Historia – SVENSSONS SLÄNG

Ett prima verktyg för tanken

Tes – antites – syntes. Så hette det i grundcirkeln jag gick för 52 år sedan. Motsatsernas enhet och kamp.
Modellen är inte så dum. Mig har dialektiken hjälpt, både när jag ska förstå den lilla världen och den stora.

Arbetsgivare och anställda som förhandlar om lönen. Tes – antites – syntes.
Hösten som försöker ta över efter sommaren.
Vänster hälsena som vill hindra mig att springa, resten av kroppen som vill kuta fast det gör ont.
Plus och minus i matematiken.
Svalt eller ännu svalare i sängkammaren när vi ska sova.

Allt går att förstå med hjälp av den där tesen och antitesen. Dragkampen mellan ljus och mörker, varmt och kallt, rik och fattig pågår hela tiden.

Går hem och funderar
Så fungerar det mänskliga samtalet för mig också, eller skrivandet i sociala medier. Vi talar eller skriver, jag tycker någonting, en medmänniska säger emot. Jag går hem och funderar.

Det samtalet lär jag av varje gång. Ibland ändrar jag mig, ibland inte, men det är nyttigt att höra hur andra tänker. Dialektik betyder samtalskonst också.

### Många motsättningar är motsättningar mellan vänner och är inte antagonistiska. Glöm inte det.
### Var inte rädd för mothugg.
### Det skärper tanken och argumentet.

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

När orden leker

Foto: Sven-Ove Svensson

På pappas tid måste de lära sig blom- och djurnamn på latin i skolan. ”Tussilago farfara” med flera.

Då hittade han på en broderlig ramsa som han uttalade som om det vore ett blomnamn. I det här fallet med betoning på a-na i mitten:
”Britafis luktarilla”.

Nog vet jag var lusten att leka med ord kommer ifrån.

Det låter ju precis som en blomma.

När en inte vill härja

En person som jag inte känner men beundrar går i taket, för en gångs skull. Han brukar inte svara hatare skriver han men nu gör han det.

Svarar.

Hans text blir till rena lustmordet. Språkliga svar är inte lika våldsamma som fysiska försvar brukar bli, det gillar jag. Ändå är de effektiva.

Folk tycker om hans långa inlägg, jag med.

”Det heter tjena”
Men. Jag kan ju inte för mitt liv starta en fjantig skendebatt om en liten detalj i karlns eleganta text. Besserwissrar får inga vänner och förresten kanske jag har fel.

Det första han gör är nämligen att skoja med hatarens hälsningsfras. Det stavas inte ”tjäna” skriver han, det heter ”tjena”. ”Tjäna” kommer av att tjäna och är ingen hälsningsfras, menar han.

Detta grunnar jag på en halv dag, medan jag lägger gräsmattetorv i ett fiberdike. Till slut googlar jag, sittande i en trädgårdsstol bredvid diket. Snart hittar mobilen en text i Dalarnas Tidning:

”Tjänare, som ofta förkortas till ”tjena’ eller ’tja’ kommer av det synnerligen artiga uttrycket Er (ödmjuke) tjänare. Vi lär ha lånat in det från franskans ’votre serviteur’.

Även andra språk använder liknande hälsningar; till exempel ’servus’ på tyska, från latinets ord för slav eller tjänare. Italienskans ’ciao’ betyder också ursprungligen slav. Kul att tja och Ciao, med helt olika etymologi, betyder samma sak och låter så lika, tycker jag”.

”Uttalet tjenare i stället för tjänare är förstås från början stockholmskt”, tillägger skribenten.

Jag tror hon i Dalarna har rätt. Det är av ”tjänare” ordet kommer. Inte vill jag härja om det.

Spännande att så många språk gör likadant.

– Skrivare? Är han dyr i lön den?

I begynnelsen var jollret. Sedan kom ordet. Det talade.
Sedan kom dagen då jag nåddes av den fantastiska nyheten:
– Dom har uppfunnit ett skriftspråk. Det går att s-K-r-i-V-A ner orden på ett papper. Tjohoo!

