Konstigt att jag finns

Söndag, vaknar innan solen går upp. Ligger i sängen och läser om släktleden före mig, om Sven, bonden som gav oss vårt efternamn. Vi är dessutom fyra i följd som bär hans förnamn, fast inte alla fick det som tilltal.

Tre generationer kyrkvärdar bland förfäderna. Tre Ericar på rad, två av dem hette Eric Ersson. Två Anderssöner i rad före det.

Namn staplas på namn, odlarmöda följer på odlarmöda.

Den tidigaste anfader min släktforskande kusin hittat föddes 1639, troligen i Hassmyra by i Västmanland. Han gifte sig med en kvinna från grannbyn Gussjö två kilometer bort. Där mellan byarna vandrade släkten i flera generationer för att fria. Två kilometer dit, två kilometer tillbaka, nya släktled växte upp och klev ut på åkern. Nya fåror att plöja, nya hölass att få in under tak innan regnet kommer.

Lärde mig mycket
Det är tack vare de där hölassen och vandringarna jag själv finns till. Nu går jag upp, sätter på kaffe och börjar läsa om kvinnorna. Hittar henne vars man kom vandrande en annan väg till en annan by. Farfar gick genom skogen till grannsocknen. Friarstigen heter den i släktens minne.

Nu hittar även jag henne, väster om skogen. Farmor som lärde mig så mycket, min älskade farmor Gerda. Att det fanns flera generationer indelta soldater bland hennes anor, det berättade hon däremot aldrig. Hur överlevde de 1700-talet, landet var ju i krig?

Konstigt att jag finns.

### Släktforskning kan vara så mycket. Nu klickar jag fram kartan över Fläckebo församling, hittar Gussjö by. Två kilometer åt sydväst i jordbrukslandskapet hamnar jag i Hassmyra. 
### Jag öppnar tjänsten som min mobil kallar Street view. Då börjar en smal och prydlig asfaltväg slingra sig fram genom bygden som inlandsisen och förfäderna skapade.
### VL:s hållplats heter just Hassmyra, står det på skylten. Bredvid asfaltkurvorna breder välskötta åkrar ut sig. Röda stugor, nyklippta gräsmattor.
### Undrar vilken tomt Anders Andersson bodde på för snart 400 år sedan? I min mobil lever han än och har just gift sig med sin Brita.

Tack till kusin Sven-Åke som forskat fram våra anor.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 143. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När jag levde min dröm en hel månad

Mitt arbetsliv har gått ut på två saker. Att vara med och se till så familjen fått pengar till filmjölken. Att hitta tid till privat skrivande mellan allt jobbskrivande.

Det första har gått bra. Alltså valde jag att hoppa av journalisthögskolan när jag blev erbjuden arbete direkt efter praktikterminen. Fast anställning var livsviktigt när man kom från ett småbrukar- och sågverksarbetarhem. Vi hade aldrig varit på semesterresa.

Det andra har varit ett evigt pusslande. För mig är skrivandet en lust och ett tvång. Först vill jag förklara världen för mig själv, sedan för en jublande omvärld. Det har varit si och så med jublet, men för ett tag sedan var det en vänlig medmänniska som kom ihåg mina krönikor i Värmlands Folkblad. Hon saknade dem, skrev hon. Drygt 16 år efteråt. 

Varje gång sådant händer går jag på fina moln i fjorton dagar.

I början av mitt yrkesliv var jag pigg och vital och orkade skriva det privata när vi ätit färdigt vår kvällsmat. Det som skulle förändra världen och som ibland blev publicerat. Långt senare har jag förstått att mina barn tyckte det var hemvant när pappas skrivmaskin knattrade halva nätterna. Jag som var så glad när jag fick första datorn och kunde förändra världen utan att det störde.

I takt med att jag blev äldre blev pusslandet alltmer avancerat. Halvtid som lokalredaktör i Sunne, tid att skriva annat halva månaden. Halvtid på tidning i Karlstad, tid att skriva. Deltid på SOS-centralen, tid att skriva. Halvtid på Räddningsverket, tid över. Halvtid som informatör, tid, tid.

