Jag funderar på att bilda en egen pensionärsorganisation tillsammans med mina gamla gymnasiekompisar. Den ska heta 68-vänstern och vi ska vägra kalla oss gamla, äldre äldre eller pensionärer.
Vi är komplediga, tro inget annat. Det är faktiskt inarbetad tid som det arbetande folket har kämpat sig till. Kamp lönar sig.
Vi ska ha ett principprogram. Det blir kort men bra, två enkla ord: ALLT GENAST! (Stormande applåder!).
Efter tre veckor kommer några revolutionära typer från Skoghall att bryta sig ut och anta programmet: NÄSTAN ALLT GENAST! (Väldigt stormande applåder!).
Det vill nämligen inte överta hela tjyvsamhället, så det så, deklarerar de. Särskilt inte genast.
Nu är det så att en grupp med centrum på Guldkusten är mer revisionistiskt, ja nästan reformistiskt (!) lagd. De smyger sig försiktigt ut ur organisationen en grå septembertisdag under parollen: ALLT SNART (kanske)! (Höjda ögonbryn).
Så där fortsätter det sedan. Mest ska vi spela boule och dricka kaffe. Ibland åker vi buss och tittar på mellansvenska vattentorn samt en korvkiosk på Mon i Deje. – Moon, säger vi. We are on the Moon. Pommes till alla!
Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”
Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.
Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?
Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.
Tisdag, 16.35 Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa.
Om Bakers metod:
”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”
Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:
”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”
Om hur falken blir av med ohyra:
”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”
”I saltvatten badar den sällan.”
Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.
När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.
Ögat blir omättligt på falk.
Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.
”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”
Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.
Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.
Sven-Erik Karlsson igen:
”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”
Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.
Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.
Onsdag 10.14 I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.
Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:
”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”
Om ljudet av en morkullas kotpelare:
”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”
Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett.
Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet.
När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.
Missa inte slutet.
### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare. ### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar. ### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.
Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.
Det är budskapet.
Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.
Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.
Vi gillar varandra Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.
Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.
Människans viktiga verktyg Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.
Tänk på människan.
Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.
Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.
Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.
Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.
Hör farfars takt Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.
I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.
Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.
Ge mig bara en vassare lie.
Hittar en slipare Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”
Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.
Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.
***
Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.
Nu! Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar? Lien sjunger.
### Ännu en generation sjunger lien. ### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam. ### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen. ### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.
Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.
Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.
Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.
Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.
Vägrade kalla sig borgerlig Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.
Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.
Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.
Duger till att sälja japp Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.
Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.
Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.
### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det? ### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr. ### Leta efter fors i namnet.
Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:
”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”
I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen.
”Svaret nej var inte så kul då!”
Bilden jag lade ut.
Först lutbilen, sedan vi ungar Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.
Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.
– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt! Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.
Hur gör man väglut? En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.
Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.
– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.
Haft sönder hans rutor Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta.
Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.
Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om?
Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar.
### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången. ### Där fanns det också en jukebox. ### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.
Börjar vi närma oss det nya normala? Ett där vi inte handhälsar, inte kramar främmat folk men där vi åtminstone kan träffa v-i-s-s-a medmänniskor både i verkliga livet och inomhus?
– Nu är det ett och ett halvt år sedan ni var inne hos oss förra gången, säger äldsta barnbarnet när vi kliver innanför dörren.
Den repliken hade varit otänkbar före 2020. Så många gånger som vi hälsat på, så ofta som jag var barnaroare eller skjuts- och hämt-morfar i början på pensionärslivet.
Förr.
Nu är vi gamlingar vaccinerade och törs gå nära våra närmaste igen. Bara att skriva det där sista får mig att jubla – och förfäras. Våga gå nära? Vi som är så kramiga, barnbarnen och vi.
Att vi skulle få uppleva den abstinensen.
Ingen julkram Jodå, vi har setts. Resan strax före jul glömmer vi inte. Då, när vi inte fick gå ur bilen bland folk på 30 mil, hade vi bestämt. När vi sedan firade förjul, först på en vintrig altan, sedan på en till. Tindrade med ögonen men utan att kramas någon julkram.
Eller tidigare på året, när en av barnfamiljerna fick bo i tält i vår trädgård och bara komma in för att använda gästtoaletten. Handsprit i flaska på båda toaletterna, frukost på altanen.
