Värsta planeringsnissen

I.
Tiden före jul är verkligen en högtidsstund för oss planeringsnissar.

– Ge mig ett L!
L!
Ge mig ett O!
O!
Ge mig ett G!
G!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett S!
S!
Ge mig ett T!
T!
Ge mig ett I!
I!
Ge mig ett K!
K!
Vad blir det?
– EN UTPRÄGLAD LÄNGTAN EFTER EN FÖRMÅGA ATT FÖR EN GÅNGS SKULL KUNNA BEFINNA SIG PÅ FLERA PLATSER SAMTIDIGT!

– En gång till!

II.
Eller att det fanns ett bra gratisprogram så en kunde göra gant-schema, du vet ett sånt där som ser ut som tegelstenar. Mormor X kommer då, barnbarn Y kommer då, tomten anländer efter Kalle A. När ska vi äta?

III.
Vi måste hitta på en ny ursäkt i stället för ”Pappa ska gå ut och köpa en kvällstidning”. Barnen har ju iPads allihop, de har redan läst allting. Det är väl ingen som köper kvällstidningar på julafton 2017?

IV.
Tyst, nu är det julkalendern. Skådespelare R kommer då.

Döden är den värsta logistikern.

### Jag är vansinnigt förtjust i ett uttryck jag hittat på, om några politiker i vår grannkommun.
### ”Den instämmande oppositionen”.
### Jag är ledsen att det uttrycket är så sant.

Snart får väljaren säga sitt. Hen är också logistiker.

Bilden från årets julkalender i SVT,
Jakten på tidskristallen.
Foto: Andreas Bennwik /SVT.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Vårt hotade smultronställe

I går, tisdagen den 28 november, hade jag en insändare i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Gamla Kraftstationen hotas av nedläggning. Ett smultronställe i vår kommun med gofika, mat, artistuppträdanden och utställningar i en industrihistoriskt spännande lokal.

Här är insändaren:

Länk till insändaren i VF: Var rädd om vad vi har

Kan inte göra någonting just nu
Att jag är rädd att verksamheten är hotad beror på att de ansvariga för Gamla Kraftstationen själva anser att det är så. Avtalet med Fortum går ut vid årsskiftet och just nu kan de inte söka kulturbidrag och inte boka vare sig artister eller utställare.

Fakta i korta drag: Kraftis behöver ett avtal längre än de föreslagna två åren om man ska kunna utveckla verksamheten. Man behöver mer utrymme i den röda längan på området. Tanken är att inhysa en glasblåsarverkstad där. Kraftis område kommer dessutom att begränsas rejält om Fortum sätter upp det staket man förvarnat om.

Vi stannar där, innan jag börjar ge mig in i förhandlingsargumenteringen. Den får Kraftis via kommunen sköta.

Då ringde kommunchefen
Jag länkar inte det här inlägget på Facebook. Insändaren blev bra spridd på Facebook under tisdagen och framåt. Tack för allt stöd till vännerna i Deje.

I kvällningen blev jag uppringd av kommunchefen i Forshaga, Torbjörn Falk. Han svarade muntligt på min insändare och gjorde det på ett sätt som jag tycker om. Kommunen är väl medveten om vilken positiv kraft Gamla Kraftstationen är, man vet vad föreningen som driver den efterlyser för att kunna fortsätta att utveckla verksamheten och man vet att det brådskar.

Nu hoppas jag att kommunen kan få Fortum att förstå vilken storm det skulle bli om Kraftis måste läggas ner. Inte minst: vilken positiv PR Gamla Kraftstationens verksamhet med mat, fika, uppträdanden och utställningar är även för dem.

Sympatiskt att ringa upp en insändarskribent och svara. Jag förstår mycket väl om kommunen inte vill debattera i medierna två dagar innan en förhandling och det sa jag. Vad jag inte sa var att det är första gången någonsin en hög kommunrepresentant ringt och hållit dialog efter en krönika eller insändare jag skrivit.

Tack även för det!

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Fladdriga reflektioner i stearinljusets sken

Du är en pamponar, hälsar min 3-årige vän. Det betyder pensionär, för dig som inte kan språket. Vi skrattar varje gång han säger det, särskilt han. Sedan säger han det en gång till. Och en gång till. Vi tycker mycket om ordet.

Pamponar.

###

När gammalt folk går halloween till varandra:
– Trick or artrit?

