– Nu glömde du nåt!

Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?

Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.

Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.

Dom tittar på telefon

Jag är med i läsarpanelen för Språktidningen. Familjen fick ett spel för besväret, Mini-MIG. Vi spelar det vid söndagsfrukosten, den kära vännen och jag. ”Hur många kromosomer har en människa normalt?”.

Då och då förväntas jag tycka till per mejl om senaste numret av tidningen. Det är inget betungande uppdrag, men aningen enahanda. Jag läser praktiskt taget varenda ord i tidningen och gillar nästan allt.

En dag kommer ett nytt mejl. Jag har vunnit i en utlottning bland paneldeltagarna och får vara med i publiken vid deras Språkforum på Hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Tåg upp. Natt på annat hotell. Tunnelbana till Mariatorget och Rival där språket ska omtalas. Torget är en grön oas, där Gustaf III höll tornerspel, där det var salutorg på 1800-talet för kött, frukt och grönsaker och där Per Hasselbergs skulptur Snöklockan väckte uppståndelse år 1900 bland de prydare av stockholmarna.

– Du måste ta en risk med din text!
Nu börjar programmet. Vi är 250 stycken som hälsas välkomna av Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. Med lättsam ton lotsar han oss och talarna genom dagens program. De berättar och han och publiken ställer frågor.

Jessika Gedin, programledare och krönikör, tycker att man måste ta en risk med texten för att den ska få själ.

Mikael Parkvall, universitetslektor, visar kartor över dialektord. Inte bondesamhällets gamla kartor, utan färska som han har skapat genom att idogt skanna sig igenom svenska folkets bloggar på nätet. Värmland är enda platsen där vi säger tölitt. I Skåne säger många coca om drycken.

Birgitta Lindgren, ansvarig för Språkrådets nyordlista, berättar att den värsta stormen på 30 år upplevde hon när man publicerade ordet tjejsamla, som betyder att samla på ett inte fullt så besatt och nördigt sätt som en del killar. Mest stolt är hon över att hon publicerade uttrycket göra en pudel.

Karin Milles, docent i svenska, pratar om det könsneutrala ordet hen och den uppståndelse det väckte, när hon och andra föreslog att det skulle få komplettera han och hon. Ett nytt pronomen i svenska språket, det första nya sedan 1600-talet, då I blev Ni.

Mattias Åkerberg, copywriter, tycker att det är fyra saker vi bör tänka på om vi ska skriva en säljande text. Överraska. Vänd på perspektivet. Krångla inte till det. Gör läsaren till lösare.

Hanna Sofia Rehnberg, journalist och doktorand, pratar om hur företagsberättelsen ersatt gamla tiders personliga möten med slaktaren och skräddaren. Berättelser, sådana som IKEA:s och Fjällrävens skapelseberättelser om grundaren.

Ingela Bel Habib är forskare och författare kring språkkunskapers lönsamhet och betydelse för ökad export. Hon berättar att affärsspråket i världshandeln och internettrafiken var engelska till 51 procent år 2000 men bara till 29 procent år 2009. Kinesiska och andra språk kommer starkt. Svenska små och medelstora företag har inte förstått detta och har sämst språkkunskaper, jämfört med andra länder som vi konkurrerar med. Det förlorar företagen hela tiden pengar på.

Inte genus men klass
Sedan kommer hon. Författaren och bloggaren Bodil Malmsten som många av oss kommit för. Hon har oerhörda problem med att skriva, säger hon och får sina beundrare i salen att småle.

Detta beror inte på genus, säger hon. Det är inte att hon är kvinna som är problemet. I stället handlar det om klass och om vilken språklig miljö man kommer från. Hennes barndoms jamska finns inte som skrivspråk och när hon började skolan tvingades hon börja tala rikssvenska. Ett språkbyte hon inte tycker hon har hämtat sig från.

Vi som beundrar henne inser problemet, men applåderna när hon läser ur sina böcker visar att hon lyckats rätt bra ändå…

På kvällen sitter jag på tåget hem, lycklig, med språkverktygen vässade. Visst har skolan lär mig språka. Skolan, men också livet som läsande, skrivande, pratande och lyssnande människa. Mest det där livet. Hur skulle jag annars veta vad en typometer, en råspont, ett prio 2-larm, en angörning eller ett dubbelklick är?