Inställt, inställt, inställt Vi är ett gäng som brukar träffas en förmiddag i veckan och lösa världsproblemen. Fick ställas in. Ett annat gäng vandrar en dag i veckan. Fick ställas in. Bokcirkeln: fick ställas in.
Förutom det sitter jag i två styrelser och en stipendiejury. Digitala möten är en välsignelse, men nu vill jag sannerligen börja ses rent fysiskt igen. En i juryn har jag aldrig träffat i verkliga livet, inte vår nye redaktör i litteratursällskapet heller.
Jag vill ses.
Vi kommer att minnas den här våren och försommaren, när varje vaccinspruta fick så många gratulationer på Facebook. När ordet ”Negativt” blev det mest positiva i svenska språket och en liten taggig rödorange boll blev den mest spridda bilden i hela världen.
Tack för det Nu – börjar det kanske lätta en aning. Med stor vördnad tar vi klivet över en tröskel igen. Sitter vid samma bord, tätt, och äter frukost morgonen därpå.
Härom dagen var det gubbpromenad igen. Vi vågade åka i samma bil. Tack för det, forskare och vaccinatörer.
Tack för klivet över tröskeln.
### Den kära vännen och jag är lyckligt lottade, jag vet. Vi som är två och har intressen man kan syssla med för sig själv. ### Det har lika fullt varit en jädra skitperiod. ### Än är han inte slut. Hur blir det nya normala?
Det är något visst med skrivna böcker man aldrig läst, trampade stigar man aldrig gått, uppkörda grusvägar man aldrig cyklat. Eller att det finns en trädstam vid Nolbygrind, där vi aldrig suttit bredvid varandra, tisslat och ätit äggsmörgås.
Var ligger förresten Nolbygrind?
Nedre Ullerud, torsdag. Inte pirrar det som första gången jag ska kyssa den kära vännen. Inte som första gången livet skickar ut mig på en scen för att läsa egna texter för publik. Men pirrar gör det. I dag ska vi cykla vägar vi aldrig sett, det tycker vi om.
Vi parkerar i skymundan vid Tunnelberget. Det heter så för att de gjorde järnväg genom berget där, så att en herr Ulf Sterner, Deje, kunde springa bredvid tåget en stund ibland på väg till realskolan i Molkom. Ett bra tips om du vill bli världsmästare i hockey: spring bredvid tåget på Bergslagsbanan.
Jag hoppas så det är sant.
”Ta dörra mä dej” sa magistern på realskolan när Sterner klev sist in till lektionen. Då gjorde han det.
”Det där är allt en riktig gök” Sådant talar vi om, vi som också gått i skola i Molkom, när vi plockar cyklarna av cykelstället och flyttar över fikat till cykelkorgen. I magfickan har jag min karta. 84, 90, 87, 88 och 89 heter de cykelkontroller vi har kvar. Svängen, Vägförgreningen, Kanten till öppenmark, Vägförgreningen och Eken.
Vi ska ut och leta stolpar, arrangemanget heter fortfarande Hittaut, i år är vi inte med och arrangerar, därför är varenda stolpe fräsch och främmande. Friskvård när den är som bäst, att leta sig fram för egen maskin till platser vi inte visste fanns.
På raksträckan innan Vartorp sitter en fågel på banans elledning. ”Det där är allt en riktig gök” säger jag. Då flyger den till närmsta björk bortom banvallen och berättar att det är han. Solen skiner, klockan är 10.04, det är 18 grader varmt i skuggan men skugga finns det ingen, inte många moln heller, smörblommorna vinkar i den stilla vinden, vår utflyktsfågel trädpiplärkan tränar sångflykt från hög gran till låg gran och borta på Vartorpstjärn blänker fint blankt vatten som Klarälven fraktat dit.
Vi fortsätter förbi ett rött hus, kommer till ett t-kors med en ännu mindre väg, svänger höger nerför en backe. Hej vad det går! Där står vår stolpe intill vägen mitt i kurvan som den ska. 84:an, Svängen. Tjohoo!
När kodsiffran och koden är registrerade på webben vänder vi tillbaka uppför backen och drar våra cyklar en stund. Fortfarande tror jag att dagens runda ska bli på sin höjd 5-6 kilometer. Jag har inte mätt. En dryg halvmil, det kan det vara värt att höra den gröna fina försommaren sprudla.
