Använd lite av miljonerna ni tagit ur forsen till att rädda vårt smultronställe

Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.

Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.

”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”

VF 9 februari 2022
NWT 19 februari 2022

Länkar till mina debattartiklar
Deje har gett bolagen miljoner nog för att rädda Gamla kraftstationen (VF 9 febr 2022)
Den som gör miljardvinster har råd att rätta Gamla kraftstationen (NWT 19 febr 2022)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 212. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Fredag 14 januari 2022

TV-programmen går att se i förväg.
Folk som har jobb i stan jobbar på landet.
I fickan har alla en filmkamera som det går att skriva med.
Chatten har blivit direktsänd film. 
Är du inte värd en prick i himlen kan du ändå spara tiotusentals foton i ett moln.
Tjugofyra satelliter följer din klocka, vart du än går med henne.
De följer andra klockor också.
Romaner läses upp av inhyrda skådespelare i små pluggar i öronen.
Du kan pausa dem. Eller tvinga dem att läsa dubbelt så fort.

Solen går upp klockan 08.51.
Hon går inte att pausa.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 204. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vi vandrare

Inlandsisen vandrade in.
Värmen vandrade in.
Tövädret vandrade in.
Jägarna/samlarna vandrade in.
Språket.
Jordbrukarna vandrade in.
Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.

Svedjefinnarna vandrade in.
Näverskon.
Många industriarbetare vandrade in.
Släkten Bernadotte vandrade in.
Släkten Kirchsteiger vandrade in.
Armand Duplantis.
Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.

Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul,
Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in.
Orden kaffe, språk och humor vandrade in.

Vi människor kom strax efter inlandsisen.
Vi är alla invandrare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 199. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen. 

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn. 
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor. 

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell. 

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 196. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen. 

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling. 
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 190. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Ett stycke lycka på Café Gjuteriet

Så fick jag den i näven, den 27:e ”antologin” jag medverkar i. Det är alltid samma pirriga lycka att öppna boken, känna doften, bläddra lite låtsas-förstrött, händelsevis råka hamna vid den egna texten, kolla layouten, korrekturläsa (igen), läsa, bläddra vidare slumpmässigt.

Trivas.

Eftersom boken handlar om Karlstad Bokcafés 40 år hämtar jag lämpligt nog mitt exemplar vid Café Gjuteriet. Där sitter jag sedan med kaffet och morotskakan, träffar Rigmor Lindelöf, en av de legendariska styrelseledamöterna, läser hennes fina text om Göran Greiders två besök, bläddrar vidare och lär mig mer om historien.

Det blev en bra bok, vacker och läsvärd. Jag är fortfarande lycklig över att ha fått uppträda hos bokcafét flera gånger och minst lika hedrad över att få berätta om den lyckan i boken.

Än är Sverige ett klassamhälle.

### Skrytnotis om mitt skrivande. 27 antologier, 23 egna skrifter, 1 100 krönikor och 700 framträdanden. 1 nyfikenhet och 1 skrivlust kvar.
### Skrytnotis om Bokcaféisterna. De har ordnat omkring 350 program genom åren. Mina favoriter hittills är Rebecka Bohlin ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”, Daniel Suhonen ”En klassanalys för det 21:a århundradet” och Pär Holmgren ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt”.
### Se där ett politiskt program.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 184. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

”Ja, men man når ju inte ungdomarna.”
Den myten hör jag oftare och oftare.

Del 1

Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.

Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.

90 procent läste tidning
Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent. 

År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.

Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.

Det lärde folk att läsa gratis
Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.

Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar. 
Du jumpar mellan enstaka isflak.

Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.

### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare.
### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år.
### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.

En myt
– Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna? 
– Lugn.
– Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller.
– Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.

I nästa inlägg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 181. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Kul tävling för ortnamnsnördar

En av mina favorittidskrifter har utlyst en tävling. Språktidningen vill veta vilka som är Sveriges vackraste och roligaste ortnamn.

En kul tävling för oss som är kartälskare och ortnamnssamlare. Här är några kategorier jag kommer på i all hast:

Sveriges vemodigaste ortnamn: Ensamheten.
Det finns 7 platser med det namnet. Från en av de ensliga byarna kommer det en världsmästarinna i armbrytning. Annars skulle namnet vara ännu mer vemodigt.