Alla glor i sina mobiler
Under en av rasterna hamnade jag på en parksoffa bredvid en karl i min ålder. Först läste vi mejl och nyheter i våra mobiler, sedan smålog vi över att alla andra också gjorde det på Mariatorget.

– Häromdagen hade jag besök av barn och barnbarn, sa han. På morgonen frågade jag barnbarnet varför inte hennes föräldrar kommit upp än. Då svarade hon ”Dom tittar på telefon”.

– Tittar på telefon. Hade någon sagt det för femton år sedan, så hade det väl varit dags för psykvården…

För barnet var det helt naturligt. Världen ändrar sig och då gör språket det.

 

Båda bladen behövs

För ett tag sedan skrev jag på facebook: ”Vart tog Värmlands Folkblads bemannade redaktioner i Ambjörby, Munkfors, Grums, Kil, Forshaga, Årjäng, Storfors och Filipstad vägen? Har jag bara drömt att de fanns?”.

Budskapet – det outtalade – var att även granskarna måste anpassa sig till en föränderlig verklighet ibland. Det är det inte bara offentliga sektorns service som måste göra. När folk flyttar så flyttar de, när tekniken förändras så gör den.

Nu kommer ett nytt besked, läser jag på nwt.se. 7,3 tjänster försvinner på Värmlands Folkblads redaktion, delvis med hjälp av naturliga avgångar, men tre anställda sägs upp. Min gamla arbetsplats lokalredaktionen i Sunne läggs ner.

Det svaret hade jag inte velat få på den diskreta passningen. I dag är det nästan bara Värmland som har två konkurrerande länstidningar. Den konkurrensen behöver vi i fortsättningen med.

Just nu håller offentliga sektorn på att avregleras medan pressen går mot monopol. Vilken tidning ska vi tipsa om det systemskiftet?

 

PS, torsdag förmiddag: Här är bara ett exempel på att rösten från Våxnäs behövs: Loreen gör helt rätt DS.

Roligaste dagarna på jobbet i år

Jag försöker undvika att blanda ihop bloggen och jobbet. Det här är en hobby som jag inte håller på med för att få filmjölk. Jobbet är en hobby som jag håller på med för att få filmjölk. Visserligen en hobby som kräver mer tid och där jag måste lämna tidrapport och kunna larma på.

Det är filmjölken som är skillnaden.

Samtidigt tycker jag inte att företaget som råkade anställa mig ska behöva få ut för allt som deras stönigaste medarbetare skriver på fritiden. En enkel ekvation. Regel nummer ett är skapad:

Håll isär’et. Di kan fatte på jobbet att det är du…

Fast om jag nu har haft några av mina roligaste arbetsdagar på länge på filmjölksjobbet? Ska jag inte få skriva det här då, bara för att jag är en stönig typ med regler och krångligheter? Regel nummer två är skapad:

Utom ibland.

Jag arbetar med information. Mitt jobb är att med näbbar & klor & dator & trut försöka se till att det blir så enkelt som möjligt för värmlänningarna att åka kollektivt. Det ska vara lätt att resa, lätt att förstå biljetter, periodkort och tidtabeller, lätt att hitta svar på alla frågor.

(Nej, vi är inte riktigt framme än, jag veeet, men vi jobbar på’t!).

Den saken är jag med och hjälper till med som enkel medarbetare. Ett roligt arbete. Jag gillar mitt Värmland och dess invånare och tycker att vi ska vara försiktiga med våra barns och barnbarns miljö, så den räcker till deras barn och barnbarn att leva och skaffa egna barn och barnbarn i, som… ja, du fattar. Jag har hamnat rätt. Jag är en sån där som tycker det är bättre med femtio personer i ett fordon på väg till jobbet, än en och en i femtio fordon. Det blir mer jordklot kvar då, till de där goa ungarna jag nämnde.

En gång i månaden får jag pengar till filmjölk för detta miljöarbete. Min fru hämtar dem via datorn. Vete fanken hur det går till.

I fredags skrev jag på facebook att det var min roligaste dag på jobbet hittills i år. Jag kunde ha skrivit samma sak i måndags, tisdags och i går. Det är nämligen sant.

Vi har jobbat och slitit med ett nytt biljettmaskinsystem till den där miljövänliga trafiken jag informerar om. Många har slitit mycket mer än jag: biljettansvariga, projektledare, tekniska fixare, utbildare och en massa andra. Hårt har dom kämpat, bra ska det bli.