Chefen på sista jobbet övertalade mig att börja jobba heltid. Då hade jag varit deltidsanställd och samtidigt frilans i elva år.
– OK. Men bara om jag får en tjänstledig månad varje år.
– Utan lön?
– Ja det är klart.
– Ska du skriva?
– Ja.

Dagens keps är från en sådan månad. Jag hade fått ett resestipendium av författarförbundet. En månad i Svenska huset i Kavalla i norra Grekland. Där levde jag min dröm. Än har ingen velat ge ut romanen som blev färdig på en solig terrass med utsikt över Egeiska havet, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är leken och drömmen.

Jag filar på den nu igen.

### Den nionde kepan är från brandstationen i Kavalla. Jag gick dit och hälsade på, förstås. Där gjorde de precis det samma som alla brandmän i hela världen gör. Visade stolt sin vagnhall.
– Jaså har du jobbat på larmcentralen? Brinner det mycket i Sverige?
– Trafikolyckor mest.

### Här är de åtta första kepshistorierna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte
Den stackars hjälplösa staden
Då blev det fri fart

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 141. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

När vi alla skulle genomgå besiktning

På en av mina senare arbetsplatser, låt oss kalla den Värmlandstrafik, kom påbud att vi alla skulle bege oss till en företagshälsovård för att få vår hälsa undersökt. Blodtryck, kolesterol, blodvärde, allt möjligt sådant som håller en människa och ett länstrafikbolag igång.

En dag var det kamrat S tur. När han tog på sig ytterkläderna för att gå ut undrade vi andra vart han skulle?
– Ja ska bare iväg å kolle strålen.

Sådant tyckte vi var roligt på svenska arbetsplatser på den tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 138. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då blev det fri fart

– Du får åka på vd-träffen… sa chefen. Jag hinner inte själv.
– Va sa du sa du?

Den som känner mig vet att jag inte är vd-typen. Inte ens vice vd-typen. Världen behöver antagligen direktörer ett tag till men jag är inte en av dem. Min personlighet passar bättre i en fri roll, om du fattar. Hamnar jag trots det i en företagsledning i drygt fem år, vilket jag gjorde, så är det mer för att Vår Herre har humor. Jag duger nog till det men jag vill egentligen inte. Vi informatörer måste ju hinna jobba också.

Träffen var i Umeå. De andra direktörerna avgav högtidliga rapporter. Då läste jag Viktor Roots dikt om blygheten, ty så känner man sig när kollektivtrafiksveriges högsta blickar vänds mot en.

Sanningen ôm blygheta

När en går efter store vägen
mitt i novembermörkret
– med reflexen i ficka

Då ä’ en blyg.

Sedan avgav även jag högtidlig rapport. Våra bussar, tåg och färdtjänstbilar i Värmland var en väldig tilldragelse och webben, webben ska vi inte tala på. Den hade möa besök.

På kvällen paddlade jag kanot med en av de andra högtidliga herrarna och körde fyrhjuling för första gången i mitt liv. När vi kom till ett gärde blev det fri fart. Dagen därpå tyckte jag mig se fotbollsspelaren Hanna Ljungberg på stan. Umeå är fint. 

Kepan fick jag av firman som arrangerade vår vilda skogstur på fyra hjul.
Det finns folk som lever på att leka. 

###
Detta var den åttonde kepsen.

Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Den stackars hjälplösa staden

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 137. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den stackars hjälplösa staden

Det skulle egentligen ha varit en klassisk Lantmännen-keps med grön plastskärm. Men den har jag inte kvar.

Sextiotal. Staden tyckte om att kalla oss som inte hade asfalt och fontäner för bönner. Det var ett skällsord. Vi visste någonting som staden inte visste. Staden, varje stad, var hjälplös utan oss på landsbygderna i världen. 

”Du förstår, filmjölken du äter till frukost kommer inte från ICA två kvarter bort. Den kommer från en ko. Mjölet som din smörgås är bakad av kommer från säd från en åker. Inte ens müslin eller smöret är från stan.”