Hårdare än asfalt Tätt intill järnvägen från 1877 går vår grusväg. Ibland är han lerväg, packad torr lerväg, hårdare än asfalt, ibland rasslar grovt grus under våra däck. Vi svänger norrut förbi järnvägen, drar våra cyklar igen vid Jonsbol, svänger höger hitom den gamla skolan, passerar Bernhus, fotograferar en handmålad skylt som lockar med varg och hittar stolpe 90 och 87. Mellan dem hinner vi se forna Mölnbacka station som numera är privatbostad. De brukar bli det.
Nordsjö heter så för att platsen en gång låg norr om en sjö. Den blev utdikad när framtidstron var större i svenskt jordbruk. Vi drar cyklarna uppför bron de byggt över banan, passerar så småningom ännu några hyperitberg i våra liv. Här drar hyperitstråket genom Värmland förbi mot nordväst och Norge. Det märker vi på både höjdkurvor och växtlighet.
Jag hinner inte stanna för att ta bild på två höga stånd med violer bredvid vägen. Nåja, innan färden är över har vi mobilerna fulla med bävergnagda alar, doftande liljekonvaljer och löfbergslila midsommarblomster mot smörblommegult.
Sjön vi inte visste fanns Svinsjön visste jag inte att den fanns, innan Hittaut-kartan delades ut till alla hushåll i kommunen. Nu vet jag. Den ligger i skogen på gränsen mellan Nedre Ulleruds och Nyeds socknar, nordost om Forshaga, öster om Deje, väster om Molkom. Som gamla nyedsulvar cyklar vi bort till Nolbygrind bortom sjöns sydspets, så snart vi prickat av stolpe 88, Vägförgreningen. ”Här måste det ha varit en grind” säger vi förnumstigt, hittar en åldrad stock att sitta på och plockar fram fikat.
Alltid äggsmörgås vid längre skogspromenad eller cykelutflykt. Det är sedan gammalt.
Karsjön är också utdikad. Kontrollpunkten Eken är inte vanlig i vår klubb, men så heter dagens femte och sista stolpe. 89:an. Vi sätter oss en stund vid rastplatsborden mellan ekarna och tittar ut över sjön. Långt där borta provar en trana sina vingar vid en vassrugge medan jag klickar fram Fornsök på nätet och ser att torpet Anderstorp låg strax intill oss. På Södra Håbergskullen i väster finns en stensättning och flera gravrösen.
Vi är inte de första människorna bland ekarna.
Övergivna av marknadskrafterna Vid Karsbol plockar min vän syrener, det finns det gott om på ödetomten. Syrener, hallon, äppelträd. Karsbol nämns första gången i jordeboken år 1653, som frälsehemman. På lantmäteriets flygfoto från 1960 är det stora öppna ytor med åkermark söder och öster om sjön. Nu är det mesta igenväxt, husen borta, människorna övergivna av marknadskrafterna.
Skolan vi passerade tidigare ligger i glesare bygd än någonsin, där hålls inga lektioner. Inte på realskolan i Molkom heller, dit åker ingen dejebo längre för att lära den nya tidens ekvationer. På Karsbols gårdsplan spatserar ingen frälsekarl, här har skogen tagit över. Det struntar göken i och trädpiplärkan likaså.
Än så länge.
När vi vänder hemåt bortom ännu mer hyperit hittar jag ett för mig alldeles nytt tecken på att vårt klimat är hotat. De orange snökäpparna. Den som sköter vägen har gjort käpparna hälften så höga som normalt. Mer snö väntar de sig inte längre i östra kanten av Nedre Ullerud.
Efter några timmar är vi tillbaka vid bilen. Då har vi cyklat från år 2021 och tillbaka igen, via bronsålder, järnålder, 1600-tal, år 1877, flygfotots 1960 och Ulf Sterners 1950-tal. Mitt på skogen hörde vi ett rejält slammer några hundra meter bort. Det var ett godståg på väg mot Deje och världen. Långt borta vid tunneln tystnade det i 152 meter.
Sedan kom det ut som ett tåg igen.
### Nu har jag hittat 110 kontrollstolpar. Det finns inte fler utsatta än. ### En fin förmiddag för oss. 18,46 kilometer lycka, vemod och myllrande liv. ### Människor såg vi dock inte en enda. Jo en i Jonsbol. Plus postbilen vid Nordsjö.