Nu har vi kommit så långt att vi har börjat testa systemet skarpt. Många resenärer har tagit chansen att prova och samtidigt hjälpa oss förbättra den trafik vi värmlänningar äger tillsammans.

Jag vet att det sista låter hurtigt. Jag är hurtig. Den gemensamt ägda kollektivtrafiken är en form av organiserad medmänsklighet, det har jag sagt vid många möten när vi träffat politiker och andra. En gång fick jag tårar i ögonen när jag höll föredrag om saken. De kan inte ha trott att jag var klok. Värmlands kommunpolitiker kan ju inte veta att det är just den inlevelseförmågan som ser till att jag får min filmjölk till frukost.

En av mina uppgifter de senaste dagarna har varit att starta och sköta ett forum på webben, där testresenärer kan ställa frågor om nya kortet, biljettmaskinerna och annat som intresserar, retar eller bekymrar dem. Med hjälp av duktiga arbetskamrater har jag kunnat föra en dialog med frågvisa resenärer.

Jag har försökt hjälpa de som åker med oss. Jag har dessutom försökt göra samtalet personligt, för dagen går lättare då.

Fort har dom frågat, fort har vi svarat. Ibland har man flyt. Till sist var det en av de frågvisa som skrev på forumet och tackade mig. Tack för din enorma aktivitet med att svara på alla frågor, skrev han.

Jag blev så glad.

Först ger livet mig några sällsynt roliga dagar på jobbet, sen får jag ett offentligt tack på webben också för det, av en som är tacksam. ”Enorm aktivitet”, det går att läsa långt borta i Japan om nån vill. Han vet att det inte är min förtjänst att alla fått svar och det vet sannerligen jag med. Det är egentligen K och K och M och M som skulle ha tacket, och många fler än dem. Men jag blev så innerligt glad.

Jag ljög i början på den här texten.
Det är inte bara för filmjölkens och miljöns skull.

En teknikonörds bekännelse

Jag är sannerligen ingen tekniknörd. Fråga varje it-människa på varje datoriserad arbetsplats där jag verkat. Fråga min fru, för ibland har ju arbetsplatsen varit här hemma. Hon vet hur jag blir när det krånglar.

Sitter där tomögd och stirrar på sladdhärvor och konstigt översatta manualer i datorn. Av någon anledning blir jag fortare bra på dataförkortningarna än på deras program. RTFM lärde jag mig på en kafferast, men budskapet bakom de fyra bokstäverna har jag inte lärt mig tillämpa än, fullt ut.

Det brukar lösa sig. Leta information kan jag. Dessutom är en av mina naturliga talanger att se hjälplös ut, det brukar fungera till och med när man söker på google. Vete fanken hur det går till. Hjälpen kommer.

Besöksräknare? Aldrig i livet
Tänker inte dra historien en gång till, men en dag svängde denna teknikfientliga skrivkarl och blev hängiven. Det var långt före google, facebook och webbloggens dagar. Nu sitter jag här och skriver krönikor på egen sajt mest varje dag, bara för skrivglädjens skull. Varje dag? På fritiden? Jag som en gång skrev en betraktelse var fjortonde dag och dessutom tog betalt för det.

Då var skrivandet stressande ibland. Nu är det bara kul och gensvar får jag hela tiden, ibland i realtid. Sajten har jag fixat själv. Tack för den möjligheten tekniker, till sist gjorde jag som förkortningen sa. Läste den förbaskade manualen.

En sak skulle jag aldrig skaffa. Gillaknapp till bloggen. Det var nördigt.
En annan sak skulle jag heller aldrig skaffa: besöksräknare. Det var ännu nördigare.

Tammerfors?
Hå hå jaja. Nu ser min fru mig sitta framför analyssidan varje kväll sedan några veckor tillbaka. Det går att räkna besökare utan att ha räknaren på själva sidan. (Där gick gränsen). Du, säger jag till henne, nu är det en i Finland som har varit inne på sidan. Jaså, ser du vem det är? Naturligtvis inte, det går inte och det vill jag inte, men jag ser från vilka landsändar.

Ibland vistas besökarna långt bortanför de köksbord och klockradior dit betraktelserna i VF och Radio Värmland en gång nådde. Sex länder och tre världsdelar, visst är sådant kul att veta och förundras över.

