Historia – SVENSSONS SLÄNG

Två höjdare halkar omkull

Detalj av dräktakvarell från Mora.
Otillåten huvudduk inom svensk idrott?

Jag läser att två höga idrottsledare i mitt land är förskräckta över att en invandrarflicka kommit på bild när hon idrottat.

Samtidigt ligger en jubileumsskrift på mitt nattduksbord: ”Åkers Idrottsförening stiftades den 22 februari 1918 och anslöts till Svenska gymnastik- och Idrottsföreningars Riksförbund den 18 juni 1919, och hade till uppgift att, genom övandet av idrott höja intresset för densamma och därigenom utbilda goda idrottsmän, samt dessutom verka för gott kamratskap.”

Den goda kamratskapen
Tanken var glasklar redan från början. Alla var välkomna och målet inte bara att vinna tävlingar. Den goda kamratskapen, glöm inte den. Så tänkte de, pionjärerna i svensk idrott. För dem var den självklar, långt innan ord som mångfald och värdegrund blivit konferensord.

– Vi ville att det skulle synas på Forshaga vem som var med i föreningen, brukade en av pionjärerna i min egen klubb säga.

– Det har aldrig gått illa för en som har varit med i orienteringen, brukar en annan legend i vårt SISU uttrycka det.

Läs er historia
Det är bara två stackars höjdare på riksplanet som halkat fel. De som inte gillar att se en blond pojke och en flicka i slöja idrotta tillsammans. Gå hem och läs er historia, höjdare. Läs om kamratskap och välkomnande, läs om idrottens idé.

Här i Forshaga har vår klubb till och med fått sitt namn från ett annat land. Kamratskapen fick vi på köpet, den är lika internationell.

Länk: Rasar mot slöjbilden

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Blå morgonrock till klockan två

Du får läsa mobilen länge. Du behöver inte gå och hämta tidningen förrän i kväll. Du kan gå i blå morgonrock till klockan två. Du kan gå ut och springa i dagsljus. Du kan stanna och prata i 45 minuter med alla du möter på femkilometern. Du kan skriva trams på Facebook och äta jordnötter fast det inte är fredag. Du kan köra sakta på motorvägen och prata konstig dialekt från 1950-talet om polisen stoppar dig. Du kan bära urblekt kepa och halsduk som inte matchar någonting.

Du kan glömma bort vad det är för veckodag och du kan ringa barnen när dom lägger ungarna. Du kan läsa mobilen länge, har jag sagt det?

Järnvägars vad skönt det är att vara pensionär. Hoppas ingen kommer på oss.

Tyst nu, jag ska läsa mobilen.

### Har jag berättat det här? Läs länge. En av lärdomarna är bäst:
Pensionärslärdom nr 1-3
Pensionärslärdom nr 4-7
Pensionärslärdom nr 8-10
Pensionärslärdom nr 11-14
Pensionärslärdom nr 15-25

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 913. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Romarna är inte kloka”

Talarmanus till min tiominuters inledning vid det offentliga mötet med Karlstads Humanistiska Förening den 27 december.
Övriga inledare: Eva Fredriksson och Peter Olausson.
Ämnet för diskussionen: Emin Tengströms bok Romarriket runt – en fiktiv resa i den antika verkligheten.

1. Inledning
– Romarna är inte kloka! säger Obelix i den tecknade serien Asterix. Jag återkommer till honom.

Ewa och Peter är historiker. Det är inte jag. Men jag har läst boken. Min bakgrund är att jag är före detta journalist och informatör. Krönikör och skrivkursledare och en del annat som har med skrivande att göra.

2. Munkfors, inte Rom
Först vill jag be att ni hänger med på ett tankeexperiment. Jag vill att vi vänder på perspektivet.

Tänk er att det hade varit Munkfors, inte Rom. Tänk er att vi har en liten ort ve’ älva’ som vill växa. Precis som med Rom 700 före Kristus. Men nu är vi vid Klarälven, inte Tibern. Tänk er att det hade varit dom goda munkforsingarna som hade satt upp en gyllene milsten. Inte mitt på Forum Romanum – men mitt på centrum, nära Altans Pizzeria.