Jag vill inte påstå att jag har skrivit varje dag sedan dess, men bra nära. Brev till M-a-M-M-a och f-a-R-R-m-O-r, ”Mitt sommarlov” i skolan, stadgar för SRB (Sven-Oves Rövarband), flygblad mot Vietnamkriget och hormoslyrbesprutningarna av Fryksdalsbanan, artiklar om viktiga ting, informationstexter om viktiga ting, packningslistor (kalsonger, snöre, tejp), diverse tryckta skrifter (om åren på sågen, brandskydd för barn och slikt), facebookinlägg om mat jag ätit och rundor jag rundat.

Jo, nog har man randat. Det heter så på journalistspråk. Hoppas det berodde på att papperen blev randiga, för det har jag sagt till mina barn. ”Papper”? Det hette ”matsedlar”. Möjligen ”mackor” om du var tillräckligt tuff.

### När jag söker på ordet ”randa” i betydelsen skriva får jag träff i ett lexikon över ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910-1912” samt i en ordlista över journalistuttryck.
### Lägre slang?! Hrmff!

Uppdaterades med vev

De första orden plitade jag ner med blyertspenna på vitt spännpapper. När blyertsen inne i träpennan gick av fick man uppdatera skrivverktyget i en så kallad pennvässare. Den i skolan var roligast, för den fick du veva igång. Unplugged.

Skulle vi radera fanns det ingen pil bakåt utan texten fick bearbetas mekaniskt med mjuk materia.

I skolan skrev vi med bläckpenna som man doppade i en bläckflaska. Bläck, det uttalades precis som om det hade varit svart på engelska men det visste vi inte. Bläck var blått på den tiden.

När jag var 16 köpte jag min första skrivmaskin. Fördelen med den var att den skrev ut direkt. Strömlöst.

När jag var 34 knappade jag första gången på en datamaskin. Har du knattrat benhårt på mekaniska skrivmaskiner i 18 år, då glömmer inte dina fingrar den hårdheten.
– Slå inte så bedrövligt, detta är en dator. Du ska tassa på den.
– Visst, sa jag, och fortsatte banka så de kinesiska lödningarna fladdrade.

Att förklara för 25-åriga arbetskamrater vad en utomparlamentarisk genomslagsstencil var för något och hur den präglat min tangentbordsattack var inte lönt.

Siri i grannstuga?

Att förklara för mig själv som 16-åring hur det skulle bli med orden i framtiden hade heller aldrig gått. Hur skulle jag ha kunnat fatta 1967 att år 2020, då skriver du väldigt mycket på mobilen, gosse.
– Mobilen? En sån där fin prydnad som hänger i fönstret och dinglar?
– Nej, en telefon utan sladd…
– Har ni ingen sladd?
– … som du bär med dig överallt och med den kan du googla…
– Goggles? Såna solglasögon som Nils Ferlin hade?
– … och fotografera och titta på kartan och prata med Siri…
– Tanten i granngårn?
– Nej, en annan Siri. En digital. Och skriva och skicka och läsa tidningen och… ja ringa med också faktiskt. Det du har skrivit kan du skicka till en skrivare, för utskrift.
– Skrivare? En sån där med gåspenna och pergamentrulle som kungen hade på medeltiden? Är han dyr i lön den?

Mopedens betydelse för mellansvensk lycka

”Någon borde forska på mopedens betydelse för mellansvensk lycka, åren 1966 – 1986.”
Sådär som en typisk kommentar kan låta när diskussionen går i gång på sociala medier.

Jag menar det verkligen. För oss som växte upp i 60-talets glesbygd blev den närmast livsavgörande, de viktiga åren mellan konfirmationskostym och körkort. Undrar om jag ens hade varit gift i dag utan moppen.