Tro inte att jag har gôrmånga besökare, någon blondinbella vill jag inte bli. Jag är gerilla, inte armé. Du är stormsvala, inte måsflock. Ändå är det spännande att se att ibland, när ingen klickar gilla, är det lika fullt massor som har besökt. Ja jag vet, inlägget kanske inte var gillvärt och det är ingen tävling, detta. Viktigast är om någon enda text betyder något för någon annan – eller för mig själv.

”Putäll på er grefvar och baroner!”
Rätt många har hittat bloggen genom att söka på ordet putäll, lustigt nog, ser jag. De återkommer då och då. Det inlägget handlade om överklassafarin och hade Albert Engströms teckning som illustration. Andra har hittat hit genom att googla på någon använder mitt spotify konto. Förvånansvärt många faktiskt. Hur kom flera stycken på att skriva så? Är vi många som blivit spotifyraped?

De flesta hittar fortfarande hit via facebook. Mellan sex och sju på morgonen är en tydlig topp, så då måste jag ha hunnit stiga upp och länka på fb. Suck, jag som är så’n utpräglad kvällsmänniska, vänner. Varför gör ni mig detta?

Strunt i det, jag är ju ändå vaken. Tack för att ni finns. Nu förändrar vi världen.

Var ligger det stället?

Än en gång gör ett värmländskt företag reklam på värmländska med ô-ljud. Fullt tillåtet tycker jag. Tv-reklamen roar mig, rösten som rabblar kôrvar är skön.

Men sedan ska det skrivas. Då trillar även det här företaget dit och blandar ihop öna och ôna. Som Stig Berg skulle ha sagt, det är skillnad på att vara tölig och tôlig. Just den sammanblandningen gör de inte men jag hajar till ändå.

”Knôvvel” kanske folk säger någonstans i provinsen, vad vet jag, även om alla jag känner säger knövvel. Men ”prôv”? Eller är det bara jag som sydvärmlänning som har fel? Finns det ett ”prôv”-ställe i Värmland, där di ”prôver” å ”prôver” hele dagera?

Dä så tölitt å inte vete, å ja ä ändå jämt gôrtôlig.

Kôrvar = korvar. Tölig = tjatig. Tôlig = tålig. Knövvel = klumpig person. Jämt = bara, alldeles, alltid. Prôv = ?

Katt i fönstret

Pantern i fönstret fräser mot mig, med varje muskel beredd.

Farfars gamla skrivställ. Koppen för bläck, sigillet i urgröpningen där pennorna ska ligga, några runda vackra stenar och resterna av höjdhoppsbronset från Nyedsmästerskapen 1969. 1.35, barfota. Är det marmor?

Ute målar regnet våren grönblötgrönare.
Märklig reflex i fönstret.

Detta är inte i dag, detta är en annan dag. Han går nog, den här dagen med. Nånstans går han. Fräs inte åt husse, katt.

Vad har jag sagt om att fräsa åt husse?

Knappar, knatter och spökröst

En gång fanns Tio i topp. Radio-programmet med topplistan som styrde våra unga liv och vår smak. Först lyssnade vi på låten, sedan på knattret när de lyckligt utvalda fick rösta, sedan på spökrösten som berättade hur många röster låten fått. Jag känner en som var med och röstade när programmet kom till Hagfors. Stort.

Veckan efteråt läste vi i Bildjournalen om gruppen som vann.

Ungdomarna i juryerna hade mentometerknappar att rösta med. Sin tids gilla-knapp i direktsändning. Just så är det att driva en blogg med gilla-knapp. Varje dag kan du räkna in dina läsares knapptryckningar i realtid om du vill. Knatter finns inget och spökröst får du vara själv:

Sorgsenhet när Lillemor Arvidsson dör, 17 röster.
Storögd förundran över ännu en blåsippsvår, 21 röster.
Bitter ilska över det europeiska klassamhällets utslagning av inflyttade städerskor, 33 röster.

Jag tycker så mycket om de där knapptryckningarna och delningarna. Känner sådan respekt inför vad som gillas och inte gillas.

Jamen, skriv bra varenda gång då, gôbbe!

Riktigt så enkelt är det inte. Ibland krävs det distans för att se vad som ska bli bra. Ibland har vi helt enkelt olika smak. Det får man också respektera. Dessutom lägger jag inte ner mycket tid på att sprida bloggen. Det finns annat som är viktigare i livet.

