Kategori: Skrivande

Livet blev roligare

En gång skrev jag krönikor i Radio Värmland. På den tiden var det rätt ovanligt att folk hörde av sig, även om en del kände igen rösten när jag ringde. Någon enstaka gång kom ett pappersbrev. Elakheter, det gillade folk.

Värmlands Folkblad-krönikorna? Samma där, ganska få som hörde av sig, utom efter en viss landstingskrönika. Då fick jag kommentarer både på cykelbanor och i orienteringsskogen.

Sedan slog e-posten igenom på allvar. Då började det komma mer gensvar, både arga och snälla. Roligt att kunna svara läsarna så direkt.

Sociala medierna skapade ett samtal
Dagens sociala medier har lyft allt det där till en ny nivå och skapat ett samtal. I forumet på mitt jobb kan vi räkna in tusentals inlägg, alla seriösa och inget hatiskt. På facebook, privat, fick jag massor med gillningar och kommentarer, sedan jag lagt ut en bloggkrönika om den försvunna hunden Ivan i Kristinehamn. Hundvännerna förlät mig min hundskräck och tryckte på Gilla-symbolen.

Gud vad jag älskade dom.

Härom natten satt jag långt in på småtimmarna och installerade en Gilla-knapp på den här bloggen. Jag är deltidspedant och stör mig på att jag inte hittade en vettig svensk Gilla-knapp som fungerade som jag hade tänkt, utan fick ta till den engelska. Precis som det stör mig att min internetleverantör gav mig engelskt webbverktyg, fast det stod om ett svenskt i reklamen. Home – är inte mitt favoritnamn på sidan Hem.

Jo, jag vet. Det går att byta till svensk version av wordpress. Men det är lite krångligt för en som hellre skriver ner tankar än tankar ner. Samma gäller förstås knapparna. Allt går, men jag har inte lust att lägga ner all den tiden. Det ska ju jobbas, ätas filmjölk, springas lite sakta igen efter halsflussen och tänkas ut inlägg också.

Chocken utanför Karolinen
Nå, knapparna kom dit. In english. Sedan hände ingenting. Jag lade ut en text som jag var riktigt nöjd med, men inget hände. Funkar inte knapparna? Är det inte en enda människa som läser bloggen, mer än mina kära vänner på facebook?

I måndags var jag med och höll kurs på Karolinen i Karlstad. På lunchrasten efteråt stod jag i karlstadssolen och kontrollerade dagens inlägg i mobilen. Jo, det låg ute. Vänta nu, det står någonting längst ner som inte jag har skrivit. 12 personer som gillar inlägget! Ingen av dem vän till mig på facebook. Främmat folk.

Jag bläddrar vidare. Här är ett inlägg som 20 har gillat, här har 22 tryckt på knappen, ingen av dem min facebookvän. Jäspalt! Det finns alltså läsare där ute som jag inte känner till. Några av dem gillar till och med en del av inläggen.

Kära nån. Jag får nog blogga ett tag till.

Skrivarlivet är mer än en popularitetsundersökning
Antalet gillningar den senaste tiden visar precis vilken sorts inlägg mina följare vill läsa. Det får jag ta hänsyn till ibland – och ibland inte.

Sådana inlägg som de om den nya europeiska arbetaren blir det fler av, för den här bloggen behöver de texterna med. Skribenten själv behöver dem. Hobbyskrivarlivet är inte bara en popularitetsundersökning, inte om jag ska vara ärlig mot mig själv. Ibland måste jag gå min egen väg, stönig som den deltidspedant jag är. Förresten blev ena städersketexten delad flera gånger på facebook och fick gillningar och omnämningar både här och där, så jag ska verkligen inte klaga!

Tack för att ni finns, känt folk och främmat.
Livet blev mycket roligare i solen i Karlstad i måndags.

PS: Här är länk till krönikan om den nya europeiska arbetaren. DS.

Fräck polis lurade reportrar

Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.

Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.

Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?

Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.

Fräckt.

Hur länge måste jag hålla på?

