Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

”Ja, men man når ju inte ungdomarna.”
Den myten hör jag oftare och oftare.

Del 1

Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.

Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.

90 procent läste tidning
Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent. 

År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.

Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.

Det lärde folk att läsa gratis
Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.

Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. 
Du jumpar mellan enstaka isflak.

Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.

### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare.
### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år.
### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.

En myt
– Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? 
– Lugn.
– Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller.
– Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.

I nästa inlägg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 181. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När mitt älskade Molkom blev internationell nyhet

Klippet ovan är från norska Verdens Gang.

Låt mig vara tydlig. Det är naturligtvis så att om du startar ett byalag så bestämmer du själv reglerna. Startar du sedan en Facebook-grupp för detta byalag, så är det samma sak där. Du bestämmer vad som får skrivas och vad som får raderas.

Den raderingen är inte censur. Censur kallas det när stater bestämmer vad som får publiceras. Inte när byalag på min gamla hemort i Värmland är rädda för diskussion.

Såhär är det. Orten heter Molkom. Den har drygt 1 800 invånare och på denna ort har servicen sjunkit drastiskt sedan jag själv klev på skolbussen för att börja i högstadiet där. Jag skulle kunna anordna nedläggningssafari på Stationsgatan och Storgatan med omnejd. Där låg det ena fiket, där låg det andra. Där låg Pressbyråkiosken, där låg Birgits kiosk, där låg den ena järnhandeln, där den andra. Cykelhandlar hade vi där och där. Konsum hade vi då med, en annan mataffär låg där… Där var häktet, där kommunkontoret.

Så kunde jag hålla på. Det är en imponerande mängd service som flyttat till Karlstad, tre mil bort. Sverige ser ut så i dag.

Sveriges bästa flyktingförläggning
Till detta Molkom har det kommit en hel mängd new age-människor. De har övertagit det gamla ålderdomshemmet Backa och gjort om det till kursgården Ängsbacka. Nyss mest berömt för att sångaren Thomas di Leva brukar vistas där ibland – och för en lustig film på nätet om en tjej som tar en jädra fart och springer rakt in i en karl och börjar gråta. Gråta för att karlens och hennes auror inte hindrade henne från att krocka och få ont. Hon hade ju trott att auran skulle skydda henne.

För mig personligen kändes Ängsbacka bäst för fem-sex år sedan när många därifrån var med och drev en av Sveriges bästa och mest engagerade flyktingförläggningar. Den gången var jag stolt över att vara gammal molkomsbo.

– Titta på Molkom. Så ska medmänniskor tas emot!

Tantrafestival med klustersmitta
Sedan kom pandemin. Ängsbacka fortsatte med sina kurser. Det var inte förbjudet. För några veckor sedan hade de sin årliga, stora tantrafestival. 500 personer kom resande från Sverige och utlandet. Det var inte heller förbjudet.

– Håll avstånd! sa ledningen.

Uppenbarligen hjälper inte sådana uppmaningar vid en tantrafestival. Just nu kan Smittskyddet i Värmland konstatera att 106 av deltagarna har blivit smittade av covid. Siffran har ökat hela tiden.

De har också konstaterat att 88 procent av de smittade tantrautövarna var helt ovaccinerade mot covid.

I det läget börjar oron sprida sig i Molkom och Värmland. Det kanske inte är så konstigt. Utbrottet av covid gör dessutom att norrmännen bedömer arbetspendlarlänet Värmland som mer smittsamt än tidigare. En normalt öppnad gräns känns ännu mer avlägset.

Sprättägg, 3 kronor styck
Molkom har en trevlig organisation som heter Mera Molkom. Den fungerar som ett byalag och vill ge orten liv. Bra, tycker jag. Facebookgruppen de driver bubblar av information om den nya restaurangens menyer, om loppisar, bortsprungna hundar och om sprättägg, 3 kronor styck. Så där som lokala ortsgrupper på nätet brukar fungera.

