. Filipstadsposten. Tre månader. Mycken uppmärksamhet och förvånansvärt stor upplaga. Facit reseskrivmaskin.
Journalistiken har han fortsatt med, liksom författandet. Både dikter och prosa. 1997 gav han ut första egna skivan Bra teater, efter att ha sjungit och spelat sedan ungdomen. 2002 deltog han i Melodifestivalen med balladen Tidig är tiden.
15 aug 2003. Vi ses på ett jobb, han ska skriva, jag delar ut pressmeddelande. Tåg.
2012. Vi blir vänner på facebook. Han är lika aktiv som alltid, chattar ibland och vi byter råd. Känns inte som om det var nio år sedan vi sågs.
Som vore vi en facebookgrupp Fredag, i går kväll. Rolf Carlsson och hans band har en spelning på Café August i Karlstad. Min fru och jag äter räksmörgås respektive pannbiff, väntar på Rolf. Höstmörker ute, trivselljus och människovärme inne. Nu kommer han, ställer sig vid mikrofonen och ser ut över lokalen. Nästan traumatiskt, säger han och konstaterar förmodligen det samma som vi 75 förväntansfulla. Detta är ju ett möte med den obefintliga facebookgruppen Vi som känner och tycker om Rolf Carlsson. Bok- och skrivarvänner, musikervänner, gamla barndomsvänner från Kvarnberget. Hans engelsklärarinna från gymnasiet, flitig facebookare även hon (i bokkaféärenden).
Jag har inga bra ord för musik inser jag efter ett tag. Chaufför som jag är för kvällen tar jag ett antal suddiga bilder med mobilen. Strunt samma, jag publicerar en. Det är min mobils bild av kvällen. Vad spelar det för roll om telefonlyftaren är darrhänt i konsertmörkret?
Det näst bästa Det blir en så bra konsert i två avdelningar. Rösten är som ett mellanting mellan Bruce Springsteen och Bob Dylan, musikerna är i högform och Rolf verkar lycklig.
Vemod. Inte kletig nostalgi, men vackert vemod sprider sig i lokalen, medan Rolfs texter och musik berättar om uppväxten på Kvarnberget, gamla kärlekar och hans liv.
Det blir en hel del gammalt och en hel del från nya skivan Fina dagar. Efter ett tag börjar några par dansa framför scenen, vi andra lyssnar, applåderar och mår bra. Mycket igenkänning.
– Jag har inte repeterat mellanpratet, säger Rolf. Jag brukar inte göra det.
Kanske är det just därför som pratet är det näst bästa på en bra och bejublad konsert. Varm, rolig och eftertänksam – träder det fram en människa några meter framför oss, där vid mikrofonen. Precis som i hans sånger. Hade jag något så fjantigt som slängar i en femgradig skala att dela ut, skulle han få fem slängar den här kvällen.
När vi ropar på extranummer blir det Tidig är tiden. Han brukar inte spela den, säger han.
En dag blev den gamle bloggaren så heligt inspirerad av sitt skrivande att han sakta gick in i sin text och försvann. Det sista man hörde innan han gled in mellan raderna och alla de vackra bokstäverna var ett triumferande skri: – Jag springer, jag springer! Jag tar ledningen vid sista kilometern på OS-maran och spurtar in i mål som segr…
Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.