– Här, hade dom sagt. Här börjer all’ väger nö.

Och så hade dom börjat bygga vägar åt alla håll i sitt imperium. 272 huvudvägar, sin tids bredband. Efter varje romersk mil en ny milsten. En mil var 1 479:e meter. Åt alla håll, från torget utanför pizzerian. Forum Smegàta.

Då hade alla vägar gått från Munkfors. Det är förresten fel att säga att alla vägar bär till Rom. Dom började där. Dom bar ut i världen och var 8 000 mil långa, raka och välplanerade.

Dom var byggda för att förflytta arméer. Legioner.

I Munkfors fall hade dom alltså gått till avlägsna provinser som Klarälvsdeltat, Svarta havet och varför inte Rom. Då hade väg 241 till Sunne gått å åka på, på vintern.

Om det hade varit Munkfors, inte Rom. Då hade inte lärt folk sagt Quo vadis, dom hade sagt Vart skarru? Då hade det inte stått Carpe diem på västra Europas väggar. Det hade stått Kôrp timmen.

(Korpa timmen).

De facto hade hetat Dä’ faktum och Marsfälten i kanten av det gamla Rom hade hetat Jala. Som är ett mycket bekant område i Munkfors.

Alla dessa latinska sentenser (Veni, vidi, viciå dom) hade fått ersättas av kärnvärmländska talesätt som: ”Fatti va far min, men inte åt han möss” och ”Alltid får en nôe mä, sa han som tugga ôt katta”.

3. Romarrikets roll
Jag försöker inte göra turistreklam för Munkfors. Jag försöker bara göra det tydligare vilken viktig roll romarriket har spelat för vårt språk och vår världsbild.

Romarriket lever vidare i massor av uttryck och på många andra vis, i språk och i handfast materia. Från ”Tärningen är kastad” och ”Bröd och skådespel” till Colosseum, Via Appia och Hadrianus mur. (12 mil lång, 4,5 m hög).

Eller i vår almanacka. Mars efter krigsguden. Maj efter växtlighetsgudinnan Maia. Juni efter himladrottningen Juno. Juli efter Julius Caesar, augusti efter kejsar Augustus. September till december efter räkneorden.

4. Emin Tengström
Jag var aktiv i miljörörelsen på 70- och 80-talen. Då har man hört namnet Emin Tengström förut. Han som blev Sveriges förste professor i humanekologi, 1981. Då var han redan klassiker, bland annat vikarierande professor i latin.

Tengström är född 1929 och har skrivit böcker om allt från latinet i Sverige till bilen, klimatet och myten om informationssamhället.

5. Boken
Och nu har han alltså skrivit den här: Romarriket runt: en fiktiv resa i den antika verkligheten (Svenska Humanistiska Förbundets skriftserie, nr 138).

När jag har hållit skrivarkurser genom åren, har nästan alla deltagare använt sig av ett av två sätt att komponera sin berättelse. Det ena sättet brukar jag kalla: Hur ska det gå? Det andra heter: Resan.

Vänta, det finns ett tredje sätt som också är vanligt. Cirkelkompositionen.

Här använder Emin Tengström just resan, för att säga det han vill ha sagt. Resenärerna som blir våra ögon är två romerska män i yngre medelåldern. Quintus och Sextus. (På munkforsska: Femt’ å Sjätt’).

En dag under kejsar Antoninus Pius regering, på 150-talet efter Kristus, bestämmer dom sig för att lämna Rom. Dom vill se resten av hela det stora riket. Det som nästan ingen gjort. (Aha, nästan ingen).

Båda tillhör välbärgade familjer. Reskassan består av guldmynt. Resten hoppas dom låna på platser där det finns banker. (Aha, det finns banker!).

Dom åker vagn, ofta med den kejserliga posten. (Aha, en fungerande post). Dom rider, med hästar de köper efter vägen. Dom åker med större fartyg på havet och flodbåtar på floder. Ett tag går dom, tillsammans med romerska soldater vid stranden av Donau.