Naturligtvis har de regler, det har alla facebookgrupper, skrivna eller oskrivna. Avsnittet om god ton lyder:

”Vi ansvarar alla för en välkomnande miljö. Tänk på vad du skriver om andra. Vissa diskussioner är bättre att ta privat än i en öppen grupp. Vi kommer att radera opassande kommentarer utan förvarning.”

Jag säger det igen. Startar du en Facebookgrupp så bestämmer du själv vad som får publiceras och vad som inte får stå där. Det är precis som med tantrafestivaler för 500 ditresta, många från utlandet, många ovaccinerade, mitt i en pandemi. Lagligt. Samma var det när Mera Molkom bestämde sig för att inte släppa fram oron bland molkomsborna i sina spalter. Det var fullt lagligt.

Vad som var lämpligt är en helt annan sak, både i fråga om 500-personers tantraträffar och om undertryckt oro.

Det fick vi inte diskutera
I går var jag själv med i en diskussion i gruppen. Någon hade länkat till en artikel om klustersmittan. Diskussionen kom även att handla om att Ängsbackas ledning inte velat låta sig intervjuas de senaste dagarna. Det tog några timmar, sedan raderade administratörerna hela inlägget och kommentarerna. Synd tycker jag. En aning snopet kunde jag konstatera att följande får man inte skriva hos byalaget i mitt älskade Molkom:

”Grundregeln när en organisation drabbas av kris är öppenhet. Varje gång det står i tidningen eller sägs i etermedia att vederbörande inte vill svara på frågor så väcker det onödig misstänksamhet.

Mina råd som gammal pressansvarig hade alltså varit: 
1. Prata.
2. Pudla.
3. Svara varenda gång. Det är inte journalister du tiger inför. Det är deras läsare och lyssnare.

I dag läser jag om arbetspendlare och andra lite varstans i Värmland som skyller på Ängsbacka för att gränsen blir mer stängd igen. I Molkom finns det folk som inte vill gå till Coop och handla just nu.

Då är inte grannsämjan god.”

Poff, så var hela tråden borta.

### När klustersmittan på orten blivit internationell nyhet är det klokt om Ängsbacka illa kvickt lär sig umgås med media. 
### Lika klokt är det om de trevliga människorna i lokala byalaget lär sig vad som händer om man försöker undertrycka debatten och folks oro.
### En sak har smittan på Ängsbacka lärt oss: Ibland är det skillnad på lag och lämplighet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 169. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Min åttapunkters kravlista

Jag säger som vår käre fanjunkare i det militära:
– Det är en del detaljer som behöver rättas till.

Här är min kravlista:

1. Redaktioner som påstår att mitt Konsum är hackat fast det inte är hackat ska få en telefonapparat till skänks, så de kan ringa och kolla fakta.

2. Folk som plockar kantareller innan svamparna är stora nog och dessutom gör det på ställen som jag känner till ska få en bjällra om halsen.

3. Firmor som säljer stenkross i storlek från 0 (noll) millimeter ska få lov att gå en anpassad lågstadiekurs i mätteknik, sannolikhetslära samt språkhistoria. Noll är noll. Jämt ittnô.

4. Partiledare som erkänner ett brott och sedan säger att de är oskyldiga till brottet de just har erkänt ska tvingas gå om grundskolan (utan sommarlov, jullov och sportlov) samt avgå och få en bjällra om halsen.

5. Riksdagsledamöter som blivit valda på ett partis valsedel ska tvingas avgå om de lämnar partiet, annars lurar de sina väljare och luras är fult. Vägrar de avgå måste de bära stjärngossestrut resten av sina liv, utom vid Lucia. Den dagen får de inte bära den.

6. Den som för väsen med kringfarande högtalare bland folk som inte bett om det ska tvingas lyssna på de mer inspirerade delarna av Erik Saties musik under hela nästa läsår. Dag och natt. På låg volym. Sätter de på sina bilmusikanläggningar igen ska dessa bara kunna spela Satie. Ett och samma stycke. På låg volym.

7. Världen måste bli rättvis, annars ska alla rika tvingas bära bjällra och hög hatt samt äta blodpudding och lingonsylt morgon, middag och kväll. 