Jag fick ingen Zündapp eller Puch Dakota. Vi hade råd med en billigare. En vårdag för 54 år sedan kom Cykel-Bertil åkande med den i skåpbilen, 17 kilometer, direkt från närmaste tätorten. Fram King Solifer. I dag skulle jag gärna äga en blå otrimmad sådan, men då var den inte fränast i klassen. Jag älskade att kicka igång den, älskade att tro att han gick fortare när jag böjde mig ner och skruvade på det ställbara munstycket, älskade frihetskänslan. Överallt i socknen har jag åkt med den moppen.

Framför allt så tog jag mig till folkparken (gudskelov för den) och till parksofforna vid järnvägsstationen i tätorten (tack och lov för dom).

En gång körde vi ända till Tingvallagatan i stan. Ränna. Där var de inte imponerande. Det var inte de äldre killarna i närmaste tätorten heller. När jag seeeee-gade mig uppför Mejeribacken ropade de flisigt:
– Ska’ru långt? Har du massäck med dig?

Någon borde verkligen forska. #

En svängom från Jungfrudalen till Käring-Kul

Skuggan i forsen.

En del platser har sin egen magi. För mig är sjön Mangen en sådan, i kanten av Brattforsheden mellan Karlstad och Filipstad.
Nu har vi tagit en ordentlig svängom, hon och jag.

Mangen är speciell för mig på många sätt.

Här satt jag darrande på bryggkanten första kursdagen, medan simläraren förgäves försökte få mig att gå ut i vattnet på en decimeters djup. Jag hade nästan drunknat i stalldammen hemma på gården några månader tidigare. När jag låg i dammen och skrek trodde jag att jag skulle dö och såg mitt åttaåriga liv passera revy. Efter den händelsen var jag livrädd för vatten i flera år. Skamset vägrade jag bada fast lärarn ville så väl.

Här har jag cyklat och småningom åkt moped varenda meter sandig stig och småväg på tallmons södra kant.

Här hörde jag Satisfaction första gången och började ana att det var Stones och inte Beatles som var fräna. Det fanns en jukebox i ett litet hus bredvid entrén. Jag tyckte aldrig att jag hade råd att stoppa pengar i en sådan men det hade andra, gudskelov.

Här lärde jag mig orientera på mitt livs första moderna orienteringskarta, en bit bort.

Här fick jag ihop det med henne som jag älskar. Då var det andra gången vi hittade varandra, de där krångliga ungdomsmånaderna. Vi har förresten sprungit partävling i orientering tillsammans här vid sjön, långt senare. Klarar ditt äktenskap det testet klarar ni allt.

Här har jag badat som pojkvän, som pappa och som morfar, nu sedan vattnet blivit min vän. Allt som krävs är en tennisboll och lite tid så kommer jag i. Frusen men inte rädd.

Värmlands Riviera

Mangen, Mangenbaden. ”Värmlands Riviera” skrev man i reklamen. Evigt lång sandstrand, lätt brunaktigt vatten, sandbotten, tallkottar och två kinesiska vindkraftverk på Tjurhöjden strax intill. Där har du min ungdoms sjö. Vindsnurrorna är från 2012, men ändå. Ingen människa blir imponerad när jag hävdar att maskinhusen i topp på verken väger 125 ton styck. Folk blir gärna blasé vid en riviera.

Hit har vi åkt denna lördag. För att vi kan, för att det är värmebölja och för att jag måste ge mänskligheten en chans till revansch efter mitt inlägg om en annan badplats på Facebook häromdagen:

Vi kommer hit tidigt, sandstranden är flera kilometer lång och jag tycker mig se att folk definierar sig som dödliga vid Mangen. Respekt, rejält fysiskt avstånd och kort socialt sådant. Det gillar jag. Hundar hålls i när vi passerar, folk ler och hälsar.

Vi går tills vi känner oss säkra, långt från bryggan och servicebyggnaden. Frun och dottern tänker bada, fika och äta medhavd lunch. Det tänker jag med men först har jag planerat ett litet stolleprov på lördagsförmiddagen.

