Historia – SVENSSONS SLÄNG

Äter fåglar päron?

Tidig morgon i augusti. Borta vid bäcken pratar tre skator, nere i centrum rusar en motor och framför mina ögon fortsätter paradisäppleträdet att göra det som detta träd är bra på.

Att mäta min tid.

Just i går var jag iväg och bytte batteri till armbandsuret jag fick i present för några år sedan. Det kommer en stund när människan tröttnar på att låta mobiltelefonen mäta tiden, för mig kom den stunden den 10 augusti 2017.

Jag glor så mycket på luren i alla fall. Dessutom är klockan snygg.

Som väder och klimat
Nå, det är skillnad på väder och klimat. Väder har bråttom, klimat jobbar mer på sikt. Likadant är det med tiden. Den tid som klockan tickar om har bråttom, den som paradisäppelträdet mäter är mer eftertänksam.

Än mer eftertänksam blir jag, när jag ser månen mellan de översta grenarna, denna otta. Vad har inte du sett, gamla träd. Vad har inte du varit med om, gamla måne.

Då känner jag hur en annan vackert åldrad favorit sitter på min högra axel och funderar. Nils Ferlin har också glott på en och annan himlakropp i sin dar.

Se stjärnorna, bror, hur de dansa
som flugor i rymdens tak…
… en stjärna, du – och ett öga
är ändå en märklig sak…

… Ja, herre gud, om man tänker!
– men längre kommer han ej.
Och längre kom inte Salomon,
så inte angår det mej.

Skatorna pratar, nere i centrum rusar motorn och förr än vi anar ska det bli dags att plocka fram fågelmatarna igen. I år utan paradisäpplen. Våren var för kall.

Äter fåglar päron?

Det blir rundgång i min skalle

En gång kände jag en gammal kvinna i Fryksdalen.

I barndomen blev hon bortauktionerad till den familj i socknen som erbjöd sig att ta hand om henne för lägst ersättning.

Nu sitter jag i den stora ladan på den rika gården i Rottneros, där hon arbetade så många år efteråt som fattig lantarbetare.

Den är teaterlada nu, med rätta berömd i hela Norden.

I pjäsen – i ladan där hon slet – ska just nio föräldralösa barn auktioneras ut, till de i socknen som betalar minst.

Rundgång blir det. Det är som om Selma Lagerlöfs saga och sanningen drar fingerkrok inom mig.

Jag tänker på sockenbarnet jag kände, på fattiga och rika i Fryksdalen, Sverige och världen. På klyftorna som bara ökat sedan jag sista gången pratade med den gamla lantarbeterskan.

Under tiden fortsätter pjäsen. Ser du hur barnen håller varandras händer?

På översta bilden: fattighjon 1913.
Fotograf okänd, Nordiska Museet

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.

Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!

Bildtelefoner, flygbilar och solidaritet

På 60-talet när vi fantiserade om framtidens teknik var det mest bildtelefoner och flygande bilar vi såg framför oss.

Omöjligt förstås men ändå. En får väl leka med tanken?

Nu är vi där. På 30 år har vi gått från gôrdyra, fast monterade biltelefoner i flerkilosklassen till fickmobiler med direktsändning inuti sig. När jag ligger på morgonkudden och är som mest rufsig i ansiktet ringer en älskad vän, långt härifrån, och vill visa upp sitt livs första lösa tand. Stolt vickar handen tanden i direktsändning på min skärm. Vete hundan hur det går till, inte ens sladd har lur’n och nuförtiden är det inte Televerket som äger den.

– Nämen! Va’ stor du har blitt! Ska vi sätta en metrev i tanden och i dörrhandtaget?

Ju större ungarna blev desto mindre blev luren. Först försvann nummerskivan och ersattes av knappar, sedan kunde vi plötsligt skicka bokstäver med lur’n, därefter hamnade tangenterna bakom glas och ram.

Hur vet skärmen vilken bokstav jag menar? Det här knubbiga långfingret…

Telefonen kan allt
Inte hade vi trott att telefonen skulle bli skrivmaskin, arkiv, upplysningscentral, väckarklocka, påminnelseur, karta, kamera, almanacka, kom ihåg-lista, spelleksak, telefonkatalog, bank- och postkontor och en massa annat. Eller att största problemet med den skulle bli när minnet blev fullt eller när täckningen var klen vid kontroll 114 under etapp fyra på femdagars.

