När hörde jag det kära ljudet senast?

Onsdag. Plötsligt fångar mina öron ett ljud som de inte hört på många år.

Ett älskat ljud.

Solen skiner över Grossbolstorps höjder och det är inte korpens sätt att härma sitt namn när han flyger förbi jag tänker på. Inte domherrens ”pjuck” och grönfinkens ”dry” i björken därborta heller.

Högt ovanför oss far ett flygplan runt i cirklar. Vi hoppas innerligt att det inte är Nextjet som försöker bestämma sig om göteborgsturen ska gå till Luleå eller faktiskt sikta på Göteborg den här gången.

Jag menar inte flygplansljudet heller.

Inte den möjliga ormvråk vi hörde skrika gällt bortom granridån på motionsspåret. Inte droppljudet från samma granar. Inte något vinterläte från haren och mården vi ser spår av i backarna.

Har en mård något läte?

Större hackspetten som trummar revir och har skoj? Nej. Älgen som pulsat över spåret? Nix. Surret av en fet fluga när vi fikade högst uppe på femkilometern? No. Inte de ljuden heller.

Inte pensionärens stavar borta på vägen mot friluftsgården. Inte kommunala röjarna på andra sidan ängen, de som håller på och gör om vår tätortsnära blandskog till lerinska björkdungar. Inte det porlande smältvatten på väg till bäcken, älven och havet. Inte ens pyset från termosen eller klucket när jag hällde upp kaffe nyss heller. Kaffekluck hör jag varje dag.

Krispigt, frasigt
Nej, det älskade ljud som plötsligt dyker upp igen i mitt liv – är ljudet av vårvinter. Solen skiner över ängen bortanför vår gata, glittrar i varenda snökristall och nu hör jag det. Tydligt. Ett krispigt frasigt ljud.

Det jag hör är mina skidor som sakta glider fram över mellansvensk skarsnö i mars. Skare som bär en hel människa med ryggsäck på ryggen. Vårvinter. Vi har äntligen fått en vårvinter igen. När hörde jag det fraset senast?

Hurra.

Regel nummer 24. Lägg aldrig ut selfies som framhäver dig själv positivt på andra människors bekostnad.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vindfällesafari med stativskruvning

Jag måste börja träna på att se. Oskärpa är lätt. Istapp mot ljus bakgrund kan gå. Men mulenhet? Grått ljus utan djur? Jag hänger kameran med nya långa objektivet på axeln och går 200 meter till en skog.

Målet: tre bilder som jag inte vill radera direkt.
Himlen är grå, snön blågrå, det är grå eftermiddag i mars.

Gubb-kursen
Du följer just nu en direktsändning i programmet Gubbe Funderar På Att Lära Sig Bätterkameran Lite Bättre. Vi har en dyrare kamera än mobilkamerorna i familjen, visst. Den har vi haft några år men mest använt till (några få) familjefoton. Oftast gör jag som alla andra familjefotande fäder år 2018. Fotar med mobilen.

Det kan bli rätt bra bilder det med. Jag vet folk som gjort både bok och fotoutställning av sina mobilfoton.

Nu går jag ut på trappan med dyrkameran i näven, provavfyrar mot fotsteg bort till garageuppfart, mot snöhög bredvid elhus, mot nordamerikansk bilbak ett par hus söderut samt mot rådjursspår i ljusmjuk snö. Det är som om ingenting hade kontur.

Kall om handen
Självinstruktionskursen går vidare. Jag börjar bli bättre och bättre på att skruva dit nya enbensstativet, objektivlåset sitter som en smäck och auto- och manuella fokuset fungerar flinkare och flinkare för fingrarna. Vantarna har åkt av och jag fryser om vänsternäven som håller kameran.

Med tungan i höger mungipa försöker jag ställa in skärpan på en buske bredvid den mjuka konturlösa stigen, på barren på en grangren som vinden krånglar med, på ett rufsigt vindfälle och på allt möjligt annat som bor i en tätortsnära skog.

Ljuset? Det är tänkt för porträtt i dag.
Klick klick klick. I dag har jag lärt mig lite mer. Skôj!

## Bäst är jag på att hala upp stativet.
## Där är jag skarp.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ingen kamp mot cancern?!

”Det är ingen kamp man för. Cancer är en sjukdom.”

Jag har märkt att det är fler och fler som har börjat säga så. Från sjukvårdsfolk till litteratörer, alla rabblar de läxan. ”Ingen kamp.”