8. Jag själv ska tvingas få ett vackert löpsteg, lära mig 100 fågelläten i år och låta bli att lägga mig i alla intressanta diskussioner på Facebook. Annars måste jag bära en skylt på magen där det står att jag ska fakking skärpa mig. Ja, just det: felstavat.

De sju första kraven kan inte förhandlas bort.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 164. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag öppnar sällan andra delen

Är jag sportintresserad? Ja.
Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.

Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”

Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?

Det blir för mycket
Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”

Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.

Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.

Som om tid funnes.

Missar de goda krönikorna
Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning. 

För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.

De har gjort det.
Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.

Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.

I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet. 

De tror säkert på’t
Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.

Själv är jag skeptisk. 

Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.

Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. 
Fast sportsidesintresserad är jag inte.

### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan.
### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag.
### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉

Ut i solen med dom!
Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.

Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt. 

Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen? 

Ut i solen med dom, vet jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 160. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Bra att någon tar ansvar för Sverige

Alla finns inte på Facebook och dessutom vill jag dokumentera. Så här är några inlägg och kommentarer jag gjort de senaste dagarna:

###

Bra att någon tar ansvar för Sverige. Vi ska inte ha ett land där den svenska modellen är helt bortitok bortreglerad.

###

Löfven sa senast i dag att han hedrar januariöverenskommelsen. Tydligare kan det inte sägas.

”44. Reformera hyresmodellen. Fri hyressättning vid nybyggnation införs.”

###

Löfven vill fortsätta den nyliberala avregleringen med att införa fri hyressättning på nyproducerade bostäder. Inte direkt någon klassisk socialdemokratisk politik som Tage Erlander skulle drivit. Jag känner garvade socialdemokrater som hela tiden tyckt att det var fel att träffa januariöverenskommelsen. Frågan är om inte de har rätt. Det är bättre att ett parti vill vad det gör än gör vad andra vill. Kompromisser är nödvändiga ibland men det finns alltid en gräns – där partiet säljer sin själ.

###

###

Under decennier har socialdemokratin vant sig vid att Vänsterpartiet och dess föregångare ställt upp som vänliga pådrivare och yttersta garanter. Ofta utan att V fått något inflytande tillbaka.

Har detta skämt bort det stora partiet? Har det bidragit till arrogans och politisk lomhördhet?

Somliga kommentarer de senaste dagarna tyder på det.

###

Till er socialdemokratiska vänner som kommenterat. Jag respekterar er åsikt, som alltid. Det är bara det att jag personligen tycker det vore fel att tolerera den nuvarande regeringen när Stefan Löfven fortfarande deklarerar att han vill hedra punkt 44 i januariöverenskommelsen. Fri hyressättning i nyproduktion.

Fel är också att kräva av ett parti – som man uttryckligen skriver ska nekas inflytande – att det ska lägga sig platt och acceptera vilka villkor som helst. 

Trevlig helg, vänner!

###

Där är det slut på citaten. Med det konstiga ordet ”bortreglerad” menar jag att då är alla bra regleringar borttagna.

### Det finns inga dörrmattor i svensk politik längre.
### Fast om jag ville vara elak skulle jag säga att Annie Lööf har en som ligger platt inför punkt 44.
### Det vill jag inte.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 158. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Om den trovärdiga konsten att stå pall

Jag försöker se det mänskliga i den här historien. En medmänniska har fått jobb som trovärdighetsfixare. Hon ska se till att Uffe ser ut som en blivande statsminister. I alla lägen ska han se ut som en blivande statsminister och hon ska fixa det.

Det är därför han ser längre ut än Ebba på bilden i sociala medier. 

Statsministrar måste alltid se längre ut. En rese, han är en rese! ska de högersinta tänka. Undermedvetet ska de tro att han är en intellektuell gigant. Sedan ska de gå och välja. Det är så det fungerar bland högersintheten.

Längden i sig är ointressant
Inte spelar det mig personligen någon roll att den fastighetsintresserade Ebba Busch är 172 centimeter lång och att han till höger om henne är 169 centimeter. Mig kvittar det lika. 

