Historia – SVENSSONS SLÄNG

Upprorens tid

Många facebookvänner har läst artikeln, där min vän Louise Hamilton och jag blev intervjuade om upprorsåret 1968. Jag lägger en länk till artikeln på bloggen för att ha den arkiverad. Observera att det är en betallänk.

Mer kritiskt tänkande, nya fackliga lagar, utbyggd barnomsorg. 68-upproret fick många resultat.

Länk till VF-artikeln (betallänk):
1968: Revolternas och brytpunkternas tid

Den gamle och humörfigurerna

Telefonören ringer. Han har haft internet länge, det vet jag ju. Utvändigt ser hans gamla torp borta på skogen ut som det 1800-talshus det är, men inuti, inuti!

Där, i ett låst rum bakom köket, har han surfat sedan html-tekniken slog igenom på allvar 1994, gnetat med Webcrawler, Altavista och Yahoo långt innan Google fanns, lärt sig använda Drupal och WordPress, börjat mejla, facebooka och retweeta. Hört gamla tiders modem sjunga och småningom efterträdas av en tyst vit burk med grön lampa.

I fjol hade 56 procent av de svenskar som är 76 år och äldre internet hemma. Sådana siffror skrattar han åt.

– Det fanns dom som inte hade tv 1963 också, säger Telefonören. I dag har dom det.
– Varför är du så hemlig med ditt surfande?
– Nja, du vet, en annan vill ju verka lite mer hembygdsgårdstypen. Där är det vadmal och släktforskning som gäller.
– Jamen släktforskarna bor ju på nätet nuförtiden? Särskilt sedan Riksarkivet släppte 100 miljoner digitala filer gratis.
– Det är inte därför jag ringer. Berätta inte vad jag heter på Facebook nu bara eller på min hemsida.
– Webbplats heter det.
– Vet jag väl men det är det ju ingen som säger.

Första skamliga reklamen
Telefonören har följt nätet sedan det var en liten långrev bara och knappt det. Då när det faktiskt hade varit fysiskt möjligt för honom att besöka alla sidor på webben. Då, i april 1994, när det blev ett himmelens liv, första gången någon fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Den gången brakade servrarna ihop och en liten advokatbyrå i Nordamerika blev utskämd.

Vad vill farbror, säger jag, för klockan går och jag har inte ätit frukost än.
– Vi hade fel, svarar han.
– Absolut. Det har du ofta. Fast på vilken punkt menar du i dag?
– Nu ska du inte vara nosig, unge man. Då får du inte följa med på tjäderspel.
– Till saken. Jag står med ett filpaket i näven.
– Vi trodde på nå’t som kallades netiquette, vi trodde det skulle gå att hålla sig till den. Vet du att jag hade en lång lista med så’na regler uppsatta på väggen bakom min datamaskin?

1. Tänk efter innan du gör inlägg
2. Undvik VERSALER, som kan uppfattas som att du skriker
3. Undvik personangrepp, var saklig, behåll lugnet och använd gärna humörfigurer
4. Dela upp långa texter
5. Skriv tydliga ämnesrubriker
6. Kontrollera först tidigare ställda frågor och svar, exempelvis i en FAQ
7. Skicka inte privata meddelanden till e-postlistor
8. Bifoga inte för tunga filer
9. Kolla att länkarna fungerar
10. Släng kedjebrev i pappersko…

– Tack tack, det räcker. Jag trodde också länge att det där skulle fungera. Vad sa du, sa du? Humörfigurer?

### Så gott som alla i Sverige hade tillgång till internet i sitt hem 2017. Det vanligaste sättet att använda internet dagligen var dock via mobiltelefonen.
### Användningen av Facebook fortsätter att öka. 74 procent av internetanvändarna använde någon gång Facebook och 53 procent gjorde det dagligen.
### 56 procent av de som var 76 år eller äldre använde internet.

Källa: rapporten Svenskarna och internet 2017.

Invald bland trägna förklarare

Mötesfoto: Lennart Wettmark

Jag hade gärna blivit invald i ett Värmlands Motionslöpares Hall Of Fame om en sådan hall hade funnits. Så mycket som jag har tränat och strax därpå skrivit om löpning i svenska löpartidskrifter och lokala medier.

Jag hade inte lika gärna blivit invald i Värmländska Akademien, om nu någon mot förmodan hade kommit på tanken att bjuda in mig. Monarkfjäsk är inte min melodi, såvida det inte gäller fjärilen.

Jag hade möjligen kunnat bli medlem i Gustaf Frödingsällskapet igen, för den poeten älskar jag.

Men – nu har jag blivit invald i styrelsen för Karlstads Bokcafé. Det trägna sällskap som bjudit in folk för att försöka förklara världen tillsammans med oss sedan 1981.