”Försöker du tända en lampa? Strömmen kommer från en älvdal långt norr om dina 50-skyltar. Malmen bor inte heller bland era parkeringsautomater.”

Jag minns att jag tyckte synd om barnen i stan som måste ha färdiggjorda lekplatser, fast det är så kul att snickra sin koja själv. Några år senare satte pappa mig i traktorn, en stor grön GMW, och lärde mig harva. Det var väldigt roligt de första fem timmarna. Så småningom gav åkern mat åt våra grisar, som därefter blev fläsk åt vår stad tre mil bort.

Där äter de bacon hela dagarna för de har inga höns.

Har man tagit åt sig en stad får man se till att ta hand om den. Den vill ha mat, skattepengar och kunder hela tiden. De är så söta, de där städerna. En fäster sig vid dem.

Det är vad min gröna kepa berättar. 

###
Här är de tidigare kepsberättelserna:
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt
En ledsen dag på jobbet
Först i landet, älskad av ett helt landsmöte

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 136. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En ledsen dag på jobbet

Vårt arbete var snällt mot pendlarplånböcker och miljö. Kollektivtrafik är det. De som åkte med oss varje dag var bland de nöjdaste i Sverige.
De som inte åkte med oss var inte lika nöjda, men det är en annan sak.

På slutet fick jag jobba hemma flera dagar i veckan när något skulle skrivas. 15 år före pandemin. Ett tag var jag tjänstledig en månad om året utan lön för eget skrivande.

Min egen arbetsgrupp var ung och entusiastisk och höll även mitt sinne ungt. Så fort vi startade något nytt projekt var jag tvungen att säga: ”Det här blir vårt genombrott!”. Ryktet säger att den traditionen lever vidare.

Folk satt på lördagarna när de var lediga och svarade resenärer på Facebook.

Förstår du hur jag menar? Sammanhållningen, yrkesstoltheten; det var så mycket som var bra på min sista arbetsplats. I 18 år jobbade jag med information där på landstingets och kommunernas kollektivtrafikbolag Värmlandstrafik. Spännande år när webbplatsen växte, vi införde gratis wi-fi på bussarna och sålde våra första biljetter på nätet.

Jag trivdes.

En dag, en av få, trivdes jag inte. Varför jag var ledsen minns jag inte men jag var riktigt bedrövad. Jag som brukade vissla både till och från jobbet. Då kom min arbetskamrat Markus och ville trösta. Han stack till mig en av de nya keporna som någon hade beställt. De var till för våra kunder egentligen.

Jag blir varm än i dag när jag ser den kepan. Det är bara en mössa, en rätt grå en, men jag har fått den för att jag inte ska vara ledsen.

Den tröstar än.

###
Det var den femte kepsen.

Här är de första fyra:  
En smörgås i Sacramento
Inte en underläpp darrade på avd 16
Löparkepsens stora dag
Grannarna genomskådar mig direkt

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 133. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

En smörgås i Sacramento

”Det är typiskt er svenskar”, sa han och log. ”Ni ska alltid vara så neutrala.”

Jag hade hyrt bil och kört genom öknen. En varm Vilda Västern-öken med sten, sand och kaktusar där jag blev utskälld på första bensinmacken när jag ville betala kontant. ”Vill du döda oss?”

Jag hade fått göra mitt reportage om den stora larmcentralen, specialiserad på bush fires och atombombsanfall. ”Skickar ni ut era brandstyrkor i bergen med bara satellitbilder över terrängen?” sa jag. ”Har ni inga bra kartor över vildmarken?” ”Nej. Vi har inte det.”

Alla amerikaner jag träffat hade varit trevliga och lärt sig mitt namn. ”Sven Svensson from Sweden. Jaså finns du.”

Sedan bjöd brandbefälet mig på lunch på Togo’s sandwichrestaurang mitt i Sacramento. Då hade han gett mig en brandhjälm först. ”Välj mellan denna och en brandrock.” ”Tack. Thank you så väldigt mycket.” Jag hade gett honom ett tygmärke: Räddningsverket.

