Varför är det så ont om bin?

‪I dag är det möte med vår bokcirkel, romanen heter ”Binas historia” och är skriven av Maja Lunde. Jag tycker om den.

‪Varför det är så ont om pollinerande bin?

‪Titta på de här båda bilderna från min barndoms småjordbruk. På 1950-talet: gott om mindre åkrar med smultrondiken emellan. På 2010-talet: nu består vår forna gård bara av två skiften, det på västra och det på östra sidan vägen och brukas tillsammans med andra ägor.

‪Den förändringen är högst rationell ur maskinsynpunkt. Problemet är bara att pollinerarna inte gillar sådana monokulturer.

‪Situationen är inte den enskilde bondens fel, men däremot brukningsmetodens. ‪Utan bin får vi pensla själva, spår romanen jag läser. Läs den.

1950-talet.

2010-talet.

### I sommar organiserade Naturskyddsföreningen Operation Rädda Bina.
### Över 10 000 räddningsinsatser genomfördes.
### 4 721 vildbihotell sattes upp, 2 653 blommande ängar släpptes fria och 2 886 bivänliga planteringar planterades.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 014. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Spring i själen och ord i blick

Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste.

Det har sannerligen varit intensiva dagar för en romantiskt lagd dubbel-68:a med spring i själen och ord i blick. Men låna en tandborste?!!

Tisdag. Sitter beredd vid telefonen. Ska Martin Schibbye ta sig till Karlstads Bokcafé? Behöver vi skjutsa honom till Örebro Central efter hans framträdande på stadsbiblioteket eller till Stockholm som vi också lovat, om det krävs?

Nej, olycka i Vingåker försenar hans tåg, programmet ställs in.
Tråkigt.

Onsdag. Bemannar kansliet på Föreningen Värmlandslitteratur. Lämnar ut böcker, pratar datoruppdatering, läser recensionsbok.

Torsdag. På förmiddagen ringer en vän, han har fått ett återbud. Kan jag ställa upp och underhålla om en vecka? Tack, gärna.

Därefter bilfärd till stan, den kära vännen och jag ska hämta en pall med böcker på Akademibokhandeln. Elva tunga kartonger.
– Får ni verkligen in allt detta i bilen?
– Dä’ lugnt.

Efter lunch är det journalistseminarium på universitetet om Livet på landet. Hälften av alla lokalredaktioner i Sverige är nedlagda. Förlorarna är medborgarna, media och demokratin.

När mörkret faller även bokstavligen rallar vi in de elva bokkartongerna i Nöjesfabriken och bort till Föreningen Värmlandslitteraturs stora monter. Hjälper till att duka upp inför fredagens och lördagens bokfestival.

Nu kan läsarna komma!

Fredag. Bokfestival. Pratar, träffar folk, lyssnar på uppläsningar, köper böcker, pratar, lyssnar, träffar folk. Timme efter timme efter timme. Köper böcker. Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. Den visste jag inte att jag behövde. Pratar, träffar folk, trött trött trött i benen.

Lördag. På morgonen är cellerna fortfarande fulla av bokfestival. Då rensar jag skallen med en lätt joggingrunda på kända stigar. Kända? Nja, riktigt så blöta har jag sällan sett dem, vattnet forsar nerför Grossbolstorps höjder.

Tillbaka till bokfesten i Karlstad. Nu hör vi Ninni Schulman berätta om Tinglöf, urmakaren i Ekshärad som fick för lite betalt och därför såg till att kyrkuret han byggt stannade samma dag han dog. Precis som han lovat. Hennes nya kriminalroman handlar om bygdespelet kring Tinglöf. Och om lokalredaktionen i Hagfors jag besökt så många gånger.

Nästa program handlar om Karlstads revytradition som Gunvor Nyman och Staffan Lindström skrivit bok om. Peter Franke intervjuar dem och undrar liksom vi om det finns fler städer i samma storlek där det spelats nyårsrevy i 80 år?

Vi pratar med ännu fler vänner, sedan snabb lunch på stans äldsta pizzeria innan vi checkar vi in på hotell. Rum 120 är tillägnat ordet hos Gustaf Fröding, det känns rätt denna helg. Anna Rongedals design är underbar.

Vi slappar på rummet under Lars i Kuja och andra diktord. Då får jag ett nytt erbjudande i mobilen, att komma och prata om mitt skrivande.