Tjohoo!

### Nästa program är vårens andra filosofiska café den 21 mars kl 18.00-20.00 på museicaféet. Hans-Åke Scherp, lektor på Karlstads universitet, inleder och rubriken är Förledd skola och välfärd? Diskussionen handlar om vilka idéer kring ledning och styrning som härskat de senaste decennierna.

### Den 24 mars kl 15.00 talar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier på Café Gjuteriet, också i Karlstad.

### Här är webbplatsen: https://karlstadbokcafe.se

När vi var fler än en per by

Onsdag. Tittar på ett program om samer som lagen placerade utanför renbetesskötseln. Sedan förlorade de samiskan.
Där är inte jag men jag älskar ungdomarna som försöker vinna sitt språk tillbaka. Ett av de nio samiska språken.

Där är inte jag. Ändå försöker jag då och då kämpa för mitt modersmål. Den sydvärmländska centralvärmländska dialekten. Vi som sa töser om flickor tills de var ungefär fjorton och sedan sa vi fruntimmer. Det var ett neutralt ord den gången, där jag växte upp.

Jag vet vad det betyder i dag, för de flesta.

Det var vårt samhälle. De flesta av oss var småbrukare. Karlarna var bönder, vi barn likaså. Kvinnorna var starka i det samhället. Jag tror det berodde på deras ställning i produktionen. Utan min mor och hennes vänner hade inte våra företag fungerat. De kallades fruntimmer och vi visste vad de gjorde. Höll hemmen vid liv men också kor, grisar och åkrar. På mötena hade de en röst. En stark röst.

Det hade de i jordbruksföretagen med.

Samerna har sitt, de med renar och de utan. All respekt för det. Den situationen kan jag inte lösa men jag vet vems vän jag är.

Själv har jag gjort en klassresa. Ibland tror jag att min resa är väldigt lik många samers. Uppåt eller neråt har vi rest.

Småbonde var jag inte skapt att bli. Skrivandet var min syssla, det lärde mig mina tänkande grannar att bli. Småbönder blir gärna filosofer som hör skogen susa.

Jag saknar den svenska byn.
Då, när vi var fler än en familj per by.

Än susar skogen. Den är fortfarande fattigmans tröja.

Skamligt kopierat, ministern

Demokratisk socialist. Två vackra ord tillsammans. Som smultron och grädde, solglitter och snö, änkan och hennes skärv, internationalism och solidaritet.

Just när jag försöker måla upp min drömda bild av ett samhälle klampar finansministern in och trampar på tavlan. Färgen på målningen kletar ut, staffliet lossnar.

Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige, skriver Magdalena Andersson. Ge inte pengar i tiggarens mugg, säger Magdalena Andersson.

Just då ser jag bara två möjligheter. Endera begriper vår högt skolade finansminister inte ett dugg om vilka konsekvenser ett ministeruttalande får. Eller också förstår hon symbolorden mycket väl.

Båda alternativen är lika dåliga.

Norr om herrgårn
En gång i tiden var min morfar facklig pionjär bland byggnadsarbetarna i Karlstad. Jag behöver inte forska långt bakåt i släkten för att hitta fattiga torpare och dagsverkskarlar och deras familjer. Stället där morfar Fritiof föddes hette Kulan och låg på berget norr om herrgårn. Huset finns inte kvar, skogen har tagit marken tillbaka.

Det var för att fattiga arbetskarlar och kvinnor skulle få det bättre som de organiserade sig, i Karlstad och på andra håll. Så blev det också. I dag är sur sill eller lingonsylt och mjölk ganska ovanliga huvudmål för svensk arbetarklass en måndag i början på månaden.

Tack för det, pionjärer.

Folkförakt ur ministermun
”Upp trälar uti alla stater…”. Hur ska en finansminister med finansministermakt, finansministerlön och Harvard-utbildning kunna identifiera sig med de orden längre? För varje dag som går kommer hon längre bort från stunden då den första fackföreningen bildades, då det första fackliga löftet gavs att inte ta jobb för skamlöner, då den första a-kassan bildades, då de första välfärdsbesluten togs i riksdagen och det första snickrandet på folkhem och fackliga lagar började.

Jag tycker inte om att behöva skriva det, för jag tror fortfarande på Axel Danielssons demokratiska socialism. Men det är skamligt av en rödgrön regering att prata om svängdörrar när vi vet vad symbolord betyder och att be oss vända ryggen till medmänniskor som sitter på gatan och fryser. De kallaste dagarna vi har säger hon det.

Skamligt.
Folkförakt är illa nog när det kommer från originalet.

Sån skit behövde du inte kopiera, Magdalena.