Det är ändå bara 27 grader varmt, molnfritt och knapp styrfart för vindkraftverken. Mindre motvind finns inte.
Jag är ändå bara 69 år plus en vårtermin. Hur ungt är inte det?
Det är ändå bara en sjö. Hur svårt kan det vara?
Med andra ord: jag ska springa runt min tionde sjö i livet. Mangen. Tjohoo!

Blöt keps och blöt halsduk

Nysmord med solskyddsfaktor 50 både här och där (tack fru), klädd i nydoppad kepa och lika drypande blöt snusnäsduk och med vattenflaska och plastad karta i hand ger jag mig i väg österut. Klockan är 10.10, det är 27 grader varmt och allt är lugnt, allt är lugnt. På fötterna mina slitnare skor (bätterskorna är rädda för lingonris än), på överkroppen t-tröja av funktionsmaterial, på benen korta tajts, dito.

Backen upp tillbaka till parkeringen går lätt, efter lite sicksackande vid minigolfbanan hittar jag nästa orangemärkta stolpe och pinnar iväg längs en sviktande stig mot nordost. Varm, glad och tacksam.

Tallar, tallar, nässelfjärilar, tallar, rasbranter bredvid stigen strax ovanför sjön, vänligt par med schäfer som fattar varför jag harklar mig på 40 meters håll, tallar, tallar, sand. Så går det till. Löpningen blir till rena Freia Melkesjokoladen denna dag. Den ”Virker opplivende og bidrar til å bevare sinnets munterhet”.

Första sommarstugan vid sjökanten, där delar sig strax stigarna och jag håller på att följa Brattforsleden åt sydost först, men ångrar mig och tar stigen efter sjön. Snart är jag ute på en grusväg, förstärkt sedan kineserna kom antar jag. Efter en stund ser jag två vita 90 meters torn med vingar på. Rotorerna har en radie på 113 meter, med torn och ”vinge” blir högsta höjden 146 meter. En enda rotor (”vinge”) väger 70 ton.

När jag joggar förbi nedanför höjden är det bara ett av verken som rör sig nämnvärt. Vi pratar om en solvarm junidag 2020 med stilla vindar över fosterlandet. Vem behöver alltför mycket ström nu, när varenda cell i trakten värms upp av direktverkande solenergi?

Siffrorna anar jag inte nu, dem hittar jag efteråt. Just nu kommer det en makaonfjäril och fladdrar förbi i snabb takt, den anar jag desto bättre. Har jag någonsin sett en makaon förut? Det blir en till, strax norr om Mangen, men det vet jag inte än.

En huggorm!

Dricker vatten då och då.
Vänder kepan med skärmen bakåt för att skydda nacken.
Dricker, räknar ut hur mycket jag kan dricka per kilometer om det ska räcka varvet runt.
En stor lada i långsamt förfall nedanför vägen berättar att här har inte varit tät skog i alla tider. Här har varit åker och äng.
Hittar ännu ett motiv för min rullande fotoserie ”Kontorslandskap”. Ett jakttorn med enklare kontorsstol.

Läser kartan.
Kliver förbi ännu en av många vägbommar här på östra sidan om sjön.
Dricker en mycket liten klunk, hoppas jag räknat rätt nu.
Joggar på, läser kartan, tar en klunk, vrider rätt kepan allteftersom vägen svänger. Kommer ut på en större väg, vänder västerut, nu är nordspetsen passerad.
Ser en kopparödla, hoppar till först, tror det är en huggorm. Ser en huggorm, hoppar igen. Han drar huvudet bakåt, gör sig beredd.
Dricker en klunk, läser kartan.

Jag, inte ormen.

Vid Mångshyttan (som heter så därför att där en gång låg en masugn när Nyed var tätast i landet på järnbruk) kliver jag ner till sjön och blöter kepsen och snusnäsduken igen. Blötan svalkar skalle och nacke gôtt.
Vid Hyttälven (som heter så därför att det alltså låg en hytta just där Mangen avvattnas) tar jag ett av mitt livs bättre bilder. Din skugga i forsen fångar du inte ofta, bloggare.