Kan jag klockan 14 den 15 april 2020?

Ja tack.

Efter någon timme klär vi oss fina och far till stans vackra teater. Wermlandsoperans Albert Herring är precis så bra och rolig som man sagt oss. Den oskuldsfulle unge herr Strömming blir vald till Lucia just för sin oskulds skull, men får julmusten spetsad och vaknar småningom något mindre oskuldsfull.

När var vi på opera senast? Vet inte. Detta gör vi om!

Tillbaka till hotellet. Biffplanka med köttbit som får smaklökarna att kvittra.

Söndag. Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste, sånt har jag hört om.
… ja ja, lugn nu, jag har glömt min egen. Vi blev kära redan 1967, så hon säger att det går bra. Värre dramatik är det inte. Hon får borsta först, man är väl gentleman.

Hotellfrukostar är alltid hotellfrukostar och själv doftar jag damdeodorant i filmjölkskön. Kroppen fortsätter dofta damdeodorant även i ägg- & bacon-kön samt vid kaffeautomaten. Hela tiden ser jag hur de andra gästerna på hotell Gustaf Fröding känner igen doften av nyponros när den når dem. Vart jag än går märks det.

– Ni har väl läst Frödings dikt om nypenrosa? säger jag till två damer, 65 plus. Då glor de underligt på mig.

Efteråt provar jag Ruds motionsspår för första gången i livet. Än doftar min långsamma lekamen nyponros och vårdande formula. Det hör jag att alla jag möter märker. Vad hundan är ”vårdande formula”?

Fast – vem har sagt att du måste göra packningslista när du ska bo på hotell bara två mil hemifrån? Necessären hänger packad och klar i vårt badrum på Grossbolstorp, med både tandborste och doft av karl. Sånt är världsligt. Kul att bo på hotell så nära hemmet, när gjorde vi det sist?

Hotellvistelsen, operabiljetterna och festivalpassen har vi fått i present, har jag sagt det? Tack än en gång, det var underbart!

Allra sist far vi hemåt och besöker julmarknaden på vår hembygdsgård. De har en temautställning varje år. I år är temat vävnader och den kära vännen har fått med både kurspärm och alster från vävkursen hon gick 1974. Nu läser vi hennes berättelse igen och studerar trädet och alla de andra grejorna hon vävde.

Själv tittar jag särskilt på fotona jag tog på henne i snickarbyxor, när hon vävde början till vår familjehistoria. Fint.

I dag. Tiden går, nu är det redan i dag. I dag ska jag läsa om konsten att svindla. Där har jag ännu en del att lära. Aj du, det gick inte, boken är upptagen av hon med tandborsten. Hmmm. Då plockar jag fram Bengt Bergs nya diktsamling ur en av festivalkassarna i stället. Boken heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet och jag fastnar snart på sidan 96: 

Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.

Tack för ordet. Nu ska jag vila till jul.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 011. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nu är tid att adoptera ett ord

Varje gång Svenska Akademien ska ge ut sin ordlista gallrar de bort tusentals ord. I senaste numret av Språktidningen räknar tidskriftens chefredaktör Anders Svensson upp 1 001 ord som är hotade.

Det finns ett bra sätt att rädda ett ord som är på väg att bli bortglömt. Använd det! Eller varför inte adopterar de ord du vill ha kvar?

I Språktidningen nummer 8/2019 gör Anders Svensson ett experiment. Han tar alla ord i senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, och identifierar sedan 1 001 ord som bara använts sporadiskt eller inte alls sedan 2015 när boken kom ut. Det gör han genom att jämföra med språkbruket i massmedier och andra texter som bloggar, myndighetstexter och inlägg i sociala medier. Allt för att ta reda på vilka ord som är på väg att försvinna ur allmänspråket.

Sånt kan du göra, när du har en datamaskin.
Vete hundan hur det går till.