Är ni nöjda nu, ni som fick i gång mig på det här? Nu twittrar jag, facebookar och bloggar varenda dag, hela tiden. Hur länge måste jag hålla på? Det har jag inte fått någon information om. Tills jag fyller 75?

Gör det något om jag återanvänder inläggen om några år? Wermland forever, Bonde söker fru, Melodifestivalen, våren, löplusten och behovet av ett styck bättre värld finns förmodligen kvar, så jag tror inte någon märker någon skillnad.

Hur var det ni sa? ”Twitter, blogg och facebook är som högt blodtryck. Har du en gång börjat är du dömd till livslång medicinering”. Sa ni det eller minns jag fel?

Oj, nu fick jag löplust igen.

 

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


Om du rubbar ett sandkorn, så…

Nu tar jag påsklov, om inget oförutsett händer. Ska äta prinskorv och leka med barnbarn. Under tiden en funderingstext för dig som inte nöjer dig med helgens egna texter. Olle Holmberg var verkligen bloggare, långt innan webbloggen var uppfunnen.

Glad påsk! /Sven-Ove

 

”DEN LYCKLIGA UTVECKLINGEN. – I min ungdom hände det mig, och jag minns inte om det var före eller efter det att jag hos en filosof hade läst om att ett sandkorns rubbning återverkar på hela universum – hände det mig som sagt att jag länge kunde stå framför en strömbrytare i morgon- eller eftermiddagsskymningen, tveka om jag skulle tända eller ej, och undra vilka krafter jag med en dylik självgodhetens åtgärd skulle sätta i gång i världsalltet.

Nu är det redan länge som jag har tänt och släckt som jag tycker och strött sand omkring mig ur vilka sandhögar som helst. Jag har pengar på postsparbanken och är världens herre.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

 

Vi är 589 stycken som längtar

1.
Låt mig börja från början. Jag är några år gammal och leker hela dagarna med Bobby hos farmor och farfar. Hunden är stor och snäll och vit med svarta prickar och jag ligger bredvid på köksgolvet och kramas och Bobby förstår att jag är valp. ”Man får tåla att valpen är lite hårdhänt ibland, han förstår inte bättre”.

Sedan blir jag sex år. Det är fortfarande vid Almar, norr om Karlstad, nu är vi i vår trädgård på östra sidan vägen, mitt emot där de startar Butiken på landet långt senare. Det kommer några bekanta gående, jag blir glad att se dem och rusar fram. Glädjestrålande. Då biter deras tax mig. Hon ska ha valpar och är särskilt på sin vakt då, säger de vuxna efteråt. Med ett raskt och hårt bett kring mitt högra smalben gör hon mig hundrädd för livet.

– Du skulle inte ha sprungit mot henne.
– Det var ju inte henne jag sprang emot.

I dag kan du skicka ut oss, en grupp joggare, och släppa en hund lös. Vissa hundägare tycker om att göra det. Då slår det aldrig fel: om vi så är tio, femton stycken som kommer löpande, nog är det mig hunden blir intresserad av. Biten har jag aldrig blivit mer, men jag har fått byta löpväg många gånger för lösa hundar. I höstas hände det varje gång, en lång period. Värsta skräcken var schäfern som satte käftarna runt benet borta vid Haget för många år sedan. Biter du till nu… tänkte jag, men då fick hans välmenande matte honom till sist att släppa.

Ett uttryck är vi motionslöpare särskilt trötta på:
– Han är så snäll så…

Det är han säkert. Men du är inte snäll som släpper honom lös bland barn och löpare.

2.
Nu kommer andra versen. Jag är nämligen djurvän. Det finns till och med hundar jag blivit vän med, när de lärt mig kasta boll och fått mig att slappna av. Jag luktar väl mindre adrenalin och hot då, antar jag.

När jag växer upp har vi bondgård, en liten en, borta i östra Nyed, och pappa har namn på nästan varenda individ i ladugård, stall, hönshus och kaninburar. (Nåja, inte hönsen kanske). Själv minns jag barndomens somrar som ett enda sittande på trappen i Ängebäckstorp, med en katt i knäet. Sitter jag stilla länge nog så går det att lära den att sova på rygg. Det blir min och kattens specialitet. Jag tror vi är lika stolta, båda.