Länk: Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden (9 febr 2016)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Brev från en byrå

Kommer hem efter en vecka hos små vänner. Vårt hus doftar hemvant, snön invid knuten är blåvit om aftonen, min köksstol står där jag ställde den. På köksbordet en hög med post. Det blir inga stora veckohögar i mess- & mejlåldern.

Banken, snart i Finland, vill att vi betalar av på billånet. Sedan är det bara 35 avier kvar, förklarar den hoppfullt.

Radiotjänst, fortfarande i Kiruna, vill att vi betalar radio- och tv-avgiften, inklusive 13 kronor extra för höjningen.

Karlstads Bokcafé gör reklam för kommande program. 24 mars berättar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift VISaren skriver om gamla idrottshjältar i bruksorten Stjärnsfors.

Det är det hela.

Bröt sig någon in?
Nej vänta, under föreningsbrevet från bokcafisterna gömmer sig en hälsning från Statistiska centralbyrån. De vill ha hjälp med att kartlägga OTRYGGHET och BROTTSLIGHET där jag bor. För säkerhets skull skriver de orden med versaler. Jag är en av 200 000 slumpvis utvalda personer i åldern 15-84 år och mina svar spelar roll, skriver byrån.

Snart sitter Eder slumpvise i vårt noga utvalda kök och svarar för brinnande livet på webben.

Hur stort eller litet förtroende har du för rättsväsendet? I vilken utsträckning är du orolig över brottsligheten i samhället? Har det hänt under det senaste året att du har avstått från att skriva något eller lägga upp bilder eller filmer på internet, på grund av oro för att bli utsatt för trakasserier eller hot? Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott? Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, t ex att gå på promenad, restaurang eller träffa någon på grund av oro för att utsättas för brott? Bröt sig någon in i din bostad i syfte att stjäla något under förra året? På det hela taget, tror du att antalet brott i Sverige ökat, minskat eller varit oförändrat de senaste tre åren?

Sedan tar jag en promenad.

### Våldet har minskat i vårt land.
### Särskilt män är mindre utsatta än för femton år sedan.

En nära hälsning från 1760

Jag har släktforskat förut. I Sunne gick jag kurs med Vuxenskolan när två av deltagarna snabbt upptäckte att de var släkt. Han från Sunne, hon från Norge. De hade aldrig setts förut och hade ingen aning om släktskapet. Allt som krävdes var att de läste ett par husförhörslängder och födelseböcker.

Egentligen behövde jag inte fundera mer, de två gav det svar som är viktigast. Vi är alla släkt. En och annan medmänniska har inte förstått detta än, men även de främlingsfientliga kommer ursprungligen från Afrika och har utvandrat hit.

Det där sista är så roligt att jag får lust att pinka på mig.

Hur var det den förhoppningsfulle komikern sa i min tv en gång? ”Det är inte lätt att vara ståuppare där jag kommer ifrån. I Åmål har vi bara en svart person och ett skinnhuvud. En av varje. Och i Åmål är det samma person.”

Varannan hette Nils, varannan Erik
Sedan gick jag kurs igen för några vintrar sedan. Då kom jag en bit till på morfars sida. Det var där jag inte hade fått några uppgifter av släktforskarna bland släkt och vänner.

Svaret jag fann var att morfars förfäder hette Erik Nilsson och Nils Eriksson varannan generation på manssidan och att en av dem var plogsmed. Eftersom jag älskar kartor och noga studerade var deras Kulan och Sotbråten låg, började jag dessutom inse hemligheten bakom en av morfars särskilda kunskaper.

Den kunskapen tar vi en annan gång. Att hans föräldrar var upproriska till sinnet hittade jag också belägg för, en lång lista i en av husförhörslängderna från slutet av 1800-talet. Den väntar vi också med.

Forska hemifrån gratis
Saken är den att något hände den 1 februari i år. Plötsligt har vi fri och gratis tillgång till alla digitala arkiv hos Riksarkivet. Över 100 miljoner digitala arkivhandlingar, Sverige är verkligen fantastiskt.

Jag har länge varit på väg att börja släktforska igen. Inte för att min släkt är mer intressant än andra, men för att få några namn att hänga upp min historieläsning på. Vad gjorde en dagkarl under Trossnäs på 1800-talet? Vad gjorde en plogsmed? Varför finns det inte så mycket som en fornminnesanteckning från Kulan där morfar föddes?

Nu får jag ännu en påminnelse. Ja ja, jag får väl börja kolla då. Till våren ska jag gå till Kulan och undersöka platsen också.