En sak har jag fått bekräftad de senaste veckorna. Du ska skriva personligt om folk ska läsa. Det visste jag förut, fast inte att det var så väldigt tydligt avgörande.

*

Vi gick inte på första maj-mötet i år. Jag klarar inte godisregn. Den starkes seger över den svage. Det är det minst arbetarrörelsemässiga jag vet.

Syftet var säkert gott. Det är goda människor som ordnade det, folk som jag gärna hamnar på en öde ö med. Resultatet – är ändå som vilket öråd som helst:

”Du duger inte. Du fick inget. Du var för klen. Hej då”.

Livet blev roligare

En gång skrev jag krönikor i Radio Värmland. På den tiden var det rätt ovanligt att folk hörde av sig, även om en del kände igen rösten när jag ringde. Någon enstaka gång kom ett pappersbrev. Elakheter, det gillade folk.

Värmlands Folkblad-krönikorna? Samma där, ganska få som hörde av sig, utom efter en viss landstingskrönika. Då fick jag kommentarer både på cykelbanor och i orienteringsskogen.

Sedan slog e-posten igenom på allvar. Då började det komma mer gensvar, både arga och snälla. Roligt att kunna svara läsarna så direkt.

Sociala medierna skapade ett samtal
Dagens sociala medier har lyft allt det där till en ny nivå och skapat ett samtal. I forumet på mitt jobb kan vi räkna in tusentals inlägg, alla seriösa och inget hatiskt. På facebook, privat, fick jag massor med gillningar och kommentarer, sedan jag lagt ut en bloggkrönika om den försvunna hunden Ivan i Kristinehamn. Hundvännerna förlät mig min hundskräck och tryckte på Gilla-symbolen.

Gud vad jag älskade dom.

Härom natten satt jag långt in på småtimmarna och installerade en Gilla-knapp på den här bloggen. Jag är deltidspedant och stör mig på att jag inte hittade en vettig svensk Gilla-knapp som fungerade som jag hade tänkt, utan fick ta till den engelska. Precis som det stör mig att min internetleverantör gav mig engelskt webbverktyg, fast det stod om ett svenskt i reklamen. Home – är inte mitt favoritnamn på sidan Hem.

Jo, jag vet. Det går att byta till svensk version av wordpress. Men det är lite krångligt för en som hellre skriver ner tankar än tankar ner. Samma gäller förstås knapparna. Allt går, men jag har inte lust att lägga ner all den tiden. Det ska ju jobbas, ätas filmjölk, springas lite sakta igen efter halsflussen och tänkas ut inlägg också.

Chocken utanför Karolinen
Nå, knapparna kom dit. In english. Sedan hände ingenting. Jag lade ut en text som jag var riktigt nöjd med, men inget hände. Funkar inte knapparna? Är det inte en enda människa som läser bloggen, mer än mina kära vänner på facebook?

I måndags var jag med och höll kurs på Karolinen i Karlstad. På lunchrasten efteråt stod jag i karlstadssolen och kontrollerade dagens inlägg i mobilen. Jo, det låg ute. Vänta nu, det står någonting längst ner som inte jag har skrivit. 12 personer som gillar inlägget! Ingen av dem vän till mig på facebook. Främmat folk.

Jag bläddrar vidare. Här är ett inlägg som 20 har gillat, här har 22 tryckt på knappen, ingen av dem min facebookvän. Jäspalt! Det finns alltså läsare där ute som jag inte känner till. Några av dem gillar till och med en del av inläggen.

Kära nån. Jag får nog blogga ett tag till.

Skrivarlivet är mer än en popularitetsundersökning
Antalet gillningar den senaste tiden visar precis vilken sorts inlägg mina följare vill läsa. Det får jag ta hänsyn till ibland – och ibland inte.

Sådana inlägg som de om den nya europeiska arbetaren blir det fler av, för den här bloggen behöver de texterna med. Skribenten själv behöver dem. Hobbyskrivarlivet är inte bara en popularitetsundersökning, inte om jag ska vara ärlig mot mig själv. Ibland måste jag gå min egen väg, stönig som den deltidspedant jag är. Förresten blev ena städersketexten delad flera gånger på facebook och fick gillningar och omnämningar både här och där, så jag ska verkligen inte klaga!

Tack för att ni finns, känt folk och främmat.
Livet blev mycket roligare i solen i Karlstad i måndags.

PS: Här är länk till krönikan om den nya europeiska arbetaren. DS.