– Ja ja, muttrade Reinfeldt i förväg. Löfven har tigit länge, men i en hel partiledardebatt i tv kan han i alla fall inte vara tyst.
Löfven svarade med – tystnad.
En skön reaktion, om jag får säga min mening, så här timmarna innan debatten. Arga leken har varat länge.
Jag är en militant jäkel. Jag tycker vi ska komma överens om att bondförnuft och hederlig arbetarmoral ska gälla i varje grupp av människor på denna jord. Det tror jag hårt på.
Alltså var det rätt av vietnameserna att slänga ut fransmän och amerikaner, när dessa ockuperade deras land. Det var rätt att ställa sig framför stridsvagnarna och försöka hindra dem i Prag 1968 och på Himmelska fridens torg 1989.
Men det var inte rätt att kasta ägg på den amerikanske ambassadörens bil i Glanshammar 1970, fast han representerade bomberna mot Vietnam. (Man trampar inte i maten! som farfar Einar brukade säga). Och det var sannerligen ingen klok och bra barnuppfostran av Vänsterpartiet i Malmö att låta barnen på deras första maj-firande gå lös med slagträn på en bild av centerledaren Annie Lööf. Partier bör inte befinna sig i puberteten, svenska folkets öde är för allvarligt för det.
Tårtan i form av den svarta kvinnan som skars sönder i underlivet, medan omgivningen på Moderna museet storskrattade och fotograferade.
Annie Lööf-bilden hos Vänsterpartiet i Malmö som bonkades sönder och samman i skallen av barn, medan omgivningen storskrattade och fotograferade.
Samma dumheter överallt, samma obefogade våld.
Varför ställde ingen sig i vägen där? Det är rätt att göra uppror.
Lillemor Arvidsson har dött, läser jag. Kommunals älskade före detta förbundsordförande, första kvinnan som ledde ett LO-förbund, dessutom det största. Hon glömde aldrig sitt ursprung och sina kollegor i vården, eller alla de andra välfärdsarbetarna för den delen.
En gång spelade jag in en film med henne i en biroll. Hon var upptagen Kommunalordförande men tog sig tålmodigt tid till alla våra omtagningar vid svarta tavlan i den gamla skolan mellan Hynboholm och Skåre.
Ingen hade sådan integritet som Lillemor. Så var hon också den enda som röt ifrån när hennes regering ville införa sitt stoppaket, mitt under pågående kommunalkonflikt.
Här är ett utdrag ur boken När Lillemor fick makten av Lillemor Arvidsson och Gunilla Wettergren. Det berättar både hur kommunalarnas Sverige ser ut och hur deras ordförande var:
”Jag fick redan då (1990) massor av brev och information från medlemmar som knappt kunde överleva på sina löner. Jag minns särskilt en ensamstående mamma som skrev och berättade om sig och sin 17-årige son. Hon hade inte råd med någonting extra och måste till och med själv klippa pojken hemma. Jag grät när jag läste om att sonen var med i ett kompisgäng som brukade gå ut och äta pizza för 35 kronor om fredagskvällarna. Men nu hade hon inte råd att låta honom gå med till pizzerian, utan han fick sitta hemma och vänta tills kompisarna kom tillbaka från pizzafesten. De som har gott om pengar kan säga att en hundralapp är futtig. Men inte den mamman; för henne kan hundringen vara det som gör att pojken kan gå med till pizzerian igen. En hundralapp kan vara det som gör att många slipper gå till socialen.”
Jag vet inte vad man skriver när folk som man tycker mycket om dör.
Vi saknar dig, Lillemor.
Tack för din klasskänsla som aldrig dog.
Jag har försökt låta bli att kommentera kulturministerns tårtkalas. Det, där hon skar i könet på en högljutt skrikande svart kvinna, visserligen i form av en tårta. Men jag kan inte.
Symboliken är så tydlig, att ingen svensk, av kvinna född, kan ha undgått att begripa vad tårtkalaset verkligen betyder. Vad än sedan upphovsmannen och övriga medverkande hade tänkt sig.
Vit rik överhetsperson med vapen i hand förtrycker svart kvinna som redan ligger – och slår dövörat till inför den fattiga kvinnans rop på hjälp.
Scenen är samtidigt en tävling. Vem beter sig mest korkat? Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, konstnären Makode Linde (som stod för tårtan och skriket), de skrattande journalisterna och kulturpersonerna runt omkring eller de delar av det övriga kultursverige som efteråt applåderat konstverket?
I mina ögon vinner kulturministern den tävlingen. Så sätter hon också Sverige på kartan för en könsstympning. Det har ingen lyckats med förut.
Lena Adelsohn Liljeroth. Inte den vassaste tårtspaden i lådan.