Då är dom glada att ingen därhemma ser dom. Om du tillhör riddarklassen i Rom. Då är det inte värdigt din ställning att färdas gående och med vanliga soldater.

Resan tar över ett år, från april ena året till augusti nästa.

När dom kommer till Britannia handlar resan i hög grad om Brexit. Fast det vet dom inte.

När dom kommer till Delphi ställer dom en fråga till oraklet. Svaret blir:

– Ni kommer att komma hem. Men ni kommer inte att känna er som hemma.

Tengström är gammal klassiker, som sagt. Han har massor av kunskaper att bjuda på. Boken är likadan. Det blir väldigt många bilder på gamla stadsplaner, stadsportar, amfiteatrar och torg. Men är det levande skildrat? Fungerar gestaltningen? Känner vi närvaron?

Ibland. Ibland inte. Boken är läsvärd men stundtals blir den väldigt mycket en katalog över romerska stadsnamn, vägar och byggnader.

6. Tillbaka till Obelix
Jag lovade ju återkomma till Obelix. ”Romarna är inte kloka”, säger han. Hade imperiet utgått från Munkfors, då skulle han i stället ha sagt:

– Romera ä’ att bra händi’.

Kan ni ert munkforsmål, så vet ni vad händig betyder. Där. (Det betyder knepig). Men Obelix hade fel. Att kunna styra detta stora rike var skickligt.

Det hindrar inte att jag gillar den galliska byn som gör motstånd. Jag hade inte heller gått med i den europeiska Stor-Staten.

Tack för mig!

### Vägar, språk, byggnader och kultur

(Anteckningar inför den efterföljande paneldiskussionen.)

Vägarna förenade
Det var inte bara varor och krigshärar som passerade på de romerska vägarna. De bidrog också till att ”sprida tankar och idéer, konstnärliga influenser och filosofiska och religiösa läror”, däribland kristendomens.

Under en period på flera hundra år byggde romarna 8 000 mil vägar, inom ett område som nu omfattar mer än 30 länder. En del av vägarna håller än i dag.

Latinet förenade
Ett annat av verktygen för att hålla samman romarriket var språket. Kommandospråket för soldaterna var latin. Administrationen sköttes med latin. Pensionerade soldater bodde i städer som byggdes lite varstans i riket och tog språket med sig.

I dag är rumänskan ett dotterspråk till latinet. Även i delar av Schweiz talar man ett språk nära släkt med latinet. Franskan, spanskan och portugisiskan är också romanska språk.

Latinet har betytt mycket långt efter att romarriket fallit. Tussilago farfara, Castor Fiber och Grus grus hade inte hetat så, om det inte varit för romarna. Vi hade inte haft vårt alfabet.

Även i svenskan har det haft betydelse. När man nyligen undersökte språket i ett antal artiklar i Sydsvenskan, fann man att 16 procent av orden i kulturartiklarna hade sitt ursprung i latinet, 12 procent i ledarna och 8 procent av orden på sporten.

Karlstads Humanistiska Förening hade inte hetat som den gör och inte mitt manuskriptheller.

Byggnaderna förenade
Först tycker jag att Emin Tengström blir lite tjatig när hans bok räknar upp vad de båda resenärerna möter i var och varannan romersk stad som de besöker. Överallt rätvinkliga gator, thermer, en akvedukt, ett forum, några tempel, en amfiteater, en teater och en hippodrom.

Efter ett tag inser jag hur byggnaderna (liksom latinet, vägarna och administrationen) hade en extra uppgift. De bidrog till att hålla riket samman. Romarna var grundliga med att sprida sin kultur.

Det var inga små skapelser. Forumet i Augustoritum i Gallien var 100 x 300 meter stort. Amfiteatern i Italica, Hispania, hade plats för 25 000 åskådare, teatern i Emerita Augusta, Hispania, tog in 6 000 och i hippodromen i samma stad 30 000 personer.

Fick bo hos hans gästvän
När de kommer till Lugdunum (Lyon) har de tur. För där har Quintus och hans familj en gästvän.