”Är det direktsändning?”
Sedan sitter jag en halv natt och grottar ner mig i Nors församlings kyrkböcker. De tidiga böckerna brann på 1700-talet, jag vet, men än har jag kunskap att utvinna ur de böcker som inte brunnit.

Innan natten är alltför sen sitter jag här hemma med hälsning efter hälsning från 1700-talet i min dator. Det känns fantastiskt. Ibland är prästen på skrivhumör, ibland bluddrar han med gåspennan. Rakt in i min Macbook Air poppar skrivstilarna upp. ”Är det direktsändning?” skulle barnen ha sagt när de var små.

Vad morfars farfars far Erik som föddes 1760 skulle ha sagt vet jag inte.

Undrar hur mycket av släktens snickargener han bar på, den grabben? Nu klickar jag fram Lantmäteriverkets karta som också är gratis på nätet. Jaså där är Storliden, där ska Erik bo vid sekelskiftet.

Sitt sekelskifte.

Kastar du mycket getögon?

– Min invandrarvän kunde inte begripa var vi svenskar fått det uttrycket ifrån. ”‘Kasta ett getöga’. Går ni omkring med getögon i fickan?” undrade han.

Nej, men en gång i tiden vaktade vi kreatur på skogen.

För en gångs skull har jag tur. En bekant tar upp vilka underliga uttryck vi har i svenska språket. Det turliga är att jag äger en bok om saken. Svenska uttryck och deras ursprung av Kerstin Johanson berättar mycket riktigt om getögat.

Kasta in handduken kommer från boxningen. När sekonden tycker att hans boxare ska ge upp kastar han in handduken. Kasta pärlor för svinen kommer från Bibeln, Matteus 7:6. ”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen”. Kamma noll är när du inte hittar minsta lilla gnet eller lus med luskammen.

Här är några andra ursprung
Döden i grytan: från Bibeln, andra Korintierbrevet 4:38, där människorna börjar ropa om en soppa de nyss ätit av: ”Döden är i grytan!” (gamla översättningen).

En fjäder i hatten: när en segrare eller lyckosam jägare pryder sin hatt, som en trofé.

Ett streck i räkningen: när man drar ett streck över en räkning och gör den ogiltig.

För allt vad tygen håller: tygen var i det här fallet hästens seldon.

Vara fena på något: uttrycket kommer av ordet fenomenal och har inget med fisk att göra.

Getarens jobb
Hur var det nu då med getögat? Svaret är att du inte behöver gå med fickan full av intorkade getögon. Geta och gäta är gamla dialektord. (På värmländska gete eller geet). De betyder att vakta boskap. Den som vallade boskapen kallades getare eller gätare.

När du tittade till djuren kastade du ett getöga.

### Till dig som undrat varför prästen så stolt visade mig gravstenen med hammaren och skäran på kyrkogården i Södra Finnskoga:
### Han såg den som en symbol för livet. Den personens liv.

Min höjdpunkt som skrivarlärare

1980-tal. Pratar börjor på fortbildningskurs för journalister i Kalmar. Räknar upp olika sätt att börja en berättelse.

Rakt in i handlingen: Äntligen stod prästen i predikstolen.

Med en anekdot: Där var i åratal ett hål i bagarens hagtornshäck, det var häcken mot vägen och mistan skämde utseendet . Men bagaren var utan skuld, häcken hade fått skavanken den gång Lutterlögn satt och nös i den tre kvart i sträck.

På hårdkokt vis: Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man skall avrättas av en exekutionspatrull.

På sagosättet: Det var en gång en pojke. Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, inte stort dugde han till.

Med direkt tilltal: Kalla mig Ismael.

På äldre sportjournalistiska: – Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.

Citerar sina favoriter
Deltagarna är födda på 1950-talet eller tidigare och mycket entusiastiska. Många räcker upp handen och citerar sina favoritinledningar ur minnet. Han kom som ett yrväder, det var en afton i början av maj, i begynnelsen var ordet. Vi nickar igenkännande allihop.

Så blir det grupparbete. Ni ska ta en historia vi alla känner till, säger jag, men ni får inte berätta vilken. En folksaga, en tv-serie, en svensktoppslåt, vad ni vill. Hitta på fyra-fem olika börjor på den historien. Så får vi se om vi kan lista ut vilken historia ni tänker på.

Efter en halvtimme är det dags för första gruppen att redovisa. En man med mustasch och vaken blick läser första texten:

– Kalla mig mormor.

Där, precis där, når jag min höjdpunkt som skrivarlärare.

### Långt senare, på Räddningsverket, hade jag en arbetskamrat som var brandingenjör.
### Han for landet runt och höll föredrag. Det hade lärt honom en sak, den gode karlskogingen:
### – Kommer en bare nog långt hemifrå’ så tror fôlk att en ä’ expert.