Själv är jag är gift med en medmänniska av perfekt längd när vi ska pussas eller stå pingvin på varandras fötter. Det är trivsamt. Hade hon varit längre än 165 centimeter och jag kortare än 175 så hade naturligtvis det också gått bra. Kärleken sitter inte i hur högt strecket hamnar på dörrposten när du mäter familjen. Den sitter inuti.

Jag sysslar inte med lyteskomik, inte måttbandskomedi heller.

Hon som bär pall
Nej, det är den där medmänniskan som intresserar mig. Hon som har till jobb att se till så att Uffe står pall. Kanske drömde hon om att bli flygvärdinna när hon var barn. Kanske nyhetsankare i TV4. Det blev hon inte. Hon blev pallbärare.

Jag har varit informatör själv. De sista åren kallades det kommunikatör, om jag minns rätt. Vi slogs för öppenhet, kollegorna och jag. Det lyckades vi bra med. Alla beslut var jag inte överens om, men det var inte mitt jobb i en folkstyrd verksamhet. Besluten var de folkvaldas sak, det är så en demokrati ska fungera.

När jag började på jobbet svarade firman inte på insändare, när jag slutade gjorde vi det. Direktörn sprang så fort han såg en journalist och i allmänhet hann han ikapp honom.

Kräv ett foto i helfigur
Så ser inte medmänniskans arbetsbeskrivning ut. Hon som har till jobb att göra Uffe statsmannalikare än han är, tycker hon. Exakt hur tänker hon, när hon står där med pallen redo? Hur får hon Ebba att gå med på att en tjugo centimeters ståpall bärs in, så det ska se ut som om Uffe står pall?

Där hade jag önskat mer öppenhet. Det minsta man kan begära är ett foto i helfigur på de båda. Samt den tredje och allra viktigaste aktören.

Pallen.

### Jag tror inte det är sant som folk säger, att det var en som heter Jimmie som ställde den till förfogande. Men man vet ju aldrig.
### Någonstans i stockholmstrakten finns det en firma som tillverkar fotopallar för statsministerkandidater. Just nu går 20-centimetersmodellen väldigt bra.
### Det heter inte ”kommunikatör” när du har till jobb att ställa ut pallar åt Uffe. Det heter ”rese-montör”.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 150. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett ord som vill dölja mord

Jag har just läst framtidsskildringen 1984 än en gång. Där förekommer nyspråk. Ett maktens verktyg, skapat för att hindra människor från att tänka:

Krig är fred.
Frihet är slaveri.
Okunnighet är styrka.

Här i landet år 2021 har vi vårt kära gamla vardagsspråk kvar. Tyvärr finns det falskhet dold i det språket med. Som då någon djuping hittade på att när män slår ihjäl kvinnor kallas det inte mäns våld mot kvinnor. Trots att det är precis vad det är.

Nej, det kallas – kvinnovåld. Redaktion efter redaktion efter redaktion tror att det heter så. Som om kvinnorna stod för våldet.

Storebror i Georg Orwells roman skulle ha varit mycket nöjd med det journalistiska språktrixet.

Utfört helt frivilligt av vår tids små storebröder.

### Under åren 2017 – 2020 dödades 15 kvinnor om året av en fd eller nuvarande partner.
### Ordet kvinnovåld försöker dölja de morden.
### Byt ord.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 147. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gå inte runt och knacka dörr nu

Tips till larmbolag, exempelvis Sector Alarm vid 19.30-tiden i måndags kväll:
Om ni vill sälja någonting till folk som bryr sig. Gå inte hem till dem och knacka dörr mitt i en pandemi. 

Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen och åtta på Räddningsverket och har inget emot larmtjänster. Men håll era försäljare borta från våra bostäder nu när det dör medmänniskor varenda dag i Covid-19.

Det handlar om respekt och humanitet. Titta efter, ni kanske har de begreppen i den där dammiga pärmen med er värdegrund.

Just nu är ni en riskgrupp.
Håll er hemma.