Sveriges hoppfullaste ortnamn: Bättringsvägen.
Jag hittar 9 sådana gator men det kan finnas fler. De brukar ligga vid sjukhus.

Sveriges vanligaste bebyggelsenamn: Fridhem.
Visst säger det något om vårt land och oss som bor här. Inte mindre än 1 193 förhoppningsvis fridfulla platser heter så. 

Sveriges vanligaste sjönamn: Långtjärnen.
Drygt 1 300 stycken i olika namnvarianter.

Sveriges vanligaste huvudstadsnamn: Stockholm.
Det finns 62 platser i landet som heter Stockholm. En av dem kallades länge för vår huvudstad. Den västvärmländskaste av de 62 ligger mellan Trinne mosse och Rundisbråten. Om du undrar.

Sveriges vanligaste Sverige-namn: Sverige.
Jo, det finns 5 stycken. Hela vårt land plus fyra lokala platser inuti landet.

Två ironiska ortnamn: Brölösera och Tuggelite.
Den sorten finns det många av. Jag har alltid undrat om det var grannarna som skojade med de brödlösa eller om de var självironiska, de som bodde där.

Sveriges lurigaste önamn: Lurö.
Så här skriver en ortnamnsskribent om ön i Vänern: ”har ordet ’luder’ = åtel, as, kadaver som förled och ortnamnet betyder ’plats där förgiftat (arsenik) djurkadaver har lagts ut för att ta död på varg’ (SAOB ’luddra på varg’.)”

Om den tolkningen är korrekt? Nja, det finns andra förklaringar till namnet. Ortnamnsboken från Näs härad tror mer på att namnet kommer av fornsvenska ”ludher ’lur’, i fno.-isl. och i sv. dial. även i bet. ’kvarnlave, urholkad stock, tråg’ och ofta använt som ortnamn”.

Sveriges ledsnaste ortnamn: Gråten.
Jag hittar 27 stycken platser med det namnet. Då räknar jag inte in ortnamn som exempelvis Grossbol, som ursprungligen kommer av samma ord. Troligen av gråt, dvs en äng som är svår att skörda. Finns det ledsammare ängar?

Sveriges mest detaljerade ortnamn: Skrattabborrtjärnssnåret.
Det finns fler namn som borrar ner sig i detaljer, men detta är en favorit. Fyra dubbelkonsonanter, bara en så’n sak. Skrattabborre är det folkliga namnet på vattensalamandern.

Sveriges mest feltolkade namn: Kanske min gamla hemort Molkom (namnet kommer inte av att oxarna mjölkades om här på väg till Oxhälja i Filipstad). Kanske Leverhögen (namnet beror inte på att man plötsligt fick se hur ett av liken rörde sig i koleragraven). Kanske Malmö (de brukar inte mala någon mö där). Kanske Fyrunga socken (den fick inte sitt namn av att bara fyra ungar överlevde digerdöden). Får jag välja tycker jag Malmö är värst.

De kallas folketymologier, den sortens folkliga missuppfattningar om ord, till exempel ortnamn.

Vilka vinner?
Nå, hur ska jag ha det? Vilka ortnamn är roligast och vackrast? Den frågan behöver jag fundera på ett tag. 

Ortnamnet Kul roar mig, det finns det för övrigt bara ett av påstår Lantmäteriet. Jag tror jag ska cykla dit i helgen. Veckans Kultur, det kan aldrig bli fel.

Själv bor jag i Forshaga, vilket råkar vara namnet på ytterligare 13 platser i landet. Det är vackert så. Vackerhalsen, Vackerlandet och Skönheten låter aningen finare. Men namnet Å tycker jag allra mest om, jag får nog skicka in det till tävlingen. Det fattar ju varenda människa att i byn Å, där är det bra tjusigt och lättbott.

– Å!

Du kan inte tro hur många Å det finns i detta land. Vi är ett estetiskt folk, fullt av utrop.

Språktidningens tävling
Här kan du läsa mer om Språktidningens tävling kring vackraste och roligaste ortnamnen:
https://spraktidningen.se/2021/08/ortnamn-tid-far-oss-att-fnissa/
Senast 30 september vill de ha in våra tävlingsbidrag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 179. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag bildar eget som pancho

Jag funderar på att bilda en egen pensionärsorganisation tillsammans med mina gamla gymnasiekompisar. Den ska heta 68-vänstern och vi ska vägra kalla oss gamla, äldre äldre eller pensionärer.