91 av de hotade orden
Jag tänker inte räkna upp alla 1 001 ord från Språktidningens lista men här är några av dem:

Allmogeblå, allrakäresta, andebesvärjelse, anförtroende, antibyråkratisk, attentator, bekyttad, beskänkt, bettla, buskagitation, buskpropaganda, dagakarl, drul, dyrortstillägg, eggjärn, finanssmälta, fonotek, frasmakeri, fuldelning, fåk, galgfågel, glansdager, gudabeläte, habitué, hankig, hugsvala, hurril, illfundighet, indignationslitteratur, jaktbarhet, julboksflod, jämmerskri, kalsongbadare, kollationera, kvickhuvud, kälkborgerlighet, lunnkälke, lustförnimmelse, lynnesutbrott, låtgåpolitik, madapolam, mallstropp, nek, nipperask, nipperskrin, nippertippig, ogill, oändlighetsperspektiv, packisbälte, pappersparagraf, parlamentärsflagg, pigtjusare, plankning, polsketakt, prästagäll, publicitetshungrig, punschpatriotism, raglanskuren, ramponering, rulta, rövarromantik, sabadillättika, sagoomspunnen, senknut, sinkabirum, skalkas, skula, skumögdhet, smygkontorisera, snarfager, tendensdiktning, trollfilter, umgängesvett, undsättningsexpedition, ungdomssvärmeri, ungflicksaktig, vanhävdad, vesen, vålm, väskdängare, wigwam, xylografi, ynglingaår, ynnestbevis, yrkesgemenskap, åkarkamp, åkerspöke, ångackumulator, ärkenöt, ömskinnad, överloppsenergi.

Själv vet jag genast vilka jag ska adoptera: allmogeblå och bekyttad.

Vänta, vi lever faktiskt i klimathotets 2019. Jag får lov att ta med ordet packisbälte också. Inte vet jag om ett sådant bälte är just allmogeblått men bekyttad gör det mig sannerligen.

Suck.

Ordförklaringar:
Allmogeblå – milt blått, typiskt för äldre inredningssnickerier och möbler.
Bekyttad – rådlös, rådvill, orolig, ängslig.
Packisbälte – bälte av hop­packad och sammanfrusen driv­is, till exempel vid Arktis eller Antarktis.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 010. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Blundar, tar ett djupt andetag, tittar upp – och läser summan

Upptäcker en bok från 1990 som jag skulle vilja låna och läsa. Försöker beställa den digitalt via den gemensamma webbplatsen för biblioteken i länet, men den finns inte här.

Då mejlar jag titel och författare till mitt lokala bibliotek och får snabbt svar. De lånar in boken åt mig från något av universitetsbiblioteken som har den. Jag kommer att få meddelande när den finns att hämta. Men – eftersom de fjärrlånar den från ett bibliotek utanför länet så kommer det att kosta mig pengar, som jag kan betala när jag hämtar boken.

Jag blundar, tar ett djupt andetag, tittar upp – och läser summan:

5 kronor.

### Jag älskar att svenska folket kämpat för bildning och byggt folkbibliotek.
### Lika mycket älskar jag min egen bibbla nere på byn.
### Tack för att ni finns!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 007. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En schyst befrielse från dumheten

Bulgarien-England: hemmafans skämmer ut sig med hitlerhälsningar och rasistiska rop mot svarta motståndare. Frankrike-Turkiet: turkiska spelare skämmer ut sig genom att ställa upp sig i bredd och göra honnör. En hyllning till angreppskriget mot kurderna. FA-cupkvalmatch i England: avbru …

… just då öppnar jag en skrift från Region Värmland som jag inte sett tidigare. Schyst idrott. Den känns som en befrielse från dumheten.

Det kan vara en lycka att tillhöra en grupp idrottsmän med sammanhållning eller en folkmassa som hejar på samma lag. Men det kan sannerligen spåra ur också, det behöver en inte minnas Heyselstadion 1985 för att inse.

Vi ser intoleransen stup i kvarten på svenska läktare med. Skönt då att känna till en idrott där jag aldrig sett det hända.

Alla har rätt att vara med
Det var på bokmässan i Göteborg som Region Värmland delade ut sin skrift i Schyst-serien. Schyst idrott. Är det något jag känner för, så är det den sortens gemenskap. Ren dopingfri idrott utan fusk är för bra för att förstöras av patriarkala normer, homofoba dumheter, rasism, mobbing och tanklöshet.

Schyst idrott är på 44 sidor och handlar om allas rätt att vara med, om att ord och bilder spelar roll, om ledarnas viktiga roll som förebilder, om den svåra domarrollen, om schyst miljö i ett omklädningsrum där du inte ska behöva känna dig utsatt och om idrotten i sociala medier. Inte minst handlar den om att förändra verkligheten.