En sensation jag inte känt på 56 år

Sedan springer jag fel, har tagit fel bro över älven och hamnar på ett risigt hygge där det är omöjligt att springa med mina korta bloggarben. Nå, kurskorrigering är jag van vid, vi är snart på banan igen. Mindre grusväg söderut.

Jag springer förbi skylten Lining-Kul men den med Käring-Kul hinner jag stanna och fotografera. Jungfrudalen med. Kul betyder kullen, om du inte visste det. Lining har jag aldrig hört förut, inte som del av ett värmländskt ortnamn. Jag misstänker att det är en järnvägsterm, för vägen är spikrak och här gick en gång järnvägen mellan Lindfors och Bosjön. 60 centimeter bred.

Dricker lite till. Hamnar på ännu ett hygge när kartan tycker jag ska hoppa över från körvägen till Vildmarksleden, här någon kilometer väster om sjön.

Det är en så särskild dag, när jag springer runt mina drömmars sjö. När sprang jag senast utan långbyxor i skogen, bland fullvuxen växtlighet? Kom igen fästingar, jag kan flyga, jag är inte rädd! Redan när jag klev ut på hygget med älgtornet på andra sidan Mangen bestämde jag mig. Vad är en sugen fästing coronasommarn 2020? Jämt ittnô, som vi nyedsulvar säger.

En särskild dag är det. I stekande sol och med lyckligt hjärta känner jag plötsligt en sensation som jag inte känt sedan barndomens 60-tal. Känslan av mjuka fina knähöga vippor som smeker mina bara vader och knän. Kruståtel, älskade kruståtel!

”Krustådan ätes icke ogerna af kreaturen och är ett bland de gräs, som på torra och magra ställen lemna ett isynnerhet för får brukbart bete. Den är ganska täck med sin fina, lättrörliga vippa och sina glänsande-rödaktiga, liksom lackerade, strån, hvilka stundom åt temligen stora sträckor låna sin glans; gräset är nemligen mycket sällskapligt.”

Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Sista biten kommer jag in i tätare skog igen, löper till och med på asplöv och björklöv. Snart skymtar jag sandstranden. Titta, där står det två som jag känner och de har vatten till axlarna. Förundrade över att Mangens småabborrar inte är rädda för folk.

– Fryser ni?
– Nej.
– Inte jag heller. Ska vi fika?

Jag glömmer visa dem utskriften från Fornsök. Det finns rester av en stenåldersboplats 100 meter västerut och två till efter stranden vi sitter vid.

– Nu badar vi.

### Jag vet att det står ”Mången” på kartan. Kanske var det någon hitrest militär kartritare för 300 år sedan som ville ha det så?
### Vi andra säger ”Mangen”.
### Det tänker vi fortsätta med.

Om tiden och tydligheten

Drömmarna

När i våra liv skaffar värdigheten soffa? Jag satt mer på golv och trottoarer förr. Du ser världen tydligare nerifrån.

I dag har sofforna och borden stulit alla de vackra namnen från orterna vi ville lifta till. Detta skriver jag i Athen.

Drömmarna? De är lika många i dag.
De sitter på golvet än.

I drömmen kan vi fortfarande trängas.

***

Folkförakt och stolleprov

Stolleprov skriver Värmlands Folkblad om att arrangera massdemonstrationer dessa dagar. Ledarskribenten Peter Franke har rätt. Folkförakt säger jag:

### Det är folkförakt att arrangera fysiska demonstrationer i Sverige med massdeltagande just nu.
### Frågan är om det inte dessutom är klass- och åldringsförakt. Fundera över vilka som dör av coronan.
### Det är som att skriva i inbjudan: ”Några av er eller ert närmaste umgänge kan komma att dö ensamma av kvävning efteråt, men det tar vi inte ansvar för.”