###

Liv och vänskap är som en gammal hederlig enhetsfront. Vi kan inte tycka lika om allt. Men när en blir överens med många om de viktiga tingen är det starkt.

###

Apropå en viss Malta-läcka med påfallande skattefria uttalanden:
En gång i tiden fanns det bara en orm i Paradiset.

###

Sommar. Den teaterintresserade tioåringen, på väg till sitt älskade Västanå Teater i Rottneros för fjärde året i rad, efter att ha spelat sommarteater där hemma:
–  Västanå får ju ha kul på scenen mycket längre än vi.

Daniel Lindman Agorander i rollen som Karl-Artur Ekenstedt i Västanå Teaters föreställning av Charlotte Löwensköld. Foto: Per Hardestam.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

När var det vi fick tända slingan?

I. Förundran

Det händer att jag undrar. Hur står det till inne i skallen på de julförskräckta? Hur tänker de? De där stackarna som tror att det pågår en stor sammansvärjning som håller på och tar december ifrån dem. Inte får de klä ut sig till pepparkakor, inte äta grisfot, inte ha adventskalendern i fred för kippor och hijaber. Alladin-asken, denna heliga, krånglar batikhäxorna med och inte får partiledarn festa med Alfred Nobel. Kalle Anka, han som är ännu heligare, krånglar syltryggarna med och inte får Hanif Bali vara julvärd. Lucia är inte ”hudfärgad” längre, värdshus och gästgifvargårdar serverar kycklingskinka och snart får de inte fippla med knappen till utegranen utan att det blir väsen på insändarsidorna.

De blir så kränkta. Hela Mellansverige är emot dem. Samt Norrland, Götaland och vaheterä, Europa.

Kränkta.

II. Lätt rodnad

Ungefär här brukar mina egna kinder färgas klädsamt skära. Vänta nu, hur är ditt eget förhållande till jultraditionerna, Svensson? Är inte även du en hårdnackad jultraditionalist, fast från ditt medmänskliga håll? La inte du ut exakta regler på bloggen i fjol för hur jul får firas?

Inlägg från 2016:
Regler för hur jul får firas

Mångfald tror jag givetvis på. Alla människor är lika mycket värda. Vi har haft inlandsis i Sverige, här i landet är vi alla invandrare. Det finns ingen 24:e-decembersammansvärjning.

Men – är jag inte onödigt låst i min egen privata traditionalism? Måste det vara helt förbjudet med julmust före 23:e december?

Måste detta gälla alla?

III. Annonsen

Det är en annons i lokala annonsbladet som sätter igång tankarna. Plötsligt ser jag det. De säljer inte julgranar längre. De säljer advents- & julgranar.

”Advents-” !!!

Här har en annan gått och muttrat i åratal över att folk bär in julgranen när advent börjar och sedan tröttnar de på julpyntet den 26:e december. Läs reglerna ovan får du se hur rigid jag är.

Men nu, en stillsam lördagsfrukost i slutet av november, upptäcker jag att något har hänt inuti min egen skalle. Jag inte bara ser annonsen. Jag ser förlåtande på den, nästan småkärt.

Den är en bild av förändring. Självklart har jultraditionerna på Grossbolstorp ändrat sig genom åren, våra egna också. Tomten har inte funnits i alla tider, inte Kalle Anka, klapparna, strumppresenterna på julaftonsmorgonen och julmusten heller. Inte ens Konsum Forshagas gravade sill och den kära vännens sillsallad har funnits i eviga tider.

Det ändrar sig. Julen ändrar sig. Jag inser det, när jag tittar på granannonsen från norra handbollsklubben. Folk f-å-r fila på sina traditioner, bara vi här i huset får fortsätta att göra på vårt sätt.

Jag är förvånad själv men så tycker jag.
När var det vi fick tända slingan på verandan nu igen?

###

Visst är det underbart roligt när man tänker på vad chokladasken heter, som varje främlingsfientlig köper och ger bort till sina lika främlingsfientliga vänner vid jul? Alladin. Hahahahaha!

###

… men säljer ni semlor före fettisdagen, då osäkrar jag min Facebook-tidslinje.

###

Det finns gränser för min okränkbarhet.

###

Hos vissa finns det bara rädsla, hahaha:

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

En lista med underlig historia

Rensar vidare i lådor, skåp och hyllor. Hittar min sista plånbok. I den en lapp som jag kanske är den enda människan i världen som kan förklara.