Romerska familjer hade ofta gästvänner på en rad platser. Där kunde de bo när de besökte platsen. Precis som de själva tog emot gästvänner i sina hem.

Hos gästvännen fick de både mat och sovplats och framför allt en möjlighet att lära känna orten och den lokala kulturen bättre.

”Vad kan Ni?” ”Allt”

Ovanlig karlstadkvinna i unikt svenskt solidaritetsarbete

Hon läste franska i Grenoble, var barnflicka i Paris, maratondansade genom Europa, var guvernant i sydfrankrike och Bukarest, startade resebyrå i Spanien, transporterade sårade från fronten i spanska inbördeskriget, arbetade med den svenska solidaritetsrörelsen för Spanien, skrev krönikor i Karlstads-Tidningen och artiklar i spanienhjälpens tidning Solidaritet, arbetade vid de svenska radioutsändningarna från krigets Madrid och for hem till Sverige på föreläsningsturné och tillbaka ner till det drabbade Spanien igen. Under åren lärde hon sig tala flytande engelska, franska, tyska, spanska, italienska, rumänska, armeniska och arabiska och dog 1969 i den lilla staden Tequisquiapan i Mexico 1969.

Kajsa Rothman hette den här spännande kvinnan från Karlstad. Jag blir andfådd när jag ska räkna upp allt hon hann med i sitt liv.

Kajsa växte upp i Karlstad och drömde om att bli journalist som pappa Helmer. När hon tagit studenten i Uppsala sökte hon en utbildning till sjukgymnast i Malmö. Hon kom in men for ut i världen i stället. I Paris träffade hon en väninna från flickläroverket i Karlstad. Då var hon pank och lånade fem kronor till ett paket cigaretter, sedan följde väninnan med henne till en arbetsförmedling.

– Vad kan Ni?
– Allt, svarade Kajsa.

Hon fick jobb som barnflicka. Efter några månader fick hon se en affisch: maratondansare sökes. Sedan tävlingsdansade hon sig genom Europa i tre år. Maratondansen gick till så att man dansade dygnet runt, bara med en kvarts paus varje timma, för mat och läkarkontroller. Den som höll ut längst vann.

Då bröt inbördeskriget ut
Jag ska inte räkna upp igen allt hon hann med, det kan du läsa i första stycket. Men i juli 1936 bröt inbördeskriget ut i Spanien. Den fascistiske generalen Francisco Franco gjorde uppror mot den lagliga republikanska regeringen. Då övergav Kajsa Rothman sin resebyrå och anmälde sig som frivillig sjuksköterska, trots att hon aldrig arbetat med sjukvård tidigare.

Under en lång period transporterade hon sårade från fronten. Efter ett tag fick hon kontakt med den svenska Spanienhjälpen och började arbeta för den. Hon startade barnhem som finansierades från Sverige, ett av dem från hemlänet Värmland. Hon skrev i Spanienhjälpens tidskrift Solidaritet, hon arbetade med de svenska radioutsändningarna från Madrid och hon skickade spanska krönikor hem till Karlstad-Tidningen.

1938 for Kajsa hem till Sverige för en föreläsningsturné. Då stod 5 000 personer på stationen i Karlstad och väntade på henne. Turnén handlade om att stärka solidariteten med Spaniens folk. Det blev sammanlagt 135 möten med över 50 000 åhörare. Hon startade också Kajsas mjölkfond, som skickade torrmjölk till spanska barn och hon gav ut en bok med titeln Spanska barn ritar om kriget.

Foto: Dan Gunner

Tvingades fly
När Franco segrat med hjälp av sina allierade Tyskland och Italien flydde Kajsa Rothman till Frankrike, precis som 600 000 spanjorer. Där arbetade hon i flyktinglägren. Då en stor grupp reste till Mexico följde hon med, för att arbeta med den internationella kommission som skulle hjälpa de spanska flyktingarna till rätta i sitt nya land.

Kajsa Rothman blev kvar i landet, startade en bar och en skola för indianbarn och arbetade småningom med att guida europeiska turister bland ruinerna från Mayafolkets tid.