En dramatisk utbrytning ur Svenska Pedantpartiet ägde rum på fredagen. Detta sedan det visat sig att två tredjedelar av medlemmarna, framför allt i Värmland och Göteborgsdistriktet, är så kallade deltidspedanter. Något som den hårda minoriteten vägrar att acceptera.
– Nån ordning får det vara i ett parti, säger en medlem i den nya utbrytarstyrelsen, som av principiella skäl vill vara anonym. Pedant är du på heltid. En kristdemokrat går i kyrkan även på torsdagar och en moderat säljer sjukhus även på söndagar, inte sant?
– Nej, det gör dom inte.
– Jaså? Det visar bara ännu mer att vi behövs. Sverige behöver ett konsekvent pedantparti som tycker att allting är lika noga. Precis allting. På heltid. Annars får vi aldrig någon ordning på blinkandet i våra rondeller.
… slutar den hårda minoritetens talesman och kontrollerar än en gång att allt står rätt till i kryddhyllan och att hans Samlade Skrifter av Ordförande Messerschmitt står där de ska på M i bokhyllan. Bokverket med kapitel som Locket på på tandkrämstuben, Ta alltid dörren med dig och Papperskorgar är fegt, folk ska lära sig.
Besserwisser var en bil, tänker han. En riktig skitbil. Det ska vara hjul i fyra hörn, annars är inte jag med. Dom välter väldigt lätt också.
Några som gillat detta har också gillat de här inläggen. Tror jag:
Svårt att vara pedant, ha rätt och få fel
Pedantiska Manifestet
Karlstads Bokcafé har gjort nytta i 31 år. Från början ville eldsjälarna bakom föreningen skapa en mötesplats där folk kunde byta tankar och idéer med varandra: ett bokcafé mitt i stan. Av den drömmen blev ett hörn av Café Gjuteriet i Karlstad Levers fina kulturhus på Herrhagen. Där säljer man kulturtidskrifter och lånar ut böcker.
Programverksamheten blev mer än ett hörn. År efter år har bokcafét strävat och arrangerat föreläsningar och kulturprogram. På webbplatsen skriver de att: ”Vi utlovar bra föredrag om viktiga ämnen och inte minst vill vi erbjuda ett forum för samtal, frågor och invändningar”.
Det löftet har de hållit.
De fattiga i Europa
En söndagseftermiddag heter gästen Rebecka Bohlin. Hon är journalist, debattör, instruktör i feministiskt självförsvar och före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren. Den kombinationen gillar jag.
Boken hon har skrivit nu heter De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas reportage). Huvudpersonen i boken och i Rebeckas berättelse denna eftermiddag är kvinnan som städar, lagar mat och serverar i det nya Europa. Ofta har hon flyttat från ett annat land, ofta är hon just kvinna.
Hon som inte hörs när statsministern och finansministern talar. Hon som varje dag tvingas gestalta överhetsorden rörlighet och flexibilitet. Hon med den låga lönen och delade arbetsdagen. Hon som ofta tvingas ta mer än ett jobb, för att överleva och försörja sina barn. Hon som inte medelklassjournalisterna berättar om.
Slita, tiga, lida är inga modeord i den gruppen, inte migrantkvinnornas verklighet heller.
Utkantens kvinnor proletariseras
Min mamma var småbrukarhustru och sedan skolstäderska, inflyttad i tätorten. Den erfarenheten är inte nödvändig för att förstå Rebecka Bohlins bok, men den underlättar. Då var det den svenska utkantens kvinnor som proletariserades. Nu är det Europas utkanter det handlar om.
Hårdare kroppsarbete än storstädningen på Åsvallaskolan i Molkom har jag aldrig provat, fast jag jobbat i skogen och på sågverk. Det har jag berättat ofta, för det är sant. Faststelnat tuggummi under bordsskivor blev vi rejält trötta på den sommaren jag hjälpte mamma. Trötta på och trötta av.
Värst för henne? Kanske förnedringen att behöva städa upp, dag efter dag, när oförstående skolungar grisat ner och saboterat sina egna toaletter.
Inte skiten. Nonchalansen.
Flest kvinnor som migrerar
Nu börjar Rebecka prata. Lite senare köper jag hennes bok, får den signerad och far hem för att läsa. När De osynliga skrivs rasar en debatt om privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring och om en äldrevård som producerar liggsår. Allt medan ägarna plockar ut bonusar och för över pengarna till skatteparadis.
Detta debatterar vi med all rätt, skriver hon, men ett perspektiv saknas.
”25 000 arbetstillfällen har försvunnit i äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de gamla och sjuka inte har blivit färre. Det är inte bara kunderna, de gamla och deras anhöriga som drabbats av detta. ’Slimmad vård’ betyder i klartext att de anställda som blivit kvar på äldreboendena tvingas ta hand om fler gamla på kortare tid. De försöker nog så gott de kan. Varför rasar inte debatten vidare kring deras arbetsvillkor?”.