Landet där ortnamnen sjunger

Nyss reste vi i norra Värmland. Luften är friare där, brukade en kamrat säga.
Den sista stora forsen forsade, vissa lador och hus pratade norska eller holländska. Då är det ändå inte 80 år sedan några av deras ägare fortfarande talte finska.

De kom från Sveriges östra halva, från Karelen och Savolax, finnarna. De kom med förändring. Plötsligt gick det att odla säd bort’ på skogen där ingen svensk skulle kommit på tanken att så. Ur askan växte råg. I samma stund blev skogen värd någonting.

Den historien tröttnar jag aldrig på och det beror inte bara på mormors gener från en annan svedjeskog, ett par decimeter österut på kartan. Nu är vi hemma igen och jag läser om raka AK-vägar, om lanthandlar i varenda by, om var Jularbo hittade på Drömmen om Elin och varför.

Kartan börjar sjunga
Sedan klickar jag fram Lantmäteriets karta på skärmen. Datorn är tyst men kartan börjar nynna. Sjunga om Nolla som betyder toppen av en kulle. Om Noppi som betyder knapp, knopp, toppen av en backe. Om lampi som ibland blir lamm och mäki som blir makk eller magg. Ögat skannar och sinnet blir muntert:

Noppiberget, Joppola, Heiken, Garraho, Gattilamagg, Kvarnola, Harjo, Porrotorp, Bickiso, Mackosbäcken, Alagylla, Dauromägg, Labbiasoåsen, Böhönen, Svastanen, Maddila, Rosala, Vinicka, Rajskiberget, Rånolla, Joholaberget, Johola, Mattila, Mackulaberget, Lemmiki, Dullso, Lockso, Kompoberget, Krokolaknölen, Alakylä, Saunola, Pontasfjäll, Ristitorp, Kylgiainen, Halsi, Halsiberg, Vojanmagg, Lamminmagg, Iddikaberg, Igisinoppi, Telkalamp, Pickinlamp, Madulamp, Purala, Akkalamp, Annikanlampi, Kaskenpelto, Niittaho.

Hör du hur det sjunger om ortnamnen norr om mig, strax ovanför svenskarnas odlingsgräns? Motti tänker jag på när jag hör den sången. Nävgröt och fläsk om du föredrar svenska.

Bevarade språket över 300 år
7 000 skogsfinska ortnamn har vi i Värmland. Fortfarande på 1940-talet var den gamla savolaxiskan samtalsspråk i Nyskoga. Den siste talaren dog på 1980-talet. Vi fick en envis gen, några av oss.

Forsen sjunger, lador och hus mumlar om svedjebruk, om tider när finnsocknen Gräsmark hade fler invånare än Kallsta’ sta’.

Strängsforsen sjunger.

Rårört ägg och ömsinthet

Det är första maj. I mammas hem fick de ”äggröra” då, som de kallade det. Morfar var facklig pionjär bland Karlstads byggnadsarbetare och första maj var en dag att fira. Äggröran var en rå äggula med massor av socker. Den skulle hon och syskonen röra för hand med tesked i varsitt glas tills röran blev ljus och luftig.

Godis!

Ja, jag är socialist. Demokratisk sådan, både i dag och andra dagar. Numera tror jag inte att det går att läsa i någon bok hur ett rättvist, medmänskligt och mångfaldigt samhälle ska se ut. Den vägen får vi röja själva.

Min röda dröm är grön och solidarisk, den gillar folk av alla hudfärger och tror på humorn. Varenda dag vill den skratta minst tre gånger.

Min dröm är högtidstal i maj (till och med digitala sådana håhåjaja) men den tycker också bra om andlös vackerhet tidiga mornar när hallon mognar.

Den som bäst har kunnat uttrycka musikaliskt hur min ömsinta socialism kunde vara är den här franske munspelaren. Han heter Jean Jacques Milteau. Hör du vad han säger? Hör du?

Lyssna:
Den ömsinta versionen