När hon begravdes i november 1969 stängdes varenda butik och bar i Tequisquiapan.

### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om henne börjar på sidan 30.

431 spanienkommittéer

När inbördeskriget i Spanien bröt ut 1936 bildades snabbt en solidaritetsrörelse i Sverige. Den har jämförts med rörelsen under Vietnamkriget på 1960-talet men var betydligt större. Ordförande för Svenska Hjälpkommittén för Spanien blev s-riksdagsmannen Georg Branting, son till Hjalmar Branting. Totalt omfattade verksamheten 431 lokala solidaritetskommittéer från Malmö i söder till Kiruna i norr.

I det praktiska solidaritetsarbetet betonades hjälpen till de krigsdrabbade, inte minst barnen. Hjälpsändningarna från Sverige omfattade framför allt livsmedel men också sjukvårdsmateriel. Tillsammans med den norska spanienhjälpen startade man ett sjukhus söder om Madrid med 650 sjuksängar och man underhöll barnhem i både Spanien och Frankrike för drabbade barn.

Så här inleds uppropet, när kommittén bildades:

Inom den svenska demokratin följer man med stark medkänsla den spanska arbetare- och bondeklassens försvarskamp mot fascisternas och jesuiternas uppror. Här finnes en brinnande önskan, att demokratins tappra folkuppbåd till sist skall vinna seger. Insikten om att det spanska fascistupproret också har farliga återverkningar för världsfreden måste fördubbla vårt intresse och våra förhoppningar, att denna orosanledning snarast måtte likvideras på ett sätt, som tryggar den fria demokratiska utvecklingen.

Bland undertecknarna av uppropet märks kända namn som Karl Gerhard, Gunnar Myrdal och Pär Lagerkvist.

På barnhemmen lärde barnen känna Sverige, bland annat genom att läsa Selma Lagerlöfs bok om Nils Holgersson. Här ett brev från ett av barnen till författarinnan:

Kära frk Lagerlöf!
Från oss alla spanska barn i denna koloni som underhålles av svenskar, skriver jag till Er, för att tala om med vilken förtjusning vi läst Er bok ’Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige’ … En mycket sympatisk typ är den gamla Akka som tog den vita gåsen i sitt beskydd.

500 svenska spanienfrivilliga

Omkring 500 svenskar åkte till Spanien för att slåss på den demokratiska regeringssidan mot general Francos trupper. Totalt kom frivilliga från mer än 50 länder. Det fanns ungefär 35 000 man i internationella brigaderna plus ytterligare cirka 5 000 som deltog i andra delar av den republikanska armén. Då är inte sjuksköterskor, läkare, ingenjörer och andra inräknade.

De flesta svenskar tillhörde Georg Branting-kompaniet i 11:e internationella brigaden. Omkring en tredjedel av dem stupade och många sårades. Brigaderna upplöstes 1938 och svenskarna kom hem i olika omgångar, de sista i slutet av 1939.

1977 uppfördes monumentet La Mano av skulptören Liss Eriksson vid Katarinavägen i Stockholm, som ett minnesmärke över de stupade i Spanien. De spanienfrivilligas kamratförening hade startat en insamling, med stöd av fackliga och politiska företrädare. Men majoriteten i Stockholms stadsfullmäktige beslutade att staden själv skulle betala monumentet.

De insamlade pengarna skickades till motståndsrörelsen i Spanien.

Lästips
### Läs mer om Kajsa Rothman och om spanienhjälpen i tidskriften Vi mänskor, nr 2/3 1986 (pdf). Artikeln om Kajsa börjar på sidan 30.

### Lucy Viedma: ”Allt det ni gör för oss spanska barn ska alltid stanna i vårt minne”, spanska inbördeskriget 1936-1939 (pdf). Artikel med fakta, arkivförteckning och litteraturlista från Arbetarrörelsens arkiv.

Ovanstående två skrifter är mina källor till blogginlägget.