Alla som vill får och ska kunna vara med i idrotten skriver man på sidan 31. Precis så. Alla som vill är välkomna. En ordlista som gör debatten begriplig ingår (med ord som genus, kön, genusperspektiv, normer, hbtq, jämställdhet och mångfald). På slutet finns några övningar och diskussionsförslag bland annat kring värdeladdade uttryck och om hur du blir en medveten ledare.

Allt vi gör kommunicerar
För, som sista övningen säger: Allt vi gör kommunicerar. Hur är det med könsfördelningen i styrelsen, bland ledarna och de aktiva?  Hur fördelas resurserna mellan tjejer och killar, damer och herrar? Vem får de bästa träningstiderna? Fungerar omklädningsrummen för alla? I vilken ordning presenteras pristagarna i resultatlistorna och vid prisutdelningarna?

Allt vi gör kommunicerar.

Jag tycker mycket om skriften och serien den ingår i. Schyst idrott har producerats av Region Värmlands kommunikationschef Odd Råberg, genusutvecklaren Marianne Nilsson, grafiske formgivaren Lars Falkman, fotografen Øyvind Lund och frilansskribenten Katarina Averås. I arbetet har man samarbetat med en referensgrupp från Värmlandsidrotten och Riksidrottsförbundet. Dessutom har ungefär 80 ledare och aktiva i 33 föreningar bidragit till innehållet genom att delta i workshopar och intervjuer. Trycksaken är inte helt ny men för mig är den det. 

Fint namn på vår tillfälliga arena
När jag lägger ifrån mig gratisskriften från Region Värmland hamnar blicken på min senaste nummerlapp på väggen i arbetsrummet. 318. Det numret hade vi på 25-mannastafetten vid Nytorps ängar utanför Jordbro förrförra helgen.

Nytorps ängar är ett så vackert namn. Skogen runt ängarna är ”småskuren Södertörnsterräng med varierad kupering, mestadels svag till måttlig” skrev inbjudan. En skog där du kan hitta små tvåstrecksmossar uppe på småhöjderna, inte nödvändigtvis nere i dalarna. Det är vi inte vana vid på Grossbolstorp. Här rinner vattnet neråt.

Inbjudan fortsatte:

”Terrängen är mestadels framkomlig, framförallt uppe på höjderna. Områden med tätare vegetation, gallringar eller uppvuxna hyggen förekommer. Genom området slingrar ett antal större motionsspår och även många mindre stigar. Banorna kommer bjuda på varierande orientering och snabba skiftningar i olika tekniska utmaningar.”

Jag gillar den terrängen och ännu mer gillar jag 25-mannaorienteringen. Var annars kan du se en uschlig, långsam 68-åring som jag tävla i samma stafett som nordisk elit? Nästan 400 lag var anmälda, vi var 25 i varje lag och vår klubb Lustens OK hade knappast samåkt till Stockholm för att tävla om segern med elitfinnarna, bestenorskarna och IFK Göteborg.

Vi var där för att ha kul och hitta runt. Tre var debutanter på 25-manna och vi var nästan lika många damer som herrar (nåja) och åldersskillnaden i laget var 57 år. När lagledningen pusslat färdigt kvällen innan blev jag en av fyra som fick springa fjärdesträckan. Det blev ärligt talat mest stiglöpning, svårare var inte fyran, men lika glad för det var jag.

Det räcker att vara uschlig på själva löpningen när bestenorsk efter elitfinne svischar förbi.

Tack för påminnelsen
När jag satt i Lustens tält och käftade med de andra slog det mig igen vilken speciell gemenskap orienteringen är. Här kan du se klubbens bästa diskutera dagens lopp med lagets yngste nybörjare utan att någon tycker det är det minsta konstigt. Båda ser varandra, båda lyssnar.

Här pirrar det lika mycket i magen på pensionären som på elvaåringen, när vi sitter intill varandra på våra ryggsäckar och väntar på att de tidigare sträcklöparna ska hinna runt, så vi får ge oss ut.

Om inte vi representerar idrottens idé, då vet jag ingen som gör det. Tack för att ni påminner oss om det, Region Värmland och Katarina Averås.