### Har ni tänkt på hur er logga ser ut om man kisar?
### Den ser precis ut som ett covid-virus med tre smittvågor.
### Är det tredje vågen ni jobbar med som värst nu? Gör inte det.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 142. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den svenske arbetaren är tystad i tv

Dagens svenska orättvisa:

Vem får chansen att synas i tv i Sverige? Ja inte är det kvinnor och män ur arbetarklassen. Det visar en genomgång i den nyutkomna boken Klass i Sverige.

Kapitlet heter talande nog Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier och är skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt.

I undersökningen har man tittat på ett representativt urval av sändningar från de fem största kanalerna i svensk tv 2015: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Resultatet är dystert för den som tror på jämlikhet även när det gäller att ge människor röst och erkännande.

Hård diskriminering av arbetare
Upp till 51 procent av svenska folket är arbetare, beroende på hur man räknar. I tv-sändningarna förekommer arbetare bara 11 procent av tiden. Mellanskikten utgör 29-49 procent av folket, menar författarna, men får hela 70 procent av tiden. Makteliten är 1-6 procent men får 19 procent av sändningarna. 

I nyhetssändningarna visas arbetarklass 4 procent av tiden.

Allra sämst på att visa arbetare är SVT:s båda kanaler. Då räknar man alla programformer, totalt. 

Medelklassens ängslan och drömmar
Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt avslutar sitt kapitel om klassamhället i tv såhär:

”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget. Det är dags att låta de tystade rösterna ljuda i medierna och att se verkligheten ur andra perspektiv.

Sverige spricker.
Mediebilden av oss ljuger.

### Uppgifterna är hämtade ur Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”. Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz. Arkiv förlag & Katalys.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 125. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett Sverige där klyftorna växer och växer och växer

I går kom den i brevlådan, boken jag väntat på. Klass i Sverige.

Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Klyftorna är större än de någonsin varit under mitt liv. Det visste vi förut.

Nu finns det siffror på saken.

Under våren 2018 genomförde den fackliga tankesmedjan Katalys sin stora utredning Klass i Sverige. Det gjorde man tillsammans med professor Göran Therborn och ett 20-tal forskare. Resultatet blev att en mängd rapporter kunde publiceras, presenteras och diskuteras. 

Nu har allt detta uppdaterats och samlats i en och samma bok med en rad nya kapitel: Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. I boken finns också en studiehandledning.

– Vi är stolta över att kunna presentera projektet på det här sättet, hälsar bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz.

Här växer klyftorna snabbast
Hur ser vårt land ut på tröskeln till 2020-talet? Svaret är att det är ett allt hårdare klassamhälle. Sverige är det europeiska land som har snabbast växande klyftor, svårast privatiserad välfärdsstat och där den klass vi tillhör allt tydligare dömer oss till olika levnadsstandard, livslängd och liv. 

I boken visar man med statistik från Statistiska Centralbyrån att klassamhället existerar och hur det ser ut. Här skildras samhällets förändring, med kön och etnicitet som en given dimension för förståelsen. Här visas de skilda världarna när det gäller ägande, makt och inflytande. Detta utifrån olika aspekter på samhället som brottslighet, folkhälsa, mediemakt, företagsägande och anställningsskydd.

Fakta för fundering och förändring
Bilden av ett allt hårdare klassamhälle med ett fåtal vinnare och miljoner förlorare framträder tydligt i Klass i Sverige. Är det verkligen så här vi vill ha det? Här finns fakta för dig som undrar och argument för dig som vill förändra.

Jag vet vad jag tycker. Jämlikhet är vackrare än orättvisan, solidaritet är finare än rofferi. Nu hinner jag inte skriva mer. Nu ska jag läsa.

Titel: ”Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”.
Redaktörer: Daniel Suhonen, Göran Therborn & Jesper Weithz.
Utgivare: Arkiv förlag & Katalys.
Format: Inbunden, 752 sidor.

### Arbetarklassen är fortfarande den största klassen i Sverige, nära hälften av alla förvärvsarbetande.
### ”Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.”
### ”Tage Erlanders vision om ’de stigande förväntningarnas missnöje’ har i dag effektivt ersatts av ’de sjunkande förväntningarnas missnöje’”.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 122. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).