Där har du Rebecka Bohlins klassperspektiv i ett nötskal. Det är inte bara våra gamla och sjuka som fått släppa till de där pengarna till skatteparadisen. De anställda har också fått betala, dyrt.
”Enligt FN:s uppskattning finns det omkring 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor och det vanligaste jobbat för kvinnor som migrerar är just att jobba i någons hem. Men det är inte bara på en global nivå som fler kvinnor än män migrerar, även inom EU är det så. 52 procent av migrationen inom den europeiska unionen utgörs av kvinnor.”
Efterfrågan ökar på hembiträden
Frilansjournalisten Mats Wingborg menar att det inte är någon slump att efterfrågan på kvinnliga migranter växer i EU, skriver hon. I takt med att de ekonomiska klyftorna växer i Europa och välfärden rustas ner växer efterfrågan på hembiträden.
Skälen till det är tre. 1. Landet ifråga kanske saknar offentlig barnomsorg och har en svag offentlig sektor. Då anställer många hembiträden i stället. 2. Landet har tydliga ekonomiska klyftor. 3. Omsorg har blivit en handelsvara i den globala ekonomin:
”…vilket innebär att när fler kvinnor lönearbetar i Spanien, anlitas fler kvinnor från Rumänien som hembiträden i Spanien. Det leder i sin tur till att moldaviska kvinnor migrerar till Rumänien för att jobba som hembiträden…”
Rut-avdraget är väl bra?
Hotell och Restaurangfacket i Sverige undersökte nyss hur det ser ut med arbetskraftsinvandringen inom deras område. Efter besök på 54 arbetsplatser i Stockholmsområdet kunde de konstatera, skriver hon, att: ”…arbetsgivare med migrantarbetare bryter mot såväl kollektivavtalet som mot de ansökningshandlingar de lämnat till Migrationsverket, i 33 av de 54 granskade företagen. De kom bland annat i kontakt med människor som jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. I vissa fall var månadslönen så låg som 2 000 – 3 000 kronor.”
Nå, Rut-avdraget var väl bra? Det som har gjort att så många svarta jobb i hemmen blivit vita?
Rebecka Bohlin och hennes källor är inte övertygade om den bilden. Ett företag som Gesa Markusson från Fastighetsanställdas förbund berättar om anställde ungefär 200 personer vitt i Stockholmstrakten. Samtidigt hade de lika många som jobbade svart
Svartjobben betalar de vita jobben
Rebecka har fler exempel på sådant. Företag som har råd att lägga orimligt låga anbud, eftersom svartjobben är med och betalar de vita.
En städare ska enligt Fastighets avtal tjäna som lägst 111 kronor och 35 öre i timmen. Till det kommer arbetskläder och städredskap, lönespecifikationen ska skickas ut, någon ska skicka fakturorna till kunden, arbetsgivaravgift ska betalas, liksom sjuklön, försäkring och semesterersättning.
”Då kan inte städning kosta mindre än ungefär 220 kronor i timmen, enligt en undersökning som baseras på 40 städföretags genomsnittliga kostnader.
– Vi ser anbud på 185 kronor! Då finns det två sätt att få det att gå runt. Ett är att kunden pröjsar för sex timmars städning men bara får fyra. Men ofta handlar det om svarta anställningar.”
Det sista uttalandet kommer från just Gesa Markusson, facklig ombudsman för Fastighetsanställdas förbunds avdelning 1 i Solna. Rut har inte gjort alla svarta jobb vita. Dessutom är det så att marknaden hur som helst tvingar ner lönerna för de som ska städa i folks hem. Annars har inte medelklassen råd att betala.
Samhället faller isär
Bokens slutsats är att det krävs en nytändning i de fackliga organisationerna. De osynliga ger en del exempel på bra lokalt fackligt arbete på olika håll och många exempel på att detta arbete behövs.
”Mirela Bajgoras tårar över att hon knappt ser sitt barn, Lucia Gonzales utmattning över arbetsdagar på uppåt 15 timmar för att kunna försörja sin familj i Stockholm eller Sado Djalos flackande liv på en naken madrass i än Lissabon, än Hamburg för att kunna skapa sig en framtid, är olika exempel på hur klyftorna i Europa ökar, stressen och otryggheten tilltar, jämställdheten försvagas”.
Samhället faller isär, skriver Rebecka Bohlin.
Det är dags att sätta stopp för det. Min egen slutsats, efter att ha lyssnat och läst är att den gamla sanningen stämmer även här. Det är skillnad på folk. Är du medelklass, då får du städerskan skattesubventionerad. Är du kvinna och arbetarklass, då kan det hända att du är den där städerskan, ibland svartavlönad, väldigt ofta med delad arbetsdag och alltid med en lön som är orättvist låg.
Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
Livet är knövvligt för en pedant med kontrollbehov. Världen har alldeles för många särskrivningar, ostängda köksluckor, vansinniga omkörningar på Lyckanrakan, bussklockor som går fel på linje 600 och politiker som inte gör som jag har tänkt att de ska göra.
Ena stunden tackar retorikern Håkan Juholt nej till att debattera i tv. I nästa ögonblick rycker den lovande Jonas Sjöstedt undan orsaken för vissa att rösta på vänsterpartiet. Låter poeten Bengt Berg bli petad som kulturtalesman.
Socialdemokrater som gillar den livsfarliga och dyra kärnkraften, en av dem partiledare dessutom. (Den frågan är aktuell i 100 000 år, alltså även precis just nu). Socialdemokrater som leder oss in i överstatliga EU och gör så vi förlorar vår självständiga röst i världen.
Ständigt dessa detaljer jag vill rätta till med mitt kontrollbehov, men inte får.
Blond och blåögd ras under inlandsisen
Då har jag ändå inte nämnt de som jag inte väntar bättre av, men gärna skulle vilja rätta till i alla fall. Fredrik Reinfeldt och hans regering som på några få år rivit ner så mycket av vad svenska folket byggt upp i facklig organisering, arbetslöshetskassor och sjukförsäkring. Rasister och främlingsrädda på diverse håll i riket, som tror att det bodde en blond och blåögd ras här, under inlandsisen. Skräpkastare, sexister och försvarare av Wermland forever-sponsringen.
De är som ett gäng särskrivande köksluckeslarvrar allihop, där klockorna stannat och inte en enda en blinkar i rondellerna. Fast här är det människors liv och allas vår värld de handskas vårdslöst med. Kan ni inte göra som jag vill i stället? Jag har ju sagt att ni ska göra som jag vill.
Svårt att vara pedant med kontrollbehov. Svårt att veta precis hur slipstenarna ska dras i fosterlandet. Svårt att ha rätt men inte få rätt.
Gärna humor, tack
Vore bra om ni inte var så gapiga i reklamradion. Vore bra om Radio Värmland var mer granskande. Vore bra om ni som bor i hushåll prenumererade mer på papperstidningar när vi fortfarande har chansen. Vore bra om dessa dagstidningar var roliga någon dag.
Får jag dessutom be om två steglitsar på vår tomt igen, för de är så fina?
…till råga på allt kanske även jag har fel i vissa detaljer.
Svårt att inte veta det heller.
Ju mer jag läser om projektet, desto mer övertygad blir jag. Fredstanken är bara fernissa. I själva verket är syftet med Europeiska Unionen att skapa en full, foglig, flexibel, flyttbar och förskräckt arbetare som sliter, tiger och lider. Helst ska hon be också.
Om ett jobb till.
Efter läsande av Rebecka Bohlins ”De osynliga”.
Han är domprost och i Nya Wermlands-Tidningen hade ledarskribenten dundrat mot Solrosuppropet. Uppropet är årets landsomfattande protest mot försämringarna av sjukförsäkringarna. Fler och fler blir utförsäkrade, fler och fler får stora problem med sin ekonomi. I fjol hette protesten Påskuppropet, även då i de kristna kyrkornas regi.
Nu på annandagen gick han till Soltorget i Karlstad och demonstrerade, trots Nya Wermlands-Tidningens muller.
– Det här är en partipolitiskt och religiöst oberoende rörelse. Jag har faktiskt i mitt prästlöfte lovat att stå upp för dem som är utanför, sa Staffan Kvassman.
Sådana präster vill vi se fler av. Kyrkor ska stå mitt i byn. Är det något som solrosor är bra på, så är det att sprida glädje, sträva upp mot himmelrik’ och samtidigt rota sig bra djupt i den svenska myllan.
Gillar.
Bilden: Bloggaren inspekterar fjolårets solrosor på den egna tomten.
”En politisk kyrka”, skriver NWT:s politiske redaktör den 7 april. ”Också en rent allmän politisering har fått bre ut sig. Ta bara förra årets så kallade ’påskupprop’ som fått en efterföljare i år. Det är ett rent politiskt angrepp på regeringens politik under förespeglingen om att man värnar om de sjukskrivna. Underförstått så gör inte regeringen det. Nej, det är bland annat sådant som gör att jag undrar varför jag fortfarande är medlem.”
Så långt NWT:s politiske redaktör.
Jesus själv? Han jagade månglare ur tempel, så fort han såg några, och delade fiskar och bröd rättvist till varenda människa som var hungrig. Nog var den karln politisk.
Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.
Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.
Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.
Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.
Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.
– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.
Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste få rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.
Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.