Måndag. Bob Dylan fyller 80 år och det händer att jag tänker på morgonsamlingarna i högstadiet. Vad var det som fick vissa av våra uråldriga lärare att spela dessa protestsångare, som de kallades?
Var det verkligen kemiläraren som spelade Barry McGuire från en skivspelare på scenen på Graningeskolan i Molkom 1965? Minns jag rätt där? Låten stämmer, det vet jag säkert. Eve of Destruction. Jag hade aldrig hört den förut.
“You’re old enough to kill but not for votin’.”
När vi flyttat till nybyggda Åsvallaskolan satt vi samlade i musiksalen när någon av de gamla uvarna lade den där nye på skivtallriken. Bob Dylan. Högtalaranläggningen var färsk och ut strömmade musik som ville mer än att bara roa. Blowin’ In The Wind. Vacker, arg och upprorisk.
“How many roads must a man walk down Before you call him a man? How many seas must a white dove sail Before she sleeps in the sand? Yes, and how many times must the cannonballs fly Before they’re forever banned?”
Snälla nån, jag har fyllt 70 år själv. De var inte så uråldriga, läraruvarna, då på 60-talet. De var framsynta.
Lite senare började de med något så säreget som morgonsamlingar via centralhögtalarna. I varje klassrum en högtalare, ur var och en strömmade Rolf Edbergs Spillran av ett moln, uppläst av rektor själv. Det var där jag insåg att jag hade varit miljövän hela mitt liv, fast ingen formulerat det åt mig tidigare.
”Människan kan ju endast hjälpligt fatta det som står henne närmast – i rummet, i tiden, på utvecklingsspannet. Evolutionen har placerat henne någonstans mellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Hon råkar vara ungefär lika mycket större än en väteatom som solen med sina niohundranittio tusendelar av planetsystemets massa är större än människan.”
Tack rektor Andersson för den upplevelsen och för introduktionen till ett av Sveriges intressantaste författarskap. Tack unga uvar – och ett försenat grattis, Bob.
Lider du av klickbrist frågar en vän? Då har jag precis beklagat att jag inte lyckas få folk att glädjas åt vem som hittade på ordet pussgurka. Denna viktiga kunskap.
Göran, skrev jag bara i mitt Facebookinlägg. Det som du ser på bilden ovan.
Tanken var förstås att nyfiket folk skulle gå vidare och läsa min kommentar under inlägget, där jag berättade vilken Göran det gällde. Det var det få som gjorde.
Jag som var så glad åt upptäckten. Jag som så gärna ville dela med mig av den till andra. ”Det var Göran, hör ni, det var Göran Tunström som kom på’t. Tänka sig!”.
Del I Allt hade börjat med att vi pratade om saken vid frukosten, den kära vännen, yngsta dottern och jag. Varifrån kommer ordet pussgurka? sa vi. Vi brukar kalla varandra så ibland.
Språket är en av människans nyttigaste uppfinningar. Särskilt smekorden. ”Pussgurka” gör sig bäst om du använder det minst sju gånger i veckan samt några gånger extra vid klämdagar och helger.
Förr i tiden gick vi till hyllan med Bra Böckers lexikon när vi behövde svar vid matbordet. Lexikonet eller någon av ordböckerna. Numera går det fortare, nu hittar vi svaren på nätet.
I det här fallet dyker förklaringen upp i radioprogrammet Språket från den 26 mars 2018. Där berättar Henrik Rosenkvist att det första belägg han hittat är i Göran Tunströms roman Det sanna livet från 1991. Kul, tycker vi, som bott i Sunne alla tre. Själv träffade jag Göran några gånger och tyckte mycket om hans romaner och muntliga berättande.
Men inte hundan gick folk in och läste förklaringen när jag lade ut den. Denna viktiga kunskap om detta viktiga ord.
Del II Då beklagade jag mig. Undra på att min vän missförstod mig. Klickbrist lider jag visserligen inte av. Då skulle jag använda några av de knep jag lärt mig men för det mesta undviker att använda. Tagga ett blogginlägg (hashtagg) svepol har livet lärt mig att låta bli. Då dyker det upp samtalspartners jag inte bett om. Dessutom har Facebook en hel skara algoritmiker som knackar kod i takt med mig. År efter år knackar de kod. Det är bara det att de hela tiden ligger ett steg före.
