Historia – SVENSSONS SLÄNG

Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Paris är värd en ostbit

– Å, ska ni till Paris? Vad spännande!
Hon var pensionerad småskollärare och tog upp oss någonstans i kanten av Kolding. Eller om det var Vejle.

Ett tag kändes det som om alla danska städer låg i en dal ner mot havet. Du fick lift till centrum och sedan fick du traska i uppförsbacke ut ur staden. Trask, trask, trask. Ibland var det folk före dig vid bästa liftarstället i utkanten. Då fick du ställa dig i kö.

”Du”? Vi, menar jag. Kamrat Q från Sundstagymnasiet och jag. Själv var jag 18 och hade ingen aning om att jag skulle blogga om saken 50 år och drygt en månad senare. Några dikter skulle det nog bli, det trodde jag.

Vid Kolding tog hon upp oss. Eller Vejle. Vi vägrade vara turister och hade varken kamera eller dagbok med. På fötterna Jesus-sandaler med remmar långt upp på vaderna. Hur orkade vi gå så långt med dom?

Inte alltför nyduschade
Tanten var snäll. Hon tyckte jag såg ung ut och konverserade mig glatt om franska ostar och Paris. I baksätet satt Q och halvsov, det var min tur att sitta bredvid föraren och vara trevlig.

Vi kom till Paris, det har jag berättat förut. Allt var möjligt, världen gick att förändra och i Danmark tog gamla tanter upp inte alltför nyduschade liftare, som om dessa tanter aldrig gjort annat.

– Vi ska sitta vid Triumfbågen och dricka rödvin.
– Köp en baguette och ost också, du ser mager ut, dräng.

Det gjorde vi.
Paris är värd en ostbit.

Från liftarmånaden 1969:
Den sanna historien om grisbilen i Tösse
Hittar min hungers smala grå gator
Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

### Det är inte bara Mats och min Grand Tour som firar 50-årsjubileum denna sommar.
### Nyss såg den kära vännen och jag filmen om lika jubilerande Woodstock.
### Allt är fortfarande möjligt.

Att köpa ett land

G A Wall.

Donald Trump vill köpa Grönland. Det får mig att tänka på en annan djuping som det går historier om. Gustaf Adolf Wall. Gossen från Nyed i Värmland som blev rik patron och köpte bruk lite varstans i Fryksdalen och Finland.

En dag kom han till Ryssland, berättar historien. Där träffade han tsaren.

– Du tsaren, sa Wall. Va kôster lelle Finland?

Det blev inget köp.

Berättelsen om en släkts färd från Karelen till Orrholmen

Jag har vänner som skriver. En skriver dikter så änglarna gråter. En skriver essäer så jag känner mig lärdare än jag är värd. En tredje började med att vinna provinsen och Norden för sin poesi, nu finns han i fler och fler världsdelar. En fjärde författar fint så en glömmer att hans akvareller är ännu klokare. En femte berättar om fjärilar så bilderna smeker oss om kinderna.

(Klicka nu på länkarna, men kom strax tillbaka!).

Och så är det Janne. Jan Ollars. Han har skrivit den mest mångsidiga finnbygdsskildring jag läst och jag har läst många. Förordet berättar hur allt började:

”Varför bryr jag mig om detta? Jo, min morfars mormor föddes i Östmark. Som barn bodde hon i en jordkoja och visste vad det innebär att tvingas tigga för att överleva. Min bror och svägerska hade börjat släktforska och jag fick ta del av deras resultat. Jag sökte fler fakta för att kunna svara på frågorna om Varför och Hur?”.

Jans bok är nyutkommen. Titeln är Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter? och underrubriken 500 år bland skogsfinnar, fryksdalingar och andra.

Den 418-sidiga släktkrönikan består av fyra lika viktiga delar, det är därför jag tycker den är mångsidig. Birgitta och Sten Ollars (och andras) släktforskning. Jans eget grävande i svedjefinskt leverne, folktro och lokalhistoria från Karelen och hit. Hans idoga letande efter bilder som kan berätta om tiden från 1400-tal och till nyss. Samt, och det gör boken dessutom skönlitterär: hans inlevelsefulla fiktiva monologer från de framforskade släktingarna.