Naturligtvis blir de familjemedlemmar med namn och egen personlighet.

När vi får eget hushåll med soffa, färgteve, barn och räkningar, den kära vännen och jag – då kommer det snart katt i huset också. Utekatter i ett villaområde, pinsamt nog. Även de blir familjemedlemmar.

Härom året får vi ta bort den sista katten. Då händer det som brukar hända. Sorg i hjärtat. Saknad. Men också sorghallucinationer. Mer än en gång hör jag hennes trippande steg i trappan upp till andra våningen, där jag sitter framför teven. Strax därpå känner jag henne krypa ner i mitt knä och börja spinna.

Fast hon har varit död i veckor.

3.
Tredje delen av den här krönikan handlar om en person som heter Ivan. Vi har aldrig träffats, men jag lär känna honom när Britta, min facebookvän i Kristinehamn, skriver om hans och Boris liv och leverne. Det gör hon nästan varje dag, rasen är puli och de ser ut som två rastafari som händelsevis råkat få fyra ben.

Hon är rätt rolig i sina kommentarer, Britta, och jag tycker jag lär känna kristinehamnshundarna Ivan och Boris. Det är dem, Färjestad och tre joggare i karlstadtrakten jag följer. Och så några till.

Plötsligt en dag kommer en annan sorts rapport från Britta. Den där hemska som ingen djurägare vill skriva om sin familjemedlem. Ivan är borta. Han har rymt och stuckit till skogs, en bra bit norr om Kristinehamn.

Det är nu det händer. I nordafrika med omnejd hade de sin arabiska vår, för något år sedan, med viktig hjälp av sociala medier. Ett hundletande i skogarna strax norr om Kristinehamn är förstås inte lika viktigt för mänskligheten, som att ett antal folk gör sig av med sina diktatorer. Men likafullt är det viktigt för dem det berör.

Det finns människor som tror att solidariteten är död. Jag önskar så att de hade kunnat följa det som händer kring Ivan, de här dagarna i månadsskiftet mars-april 2012. Plötsligt bara väller det fram, sympatiyttringar, praktiska råd och folk som vill hjälpa till och leta.

En särskild grupp bildas på facebook: Hitta Ivan. När jag går med har den ungefär tjugo medlemmar, när jag skriver detta en vecka senare är vi 589. Från början handlar det mycket om sympati och spridda råd, men sakta men säkert växer en professionell organisation fram. Någon tar ledningen i själva vaktandet och letandet, någon tar itu med hur facebookskrivandet ska vara organiserat, så inte allt viktigt praktiskt dränks i alla hejarop, de där gångerna när någon av vaktarna sett Ivan i området kring Heinola. Någon lägger ut regelbundna kartor: ”hon sitter vid siffran ett, hon har det och det mobilnumret, hon sitter vid siffran två…”.

I min familj är vi orienterare och har några gånger varit med vid polisens sök efter försvunna personer. De har varit välmenande aktioner, men knappast välorganiserade av polisen. Här är det precis tvärt om. Jag sitter fem mil bort och kan inte vara med, för jobbets skull, men riktigt längtar efter att kunna hjälpa till. Massor av folk är det som går skift i skogen eller letar via bil eller bara lämnar praktiska, hundkunniga råd.

Sådant är läget just nu. Kunde jag trolla med knäna, så skulle jag se till att lurifaxen Ivan valde att gå ända de där sista stegen fram till husse eller matte. Han har ju visat sig flera gånger och varit så nära. Jag vet inte mycket jag hellre önskar, just nu, om du bortser från världssvälten, freden och rättvisan…

Ibland har jag lekt med tanken, på fullt allvar, att anmäla mig som frivillig joggare över det där kalhygget där Ivan brukar hålla till. Så kunde jag få syn på honom och då kunde mitt ofrivilliga hundskräcksadrenalin börja pumpa i kroppen och då kunde Ivan känna doften av det och glatt börja jaga mig. Varpå jag med raska steg förhoppningsvis hann före honom in i någon sorts stor ryssja dom hade byggt.