– Telefon långt borta i skogen? Nämen geddäj!

– Ringa varje dag? Du skôjer.

Flyga ovan grantopparna
Flygande bil har vi ingen än, vår Skoda håller sig snällt på marken. Men härom kvällen såg jag en karl på tv, som flög obehindrat. Han hade gjort sig en drönare i folkstorlek. Zapp zapp zapp, så flög han i grantoppshöjd. Hit och dit.

Bildtelefon: check.
Flygande bilar: check.

Den andra utopin
Vi fantiserade om samhället också. Det skulle bli mer demokratiskt, solidariskt och jämlikt, drömde vi. Klyftorna skulle bort och demokratin skulle vandra in innanför fabriksgrindarna.

Har även den utopin blivit verklighet? Knappast. Finge jag välja tog jag hellre det framsteget, än den sladdlösa bildtelefonen och människodrönaren.

Mycket hellre.
Varenda dag.

### Detta inlägg är skrivet på en telefon.
### Sedan har en synkroniserad datamaskin hittat det i luften och skickat det vidare, så du kan hitta det i din luft.
### Enda problemet var att jag inte kunde komma på något bra sätt att fotografera lurskärmen med telefonen.

Vänta, nu kom jag på ett.

Jag är kär! Häng med, det är bråttom!

Jag är kär, riktigt nykär. I ett torn – men inte vilket torn som helst. Forshagas berömda God Helg-torn.

Kommunen säljer det och i går var jag på visning. Tornet och jag har varit vänner länge men klockan 16.01 denna tisdag sa det klick. Jag hoppas SÅ det var ömsesidigt.

Tre våningar, var och en på 38 kvadrat och sådär en 4-5 meters takhöjd. Forshagas vackraste fönster och finaste historia. Vi blir glada varje gång God Helg-skylten tänds, för då vet vi säkert att det är helg. Den har lyst över vår tätort i generationer.

Min vision
Jag ser konsthantverkare i arbete, jag ser utställningar av konst och annat, uppträdanden med och utan gitarr, kaffeservering, glass, böcker, pärlskulpturer från Sydafrika (vi känner folk som säljer sådana av solidaritet), nysydda mössor från svensk västkust (vi känner de mössorna med), ull och yllegrejor (du vet vem jag menar Cissi) och mycket annat. Sy-LAN, lokalt dreamhack (vad nu det är för nåt), kurser, fjärilsföredrag av Värmlands främste fjärilsfotograf och -expert (min vän Vandraren), glaskonst av ovanligt slag (du vet vem jag menar Daniel), glögg till skyltsöndan och överst en skrivarvrå eller två. Inredd så en kan bo där.

Pokemons finns förresten redan på plats.

Själv hotar jag redan att kåsera där varje fredagkväll, tills publiken bär ut mig. Läsa färska texter har jag fler vänner (och ännu oblivna vänner) som kan göra. Viktor Root har redan lovat ställa upp med nåt färskt.

Mecenat eller samverkan mellan likasinnade
Alltså: endera behöver jag en rik mecenat i sina bästa år. Men helst 25 likasinnade som går ihop och köper stället och renoverar det tillsammans med oss. Kommunen som säljer vill förresten att vi ser till att göra tornet offentligt ibland, det är ett av villkoren i försäljningen.

Hör av er. Det är bråttom, anbudet måste vara inne snart.

Min dröm
Öppning för allmänheten i juni 2018. Smygöppning till skyltsöndan i december. Då ska jag läsa nåt snällt om tomtar jag minns och vi kommer att elda utanför i en sån där eldkorg. Samt sälja vackra ting. Nämnde jag den alkoholfria glöggen?

Tjohoo!

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Ett grävjobb i Smålands Jerusalem

Jag är grävande reporter. Just nu gräver jag i högar med gamla tidningsklipp från Småland.

Det där året när polisen fick alkotest modell blås.

Detta skickar vi praktikanten på, måste Chefen och Chefens chef ha tänkt. Praktikanten var jag och hela tidningen hade glimten i ögat, fast den både var morgontidning och bodde bland frikyrkorna i Jönköping.

Polisen hade nyss fått alkotestare och börjat använda dem. Ett bra verktyg men fortfarande nytt och spännande. Just därför dök idén upp i Chefens skalle. Jag tror han knäppte med fingrarna också.