### Författaren Kjell Eriksson har skrivit en mycket läsvärd roman om frivilliga svenskar i Spanien: Att skjuta hästar.

Vi måste börja tala om klass

Nyss var det 12 livsregler som tidens profeter ville tvinga på oss. Nu är det kravlistor på blivande statsministrar. Listor som vill vända vänster till höger och göra rika rikare.

Då svarar jag som Daniel Suhonen: – Vi måste tala om klass!

Daniel är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys. Härom kvällen var han och talade i Karlstad i Karlstads Bokcafés regi. Ett välbesökt och uppskattat föredrag om klassamhället Sverige.

Om en pojke föds i stockholmsförorten Vårby och en annan i rika Danderyd, i andra änden av tunnelbanans röda linje. Då blir gossen från Danderyd 18 år äldre, i genomsnitt.

Egentligen kunde jag stoppa där, det räcker. De orättvisa 18 åren.

Näst flest miljardärer per capita
49,3 procent av de som arbetar i Sverige i dag tillhör arbetarklassen. 9,6 procent är företagare. 7 procent av de som syns i SVT:s nyhetsprogram är arbetare.

Sverige är Nordens mest ojämlika samhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. I fjol fanns det 187 miljardärer i landet.

Varje år dör 2000 fler cancerpatienter i de lågutbildade klasserna och får du en stroke är chansen att överleva mindre om du är arbetarklass.

Personer med adliga efternamn i Storstockholm hade 44 procent högre inkomst år 2008 än personer som hette Andersson. 23 procent av betygen i skolan beror på föräldrarnas klassituation.

Den amerikanska tidskriften Forbes har räknat på antalet dollarmiljardärer i världen. I fjol hade Sverige 32 sådana superrika individer per 10 miljoner invånare. Bara Schweiz hade fler, 45. Då var ändå varken Kampradfamiljen eller wallenbergarna medräknade i den svenska siffran.

Den rikaste tiondelen i Sverige äger 78 procent av hushållens förmögenheter. Den rikaste promillen? Där blir klyftan riktigt skamlös. Sverige spricker.

”Socialdemokratins politiska gren”
Vill du veta mer om klassamhället Sverige?

Besök katalys.org. Det oberoende fackliga idéinstitutet ägs av fem LO-förbund och bestämde sig för att göra en modern klassanalys av Sverige. Hittills har det kommit 20 rapporter i projektet Klass i Sverige. De finns att hämta gratis på webben.

Läs framförallt sociologiprofessorn Göran Therborns bok i samma projekt: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Där, om någonstans, får du svart på vitt om vårt orättvisa land. …”motsättningen mellan kapital och arbete är inte längre industricentrerad, utan har brett ut sig i hela samhället: till förskolor, skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, kommunal och statlig förvaltning”.

Läs Katalys utmärkta valanalys: När kapitalet vann valet. Det är inte en tillfällighet att de brukar skoja om sig själva som ”socialdemokratins politiska gren”. Bara reformer och vänsterpopulism kan rädda socialdemokratin nu, menar författarna.

– Behovet av socialdemokratisk reformism är enormt, säger Daniel Suhonen. Vi behöver radikala lösningar på bostadsbristen, de låga pensionerna, investeringsbehoven i välfärden och klimatomställningen.

Läs tidningen ETC, om Sveriges rikaste trio: Tre män är rikare än halva Sverige (betallänk). Det handlar om miljardärerna Stefan Persson (153 miljarder), Hans Rausing (114 miljarder) och Melker Schörling (75 miljarder). Tillsammans är de rikare än 60 procent av befolkningen, 4,6 miljoner svenskar.

Här är några inlägg jag själv skrivit om det orättvisa Sverige: Mitt skamliga fosterland (”De snikna har satt rekord igen”) och Grislöner i klassamhället (med länkar till övriga sex inlägg i samma serie om klass).

Det historiska året 1980
Jag lade ut en egen kravlista på Facebook härom kvällen:

Sådana som jag berättar gärna om det röda 1968. Kanske borde vi tala även om 1980? Då, när Sverige var som jämlikast och det ”bara” gick 9 industriarbetarlöner på en börsbolags-vd. Inte 55 som nu.