Ska vi alltså sluta kalla det kamp, bara för att det är andra som sköter planering och behandling? Ska vi sluta be den drabbade vännen vara envis och kämpa på? Ska vi börja se ner på de stackars småbarnsföräldrar som skriver ett stolt och förtvivlat ”Kämparnas konung” i dödsannonsen, om barnet som dog?

Aldrig i livet.

Jag har suttit där i sjukhussalen och hört skalliga femåringar trösta sina föräldrar. Sett dem hålla humöret uppe på en hel släkt, så gott de förmått. Sett dem glatt köra rally i korridoren med sina nypåfyllda droppställningar.

Jag har sett barn i högstadieåldern läsa inför nästa matteprov i sin fyrbäddssal, plötsligt kräkas i en rondskål på grund av cytostatikan och sekunden efteråt greppa matteboken igen. Hört en sammanbiten fjortonåring försöka rätta till den senaste fyrkantiga planeringen planerarna hittat på: ”Jamen om jag ska strålas på måndag eftermiddag, då behöver jag väl inte åka 30 mil hit till Östra sjukhuset redan på söndagen?”

Jag har stått i ett dagrum och kramat en pappa med tom blick, när jag till sist fattat vad orden han sa betydde. ”Nu är det över för honom.”

Ingen ska inbilla mig att kampen är delegerad. Inte till offentliga sektorn, inte till sjukvården, inte hela den kampen.

Aldrig i livet.

Jag gillar både sjukvård och offentlig sektor, tro inget annat, men nog är det fler än undersköterska, sjuksköterska och doktor som kämpar.

En cancersjukdom drabbar hela familjen, den drabbar släkt och vänner och många av dem får också vara med och kämpa. Var och en på sitt sätt. Sedan råkar jag dessutom tro att det är bra för patienten själv att lägga sig i planering och behandling – och kämpa emot tumördjävlarna.

Kämpa emot själv.

Den dagen du ger tappt har du redan börjat nagga på livet utanför sjukhusmurarna. Gör inte det. Patient är inte din identitet. Du är en pigg femåring, en mattekunnig fjortonåring, en klok äldre kvinna med litteraturintresse. Du är inte en diagnos.

En får inte ge tappt.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

22 arter och en på väg tillbaka

Snön faller, sju gulsparvar på marken, tre kajor i trädet. De har blivit fler, de gula, det tycker vi om.

En gång var gulsparven karaktärsfågel i vår trädgård om vintrarna. Sedan kom sjukdomen. Gillar du att äta frön på marken får du två faror på köpet. Grannskapets katter och er egen smitta.

Nå, katterna har hållit sig lugna och sjukdomen tycks ha gått tillbaka. I flera år hade vi bara en gul vän i snön under paradisäppelträdet. Nu är de sju. Det finns hopp.

Mystisk tidtabell
En flock är större i vinter. Gråsiskorna, de små söta. Sju är också stjärtmesarna som tittar till oss på snabba besök enligt en egen tidtabell vi ännu inte lärt oss. Pingpongbollar med stjärt, favoriter de med.

Tjugotvå arter sedan mitten av oktober. Det är inget rekord men vi har sett sämre vintrar. När starten går för Vasaloppet är det dags att summera.

Var är han?
Nu kom hackspetten. Ge hundan i att hacka sönder trädet är du snäll, vi ska ha det kvar. Varför kommer aldrig steglitsen?

Snön faller och jag slänger ut frön.

Länk: Anders Hanson i NWT om invasionen av gråsiskor från norr och öster

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När en räknar timmar

Fredag, två grader minus, väntar besök. Letar i Nors kyrkböcker, vill veta när morfars farfars far bodde på Storliden utanför Edsvalla. 1791-1798, check, 1799-1805, check, 1804-1810, check, 1811-1815, då är familjen borta. Tittar på gulsparvar, de äter på marken som vanligt. Sätter rekord i Sudokun i mobilen. Sorterar tvätt, plockar med disken.

En och en halv grad kallt, väntar besök. Går ut på verandan, vallar skidorna som står där. Det ska alltid stå ett par skidor på bron i februari. Violett Swix, hur gammal är den burken? 80-tal? Borde ha annan valla när duggregnet som kom i går kväll har frusit men detta får duga. Jag ska inte vinna några olympiska lekar.

Tar mina 25 år gamla Peltonen i näven och går till ängen. Kommunen har gallrat vår dunge, mångfalden ligger i högar. Här kommer björkstammar att lysa i vår men jag sörjer snåren med röda bär.

En grad kallt, spänner på mig skidorna.

Väntar besök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)