– Vi testar. Kan du åka fast om du tar nattvarden?

Värdig med vinet
En högst adekvat fråga på söndagarna i Småland, bedömdes det. Sagt och gjort, praktikanten fick uppdraget, lämplig präst kontaktades. Kyrkoherden var inte intresserad men berättade vilket vin som brukades. Lämplig polis var desto mer intresserad och kom upp på redaktionen på Klostergatan.

Min konfirmation låg bara tio år tillbaka i tiden och jag lyckades minnas både värdigheten och lämplig mängd vin. Klunk och blås, fotografen knäppte.

Inget utslag.

En klunk till då, ifall det är en glupsk åtnjutare av sakramentet.

Inget utslag.

Köp många!
Detta hade vi räknat ut i förväg. Vi kunde alltså lugna bilburna kyrkobesökare i södra Vätterbygden med omnejd. Den grävdelen var avklarad.

För att dryga ut texten och läsupplevelsen hade Chefen beordrat praktikanten att köpa punchpokaler också. Köp en rejäl påse, sa han. Du vet såna där rätt stora, större än praliner, som ser ut som pokaler. I stanniolpapper. Ta kvitto.

Jo, jag vet. Sötsliskiga med flytande punch inuti. Jag köpte tolv. Ät, sa Chefen.

Efter elva pokaler gav det utslag.

Jag har aldrig mer ätit någon punchpokal.

När Filifjonkan kom till byn

En fin strand i kanten av Karlstad ska kanske få en finsk nöjespark för 200 miljoner med dyrt inträde för barnfamiljer. Motionscentralen som står där nu ska rivas.

Och ändå jublar jag inte.

Det är möjligt att en eventuell Muminvärld vid Skutbergets finaste strandtomt kan bära sig ekonomiskt. Den saken kan jag inte bedöma. I dag har den finska nöjesparken med samma namn i Nådendal 200 000 besökare per år, läser jag. Tre fjärdedelar av dem från Finland.

Kanske är verkligen tiotusentals utländska besökare betedda att åka till Karlstad, när originalet finns utanför Åbo. Ett gäng finnar därtill.

Int’ vet ja’.

Kanske går det dessutom att lära tillräckligt många sydvärmlänningar tillräckligt bra finlandssvenskt mumintungomål för att bemanna dräkterna till Muminpappan och de andra figurerna som ska ströva omkring och klappa barn bland klipporna?

Du, dä unnrer ja’ att.

Framsynt förändring följt av rivningsraseri
Vad jag vet är att det är ett av södra Värmlands bästa lägen kommunen vill offra till den framgångsrika Moomin-koncernen. Vad jag vet är att det är den forna motionscentralen med bad och omgivningar man raderar. Vad jag vet är att det är decenniers hängivet arbete av idealister som går till spillo.

Vi som vill rädda Skutberget och återuppliva motionscentralen brukar ibland beskyllas för att vara emot förändringar. Det är ännu ett historielöst påstående. Var det något som var resultatet av ett förändringsarbete, så var det Skutberget när det fungerade som bäst. Förändringsarbetarna var tre, om jag räknar rätt. Inlandsisen, framsynta ideella krafter med Anders Forsell i spetsen och dåtida kommunpolitiker & -tjänstemän. De visste vad de gjorde, alla tre.

Ingen är emot förändring. Det handlar bara om hur.
Det är inte alltid den som river mest som det är bäst riv i.

### Läs mer om planerna på en finsk nöjespark vid Vänerns strand
NWT: Muminvärlden kan bli verklighet i Karlstad
SVT Värmlandsnytt: Skutbergets vänner kritiska till planerna på en Muminvärld
NWT: Strandskyddet kan stoppa Muminvärlden

### Mannen bakom friluftsparadiset Skutberget
VF: Hur ska den oslipade diamanten Skutberget slipas?

Fotnot: jag är medveten om att frågan om en offrad strand och riven motionscentral i Karlstad kan upplevas som rätt lokal av vissa bloggbesökare. Det beror på att den är lokal. Precis som slussen i Stockholm, tandvårdstaxan i Skåne och muren mot Mexico. Många frågor är lokala.

Och ändå så viktiga när tiden och politiken ska få sin dom.