Schyst!

### Här kan du läsa mer om projektet Schyst idrott.
### Beställ skriften.
### Ladda ner den (pdf). 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 994. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När lusten sätter in

Det har varit för lite bekännelselitteratur på den här bloggen. Nu ska det ske.

Jag har en kärlek.

Den kära vännen har vetat sedan länge, men hon är en förstående kvinna och hindrar mig mera sällan att leva ut min lust. Möjligen kan hon protestera om jag fyller huset med dem.

De kom in i mitt liv redan i ungdomen. Över har det aldrig gått, snarare förvärrats nu när jag börjat döstäda. Ibland känns det som om jag vill passa på så länge jag kan och orkar.

Vissa omkostnader, absolut. Kärlekens möten kostar.

Vi brukar åka till stan. Där smyger jag mig till mina kärlekens möten.

Du förstår, min kärlek börjar på T. T som i …Tidskriftssamlare.

Tänk, min ungdoms Vietnambulletin. Vackert fyllde den sin plats på hyllan, just tack vare samlarn. Bredvid den en likadan med protokoll, flygblad, internorgan och Peking Review. Lyckan var när de blev fulla och jag fick ställa en ny, tom, bredvid.

Sådär har det fortsatt sedan. Tidskriftssamlare med krönikor, havererade manus, tryckta manus. Tidskriftssamlare med egna artiklar, orienteringskartor, brev från läsare. Ibland går jag förbi och stryker sakta med handen över dem. Smårutiga, storrutiga, många i papp, några i trä, några i slagtålig hammarplast. En dag ska mina barn hitta 20 kartonger med noga katalogiserade tidskriftssamlare i yttre snedgarderoben. Vem har sagt att döstädning betyder att du måste slänga saker?

Då har jag inte talat om alla de som står kvar i hyllorna. En måste spara sina årsmöteskallelser och brev från pensionsinstituten.

Hur skulle världen annars se ut?

### Ett besök på IKEA utan att ha köpt minst fyra samlare för 20 kronor är ett misslyckat besök.
### Det kostar ändå alltid 2 000 kronor att visa sig där. Vad bråkar du om?
### Puss puss puss.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 983. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

15 818 steg i solen

Vacker sensommar och vi strövar i vår skog. Tittar till stolpkontrollen Tornet, där både älgjaktstornet och stolpen är borta.

Vår nära värld förändras. ”Här någonstans gick stigen i storskogen där G och jag kört så många långpass.”

Nu är det ett igenväxt hygge utan stig. Om 60 år är här ny storskog igen. Kretsloppet rullar på. Reflexbanan lite längre bort slingrar över ris i dag, där nyss växte högstammig gran. Ett och annat kantarellställe är borta där skördare och röjsåg gått fram.

Nå, det kommer nya.

Fyrbenta jordfräsar
Vid friluftsgården skiljs vi efter en halvmil. Hon går hemåt, jag genar bort till mitt första kantarellställe. Det som jag fann när vi hade orienteringstävling förbi gläntan. Grisarna har varit och rotat igen, som fyrbenta jordfräsar, men inte lika grundligt som ifjol. Snart står jag på knä och plockar gula svampar i min provisoriska tygpåse.

Hagalen blir jag bara vid två tillfällen i livet. När jag plockar hallon och när jag hittar svamp. Då smyger kroppen tyst.

Gula björklöv faller, här och där en rodnad buske i solskenet. Då och då nya knäfall, sakta blir påsen aningen tyngre. Plötsligt tänds trattkantarellblicken. Ena stunden ser du dem inte, nästa ögonblick är de överallt.

Där, där, där!

Nytt trumpetställe
Hittar en ny stig genom mossa och vuxna granar. Strävar uppför ett sällan besökt berg i grisarnas spår. Trattisar lite varstans, en och annan kantarell. Genar över höjder och ner i dalar. Titta, ett nytt litet ställe för de svarta trumpeterna! Som gråsvarta läskpapperstrutar tittar de upp ur det gröna. Vänta, är det inte här strax intill jag hittade mitt första stora fynd av svart trumpetsvamp?

Jo. Jo! Där är de, tamej tjyven.