Såhär kan en sådan monolog låta. Som alltid placerad till höger på uppslaget, mitt emot vänstersidans släktforskning och andra fakta.

”På tiggarvandring
1847

God dag i stugan. Har frun kanske något lite att avvara till en ensam mor med två små barn?… Fadern? Den ene försvann och betalar inte för sig. Den andra super och betalar inte för sig han heller. … Ja, visst borde en kvinna hålla på sig tills hon finner en man som tar ansvar. Men de oskyldiga barnen har inget ont gjort. … Nej, jag får ingen tjänst som piga nu med två små barn. Kerstin är fem och Kristina är två; seså, barn, hälsa på frun och nig så vackert! … Mjölk och bröd, jag tackar ödmjukast. Se så barn, ät nu vackert och tacka den vänliga frun så mycket. … Jo, det finns mycket att berätta från Östmark, det har frun rätt i. Jodå, jag såg översvämningen 44 med mina egna ögon. Allt spolades bort, hela bruket! Det var som ofattbart. … Javisst, konkurs blev det för patron, men det vet man ju att sådana klarar sig alltid. … Ja, vi hade missväxt 45 och så nu ännu en som tvingar ut en ensam mor på vägen. Nödhjälpen går till de äldsta och de lytta, inte till oss som kan gå på egna ben.”

Boken kompletteras med en lång personförteckning, diger källförteckning och många historiska dokument på gammelsvenska (översatta till modern svenska i en bilagedel).

Jag tycker om Jan Ollars bok. Den har lärt mig mycket nytt om svedjefinnarna och deras vedermödor, både när det fria svedjandet i utmarkerna gav dem bra skörd och när de senare fick det värre som kolare och annat.

Tiggandet vore värd sin egen historia, som det är gestaltat i boken. Det är inte alltför länge sedan som svenska medborgare tvingades ut på socknen för att tigga.

Läs och lär.

### Boken är utgiven via Books on Demand.
### Den finns på Bokus och går också att beställa direkt från Books on Demand.

– Gör ni inte så i Sverige?

Jan Scherman talade vid Erlandergården i Ransäter. Där berättade han vad han gjort med sin bonus som vd för TV4. Skänkt den till en språkskola för Lakotaindianerna i Nordamerika. De vill rädda sitt språk.

Han besökte skolan. Då upptäckte han att där satt folk i alla åldrar, från mycket gamla till små barn.
– Hur kommer det sig? undrade Scherman. Varför gör ni så?
Ingen svarade.

Vid middagen efteråt upprepade han sin fråga. Varför?
Då tittade lakotaindianerna konstigt på honom, innan de svarade.
– Gör ni inte så i Sverige?

Förstår du inte att vi gamla behövs för att lära våra unga orden för de gamla tingen? Precis som de unga behövs för att lära oss orden för allt som är nytt? Gör ni inte så i …Sverige?

Nej.

Stackars er.

### Mer från Jan Schermans tal:
Trängseln i mitten gynnar yttrarna

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

”Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen (pdf)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Rättvisa! ropar han. Rättvisa!

Mitt förhållande till politiken är enkelt. Jag är intresserad.
Mitt förhållande till partier är ännu enklare. De är verktyg.

Att få sova i egen säng, äta sig mätt, läsa fria granskande nyheter som inte staten censurerat, ha ett jobb att gå till om man är i den åldern, ha fått gå i skolan och lärt sig läsa, skriva, tänka kritiskt och förstå sin omvärld. Att få älska vem man vill, välja vilken politiker man vill, bilda fackförening om man vill och strejka när man måste. Att få dela varandras bördor, vare sig det gäller sjukvård, cykelbanesopning eller friskt vatten ur kranen.

Allt sådant är politik för mig. Nyckelorden är rättvisa, solidaritet och empati, det har de varit sedan jag var 16 år. Det finns några ord till.

Både mål och medel
Tre partier har jag varit medlem i. Alla har vetat att de hör hemma på vänsterkanten och alla har trott på rättvisan och solidariteten. Det är inte rätt att några få ska dela på nästan allt, medan alla andra ska få nästan inget. Så hällde vi inte upp sockerdricka, småsyskonen och jag.

