Folkpartiledaren Jan Björklund var rolig i sitt sommartal:
”Stefan Löfven är rädd för två saker just nu. Det ena är att gå till val 2014 utan ett rödgrönt gemensamt alternativ, det andra är att gå till val 2014 med ett gemensamt rödgrönt alternativ.”
Själv är Björklund lika rädd för två saker 2014, säger min vän Telefonören när han ringer:
Att svenska folket ska gå till val.
Att svenska folket ska gå till val.
Möter gamla vänner. Några har jag inte sett på 40 år. Vi skruvar lite generat på oss, först. Maten vi äter är dyrare. Vad åt vi den gången förresten, nåt måste vi väl ha ätit på 70-talet?
Sedan är det igång igen, samtalet. Vi är en evighetsmaskin.
Om några år ska vi sjunga Svarta tupp i närmaste PRO-kör.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Polisens kontrollfråga för att ta Töcksforsrånarna som stal 100 000 kr i mynt.
– Har du växel?
– Ja.
Ser på tidningen Fokus förstasida att författaren Karolina Ramqvist vill ta död på 68-idealet. Det blir svårt. Än lever frihet, jämlikhet, broderskap, systerskap och solidaritet i människors drömmar.
Karolina Ramqvist har med rätta fått sympati, efter faxet som Ulf Lundell en gång i raseri skickade henne när han läst hennes recension. Men varför är det aldrig någon som citerar recensionen hon skrev?
”De huvudsakliga adressaterna för Notbok. Ulf Lundell. Best of är de som alltid dricker för mycket när Ulf Lundell spelar utomhus. När de tar i de dyra sidorna med vackra vyer, Uffe i solbrillor, en fäktad tjur och alla ord de själva aldrig når fram till har de för länge sedan fattat att johannesört inte hjälper och säkert också att ingen människa behöver en coffee table-mässig livsstilskatalog att masturbera över.”
Det är ju inte världens mest begåvade och systerliga formuleringar det heller. Jag har alltid undrat om hon menade dem, rent faktiskt. Trodde hon att förlaget hade tänkt att de medelålders männen skulle sitta framför kaffebordet med Lundells bok i ena näven och, ja, du vet… Vilsna i rockmyten.
Kanske var det precis så hon tänkte. Innan hon tog itu med 1968.
Gräsänklingens grossbolstapas vid tittande på OS. Norsk lompe i flera lager med ost och rökt skinka. Gröna oliver. Fetaoströra. Brödbit med kaviar. Apelsinjuice med fruktkött.
Oskarp bild, rätta kameran på väg till västkusten i annat ärende. Telefonjäkel. Kan inte ta om heller, maten är slukad.
Strunt i det, nu kör vi. Citius, altius, fortius. Galna hundar och engelsmän.
*
Det märks vem som idrottar i Alliansens Sverige. Medaljerna kommer i Nya Arbetarsporterna fälttävlan, triathlon, dubbeltrap och segling.
Nej, vänta, en ska bort. Triathleten. Folk som cyklar ärenden, springer själva utan kuse och tvingas hålla sig flytande på sjön utan båt, sånt har de tjänstefolk till inom Alliansen.
Triathleters jobb gör de rot-avdrag och rut-avdrag på varenda dag.
Plötsligt en dag har någon bestämt att vi ska börja kramas, även när vi inte gjort mål eller det inte är vår käresta vi träffar. Här är länken till en begåvad film som förklarar saken:
http://www.youtube.com/watch?v=vVyp_lW0Csc&feature=youtu.be
För övrigt vill jag inte bli kallad Ni, bara så ni vet det, expediter, kypare och andra. Jag har inte löss. Det är inte artigt att hälsa mig med det gamla 1600-talsordet. Jag blir lika ledsen varje gång.
”Ni”? Ska ni göra ungdomsuppror mot den äldre generationen, kan ni väl åtminstone göra ett som pekar framåt. Inte 400 år bakåt.
Snälla ni.
Vi kallar inte dig för I, din ormsaltare.
Juni och juli har kommit och strax gått, snart är det skördemånad. Här en sammanfattning av sommaren, hittills, om du haft annat för dig:
Det har förekommit nederbörd.
Kultursidorna har diskuterat klasshat.
Zlatan är såld, får tio miljoner i månaden.
I Karlstad har det varit priskrig på jordgubbar. Zlatan kan köpa 22 000 liter om dagen.
I skogen sticker sommar-kantarellerna upp sina gula trynen.
Klockan är fem i tolv, världen är orättvis och allt är lugnt, allt är lugnt.
Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.
Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.
*
Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.
*
Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.
*
Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!
*
Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.
*
Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal. Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.
Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.
*
Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.
Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.
Vem drömmer inte den drömmen.
Kan verkligen friheten, jämlikheten, broderskapet & systerskapet segra i ett land där nutiden ritar två stora runda blå prickar på varje villatomt på flygfotona? Poolens och studsmattans kundkrets. Om varje människa i medelklassen behöver varsitt halvstort av varje ting, i stället för några gemensamma stora, blir ö-råden lättare att förstå. Ö-råd, förnedring och elaka juryer.
Runda blå prickar förstör mitt land.
– Jaså, åkte ni och badade på din tid, gamle man. I riktiga sjöar? Hur fyllde ni dom? Hade ni varsin?
Jag har ägnat en hel del av min vakna tid åt att studera populärkulturen. En människa ska inte låtsas finare än hon är. Nu kan jag summera mina iakttagelser. Hästsvans bäres av kriminella och finansvalpar. Samt av Konungariket Sveriges finansminister.
I populärkulturen.
Hur vissa av dem kan bli populära kommer jag aldrig att förstå. Är det så enkelt som att vissa osedda dras till de farliga?