Sanningen om de fattigas förbannelse

Det är många småfolksrörelsers förbannelse
att när de lyft de fattiga ur fattigdomen
blir de fattiga medelklass,
röstar på högern och ber så bevekande
att få bli överklass

Det får de inte
Där är det redan utsålt

Under tiden har nya fattiga anlänt.

Viktor Root

 

Hem | Om mig |Viktor Root
Inlägg nr 1 991. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären Osebol av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 980. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett under att en lever

Alla dessa underliga sysslor en försörjt sig på. Stå på en stege fyra meter över marken och stämpla plank i ändarna. Köra fram och tillbaka med traktor över en hög med nyslaget hö, gång på gång på gång. Vakta japanska digitala husdjur så de inte ska dö, medan ägarnas föräldrar arbetar. Faxa jordfästningsreferat till den konkurrerande lokalredaktören, eftersom vi konkurrerar med referaten. Åka Värmland runt och fotografera alla järnvägsstationer och -hållplatser. Paddla i dagvatten under Karlstad. Sitta på en tallmo utanför Jönköping och höra utbrytare sända piratradio mot pingströrelsens tältläger. Prata med en granbarkborre i skogarna utanför Lysvik. Döpa kryddan körvel till ”knörvel”, kalla Fryksdalsbanan smalspårig, höra en känd kristdemokrat beskylla sin riksdagsman för att ha ”sålt taska till räven” – och skriva det. Dirigera professionella ambulansförare till en åker i länet, där det springer ”en lam” på en åker. ”Dygnsambulansen, prio 1. Förlamning, förlamning!”. Surfa runt i timmar på det växande nätet, för att hitta webbadresserna till räddningstjänsterna i San Francisco, Hudiksvall och Baku, om de har någon. Ägna 10 minuter per dag åt att fylla i en rapport om att det tagit 10 minuter just den dagen att fylla i just den dagsrapporten om vad jag gjort just den dagen. Läsa krönikor på bred dialekt som får hälften av lyssnarna att stänga av lokalradion direkt. Stå på scen efter scen och hålla upp en sjungande fisk mot en mikrofon: ”Take me to the river”. Spela yrkesstolt smed på en hembygdsgård, fast jag har tummen mitt i armhålan. Nej vänta, det sista var visst ideellt.

Det är ett under att en lever.

 Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 978. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 976. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Paris är värd en ostbit

– Å, ska ni till Paris? Vad spännande!
Hon var pensionerad småskollärare och tog upp oss någonstans i kanten av Kolding. Eller om det var Vejle.

Ett tag kändes det som om alla danska städer låg i en dal ner mot havet. Du fick lift till centrum och sedan fick du traska i uppförsbacke ut ur staden. Trask, trask, trask. Ibland var det folk före dig vid bästa liftarstället i utkanten. Då fick du ställa dig i kö.

”Du”? Vi, menar jag. Kamrat Q från Sundstagymnasiet och jag. Själv var jag 18 och hade ingen aning om att jag skulle blogga om saken 50 år och drygt en månad senare. Några dikter skulle det nog bli, det trodde jag.

Vid Kolding tog hon upp oss. Eller Vejle. Vi vägrade vara turister och hade varken kamera eller dagbok med. På fötterna Jesus-sandaler med remmar långt upp på vaderna. Hur orkade vi gå så långt med dom?

Inte alltför nyduschade
Tanten var snäll. Hon tyckte jag såg ung ut och konverserade mig glatt om franska ostar och Paris. I baksätet satt Q och halvsov, det var min tur att sitta bredvid föraren och vara trevlig.

Vi kom till Paris, det har jag berättat förut. Allt var möjligt, världen gick att förändra och i Danmark tog gamla tanter upp inte alltför nyduschade liftare, som om dessa tanter aldrig gjort annat.

– Vi ska sitta vid Triumfbågen och dricka rödvin.
– Köp en baguette och ost också, du ser mager ut, dräng.

Det gjorde vi.
Paris är värd en ostbit.

Från liftarmånaden 1969:
Den sanna historien om grisbilen i Tösse
Hittar min hungers smala grå gator
Möter en människa vid Montparnasse-Bienvenüe

### Det är inte bara Mats och min Grand Tour som firar 50-årsjubileum denna sommar.
### Nyss såg den kära vännen och jag filmen om lika jubilerande Woodstock.
### Allt är fortfarande möjligt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 974. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Att köpa ett land

G A Wall. 

