Historia – SVENSSONS SLÄNG

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.
Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

”Det är timjan i”
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss.

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga.

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hur kändes en kram?

Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa?
Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm?
Vad var ett långbord?

Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften?
Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv?
Hälsade folk alltid med höger hand?
Var man mycket förkyld?

När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på?
Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?

Hur kändes en kram?

### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook.
### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.

Årets vätskekontroller

Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll.

Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.

För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.

Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.

Trevlig adventssöndag.
Tjohoo!

Har mänskligheten sett allt?

Hur var det den gamla tanten sa, som de intervjuade i SVT:s utmärkta 100-årsserie hösten 1999? ”Jag har varit med om allt som blivit nytt.”
Där hade hon rätt, den goa gamla Hilma Samuelsson, 108 år, i Kosta. Då. Vad hon inte kunde ana var att det fanns en grej kvar. Den slutgiltiga.

Jo jag vet, det kom några grejor till innan dess, som hon aldrig fick uppleva. Vilstol för bärbara telefoner. Braskaminfläktar som går igång på värme. Små apparater där du kan se dina barnbarn i direktsändning.

Men dessa var mer små mellanstationer, även om det naturligtvis är stort att kunna se barna prata 30 mil bort. Jag tror det är nåt elektriskt.

Det började med ett prassel
Den slutgiltiga nyheten är något annat. Jag kommer till den.
Allt började med ett prassel, ett tripp och en karl i sina bästa år som satte sig tvärt upp i sängen.
– Jippie! Vi har fått möss i huset!

Eller vad jag nu sa till den kära vännen. Så fort solen gick upp skickade hon mig till stan och Granngården. Där fann jag den genast på sin hylla. Supercat Musefaelde/Musfällan/Hiirenloukku.
– Ta två, dä kvetter.
– Tack det blir 69 kronor.

Hem kom jag, vännen satte ut dem, betet var redan på plats. ”Optimal slagkraft” läste jag för henne. ”Art-relevant, snabbt dödande.” ”Förhindrar fel vid fångst.”

Den kära vännen log stolt mot mig. Artrelevant, det är bra. Vi vill ju inte fånga orm i snedgarderoben.
– Förhindrar fel, det är min gubbe det.

Kanske minns jag fel, hon kan ha sagt tvärtom. Första morgonen hade vi hur som helst en mus i varje. Stolt fotograferade jag hennes byten ute på nya trappan som hon snickrat. Dock inte med henne på bilden. Ingen etisk jägare poserar med vapen och förnedrar sitt byte. Inte min fru heller.

Tänk om hon hade vetat
Nu var jaktlusten väckt. Tre arbetsdagar senare kvitterade hon ut ett anonymt paket på ICA-posten.

Det är nu den slutgiltiga nyheten kommer in i våra liv, i mänsklighetens liv. Teknikens höjdpunkt, efter vilken allt annat kommer att vara obetydligheter. Jag pratar förstås om musfällan Victor. I morse fick hon meddelande på mobilen från Victor.
– Jag har fångat en mus åt dig.
Det var innehållet i meddelandet. Musen dog direkt. Elektriskt.

Tänk dig det, han skrev!
Tänk om gamla Hilma från Kosta år 1999 hade anat det. En musfälla som hör av sig på telefon när bytet är nedlagt.

Släng dig i väggen, lilla rara tant. Det är jag som har varit med om allt nytt.
Nu har mänskligheten sett allt.

### VARNING! Allt efter andra mellanrubriken ovan är ljug. Det var skrivet i ren förväntan.
### Allt vi fick var ett sms från Granngården att Victor Wifi var slut. Kanske har han aldrig funnits.
### Mänskligheten har INTE ALLS sett något mer. Det är bara Granngården som har otur när de försöker sälja fällor på webben.

Hilma vann.

Länk
Hundra Svenska År, avsnittet Jag har sett allt som blivit nytt

Vad man gör

Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär.
Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.

Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.

Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.

Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.

Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.

Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa.
Det ska klappa men inte så.
Man spelar till 50 poäng.

Man skrattar.

Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer.
Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.

Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig.
Man fikar.
Man skrattar.
Den kära vännen går ut och går en timme.
Man gör nåt.

Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv.
Man gör nåt.
Man fikar och spelar till 50 poäng.
Man strövar runt i sociala medier.

Man gör nåt.

Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav.
Man skrattar.
Man äter. Trattkantarellsoppa.

Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.

Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak.
Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.

Man somnar.

### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma.
### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad.
### Man trivs. Ibland trivs man inte.

Detta är vad man gör.

Svett är muskler som skrattar

Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka.
Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp.
Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn.

Blå spåret under värnplikten på I2.
Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna.
Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård.
Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån.
Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.

Jag var där. Det var roligt varje gång.

Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa.

I dag blir det skôj.

Fötter som vill iväg
Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.

Svett är muskler som gråter. Av glädje.
Muskler är svett som skrattar.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Så många avstånd
Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.

Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.

Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.

Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar.
– Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.

En lyckomaskin
Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag.

Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!

Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.

Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.

Ett prima verktyg för tanken

Tes – antites – syntes. Så hette det i grundcirkeln jag gick för 52 år sedan. Motsatsernas enhet och kamp.
Modellen är inte så dum. Mig har dialektiken hjälpt, både när jag ska förstå den lilla världen och den stora.

Arbetsgivare och anställda som förhandlar om lönen. Tes – antites – syntes.
Hösten som försöker ta över efter sommaren.
Vänster hälsena som vill hindra mig att springa, resten av kroppen som vill kuta fast det gör ont.
Plus och minus i matematiken.
Svalt eller ännu svalare i sängkammaren när vi ska sova.

Allt går att förstå med hjälp av den där tesen och antitesen. Dragkampen mellan ljus och mörker, varmt och kallt, rik och fattig pågår hela tiden.

Går hem och funderar
Så fungerar det mänskliga samtalet för mig också, eller skrivandet i sociala medier. Vi talar eller skriver, jag tycker någonting, en medmänniska säger emot. Jag går hem och funderar.

Det samtalet lär jag av varje gång. Ibland ändrar jag mig, ibland inte, men det är nyttigt att höra hur andra tänker. Dialektik betyder samtalskonst också.

### Många motsättningar är motsättningar mellan vänner och är inte antagonistiska. Glöm inte det.
### Var inte rädd för mothugg.
### Det skärper tanken och argumentet.

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

När orden leker

Foto: Sven-Ove Svensson

På pappas tid måste de lära sig blom- och djurnamn på latin i skolan. ”Tussilago farfara” med flera.

Då hittade han på en broderlig ramsa som han uttalade som om det vore ett blomnamn. I det här fallet med betoning på a-na i mitten:
”Britafis luktarilla”.

Nog vet jag var lusten att leka med ord kommer ifrån.

Det låter ju precis som en blomma.

När en inte vill härja

En person som jag inte känner men beundrar går i taket, för en gångs skull. Han brukar inte svara hatare skriver han men nu gör han det.

Svarar.

Hans text blir till rena lustmordet. Språkliga svar är inte lika våldsamma som fysiska försvar brukar bli, det gillar jag. Ändå är de effektiva.

Folk tycker om hans långa inlägg, jag med.

”Det heter tjena”
Men. Jag kan ju inte för mitt liv starta en fjantig skendebatt om en liten detalj i karlns eleganta text. Besserwissrar får inga vänner och förresten kanske jag har fel.

Det första han gör är nämligen att skoja med hatarens hälsningsfras. Det stavas inte ”tjäna” skriver han, det heter ”tjena”. ”Tjäna” kommer av att tjäna och är ingen hälsningsfras, menar han.

Detta grunnar jag på en halv dag, medan jag lägger gräsmattetorv i ett fiberdike. Till slut googlar jag, sittande i en trädgårdsstol bredvid diket. Snart hittar mobilen en text i Dalarnas Tidning:

”Tjänare, som ofta förkortas till ”tjena’ eller ’tja’ kommer av det synnerligen artiga uttrycket Er (ödmjuke) tjänare. Vi lär ha lånat in det från franskans ’votre serviteur’.

Även andra språk använder liknande hälsningar; till exempel ’servus’ på tyska, från latinets ord för slav eller tjänare. Italienskans ’ciao’ betyder också ursprungligen slav. Kul att tja och Ciao, med helt olika etymologi, betyder samma sak och låter så lika, tycker jag”.

”Uttalet tjenare i stället för tjänare är förstås från början stockholmskt”, tillägger skribenten.

Jag tror hon i Dalarna har rätt. Det är av ”tjänare” ordet kommer. Inte vill jag härja om det.

Spännande att så många språk gör likadant.