Kanske.

Listan det handlar om är skriven på baksidan av en överbliven kontrolldefinition från Forshagaetappen vid o-ringen 1996. Klassen D14 Lätt. Första kontrollen, nummer 357, är en punkthöjd. Fast det har ju ingenting med min lista att göra.

Du kan aldrig i världen gissa den listans historia.

Tihi!

Fotnot: en plånbok hade man sina pengar i, barn. Så kallade sedlar med siffror på. Här förvarade man även mynt. Små runda metallbitar med mindre siffror på. Alla sedlarna och mynten gick att byta mot saker, det kallades kontantköp. En sorts transaktioner som pågick i många hundra år och efterträdde byteshandeln.

Pappersbitarna och metallstyckena gick även att tilltvinga sig vid så kallade kontantrån. Rånade man hus där det fanns pengar så kallades det bankrån.

Sådana hus fanns i många kommuner, en del hade flera stycken.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Demokratilärdom nr 6 – 9

Demokratilärdom nr 6: Politik är kul.

Demokratilärdom nr 7: Närhet is beautiful.

Demokratilärdom nr 8: Land skall med votering byggas.

Demokratilärdom nr 9: Beslutsfattare behöver oberoende granskare. Granskarna behöver vara kritiska, kontinuerliga, uthålliga och finnas på plats lokalt.

Nyckelorden är kritiska, oberoende, kontinuerliga, uthålliga och lokala. Samt underhållande.

### Diskutera två och två: Varför tror du den politiska debatten har tystnat på många arbetsplatser? 

Skriv en post it-lapp.
Sätt upp den bredvid ”Din mamma jobbar inte här”.

Hem | Om mig (c) Sven-Ove Svensson

Pjuck! Jag vill ha mat!

Tisdag, läser nyheter i mobilen i sängen. Ute har det kommit några snöstänk, inne hämtar jag kikaren och upptäcker en vackervän under paradisäppelträdet. Gråsiskan. Ännu en av dessa fåglar vars namn jag inte förstår men som ändå är en favorit. Hon känns allt annat än grå. På bilden i kikaren lyser hennes röda mössa fint, inte bryr hon sig om att det sitter en domherre på en gren ovanför henne och bröstar sig.

Eller, det gör hon nog, men hon står ut. Small is beautiful.

Valde villalivet
Domherrar förväntas bo i skogen på sommaren och dyka upp vid våra foderautomater först på hösten. Det har inte domherrarna på vår gata fått någon information om. De häckar glatt i trädgården hos en granne som lyckats skapa rätt sommarmiljö för dem.

Medan jag häller upp lättfilen konstaterar jag än en gång att det går bra med fågelbordsskådningen. Gråsiskan var art nummer 18 sedan 15 oktober, det är vi nöjda med.

Pjuck! ropar domherren genom rutan, ett av de få nya läten jag till sist lärt mig sedan pensioneringen.

Ambitionen var stolt. Jag skulle lära mig massor av fågelläten, det som jag är så dålig på. Nå, ett domherrepjuck är ändå ett litet steg framåt, tack för det fågelsångspedagoger i sommarens o-ringenskog.

Laget lagom
I mobilen berättar varenda artikel att Sverige vann över Italien med 0-0. Jag vet. Själv hade jag tippat 1-1 men mållöst fick gå det med. Vackert med ett landslag som uppträder som ett lag och där möjligen rätt mediokra spelare, några av dem, likafullt fyller sin plats och motar ut den italienska stövelns individualister ur första VM:et sedan 1958.

Gôtt.

Pjuck, ropar domherren. Han vill ha mat. Helst solrosfrön. I dag är han trött på våra prakttryfrön, direkt från gren. Kom ut och fyll på i matar’n nu, gôbbe.

### Titta, där kom svartmesen också.
### Hej min vän, det var längesen!
### 19.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Demokratilärdom nr 1 – 5

Demokratilärdom nr 1: Sverige behöver fler politiker.

Demokratilärdom nr 2: Sverige behöver fler politiker som syns på gator och torg.

Och grusvägar.

Demokratilärdom nr 3: Grusvägar är vackrast när de är krokiga. Politiker är bäst när de är raka.

Demokratilärdom nr 4: Det finns folk som är emot folkomröstningar, särskilt lokala sådana, för att det blir så mycket känslor inblandade.