Donald Trump vill köpa Grönland. Det får mig att tänka på en annan djuping som det går historier om. Gustaf Adolf Wall. Gossen från Nyed i Värmland som blev rik patron och köpte bruk lite varstans i Fryksdalen och Finland.

En dag kom han till Ryssland, berättar historien. Där träffade han tsaren.

– Du tsaren, sa Wall. Va kôster lelle Finland?

Det blev inget köp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 973. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Berättelsen om en släkts färd från Karelen till Orrholmen

Jag har vänner som skriver. En skriver dikter så änglarna gråter. En skriver essäer så jag känner mig lärdare än jag är värd. En tredje började med att vinna provinsen och Norden för sin poesi, nu finns han i fler och fler världsdelar. En fjärde författar fint så en glömmer att hans akvareller är ännu klokare. En femte berättar om fjärilar så bilderna smeker oss om kinderna.

(Klicka nu på länkarna, men kom strax tillbaka!).

Och så är det Janne. Jan Ollars. Han har skrivit den mest mångsidiga finnbygdsskildring jag läst och jag har läst många. Förordet berättar hur allt började:

”Varför bryr jag mig om detta? Jo, min morfars mormor föddes i Östmark. Som barn bodde hon i en jordkoja och visste vad det innebär att tvingas tigga för att överleva. Min bror och svägerska hade börjat släktforska och jag fick ta del av deras resultat. Jag sökte fler fakta för att kunna svara på frågorna om Varför och Hur?”.

Jans bok är nyutkommen. Titeln är Obygd, östmarksskojare, östmarksfinnar och allsköns mord och ohyggligheter? och underrubriken 500 år bland skogsfinnar, fryksdalingar och andra.

Den 418-sidiga släktkrönikan består av fyra lika viktiga delar, det är därför jag tycker den är mångsidig. Birgitta och Sten Ollars (och andras) släktforskning. Jans eget grävande i svedjefinskt leverne, folktro och lokalhistoria från Karelen och hit. Hans idoga letande efter bilder som kan berätta om tiden från 1400-tal och till nyss. Samt, och det gör boken dessutom skönlitterär: hans inlevelsefulla fiktiva monologer från de framforskade släktingarna.

Såhär kan en sådan monolog låta. Som alltid placerad till höger på uppslaget, mitt emot vänstersidans släktforskning och andra fakta.

”På tiggarvandring
1847

God dag i stugan. Har frun kanske något lite att avvara till en ensam mor med två små barn?… Fadern? Den ene försvann och betalar inte för sig. Den andra super och betalar inte för sig han heller. … Ja, visst borde en kvinna hålla på sig tills hon finner en man som tar ansvar. Men de oskyldiga barnen har inget ont gjort. … Nej, jag får ingen tjänst som piga nu med två små barn. Kerstin är fem och Kristina är två; seså, barn, hälsa på frun och nig så vackert! … Mjölk och bröd, jag tackar ödmjukast. Se så barn, ät nu vackert och tacka den vänliga frun så mycket. … Jo, det finns mycket att berätta från Östmark, det har frun rätt i. Jodå, jag såg översvämningen 44 med mina egna ögon. Allt spolades bort, hela bruket! Det var som ofattbart. … Javisst, konkurs blev det för patron, men det vet man ju att sådana klarar sig alltid. … Ja, vi hade missväxt 45 och så nu ännu en som tvingar ut en ensam mor på vägen. Nödhjälpen går till de äldsta och de lytta, inte till oss som kan gå på egna ben.”

Boken kompletteras med en lång personförteckning, diger källförteckning och många historiska dokument på gammelsvenska (översatta till modern svenska i en bilagedel).

Jag tycker om Jan Ollars bok. Den har lärt mig mycket nytt om svedjefinnarna och deras vedermödor, både när det fria svedjandet i utmarkerna gav dem bra skörd och när de senare fick det värre som kolare och annat.

Tiggandet vore värd sin egen historia, som det är gestaltat i boken. Det är inte alltför länge sedan som svenska medborgare tvingades ut på socknen för att tigga.

Läs och lär.

### Boken är utgiven via Books on Demand.
### Den finns på Bokus och går också att beställa direkt från Books on Demand.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 972. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Gör ni inte så i Sverige?

Jan Scherman talade vid Erlandergården i Ransäter. Där berättade han vad han gjort med sin bonus som vd för TV4. Skänkt den till en språkskola för Lakotaindianerna i Nordamerika. De vill rädda sitt språk.

Han besökte skolan. Då upptäckte han att där satt folk i alla åldrar, från mycket gamla till små barn.
– Hur kommer det sig? undrade Scherman. Varför gör ni så?
Ingen svarade.