Vi är komplediga, tro inget annat. Det är faktiskt inarbetad tid som det arbetande folket har kämpat sig till. Kamp lönar sig.

Vi ska ha ett principprogram. Det blir kort men bra, två enkla ord:
ALLT GENAST!
(Stormande applåder!).

Efter tre veckor kommer några revolutionära typer från Skoghall att bryta sig ut och anta programmet:
NÄSTAN ALLT GENAST!
(Väldigt stormande applåder!).

Det vill nämligen inte överta hela tjyvsamhället, så det så, deklarerar de. Särskilt inte genast.

Nu är det så att en grupp med centrum på Guldkusten är mer revisionistiskt, ja nästan reformistiskt (!) lagd. De smyger sig försiktigt ut ur organisationen en grå septembertisdag under parollen:
ALLT SNART (kanske)!
(Höjda ögonbryn).

Så där fortsätter det sedan. Mest ska vi spela boule och dricka kaffe. Ibland åker vi buss och tittar på mellansvenska vattentorn samt en korvkiosk på Mon i Deje.
– Moon, säger vi. We are on the Moon. Pommes till alla!

Stormande applåder.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 178. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Det låter som när man klipper av en taggtråd”

Först läser jag några rader om boken i tidskriften Vi Läser. Fågelskribenten Göran Bergengren räknar upp fem bra fågelböcker och nämner den som nummer 2: ”En av de bästa artmonografierna. Baker får läsaren att förstå rovfåglarnas roll genom att beskriva skönhet, dramatik och ekologi med martinsonsk formuleringskonst.”

Sedan berättar Sven-Erik Karlsson om den i sin bok Örnögon, som jag recenserar: ”En bok som jag läser varje höst och vinter. Om och om igen. En bok om längtan.” skriver han.

Till sist nämner min vän B den när vi är ute på gubbvandring i mellersta kommundelen. Klassisk fågelbok. 50-årsjubilerade den inte för några år sedan?

Tre omnämnanden så tätt, då finns det bara en sak att göra. Beställa boken från biblioteket, de har den i Arvika ser jag. Författaren heter J. A. Baker, boken han skrev heter Pilgrimsfalk. Den kom ut i Storbritannien 1967 och här i Sverige året därpå, översatt av Lars Holmberg.

Tisdag, 16.35
Somliga säger att det är den bästa fågelbok som har skrivits. Nu har jag nyss cyklat till biblioteket och hämtat den. Hammocken gungar sakta, då och då fladdrar en amiralfjäril förbi och jag börjar läsa. 

Om Bakers metod:

”För att bli igenkänd och accepterad av en pilgrimsfalk måste man bära samma kläder, färdas samma väg, utföra samma handlingar i samma ordningsföljd. Liksom alla fåglar fruktar den det oförutsedda.”

Om landskapet fem mil nordost om London där han går omkring och skådar i tio år:

”Gårdarna är välskötta och lönsamma, men en doft av vanvård dröjer sig kvar, en fläkt av vissnande gräs.” ”Ett grått, ödsligt slättland där sorgen sitter fast som ett brännmärke.”

Om hur falken blir av med ohyra:

”Pilgrimsfalken badar varje dag. Den föredrar rinnande vatten, femton till tjugotre centimeter djupt. Den avstår från bad i vatten som är grundare än fem centimeter eller djupare än trettio. Bottnen måste vara fast och stenig, och stranden långgrund. Den föredrar bäckar där bottenstenarnas färg liknar dess egen fjäderdräkt.”

”I saltvatten badar den sällan.”

Efter badet kan fågeln sitta ett par timmar och torka fjäderdräkten, putsa sig och sova, noterar han.

När J. A. Baker börjar ägna sig åt fågelskådning letar han mest efter nattskärra. Sparvhökarna finns där alltid. Så en dag får han se sin första pilgrimsfalk. Det mötet blir avgörande. I tio vintrar ägnar han sig åt att få uppleva briljansen, passionen och våldet som kommer blixtrande med falken från skyn. Han skriver så: våldet.

Ögat blir omättligt på falk.

