Klyftorna växer i vackerheten

Springer på nya stigar. Ser eftermiddagssolen sila genom dimman mellan granarna västerut. Associerar av någon anledning till rapporten igen.

Den från LO som varje år berättar att mitt land är ett klassamhälle, där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

En skam för Sverige
Detta är en skam. Min mamma skolstäderskan som tjänade ännu mindre skulle ha behövt ta 70 medsystrar med sig, för att tjäna lika mycket som en hungrig börsbolagsdirektör.

En skam.

När jag kommer hem lägger jag ut fotot på solen, dimman och granarna, för vackerhetens skull. (Nedan). Samtidigt minns jag Axel Danielssons ord att våra skogar och våra bäckars språng blir lättare att älska den dagen de inte behärskas av baggbölare och bolagsmän.

2017 gjorde jag en serie om klassamhället Sverige. Klicka gärna här och läs.

### Läs också om LO:s löpande utredning som kom i början av året: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera på hur många vårdbiträdeslöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 017. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Varför är det så ont om bin?

‪I dag är det möte med vår bokcirkel, romanen heter ”Binas historia” och är skriven av Maja Lunde. Jag tycker om den.

‪Varför det är så ont om pollinerande bin?

‪Titta på de här båda bilderna från min barndoms småjordbruk. På 1950-talet: gott om mindre åkrar med smultrondiken emellan. På 2010-talet: nu består vår forna gård bara av två skiften, det på västra och det på östra sidan vägen och brukas tillsammans med andra ägor.

‪Den förändringen är högst rationell ur maskinsynpunkt. Problemet är bara att pollinerarna inte gillar sådana monokulturer.

‪Situationen är inte den enskilde bondens fel, men däremot brukningsmetodens. ‪Utan bin får vi pensla själva, spår romanen jag läser. Läs den.

1950-talet.

2010-talet.

### I sommar organiserade Naturskyddsföreningen Operation Rädda Bina.
### Över 10 000 räddningsinsatser genomfördes.
### 4 721 vildbihotell sattes upp, 2 653 blommande ängar släpptes fria och 2 886 bivänliga planteringar planterades.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 014. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Omringade öar mitt på torra land

När jag vill ha roligt läser jag kartor. De är underbara berättelser om inlandsis, erosion, växtkraft och mänsklig odling och kultur.

Ibland blir jag sittande i timmar.

Ortnamnen ska vi inte tala på. Ståstödet är ett nytt favoritnamn. Där gillade kreaturen att stå och idissla, vid ”ståstället”. Namnet betyder det.

Just nu funderar jag mest över administrativa öar. Detta att ett stycke land i vår kommun tillhör norra grannkommunen. Eller att två gårdar i Storfors kommun hör till Karlstad.

Hur gick det där till? Har de ingen anställd med ivrigt ordningssinne och kontrollbehov på Lantmäteriet? Eller älskar våra lantmätare insprängda öar?

Undrar hur de gör med den kommunala servicen i övärlden? Har de någon sådan i Häggstödet, Sorkdalen och Hagalund? Får sopbilen köra över Annan Kommuns Mark gratis, när den ska dit? Vad pratar de omringade för dialekt? Heter rally ”oally” eller ”ralli” i det inre av hemmanet Sorkdalen 419?

Alla dessa frågor.
Tur att en är internationalist.

### Vid närmare eftertanke inser jag att de nog talar nederländska numera i Sorkdalen.
### Min provins har många holländarbygder.
### Mångfald är fint.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 013. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Överheten målar över eländet

I dag ska jag uppträda med egna berättelser på Forsgården i Forshaga. Det får mig att tänka på 1990-talet, för en av texterna jag kommer att läsa är från 24 oktober 1990. Min krönika sändes i P4 Radio Värmland den morgonen.

Nu får de höra den igen.

Jag ska inte referera infallet om Grossbolspessimisterna här. Låt mig bara konstatera att två uttryck hade blivit populära samtidigt de åren: ”Tänk positivt!” och ”Jag blir så trött!”. Fundera en stund över varför de dök upp samtidigt.

Själv kommer jag fort fram till att optimistkonsult är en odräglig titel men det vore pessimistkonsult också. (Om man inte använder den på Ronny Erikssons sätt förstås. Klicka, se och hör!).

Jag tror förklaringen till de båda uttrycken är enkel. I tider av åtstramning ligger det i överhetens intresse att måla över eländet med överdriven positivism. Allt medan folkets sunda reaktion på hurtigheten är ett ärligt känt: ”Jag blir så trött!”.

Nu har du möjligen läst på Facebook att jag avslutar var och vartannat inlägg med det lilla ordet ”trivs”. Somliga har till och med börjat referera till det:
– Som en vän brukar skriva: Trivs.

Visst. Jag har den läggningen. Jag trivs med henne jag skrattar ihop med vid vår frukost. Jag trivs med nötväckan där ute, den blöta skogsstigen uppför Grossbolstorps höjder och programmet Anteckningar i min mobil. Trivs. Då skriver jag det.