Så tänker jag i sena natten, när jag följer eftersöket på facebook. Risken är att någon skulle ta illa upp och inte förstå att jag faktiskt menade allvar. Jag har en viss talang på att locka hundar som jag är rädd för. Bäst att inte säga nåt, alltså.

Kom hem nu, Ivan. Vi är 589 stycken som längtar efter det beskedet. Du behövs.

 

 

Uppdatering:
Antal medlemmar i facebookgruppen Hitta Ivan kl 09.20 den 5 april: 768.
Nytt antal kl 11.10: 910 medlemmar.
Påskafton: Ivan hemma igen. Gruppen har 1 047 medlemmar.  Hur många av dessa som varit inblandade i praktiskt sökarbete vet jag inte, men det är många.

 

Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste få rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.

 

Halsen, musiken, projektet, oron för Ivan samt kärleken till det fria ordet och skrivglädjen

Söndag förmiddag och dags att summera den senaste tidens vedermödor.

Halsen: tog de sista två kåvepenintabletterna för drygt en timme sedan. Tack sjuksköterskor, doktorer och medicinkokare som räddade mig. Biverkning: svårt för det svenssonska sinnet att vara så bundet. En timme efter tablett får du äta mat, två timmar efter mat får du ta tablett. Hela tiden luktar din urin björklut… Nå, jag är i sväljbart och arbetsfört skick sedan onsdagen, det är huvudsaken.

Musiken: Telia och Spotify har synnerligen trivsamma medarbetare på sina kundtjänster, nu kan det sägas. När väl vår kommunikation tog sig, så har mejlen strömmat över land och riken. Inte minst till Cambridge i Storbritannien där två kvinnor på Spotify till sist förstod mitt problem, förmodligen med god hjälp av min lika förstående och tålmodiga välgörare på Telia. Numera strömmar Bruce Springsteen, Elmore James och Peps Persson (och Hasse & Tages Lindemän) ut ur min dator, tv, mobil och bilradio mest hela tiden. Utan att någon stackars namne i Karlstad råkar bryta lyssningen.

Projektet: trädgården ska förnyas, förhoppningsvis husets exteriör också, en aning. Det praktiska jobbet började i går, med att vi fällde enen och sockertoppsgranen i hörnet på framsidan. En rejäl hyrgallerkärra fyllde vi och for till mellersta kommundelen med. Framsidans böljande stenhav ska förhoppningsvis bli slätt som den blankaste slättsjö och nya rabatter ska grävas.

Oron: det finns folk som tror att solidariteten är död. Till er säger jag bara: kolla då gruppen Hitta Ivan på facebook. Där kan ni se hur många medmänniskor det finns, som bryr sig om en facebookvän till mig, och hennes försvunna hund. Ge inte upp Britta, vi håller tummarna allihop. Vi är många som haft ett djur som familjemedlem och vet hur saknad känns.

Dagens förberedelse och morgondagens framträdande: ska prata om medier för 17 nya forshagabor i morgon. Mitt anförande ska tolkas till tre språk, det blir en upplevelse bara det. Misstänker att de som skulle texttolka mig när jag kåserade vid ett PRO-möte en gång fortfarande minns den upplevelsen med skräck. Jag har en tendens att inte följa manus, när jag går igång.

Mitt ämne i morgon är något som jag känner varmt inför. Det fria ordet. Skrivglädjen.

Vad är det första en nybliven diktator försöker inskränka? Ordet. Själv tror jag fortfarande att en bra text kan förändra världen – och det tror uppenbarligen världens diktatorer också.

Ska ta med två älskade vänner och visa. Pennan och tangentbordet.

 

 

Rätta pennan

Varje biskopstrogen predikan bör skrivas med stiftpenna.
Varje trovärdig årsberättelse för Fortum bör författas med reservoarpenna.
Varje insiktsfull färdplan för en Boeing 747 bör präntas med blå Pilot Fineliner.

Allt annat bör plitas med kulpenna. Gäller även korsord, sudoku, kärleksbrev, recept och partiprogram.

Radergummi är fegt.

 

Bandyreferat och utomhusbetraktelser vintertid skrives också med blyerts, men de har ju även andra likheter med predikotexter.