Det första partiet gick jag ur när jag insåg att demokrati är både mål och medel. Det andra när det inte förstod miljöfrågorna. Det tredje när för många fortfarande inte såg att imperialism fanns på fler håll än i norra Amerikat.

Sedan dess har jag ägnat mig åt enhetsfronter, inte partier. Miljöfrågor, kulturfrågor, mångfald och idrottsrörelse. Jobbet som journalist i många år gjorde det inte lättare att vara partipolitiskt aktiv, inte jobbet som informatör heller.

Min grundinställning har ändå hela tiden stått klar, i krönikor, böcker och vid offentliga scenframträdanden. Jag vet vilket folk som är mitt. Vilken klass som inte är min.

Mitt i sörjan?
– Håller du på och radikaliseras på senare år? frågar en vän, när vi ställer upp på torget inför första maj-tåget.

Det är en vänlig och uppriktig fråga och svaret är att jag demonstrerade första gången på det torget 1968. Då mot julfrosseriet, småningom mot USA:s krig i Vietnam och lite senare även för rättvis fördelning av makt och rikedomar i Sverige och världen.

Jag har inte ändrat mig om den rättvisan.

Jag tycker fortfarande att hela Sverige ska leva och att det är bedrövligt att det ska behövas ett ord som ”kvinnolöner”. Jag blir arg varje gång jag tänker på att det går 71 städerskor på en svensk börs-vd, om vi jämför vad de tjänar.

En på 71.

Nu har vi ju en arbetarrörelse i landet. En gång hade vi dessutom en folkrörelse på svensk landsbygd som slogs för småfolket där. Nå, den senare har lämnat över till nyliberalerna för länge sedan och glömt sitt småfolk. Allt medan arbetarrörelsen, den socialdemokratiska, har valt ledare som kallar sitt parti ett mittenparti. ”Mittenparti”?!! Mitt i vadå? Mitt i den nuvarande politiska sörjan?

Då är det inte svårt att välja tåg på första maj.

***
– Rättvisa! ropar en karl framför mig mellan talkörerna, när vi tågar Drottninggatan fram.
– Rättvisa!

Första gången inom plast och ram

På lördag den 4 maj ska jag läsa en tavla. Det har jag aldrig gjort förut. Platsen är Gamla Kraftstationen i Deje, de öppnar för säsongen då.

Uppträtt har jag gjort många gånger men aldrig hängt på galleri med en ramad sak. Nu ska det ske.

Allt började med att Kraftis med Linn Sönstebö-Mossberg i spetsen bjöd in kulturarbetare till ett tema: Konstnärernas frihet.

Nu kanske du tänker att den saken rör inte dig. Du jobbar vid din maskin eller dator om dagarna, kollar lite på Facebook om kvällarna och ser en och annan nyhetssändning. Du är redan så fri du behöver och tänker aldrig måla tavla eller skriva bok.

Då har du fel, min vän.
Du berörs i högsta grad.

Här kan du läsa hur Kraftis tänker och hur det gick till den natten och morgonen när jag hittade på mitt bidrag.

Det är inramat och klart nu. En särskild känsla, detta att folk ska stå tre meter från tavlan och begrunda vad jag gjort.

Om inte kulturen är fri är ingen fri.

### Länk till Gamla Kraftstationens webbplats.
### Länk till deras Facebook-sida.
### Mitt bidrag handlar om att befria blicken.

Gör det.
Det börjar inte med ögat.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 946. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ego news, 40 år senare

Örådet röstar ut dig.

I reklamen sitter en tant och skyller på barnbarnen, när hon sörplar i sig deras yoghurt.

Godhet har blivit ett skällsord, selfiepinnen är vår tids första maj-plakat, pensionen har blivit en aktieportfölj och sjukvårdskön är förvandlad till en privat Smita före-försäkring.

Jotack, den lyckades fint, kampanjen Satsa på dig själv från 1979. Riva ner går fort.

Nu stiger havet och Kebnekaise smälter.