Historien om Pyrrhus och Värmlandsmontern

Nu ska jag berätta hur det är att sitta i en styrelse. Vi kan kalla föreningen för Föreningen Värmlandslitteratur, för så heter den. Först träffar du en massa kloka och kunniga människor som också gillar författare som Gustaf Fröding, Bengt Berg och Marit Kapla.

Sedan blir det bokmässa i Göteborg. Den stora bokfesten där Värmlands monter är en institution sedan 30 år tillbaka. Glad och entusiastisk anmäler du dig till att stå i montern och sälja värmlandsförfattarnas böcker. Ideellt.

– Va’ bra, säger de andra ideella. Hur många dagar hade du tänkt?
– Jag kan stå alla fyra dagarna.
– Det var rejäla tag. Kul!

Du har sällan varit så trött och haft så roligt. Bokälskare är positiva människor. Dina ideella kollegor springer som illrar och hämtar nya värmlandsböcker från förlagen när glada köpare köpt slut av Lerin och andra. På kvällen orkar du nätt och jämnt släpa dig ut från mässan och bort till bilen som ska hämta dig och köra dig till dottern, där du ska bo. Du är så lycklig. Det har fungerat så bra med de tre delarna bjudfika, författaruppläsningar och bokförsäljningar. Ni har nått ut.

Tre delar. Alla lika viktiga. Fika, författare och böcker.

Regionen vill lägga ner
Sedan kommer pandemin. Först efter två år är det dags för fysisk bokmässa i Göteborg igen. Då får ni mejl från Region Värmland. Det är de som arrangerar själva montern numera, där de brukar be er sälja böcker ideellt. Regionen kommer visserligen att få 1,3 miljarder i överskott år 2021 men nu tycker de att montern är för dyr. Ni försöker argumentera emot, sitter på flera möten och försöker förklara vilken nytta den där montern som är en institution gör. 

Det går inget vidare.

Nu har ni årsmöte i er förening. Under ekonomirapporten förklarar du i förbigående att vi nog får räkna med att politikerna i regionen kommer att lägga ner montern. Då tar det hus i helsike. Hela årsmötet reser ragg och kräver av er i styrelsen att ni skriver ett uttalande och skickar till region och media. Politikerna får inte lägga ner hela bokvärldens Värmlandsmonter. 

Ni lyder. De var verkligen arga på mötet. Uttalandet når media, region och kulturintresserade, det blir ett väldigt tryck. Nu är det ännu fler som är besvikna. Ännu en förening antar samma uttalande. Kulturpolitikerna i regionen känner hur det blåser och säger till kulturtjänstemännen att så här kan vi inte ha det. Vi kan inte lägga ner montern, nu när det är valår och allt.

Hurra.

– Ni får 6 – 8 kvadrat
Då får ni nytt mejl från kulturtjänstemännen. Det får väl bli en monter till hösten då. Men inga 100 kvadratmeter som tidigare. Ni får 6 – 8 kvadrat och vi i regionen ska ha lika lite. 12 – 16 kvadrat tillsammans. 

Inte blir det något populärt Löfbergskaffe med skrädmjölsdrömmar som tidigare lockat besökare, vilka sedan passat på att köpa med sig en Lerin eller Kapla när de ändå hittat till er. Eller någon mer okänd bok. Inte blir det någon scen med uppläsningar.

– Jaha. Vad ska ni själva ha era 6 – 8 kvadrat till då, go’a regionen?
– Vi ska göra reklam för bokfestivalen i Karlstad.
– Åhå.

Utvärderar nedläggningsmontern
Så är det att sitta i en styrelse. Står verkligen alla kulturpolitiker i regionen bakom denna pinsamma lösning valåret 2022? frågar ni er. Har inte de också medlemmar att svara inför? 

Ni har nytt möte förstås och berättar för kulturtjänstemännen att montern på bokmässan i Göteborg är ett sätt att berätta utåt, utanför Värmland, om våra författare. Den har funnits i drygt 30 år, långt innan ni i regionen tog över. 65 författarframträdanden på fyra dagar, det är en bra sak. Massor av böcker spridda, massor av fin PR för landskapet Värmland. Utåt.

– Okay, då hyr vi väl lite mer då. 40 – 50 kvadrat typ. Men inget fika. Det är för dyrt. Inga skrädmjölsdrömmar.

I höst, efter bokmässan, ska Region Värmland göra en högtidlig utvärdering av den nya lillmontern, den utan drömmar. Nedläggningsmontern som någon sa. (Jag själv, faktiskt). Det har politikerna bestämt. Ni läsande medlemmar i Föreningen Värmlandslitteratur anar redan vilket resultat den utvärderingen kommer att visa.

Så kan det vara att sitta i en styrelse.
Andra dagar är det rätt så lugnt.

### Pyrrhusseger = alltför dyrköpt seger.
### Pyrrhus = Forngrekisk kung som vann ett fältslag men förlorade många egna soldater i slaget.