Det var första gången jag såg en sandwichrestaurang. Väggen bakom disken var fylld av foton på smörgåsar. ”Har du svårt att välja? Typiskt svenskar. Du kan inte vara neutral framför en sandwichmeny, you have to chose.”

När vi gick fick jag en keps med restaurangens logga, för att jag hade åkt så långt till Sacramento. Det blev en liten fläck på skärmen från kocken. De är kvar än efter trettio år, både kepan och fläcken.

Inte en gång fick jag betala när vi skulle äta. Inte på brandstationen på St Johns East i Brooklyn heller. Det var där de lärde mig åka nerför stången varje gång larmet gick. Nu kan jag det.

Då hade jag bestämt mig för länge sedan om smörgåsen i Sacramento. Nummer 16, The Italian. Mortadella, capicola, salami, ham, provolone med Italian dressing, serverad Togo’s Style.

###

Detta var första kepsen.

### En dag fick jag för mig att räkna mina kepsar. Det visade sig att jag har 54 stycken, de flesta sådana som jag fått. De är mer än kepsar inser jag nu. De är souvenirer, milstolpar, vykort, meriter, stöd för minnet och i några fall goda vänner.

Jag lade ut en gruppbild på samlingen. Då kom förslaget från min forna arbetskamrat Karin Haglund. Gör en serie med bild och kort text om varje, tyckte hon. Dagens keps! Strax därpå kom samma idé från min vän Bo-Göran Sondell.

Detta är den första, tack för tipset! Det blir inte 54 stycken men några till, det tror jag.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 128. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”Allt du behöver är bra skor”

Jag brukar propagera för enkelhet när någon färsk motionslöpare ber om råd. Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.

Härom dagen sprang jag än en gång min härligt snöiga stig uppför Grossbolstorps höjder. Då slog det mig: Tänk om jag inte lever som jag lär?

Prylar har aldrig varit mig grej. Jag är inte extraljus-, vinkelslip- och VR-glasögontypen, om man säger.

Vi som tog upp löpningen igen för drygt 40 år sedan minns hur det var. Motionslopp i varenda buske, många av dem stora, och när vi tränade såg vi ut som Sylvester Stallone i filmen Rocky allihop. Joggingskor och grå bomullsoverall med huva. Enkelt och lättköpt. Det vet man väl hur en sparkdräkt ser ut.

– Köp dig ett par bra skor. Där ska du lägga pengarna. Sen kan du springa i vilka kläder som helst.

Så har jag sagt och så har jag trott att jag lever. Är inte bomullströjan från 1983 fortfarande mitt vanligaste träningsplagg kanske?

Enkelt. Det ska vara billigt och enkelt. Det är löpglädjen som räknas, inte prylglädjen.

Vattentäta sockor?!
Sedan gör jag mig i ordning för ännu en runda uppåt Grossbolstorps höjder. Jag brukar breda ut kläderna på sängen. Såhär på vintern med kalla klara dagar och snöpuls i skogen blir det några extra lager:

-Funktions-t-tröja.
-Långärmad funktionströja.
-Kalsonger.
-Långkalsonger, funktions.
-Vattentäta sockor.
-Slitna bomullströjan.
-Träningsbyxor.
-Träningsjacka.
-Buff, funktions.
-Mobilhållare till arm.
-Mobil med Lantmäteriets karta och löpapp.
-Gps-klocka.
-Reflexhandskar.
-Mössa.
-Löparskor, vintervarianten med dubbar.

Mer behövs inte.

Prata går ju
Vänta nu, inte hade väl Rocky Balboa vattentäta sockor och löpapp när han sprang uppför konstmuseets trappa i Philadelphia?

”Köp inte en massa grejor, allt du behöver är ett par bra löparskor.” Jo jo, prata går ju. Jag äger tre vätskebälten och två pannlampor också, nämnde jag det? Samt ett antal pannband, shorts, tajts – och nitton kepsar.