Sjukdom och annat elände finns i våra liv med. Men de är privata och det skriver jag inte om. Förresten, du tror väl inte jag trivs med klyftor, våld mot kvinnor, främlingsfientlighet, Donald Trump, friluftsparadisvandaler och Jimmie Åkessons sambos kulturpolitik?

Jag blir så trött.

### Träffpunkt Forsgården under ledning av Christer Halvarsson.
### I kväll, torsdag, klockan 17.00.
### Kom gärna!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 012. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Sanningen om de fattigas förbannelse

Det är många småfolksrörelsers förbannelse
att när de lyft de fattiga ur fattigdomen
blir de fattiga medelklass,
röstar på högern och ber så bevekande
att få bli överklass

Det får de inte
Där är det redan utsålt

Under tiden har nya fattiga anlänt.

Viktor Root

 

Hem | Om mig |Viktor Root
Inlägg nr 1 991. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären Osebol av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Vi behöver kvinnliga förebilder!

Kajsa Rothman, Spanienkämpe och förebild.

Säga vad en vill om vår skrivna historia, men den är sannerligen herrarnas. Männens. Det gäller allt från makthavare till nobelpristagare; ska du bli hågkommen ska du ha snopp. Det är det första historieskrivarna tittar efter.

Kvinnornas insatser förträngs.

Gudskelov finns det folk som försöker ändra på detta. För en tid sedan kom barnboken Svenska hjältinnor. När Marianne Nilsson läste den upptäckte hon att väldigt få av kvinnorna var från Värmland. Nu tänker hon och Anette Rudin skriva en egen bok med värmländska hjältinnor. Marianne är jämställdhetsstrateg på Region Värmland och Anette företagsutvecklare.

– Vi behöver förebilder, säger Marianne Nilsson och ber om tips på sådana förebilder att berätta om.

Mina tio förslag
Här är tio förslag från mig, i all ödmjukhet. Meritlistorna kan göras mycket längre:

Maja Ekelöf: städerska och författare, fick sina läsare att se hur folkhemmet fortfarande var ett klassamhälle.

Kajsa Rothman: marathondansare, opinionsbildare, första svensk som anslöt sig som frivillig i spanska inbördeskriget.

Monica Ekström: före detta vänsterpolitiker, outtröttlig förkämpe för brottsofferjouren och mot barnfattigdom.

Gun-Britt Karlsson: folkbildare, miljökämpe, förläggare, bokcaféansvarig, kämpande antirasist.

Gerda Hellberg: ledande förkämpe för kvinnlig rösträtt.

Karin Söder: första kvinnliga partiledaren i vår riksdag, första kvinnan som utrikesminister.

Inga-Britt Ahlenius: generaldirektör för Riksrevisionsverket, envis korruptionsutredare.

Toini Gustafsson Rönnlund, född Karvonen: finska krigsbarnet som blev skidåkare i världsklass, tre VM- och fyra OS-medaljer (varav två guld).

Ann-Louise Skoglund: europamästare på 400 meter häck, idog poängsamlare för Sverige i Finnkampen.

Valfri SOS-operatör: vardagshjälte i det tysta, räddar liv varje dag.

Den boken ser jag fram emot.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 980. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett under att en lever

Alla dessa underliga sysslor en försörjt sig på. Stå på en stege fyra meter över marken och stämpla plank i ändarna. Köra fram och tillbaka med traktor över en hög med nyslaget hö, gång på gång på gång. Vakta japanska digitala husdjur så de inte ska dö, medan ägarnas föräldrar arbetar. Faxa jordfästningsreferat till den konkurrerande lokalredaktören, eftersom vi konkurrerar med referaten. Åka Värmland runt och fotografera alla järnvägsstationer och -hållplatser. Paddla i dagvatten under Karlstad. Sitta på en tallmo utanför Jönköping och höra utbrytare sända piratradio mot pingströrelsens tältläger. Prata med en granbarkborre i skogarna utanför Lysvik. Döpa kryddan körvel till ”knörvel”, kalla Fryksdalsbanan smalspårig, höra en känd kristdemokrat beskylla sin riksdagsman för att ha ”sålt taska till räven” – och skriva det. Dirigera professionella ambulansförare till en åker i länet, där det springer ”en lam” på en åker. ”Dygnsambulansen, prio 1. Förlamning, förlamning!”. Surfa runt i timmar på det växande nätet, för att hitta webbadresserna till räddningstjänsterna i San Francisco, Hudiksvall och Baku, om de har någon. Ägna 10 minuter per dag åt att fylla i en rapport om att det tagit 10 minuter just den dagen att fylla i just den dagsrapporten om vad jag gjort just den dagen. Läsa krönikor på bred dialekt som får hälften av lyssnarna att stänga av lokalradion direkt. Stå på scen efter scen och hålla upp en sjungande fisk mot en mikrofon: ”Take me to the river”. Spela yrkesstolt smed på en hembygdsgård, fast jag har tummen mitt i armhålan. Nej vänta, det sista var visst ideellt.

Det är ett under att en lever.

 Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 978. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 976. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)