Tisdag, 17.42, efter en kort slummer medan aspen susar
Pilgrimsfalkar plockar den dödade fågeln innan de börjar äta. Vissa plockar noggrant hela bytet, andra nöjer sig med någon näbbfull fjäder. Att äta en rödbena eller björktrast tar tio minuter, en gräsand eller fasan tar en halvtimme.

”Över fruktodlingar med vinägerdoftande vindfällen, myllrande av mesar och domherrar, kommer en pilgrimsfalk glidande och slår till i en al vid floden. Vattnets krusning kastar skuggor över rovfågelns smala, spöklika spegelbild och över den spejande hägerns kalla ögon. Solen bryter fram. Hägern förblindar flodens vita hornhinna med ett spjutstick av sin näbb. Falken stiger snabbt mot de uppbrytande molnen.”

Min hammock rör sig sakta, ibland hjälper jag till och gungar med ena handen. Då och då lägger jag biblioteksboken på magen och begrundar den udda medmänniskan Bakers sätt att skriva om sina fågelmöten. En metod som kom att bilda skola i den engelskspråkiga världen, har jag förstått.

Hur är det Sven-Erik Karlsson skriver i Örnögon? J. A. Baker var en okänd ensling med dålig hälsa som vandrade omkring i ett kustlandskap i östra England. Varje dag i alla väder spanade han efter sina pilgrimsfalkar. I dagboken beskriver han de märkvärdigaste händelser i landskapet. Tio år tog det, sedan orkade den reumatiske Baker inte längre. Dessutom hade jordbruksgifterna dödat de flesta falkar i trakten.

Sven-Erik Karlsson igen:

”Så skickade han in sitt manuskript till bokförläggare i London. Där hade de ingen aning om vem manusets upphovsman var. Han hade inte ens telefon. Han fanns därute nånstans i de dimmiga kusttrakternas anonymitet.”

Men ut kom boken och en klassiker blev den. I sin filmskola låter Werner Herzog eleverna läsa tre böcker som ska visa hans pedagogiska målsättning att gå utanför sig själv. En av böckerna är ”The Peregrine”.

Snart är det höst. Snart är det dags för Sven-Erik Karlsson i Gustavsfors att ta fram och läsa den ultimata fågelboken igen.

Onsdag 10.14
I dag är det småkyligt, jag har dragit på mig en yllepläd. Ligger jag stilla i hammocken kommer skatorna närmare, nyfikna.

Baker om att bli alltmer lika de falkar han studerar:

”Jag tittade inåt skogen. Där satt falken hopkurad på en torr gren i ett skuggigt skrymsle och vaktade på mig. Vi lever dessa dagar samma slags liv, han och jag. Ett liv fyllt av fruktan och extas. Vi skyr människor. Vi hatar deras plötsligt höjda armar, deras meningslösa gestikulerande, deras oberäkneliga gång, deras klumpiga manér, deras gravstensvita ansikten.”

Om ljudet av en morkullas kotpelare:

”Men falken hinner upp den och slår den till marken; den faller med en dämpad duns. Falken landar ovanpå den slappnande fågeln och griper med näbben om dess hals. Jag hör kotpelaren knäckas, det låter som när man klipper av en taggtråd.”

Så där fortsätter det dag efter dag i J. A. Bakers detaljerade dagbok från vandringarna en höst och vinter i början av 1960-talet. En enda höst och vinter? Dagboksanteckningarna nämner bara dag och månad, inte år. Jag misstänker att han har samlat anteckningar från många av de tio åren till ett. 

Här skulle jag kunna citera länge ur min nya favoritfågelbok, men det känns inte rätt mot författaren. Han är värd att läsas i sin helhet. 

När jag berättade att jag läst och gillat boken Örnögon antydde en vän att han ansåg den var aningen enahanda. Där är jag inte överens, men så kan man förstås tycka. Kanske tycker vännen att Bakers bok också är tjatig. De är på många sätt lika. Mitt råd till honom och andra: sträckläs den inte. Läs några pilgrimsfalksmöten i taget.

Missa inte slutet.

### Det är fler som insett J.A. Bakers storhet som naturskildrare.
### I december kommer hans bok ut igen i nyöversättning i Sverige, läser jag när den här texten strax är klar.
### Förlaget Bakhåll ger ut den under den mer korrekta titeln Pilgrimsfalken. Då går boken att få från Bakhåll eller exempelvis via Bokus.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 174. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).