***

Stolt lägger jag en full tygkasse på arbetsbänken i köket. Det gick bra i dag.
Skogen belönar de sina. 15 818 steg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 982. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 979. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Någonting har hänt när storbolaget sätter in den annonsen

Kvart över sex, skatmorgon i augusti. Ännu en gång vänder jordklotet Grossbolstorp mot solen. Lätt kondensdropp från altantaket, två blåmesar lockar i aspen, en nötväcka promenerar uppochner i paradisäppelträdet och minns en jordnöt från i mars.

Tanken slår mig att jag det är när jag är ettrig blåmes eller nötväcka i mitt skrivande som applåderna kommer. ”Du är bäst när du är arg” säger folk.

Knepigt, det där. Vem vill gå omkring och vara arg jämt?

Muttrar över helsida
Tjugo över sex, bläddrar i lördagstidningen som blivit kvar på altanen. På sidan 7 en helsidesannons från Uddeholmsbolaget. Den kunde Folkbladet ha behövt medan tidningen ännu ägdes av arbetarrörelsen, muttrar nötväckan i mig.

Då börjar jag läsa. Vad står det egentligen? Uddeholm hissar regnbågsflaggan vid brukskontoret. Uddeholm hyllar jämlikhet och mångfald. ”Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva.”

Brukar inte hylla storbolag
Fem i halv sju. Blåmesarna filar på, augusti är fortsatt fuktig i gräset och världen går framåt. Mitt i allt elände går hon framåt. Jag brukar inte hylla storbolag och visst finns det ord som känns fyrkantiga i annonsen. Så jädra jämlika är ni väl ändå inte där uppe i norr, järnverksarbetare och VD:ar. Varför fjantar ni och kallar det HR, när det heter personalavdelning? Varför har ni två VD:ar, förresten?

Visst, man kan leta fel. Sådana som jag brukar ängsligt göra det. Att saker är bra har vi sämre språk för.

Uddeholms annons är bra. Det har sannerligen hänt något, när storbolaget som finns i 90 länder börjar slåss för mångkultur och sexuellt likaberättigande. Jag förstår om pridepionjärerna i Sverige känner sig uppslukade, men det är faktiskt inte illa om en sådan machomiljö som stålindustrin sluter upp och tycker att alla människor är lika mycket värda.

Då har någonting hänt.

### Här är annonstexten, om den är svår att läsa från bilden:

HISSAR FLAGGAN FÖR
JÄMLIKHET OCH MÅNGFALD

Uddeholm finns i fler än 90 länder. Vi har en över 350 år lång historia, där människor med olika etnisk tillhörighet och från olika religioner har samarbetat med varandra. Det har alltid varit naturligt för oss att ta vara på varandras kunskap, synsätt, erfarenheter och bakgrund för att ständigt förbättras och utvecklas som organisation. En stor del av vår framgång har att göra med mångkulturalismen i organisationen. På Uddeholm i Hagfors jobbar det människor från fler än 15 olika länder, och vi har nära kontakt med våra partners på våra säljbolag som finns i alla delar av världen.

– Uddeholm är och ska vara en arbetsplats för alla, säger HR-chef Ellen Myrén Scott. Vi vill attrahera, välkomna och behålla våra framtida och nutida medarbetare – oavsett kön, etnisk tillhörighet, ålder, trosuppfattning, funktionsnedsättning och sexuell läggning eller identitet. Vi jobbar ständigt för att bli ännu mer inkluderande och vara en arbetsplats som formas av en jämlik organisationskultur.

I år arrangeras det för första gången en prideparad i vår verksamhetsort Hagfors. Det är vi på Uddeholm glada och stolta över. Lika mycket som vi vill vara en organisation som präglas av jämlikhet, mångfald och jämställdhet, står vi bakom ett samhälle där vi alla är fria att älska vem vi vill och där vi har rätten att älska oss själva. Utanför brukskontoret på Uddeholm i Hagfors vajar regnbågsflaggan för första – men definitivt inte sista – gången. Uddeholms två VD, Johan Wiig och Pär Emanuelsson, berättar:

– Det är en viktig sak att vi hissar regnbågsflaggan på verksamhetsområdet. Att vi visar att vi som organisation står bakom rörelsen och allt det den symboliserar. Jämlikhet och mångfald på företaget skapar dynamik, en roligare arbetsplats och en bättre arbetsmiljö.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 977. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)