– Snälla du, alla dina viktiga beslut i livet styrs av känslor. Vet du inte det? När du valde livskamrat, när du köpte bil, när du bestämde var du skulle bo – allt var styrt av hur du kände.

Tror du inte att svenska folket känner känslor när de ser Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt och Jimmie Åkeson på tv?

Demokratilärdom nr 5: När jag föddes hade Sverige 200 000 kommunpolitiker. När jag fyllde 65 var de nere i 36 800. Trots att vi är många fler svenskar nuförtiden.

Stoppa politikerdöden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

 

Bilden av lyckad verklighetsflykt

 

Det här är en av de vackrare naturbilderna jag vet just nu.

Du kanske inte ser den yttre skönheten? Du kanske tycker det ser ut som en dåligt tecknad grönval bara?

Vänta så ska jag förklara.

Det sägs att en människa behöver träna i 10 000 timmar för att uppnå mästerskap i vad hon håller på med. Jag tror inte det stämmer. I så fall skulle jag vara olympisk mästare i långa lopp nu och präktigt lagerhållen och lagerkransad som skribent. Så mycket som har jag tränat.

Det är jag inte.

Strunt i det, det är vägen som är mödan värld. Sådana som jag springer inte för att lägga år till våra liv, för oss är det tvärtom. Vi lägger liv till våra år. Det är så roligt att hålla på med bokstävlarna och kilometrarna.

Flyt och höjd?
Den där sällsynta stunden när bokstäverna och orden plötsligt dansar i takt med tanken och infallen flödar. Det där ögonblicket när kroppen svävar längs skogsstigen, själen sjunger och klockan tycks stå stilla. De stunderna finns de med, den ena kallar experterna flow, den andra runners high. Jag har upplevt båda och det är stunder du inte glömmer.

Men inte är det därför jag fortsätter träna. Vardagsglädjen är belöning nog. Ett blogginlägg som åtminstone blir halvskapligt. Ett träningspass när snögen yr i ansiktet och ligger decimeterdjup på ängen upp mot friluftsgården. Där har du belöningen.

Lufsar iväg
En sådan dag (men utan snög) klär jag på mig den gula collegetröjan från 1983 och de andra träningskläderna. Skor, snusnäsduk, yllemössa, inga vantar. Låter gps-klockan vänta in satelliterna, stretchar pliktskyldigast mot verandan, knäpper igång klockan och lufsar iväg nerför gångvägen förbi Lindåsgatan, Backsippan och Grossbolsgatan.

Vänta, lufsar gör jag inte. Är inte benen lite piggare i dag? Nåja, det går väl över.

Klockan märker’t
Det går inte över. Kroppen känns som om jag lagt i en högre växel. Ingen dramatik, jag springer något fortare bara och med en aning längre steg än tidigare i år. Bara lite. Det är knappt jag märker det själv.

Klockan däremot märker. Nu är nedförsbacken slut sedan ett tag och Forshaga har planat ut. Inget långpass i dag, det vet kroppen. När jag tittar på klockan efter första kilometern hajar jag till. Oj då, men det går nog över. Snart börjar uppförsbackarna.

Det går inte över. Jag passerar Storgatan och Thoreliusgatan, nu börjar motlutet. Gräs mellan hyreshusen, gräs bort till elljusbacken, gräs och stenhällar uppför den. Nu vågar jag inte titta på klockan mer.

Hon går för sakta.

Bilden av lycka
Titta på bilden. Den är en bild av lycka för den här självplågaren. Näst snöpuls är naturlig backträning det roligaste jag vet i löpväg när termometern börjar nypa till. Ser du bilden? Ser du hur jag lubbar uppför elljusbacken och sedan uppför lillbacken bort till elljusspåret och därefter slakmotan upp till mördarbacken? Ser du hur jag ruschar uppför mördar’n, joggar tillbaka ner och ruschar uppför den en gång till innan jag kutar hem?

Det är inte mitt längsta pass i år – men mitt snabbaste. Trots två ruscher uppför mördarbacken och trots en likadan uppför elljusbacken.

Gps-klockor ljuger inte. Jag fattar inte själv hur dessa kilometrar kan ha varit årets snabbaste, trots höjdskillnaden. Höjdkurvan från min runda ser verkligen ut som en liten grön leksaksval.

Detta gör vi om, klocka’ mi’.
Detta gör vi fler gånger.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)