Vid middagen efteråt upprepade han sin fråga. Varför?
Då tittade lakotaindianerna konstigt på honom, innan de svarade.
– Gör ni inte så i Sverige?

Förstår du inte att vi gamla behövs för att lära våra unga orden för de gamla tingen? Precis som de unga behövs för att lära oss orden för allt som är nytt? Gör ni inte så i …Sverige?

Nej.

Stackars er.

### Mer från Jan Schermans tal:
Trängseln i mitten gynnar yttrarna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 970. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Svensk tjära fick flottorna att flyta

Det händer att vänliga människor ber mig komma och tala. Kom och kåsera om skogen! sa de nu senast.

Att kåsera är en allvarlig sak. Alltså tar jag med törved, sågar ”i direktsändning” och skickar runt bitarna. Ser hur doftminnena breder ut sig i salen.
– Brasan i skogen!
– Den nytjärade båten.

Samtidigt tvingar uppdraget mig att samla fakta. Jag behöver något att varva de personliga upplevelserna med.

Här är ett stycke svensk historia som jag inte kände till innan. Texten är ur mitt talarmanus vid föredraget om Fattigmans tröja vid Geijersgården, Ransäter, i söndags.

Tjärbonde, tänk att det var ett yrke.
Tänk att svenska riket tjänade pengar på krig, även då.

Svenskt monopol på tjära

VISA: Såga törved. Skicka runt.

– Vad tänker ni på, när ni känner doften?

I många år medverkade jag vid olika skrivarkurser på olika håll i landet. Då stod jag och sågade.
– Skriv, så att läsaren får doftminne! sa jag och skickade runt två nyss isärsågade bitar törved.
Det fungerade varenda gång. Alla fick doftminne när de fick törveden under näsan.

Själv minns jag vinterdagar i skogen med pappa, när han tände en brasa när vi skulle fika. Andra känner tjärdoft och tänker på båtar och kust.

Doften av törved och trätjära sitter djupt i oss. Tjärdalar har det funnits många i svenska skogsbackar. En gång var tjäran viktig, både hemma och för export.

För 300 år sedan hade svenska riket i princip monopol på tjära och beck. Därför kunde vi i stort sett bestämma priserna själva. Och därför blev de några av Sveriges viktigaste exportvaror under 1600- och 1700-talen.

Olika länder i Europa hade börjat bygga handelsflottor och krigsflottor. Dom behövde tjära och beck för att impregnera och täta sina fartyg.

Vid slutet av 1600-talet var tjäran vår tredje viktigaste exportvara, efter koppar och järn. Det mesta kom från vår östra rikshalva. Finland.

Fram till 1717 hade Tjärhandelskompaniet, som det hette, monopol på exporten.

Vissa år på 1600-talet exporterade vi så mycket som 100 000 tunnor per år. Blev det krig sålde vi mer. Amerikanska frihetskriget och Napoleonkrigen var goda affärer för oss. 1801 – 1808 exporterade vi 140 000 tunnor tjära per år.

Produktionen var som störst vid mitten av 1850-talet. Sedan minskade den. Dom nya materialen inom skeppsbyggnation krävde ingen tjära för impregnering och vattenavvisning.

Dessutom försvann segelfartygen. Då behövdes inte lika mycket hamprep, impregnerad med tjära.

Tjära och beck i språket
Tjäran finns också i språket. Som en lus på tjärad sticka, säger vi. Beckmörkt. Kaffet är svart som beck.

En tjärbonde var en bonde i skogstrakt som till väsentlig del livnärde sig på tjärtillverkning, skriver Svenska Akademiens Ordbok.

Och gamla sjömän kallades beckbyxa. (Jack tar på engelska).Det berodde alltså på en skogsprodukt från Sverige.

Åk till Gammelvala i Brunskog, så kan ni se en tjärdal i arbete och känna doften.

***

För många år sedan, i Gräsmark, hörde jag en berättelse. En hembygdsforskare berättade att på finnskogen där, när familjen hade fått en son. Då gick den nyblivne pappan ut i skogen och skadade en fura rejält.

När pojken var giftasmogen och behövde bygga sig ett hus – då var furan klar. Genomimpregnerad.

Då var det dags att fälla furan och göra fönsterramar, dörrkarmar och trösklar av törveden som hade bildats.

Den dörrkarmen ruttnar aldrig.”

### En samling skogstexter jag skrev för några år sedan:
I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen  (pdf)

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 965. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)