### Hans yttrande efteråt blev berömt: ”En sådan seger till och jag är förlorad.”

(Bilderna är från Värmlandsmontern på Bokmässan i Göteborg 2019.)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 215. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En tidtabell och ett snödjup

Det är mycket tyckande om kommunikatörsyrket nu.

Tänk att det kan väcka så stort intresse från kommentariatet att du har som jobb att publicera tidtabeller på regionala trafikbolagets webbplats.

Eller bibliotekets öppettider på kommunens facebooksida. Eller att markera stensättningar på Fornsöks karta. Eller vandringsleder på lantmäteriets karta. Eller nya ord på Svenska Akademiens söksida. Eller öppettider för covidtester. Eller nya rätta Lottoraden. Eller kartan över Svenska rallyts specialsträckor. Eller nya biljettpriserna i tätortstrafiken. Eller telefonnumret till vårdcentralen. Eller nya pandemirestriktionerna på Krisinformation. Eller tv-programmet. Eller nya gamla böcker i fulltext på Litteraturbanken. Eller fakta om sotning hos MSB. Eller nya lagar från årsskiftet. Eller kartan över parkeringsplatser i stan. Eller lokala ordningsstadgan. Eller datumen för kommunfullmäktiges möten år 2022. Eller barn- och utbildningsnämndens möten. Eller tips på aktiviteter på sportlovet. Eller simhallens öppettider. Eller statistik över antalet covidsmittade vecka 2. Eller vecka 3. Eller reglerna om vinterdäck. Eller telefonnumret till landshövdingen. Eller e-posten till hans chefssekreterare. Eller linjekartan för linje 600. Eller 602. Eller 601. Eller Munkfors kommuns organisation. Eller namnen på politikerna i Forshagas kommunstyrelse. Eller listan över elljusspår i Sunne kommun. Eller datumen för sophämtning för den som har fritidshusabonnemang i Kil. Eller listan över Trafikverkets webbkameror för väglaget i Mellansverige. Eller svaret på frågan om hur många i Sverige som heter Karin. Eller Lars. Eller priset på Jan Guillous nya bok. Eller listan över dagens post till Länsstyrelsen. Eller adressen till Folkets hus på Hammarö. Eller till kungen, Zlatan och Sportspegeln. Eller snödjupet i Karlstad 1951. Eller nu. 

Tänk att detta är så intressant.
En tidtabell och ett snödjup.

### Det var förresten 81 centimeter i stan 1951.
### Som mest.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 205. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen. 

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. 
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor. 

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell. 

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 196. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hur många hockeytränarporträtt behövs det per dag?

Klickar med NWT.se

Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden?
Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det.
Klicken och besöken på nätet styr.

Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?

Klicken och besöken styr.

Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?

Bara en sport kvar?
Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?

Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.

Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?

Våga springa före
Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:

”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”

Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.

Till och med om det klickar dåligt i början.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 195. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Sådant som vissa verk värker fram

Trafikverket funderar på att ta bort ljussignalerna vid alla järnvägsövergångar, så att det ska bli rättvist. Detta med tanke på att utropen på stationerna nu har slopats.

Synen är ett överskattat sinne, säger verkets presschef Malte Mummel i en kommentar. Särskilt som tåg går så väldigt fort.

Länk
Slopade utrop upprör synskadade

### Varning! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi.
### Att Trafikverkets projekt med slopade utrop på stationerna skulle gå under det interna arbetsnamnet ”Blindtest” är inte sant.
### Projektet heter ”Felsyn”. Rakt igenom.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 191. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen. 

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling. 
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 190. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

”Ja, men man når ju inte ungdomarna.”
Den myten hör jag oftare och oftare.

Del 1

Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.

Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.

90 procent läste tidning
Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent. 

År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.

Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.

Det lärde folk att läsa gratis
Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.

Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. 
Du jumpar mellan enstaka isflak.

Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.

### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare.
### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år.
### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.

En myt
– Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? 
– Lugn.
– Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller.
– Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.

I nästa inlägg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 181. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När mitt älskade Molkom blev internationell nyhet

Klippet ovan är från norska Verdens Gang.

Låt mig vara tydlig. Det är naturligtvis så att om du startar ett byalag så bestämmer du själv reglerna. Startar du sedan en Facebook-grupp för detta byalag, så är det samma sak där. Du bestämmer vad som får skrivas och vad som får raderas.

Den raderingen är inte censur. Censur kallas det när stater bestämmer vad som får publiceras. Inte när byalag på min gamla hemort i Värmland är rädda för diskussion.

Såhär är det. Orten heter Molkom. Den har drygt 1 800 invånare och på denna ort har servicen sjunkit drastiskt sedan jag själv klev på skolbussen för att börja i högstadiet där. Jag skulle kunna anordna nedläggningssafari på Stationsgatan och Storgatan med omnejd. Där låg det ena fiket, där låg det andra. Där låg Pressbyråkiosken, där låg Birgits kiosk, där låg den ena järnhandeln, där den andra. Cykelhandlar hade vi där och där. Konsum hade vi då med, en annan mataffär låg där… Där var häktet, där kommunkontoret.

Så kunde jag hålla på. Det är en imponerande mängd service som flyttat till Karlstad, tre mil bort. Sverige ser ut så i dag.

Sveriges bästa flyktingförläggning
Till detta Molkom har det kommit en hel mängd new age-människor. De har övertagit det gamla ålderdomshemmet Backa och gjort om det till kursgården Ängsbacka. Nyss mest berömt för att sångaren Thomas di Leva brukar vistas där ibland – och för en lustig film på nätet om en tjej som tar en jädra fart och springer rakt in i en karl och börjar gråta. Gråta för att karlens och hennes auror inte hindrade henne från att krocka och få ont. Hon hade ju trott att auran skulle skydda henne.

För mig personligen kändes Ängsbacka bäst för fem-sex år sedan när många därifrån var med och drev en av Sveriges bästa och mest engagerade flyktingförläggningar. Den gången var jag stolt över att vara gammal molkomsbo.

– Titta på Molkom. Så ska medmänniskor tas emot!

Tantrafestival med klustersmitta
Sedan kom pandemin. Ängsbacka fortsatte med sina kurser. Det var inte förbjudet. För några veckor sedan hade de sin årliga, stora tantrafestival. 500 personer kom resande från Sverige och utlandet. Det var inte heller förbjudet.

– Håll avstånd! sa ledningen.

Uppenbarligen hjälper inte sådana uppmaningar vid en tantrafestival. Just nu kan Smittskyddet i Värmland konstatera att 106 av deltagarna har blivit smittade av covid. Siffran har ökat hela tiden.

De har också konstaterat att 88 procent av de smittade tantrautövarna var helt ovaccinerade mot covid.

I det läget börjar oron sprida sig i Molkom och Värmland. Det kanske inte är så konstigt. Utbrottet av covid gör dessutom att norrmännen bedömer arbetspendlarlänet Värmland som mer smittsamt än tidigare. En normalt öppnad gräns känns ännu mer avlägset.

Sprättägg, 3 kronor styck
Molkom har en trevlig organisation som heter Mera Molkom. Den fungerar som ett byalag och vill ge orten liv. Bra, tycker jag. Facebookgruppen de driver bubblar av information om den nya restaurangens menyer, om loppisar, bortsprungna hundar och om sprättägg, 3 kronor styck. Så där som lokala ortsgrupper på nätet brukar fungera.

Naturligtvis har de regler, det har alla facebookgrupper, skrivna eller oskrivna. Avsnittet om god ton lyder:

”Vi ansvarar alla för en välkomnande miljö. Tänk på vad du skriver om andra. Vissa diskussioner är bättre att ta privat än i en öppen grupp. Vi kommer att radera opassande kommentarer utan förvarning.”

Jag säger det igen. Startar du en Facebookgrupp så bestämmer du själv vad som får publiceras och vad som inte får stå där. Det är precis som med tantrafestivaler för 500 ditresta, många från utlandet, många ovaccinerade, mitt i en pandemi. Lagligt. Samma var det när Mera Molkom bestämde sig för att inte släppa fram oron bland molkomsborna i sina spalter. Det var fullt lagligt.

Vad som var lämpligt är en helt annan sak, både i fråga om 500-personers tantraträffar och om undertryckt oro.

Det fick vi inte diskutera
I går var jag själv med i en diskussion i gruppen. Någon hade länkat till en artikel om klustersmittan. Diskussionen kom även att handla om att Ängsbackas ledning inte velat låta sig intervjuas de senaste dagarna. Det tog några timmar, sedan raderade administratörerna hela inlägget och kommentarerna. Synd tycker jag. En aning snopet kunde jag konstatera att följande får man inte skriva hos byalaget i mitt älskade Molkom:

”Grundregeln när en organisation drabbas av kris är öppenhet. Varje gång det står i tidningen eller sägs i etermedia att vederbörande inte vill svara på frågor så väcker det onödig misstänksamhet.

Mina råd som gammal pressansvarig hade alltså varit: 
1. Prata.
2. Pudla.
3. Svara varenda gång. Det är inte journalister du tiger inför. Det är deras läsare och lyssnare.

I dag läser jag om arbetspendlare och andra lite varstans i Värmland som skyller på Ängsbacka för att gränsen blir mer stängd igen. I Molkom finns det folk som inte vill gå till Coop och handla just nu.

Då är inte grannsämjan god.”

Poff, så var hela tråden borta.

### När klustersmittan på orten blivit internationell nyhet är det klokt om Ängsbacka illa kvickt lär sig umgås med media. 
### Lika klokt är det om de trevliga människorna i lokala byalaget lär sig vad som händer om man försöker undertrycka debatten och folks oro.
### En sak har smittan på Ängsbacka lärt oss: Ibland är det skillnad på lag och lämplighet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 169. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Min åttapunkters kravlista

Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära:
– Det är en del detaljer som behöver rättas till.

Här är min kravlista:

1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.

2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.

3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.

4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.

5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.

6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.

7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll. 

8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.

De sju första kraven kan inte förhandlas bort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 164. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).