Jo, så är det. År 2016 var inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

Vi måste börja tala om klass.

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

”Vi” bygger landet

Sverige har en (1) ort som heter Själv, sju (7) ställen som heter Ensamheten men femtiofyratusentjugonio (54 029) platser med vi i namnet.

Det låter som en tanke, en känsla.
Du och jag, alla vi. Ihop.

Kul.
Kult.

### Som förled kan Vi- ha tre olika betydelser, skriver Wikipedia och fortsätter:
### Det kan vara ett ursprungligt Vi-, som då betyder ”helig plats”, ”kultplats” eller ”offerplats”. Det kan också komma av ”vik” eller av fornsvenska ”vidher” ”skog”.
### I Värmland finns Ve med samma möjliga betydelse, berättar Institutet för språk och folkminnen.

Precis som jag trodde, när jag försökte knäppa kavajen sist: Jag är en vidher man. Vidher. Ge mig en orange Helly Hansen.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 890. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Pappa gav prästen svar på tal

En dag får jag mejl från min barndom.
Det brevet skapar bilder inom mig.

Vi har inte många foton från 50- och 60-talen, det saknar jag ibland. Mitt i den tanken kommer mejl från äldre kusin. Hans brev är fullt av berättelser från mina tidiga år på kyrkans arrendegård Almar utanför Karlstad:

Minns Du när Du gick vilse i veteåkern, eller vad det var? Framför köksingången och ner mot färjläget odlades ett år någon gröda. Du som c:a 2-åring kravlade in bland växterna och hittade inte ut. Majken o Sture hörde dig, men såg dig inte. Inte förrän grödan började svaja utan vind – där var Du.

Majken och Sture var mina föräldrar. Jag kan riktigt se hur de försöker lokalisera mig, mellan prästgården neråt älven till och bilvägen till Almars färja. Några år senare skulle farfar lära mig för livet att ”Man Trampar Inte I Maten!!!”. Då hade jag gått i ett sädesfält för andra gången i livet.

”Ser dig aldrig i kyrkan”
I prästgården en bit bort bodde kyrkoherden i socknen:

Prästen ja, han hade fri mjölk. Ingick tydligen i arrendet. En gång sa han till Sture, när han väntade på mjölkkannan: ”Jag ser dig aldrig i kyrkan nu för tiden”. Sture svarade: ”Jag ser dig aldrig på fälten heller”.

Det var min pappa det. Snäll men tydlig och god vän med språket.

Rodde folk för 25 öre
På Klarälven nedanför prästgården gick färjan. Detta var 30 år innan bron byggdes ett par kilometer nedströms. Uppenbarligen trivdes även min kusin bland färjkarlarna, precis som vi något yngre kom att göra, senare:

Nåväl, viss lycka var det när vajern gick av, vilket den gjorde då och då. Det tog i regel 2 dagar att reparera den. Då gällde det att med eka ro folk över älven. För det fick man 25 öre, eller så. Inkomsterna rasade in. Ibland var strömmen så stark att man höll på att hamna nere i Skåre. Ibland körde något lågtgående flygplan av ledningen för ringklockan till vaktlokalen att: ”kom över och hämta mig”.

Så skedde när ”rundflygningen” var där och gjorde uppstigningar från älven. Om jag minns rätt, kostade det 15:-.

Ett svalkande bad
Bristen på reningsverk minns även jag. Bra immunförsvar, det fick vi:

På andra sidan älven badade vi. Att en och annan skitkorv flöt förbi, gjorde inte så mycket. Reningsverk var sparsamt uppfunna, och inte i Klarälven. Vi överlevde även dem. En varm dag efter lunch, var Majken, Du och din bror där, och jag fick följa med, trots att jag egentligen skulle hässja hö. Men ett tag fick jag bada och svalka mig, bland skitkorvar och i gult vatten. Sedan tog hässjandet vid.

Tack för brevet, käre kusin. Inskränkt nostalgi passar jag mig för, men detta är något annat. Den som vill se bra framåt bör skaffa redig backspegel.

Just det, skitkorvarna.

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 889. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)