På den tiden en trevlig kör från Munkfors deltog i TV4-programmet Körslaget kunde man få tusen gillningar på ett blogginlägg om kören. Då var det en Mark i Amerika som sa att så kan vi inte ha det. ”Inte nog med att vi ger draghjälp åt de där tidningarna och radioprogrammen och TV-programmen i Värmland, ja hela världen faktiskt. Dom som vi kniper annonsinkomsterna från. Nu hjälper vi en jäddra bloggare på Grossbolstorp också. Det får det bli slut på. Ni får prioritera ner inlägg med länkar i. Kraftigt. Gör så folk inte ser dom. Fort.”
Jag sörjer tidningarna som sakta dör. Mina klickningar kvittar. Ville jag bli klickmonster skulle jag tagga och vinkla och vara otrevligast och … ja, ni vet. Nätet är fullt av dem. Fast jag förstår frågan. Är det en typ som i ett förvirrat ögonblick råkar klaga över få som läser så är den högst berättigad.
Dock var det Göran Tunström, det har en språkprofessor sagt i radion. Så det så.
Del III Nej, det var det inte alls. Professorn hade fel, men det kan inte han hjälpa. Den 26 mars 2018 hade han kanske rätt. Den 28 juni 2019 hade han det inte. Då var det nämligen en grävmaskinist som hade grävt upp en glasflaska på drygt 1,5 meters djup vid högvaktsflygeln på Stockholms slott.
Flaskan var från Hammars glasbruk, tillverkad i januari 1900. I den låg sju kärleksbrev från samma år och nästa till en ung flicka som hette Nanny. Tre olika kavaljerer förklarade sin kärlek till henne. Alfred, Carl och Gunnar. Det var Gunnar som avslutade sitt brev med ”Min pussegurka”.
### I flaskan fanns också tre svarsbrev som Nanny aldrig postade. Jag undrar så vad hon skrev i dem. ### Nämnde hon någon gurka? ### Undrar vad Gunnar hette i efternamn.
Söndag, vaknar innan solen går upp. Ligger i sängen och läser om släktleden före mig, om Sven, bonden som gav oss vårt efternamn. Vi är dessutom fyra i följd som bär hans förnamn, fast inte alla fick det som tilltal.
Tre generationer kyrkvärdar bland förfäderna. Tre Ericar på rad, två av dem hette Eric Ersson. Två Anderssöner i rad före det.
Namn staplas på namn, odlarmöda följer på odlarmöda.
Den tidigaste anfader min släktforskande kusin hittat föddes 1639, troligen i Hassmyra by i Västmanland. Han gifte sig med en kvinna från grannbyn Gussjö två kilometer bort. Där mellan byarna vandrade släkten i flera generationer för att fria. Två kilometer dit, två kilometer tillbaka, nya släktled växte upp och klev ut på åkern. Nya fåror att plöja, nya hölass att få in under tak innan regnet kommer.
Lärde mig mycket Det är tack vare de där hölassen och vandringarna jag själv finns till. Nu går jag upp, sätter på kaffe och börjar läsa om kvinnorna. Hittar henne vars man kom vandrande en annan väg till en annan by. Farfar gick genom skogen till grannsocknen. Friarstigen heter den i släktens minne.
Nu hittar även jag henne, väster om skogen. Farmor som lärde mig så mycket, min älskade farmor Gerda. Att det fanns flera generationer indelta soldater bland hennes anor, det berättade hon däremot aldrig. Hur överlevde de 1700-talet, landet var ju i krig?
Konstigt att jag finns.
### Släktforskning kan vara så mycket. Nu klickar jag fram kartan över Fläckebo församling, hittar Gussjö by. Två kilometer åt sydväst i jordbrukslandskapet hamnar jag i Hassmyra. ### Jag öppnar tjänsten som min mobil kallar Street view. Då börjar en smal och prydlig asfaltväg slingra sig fram genom bygden som inlandsisen och förfäderna skapade. ### VL:s hållplats heter just Hassmyra, står det på skylten. Bredvid asfaltkurvorna breder välskötta åkrar ut sig. Röda stugor, nyklippta gräsmattor. ### Undrar vilken tomt Anders Andersson bodde på för snart 400 år sedan? I min mobil lever han än och har just gift sig med sin Brita.
Tack till kusin Sven-Åke som forskat fram våra anor.