Jogga enkelt.
Jo jo.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 127. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

”This too shall pass”

Livet har lärt mig att balansera våra ledsenheter. Det finns händelser och erfarenheter som ligger och vibrerar som en svart ton i bröstet. Ständigt.

Jag hör den men har lärt mig höra andra toner med.

Motmedlen mot ledsenheten stavas empati, humor, solidaritet. Det finns de som har det värre och this too shall pass som engelsmännen säger. Även detta kommer att passera.

Det är timjan i
Folk är olika. Nyss deltog jag i en diskussion på Facebook om Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Vi är några stycken som läst boken om den rödhårige vikingen många gånger. Nu bollade vi favoritepisoderna mellan oss. 

”Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok.
– Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.
– Det är timjan i, sade Toke med bruten röst.”

Mitt i diskussionen kommer en kommentar från en medmänniska som säger att tyvärr, för henne fungerar det inte. Hon har öppnat samma bok som vi men fått lov att avbryta läsningen.

Sådär är det förstås och så ska det vara. All respekt för att vi inte är lika. ”Vi gillar olika” är en klok insikt.

Möter eländet olika
Jag börjar inse att det är samma sak med motgångarna och ledsamheterna vi möter. Vi är varierande skapta här med. Då är det klart att vi möter eländet olika.

Jag som kan gråta när jag ser julfilmen Love Actually för minst tredje gången (jo det är sant) gråter sällan offentligt inför ledsamma verkliga händelser på närmare håll. Den gråten gråter jag inombords. Lika stilla, mycket ledsnare men på annat sätt.

Varför kan man undra. Jag som har så nära till mina känslor annars. Den korta stubinen som gått i arv sedan farfars far har visserligen blivit försiktigare med åren men kort är den än. Lyckligtvis bor även skrattet nära till.

Den gamla fina envisheten
Kanske handlar det om farmorsarvet. Hon fanns också som ett starkt exempel i familjen. Farmor som smörjde och lindade sina bensår varje dag. Hon som hade så ont att det värkte höften sned, men som jag aldrig hörde klaga. 

Var det där min uthållighet föddes? Någonstans har jag plockat upp förmågan att orka springa drygt fyra mil och två kilometer och gilla det. Eller fila vidare på ett romanelände som jag började skriva på när husets skrivmaskin inte var elektrisk ens och inte hade minne.

Coronan är en jävel. Hon har hindrat oss länge nog nu från att krama våra barn och barnbarn. Dessutom har hon förstört vår verklighetsuppfattning. Vi hajar till varje gång vi ser folk trängas eller kramas i någon gammal film.
– Hallå där! App app app, distansen!
Slutscenen i Love Actually ska vi bara inte prata på. Hela England kramas.

Ändå: this too shall pass. Jag tror ju verkligen det. I december 2020 är det en gåva att vara obotlig optimist. Det finns vackra toner.

### En gång för många år sedan klarade jag inte att hålla munter fasad. Jag var krönikör i P4 Värmland och blev ombedd att medverka i radions rimstuga inför julen.
### Jag tackade nej, fast de blev arga på mig. Sjukdom i min närhet.
### Det finns dagar när den svarta tonen blir för stark och inte ens jag orkar skratta.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 115. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Hur kändes en kram?

Hur var det man gjorde när man åkte rulltrappa?
Brukade det vara efterrätt på restaurang? Fanns kräm?
Vad var ett långbord?

Harklade sig karlar när de skulle hålla tal? Rakt ut i luften?
Fanns det vissa som gick omkring och höll tag i andra människor, tätt på särskilda dansgolv?
Hälsade folk alltid med höger hand?
Var man mycket förkyld?

När det var publik på idrotten. Hade alla med sig campingstolar då och satt på?
Hur var det på teatrarna före C. Hörde skådespelarna applåderna? Såg de oss?

Hur kändes en kram?

### Sista raden är en kommentar från Pinar Dal till en av stroferna ovan, när jag publicerade strofen på Facebook.
### Jag vet ingen bättre sammanfattning av känslan detta år.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 113. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna