Vet du varför vi finns?

Det är någonting med vatten.

Snö som lägger sig sju centimeter tjock på paradisäppelträdets grenar och ger volym åt hela Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand. Istappar som droppar och blänker i eftermiddagssolen. Vindrutetorkare som går igång per automatik.

Vattenglaset bredvid rödvinet och stearinljusen på Loka Brunn. Kallpoolen på 10 grader i vattensalongen där, simma under kristallkronorna, sätta barfota spår i snön när du tassar ut till utomhusbassängen i januari.

Ljudet av vårvinter i mars när skaren bär dina skidor kilometer efter kilometer i orört frasande glitter. Vita vågtoppar i november när Vänern tränar tackling mot Hammarö sydspets. Smältbäckar, lerpölar, diskvatten. Björkar som dricker 400 liter en solig sommardag. Skräddarna i vår bäck som räknar rätt på ytspänningen en dag till.

Salta droppar i ansiktet när jag blir rörd av ett pinsamt tv-program. Tårar på den kära vännens kind när vi promenerar sekundmeter efter sekundmeter på en fjällsluttning i Fageråsen, Trysil. Våtmark som måste passeras vid säsongens första träningsorientering. Regn i ansiktet som småspik när jag springer över ängen för femte gången en vecka i juli. Tredje vätskekontrollen på Lidingöloppet, den vid Fågelöudde

Svett på ryggen när livet satt spade eller fogsvans i min hand. Solig sandstrand i juli med barnbarn som kräver bad i den blänkande blötan en gång till och hur det badet känns som att komma hem.

Det är någonting med vatten.

### Googla på varför vatten sjunker vid 4 grader plus.
### Vet du att det är därför vi finns?

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 898. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Viktiga svenska ord

Svenskans vackraste ord: solidaritet
Svenskans snällaste ord: solidaritet
Svenskans klokaste ord: solidaritet
Svenskans bästa politiska ord: solidaritet
Svenskans mest underskattade ord: solidaritet
Svenskans mest föraktfullt använda yrkestitel: ”Svetsarn”
Svenskans godaste ord: solidaritet
Svenskans varmaste ord: solidaritet
Svenskans sexigaste ord: fortsätt
Svenskans mest kärleksfulla ord: solidaritet

Så är det med ord.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 897. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kärlek vid andra ögonkastet

Tror jag på kärlek vid första ögonkastet? Ja, åtminstone när det gäller böcker.
Fast med denna var det tvärt om.

Varför skulle jag annars stå i bokhandel och på bibliotek och läsa förstameningar om jag inte trodde? Varför skulle jag ta till Sara Lidmans gamla knep och bläddra fram slumpmässigt vald sida och läsa första bästa stycke där? Jag vet ju att ibland säger det klick.

Direkt.

Nu är det emellertid drygt 60 år sedan jag lärde mig läsa. Då har man hunnit lära sig att det inte är vackrast omslag som vinner. Inte alltid bästa förstamening eller mest spännande slumpmening någonstans inuti heller. En del lyckas inte leva upp till första förtjusningen.

Då teg jag artigt
Med Joar Tibergs bok Fåglar i färg är det precis tvärtom. Saken är den att jag följde med min vän B på värmländsk bokfestival härom helgen. Givetvis klev vi fram till våra vänner, Heidruns förlag. Där började B bläddra i Tibergs bok med de skönlitterära fågelbetraktelserna. Strax därpå var den köpt. Jag är en artig vän och avslöjade inte att jag själv skaffat den för några år sedan och att den då studsade fort in i bokhyllan där hemma. Fort läst, utan glädjeskutt.

Några dagar senare var det dags för morgonvandring. Vi är tre äldre herrar som stundom promenerar i skog och park. Då kan det hända att någon av oss läser högt vid fikat.

Nu tog B fram Fåglar i färg och började läsa. Först skruvade jag diskret på mig, men då hände något där vid Klarälven. Texten fick liv, jag hörde ju hur Tiberg kan sina svenska fåglar men också är duktig på att gestalta dem.

Alltid en kråkblick
Efteråt går jag till bokhyllan här hemma och letar fram den behändiga volymen. Bläddrar slumpmässigt, känner språket spraka.

Nu däremot säger det klick.

Sidan 48:
Man har alltid en kråkblick på sig.

Sidan 21:
Han kom idag. Han jublar. Han jublar sin absolut enkla strof, tre stavelser, inte mer, och så lyfter han några meter upp i den glasklara morgonen – och faller – leksaksflygplansaktigt, stelt, en papperssvala, ner i björktoppen.

Sidan 52:
Man kanske går i nån skog som har knäppt översta knappen, den står och tiger och hänger med armarna och vilar, vintervilar.

Då kommer alltid kungsfåglarna.

Sidan 101:
Morkullan syr samman dag och natt, var det en som sa, också detta är sant och ger en vink om hennes räckvidd.

Sidan 104:
Kungsörnen cirklar över tunet.

Han är utmarkens drönare, han ser allt vi gör.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 895. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Gubben med klipp i steget

Det är hårda tider. Annie Lööf skickar kravlista som inte går att anta, Ernst Kirchsteigers alkoholfria glögg exploderar i vitrinskåpen, runt våra motionsspår på Grossbolstorps höjder tränar skogsmaskinerna intervall på gran och tall, glaciären vid Sylarna har kollapsat och borta vid Treriksröset går inte solen upp en enda gång till i år. Inte ner heller, ty det är redan gjort.

Då tar jag på underställ och löpoverall och leker att jag är 43 år igen och i toppform. Klafs klafs klafs låter det i dis och december när jag studsar ut på ängen ovanför vår gata. Stigen bort mot friluftsgårdens parkering är lika inbjudande småkrokig som när den först blev till, gps-klockan på armen berättar att hon tror det är uppför och vaderna hälsar att de är klena men inte tänker ge tappt i en sketen uppförslutning som inte ens syns.

Fast de går tungt.

Nu duggar det mer. Klafs klafs. Hur ska jag kunna förklara för någon löpresistent medmänniska vilken lycka detta är för mitt belöningscentrum? Hur ska någon kunna fatta vilken glädje dessa stumma, långsamma kliv över gräsbeklädd vall ger åt en skrynklig 67-åring, snart 68?

Hade de sett farfar jogga runt till ingen märkbar nytta vid min ålder, då hade nyedsborna skakat länge och allvarsamt på huvudet. Vi i familjen med.

Det är en glädje att få leva i en tid när snart ”treåriga” pensionärer slipper tänka på sin värdighet, åtminstone på den punkten. Kom igen, värsta backen på femman, här har du gôbben mä’ klepp i steget!

Klafs.

### Ernsts alkoholfria glögg.
### Serveras smällkall.
### Nu med visir.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 894. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

I dag fyller bloggen sju år

I dag fyller detta ställe på nätet sju år. Här är jubileumsskrift nummer tre. Tjugo tankar om skogen, samlade i ett häfte. Klicka på länken, läs och skriv gärna ut.

Tack alla ni som gått före mig på stigen.

I den gröna kyrkan – tjugo tankar om skogen

Det finns tre sorters kojor i skogen

En dag för sex år sedan får jag för mig att skriva ner mina tankar kring skogen. Snart flödar texterna, det är en sådan stund. Allt fanns oskrivet inom mig. Betraktelser växer fram om de som gått före mig på stigen, eftersom jag måste. Drygt 60 års vandringstankar vill ut.

Vi går inte ensamma.

Det finns tre sorters kojor, har min kusin lärt mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Det går att göra en som är vattentät, utan att använda ett enda verktyg.

I dag fyller Svenssons släng sju år. Stor blir aldrig bloggen, det vill jag inte, men hundratusentals besök är likafullt fantastiskt för en blyg 14-åring vid en krokig grusväg i värmländsk glesbygd. Så gammal var jag när pennan och papperet hittade mitt uttrycksbehov på allvar.

Sjuårsjubileet firar jag genom att samla olika bloggtexter i tre skrifter. Klicka, läs och skriv gärna ut för eget bruk.

Tack för att du besöker Svenssons släng, stort tack också för alla gillningar, kommentarer och delningar genom åren.

Trivs.

De två tidigare jubileumsskrifterna:
### Hur mycket hade mamma varit värd?
– femton favoriter från de sju åren

### Sanningen – 25 dikter från en bit in i skogen

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 887. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vänta, hur gick detta till?

Duger inte på finfest. 

Kära dagbok. Nu har jag varit på fest. Vi firade en fjortonåring jag känner. Eller ja, hon är inte fjorton just nu, mer åt 65-hållet, men ändå. Har varit.

Jämt nyss.

Det var en trevlig fest. Italiensk mat & tre generationer tillsammans & Mariaplan är en utsökt kombination. Fenomenal mat, kul bordsgrannar.

Problemet var kavajen.
Samt benkläderna.

När vi träffades 1967, fjortonåringen och jag, hade jag till exempel nyss varit ute i skogen tre dygn i sträck med bara lite juice, en sovsäck och skrivdon i ryggsäcken. Innan dess åt jag knappt i skolan, med tanke på de svältande barnen i Afrika. Till skolbilen hade jag cyklat två kilometer år efter år, på skolgympan tog jag ledningen när vi sprang runt mossen vid Molkoms station. Dessemellan klöv jag ved, hässjade hö och barkade stelfrusen gran.

Kort sagt: jag var senig men fettfri.

Ett kilo om året
Åren gick. Jag idrottade och motionerade fortsatt men började samtidigt upptäcka matens andra egenskap förutom att den håller dig vid liv. Snart insåg jag dessutom att folk kunde få betalt för att sitta stilla vid en skrivmaskin och knattra. Väldigt stilla.

1983 till 2003 gick jag upp ett kilo om året. Dom utstuderade typerna höjde ju min lön också.

Var lugn, jag läser tidskrifter, ser på tv, följer nätet. Alltså hittade jag 5:2-metoden. Det var rätt häftigt att gå ner 12 kilo på ett halvår. Ett dussin mjölklitrar avskalade frampå magen, dä’ ru!

Då hade jag återupptagit löpningen på allvar. Nästan smal igen en stund.

Då vände det
Sedan blev Svensson pensionär. Åt ena hållet hade jag haft en chef som ställde krav och åt det andra hållet ett gäng kloka arbetskamrater som fick mig att ställa krav på mig själv. Då, mitt i alltihop, var det plötsligt dags för förändring. Jäspalt, allt ändrar dom på. Hemgång, gungstol, dragspel på PRO. Nåja, gungstolen fattas mig än och i pensionärsföreningen är jag pappersmedlem. Men upp gick jag. Möjligen inte tidigt på morgonen som andra pensionärer – men upp på vågen. Upp, upp, sakta men säkert.

Problemet är benkläderna och kavajen. De kilon du tappade för några år sedan studsar gärna tillbaka. Inte varenda kilo i mitt fall, långt därifrån, men många nog.

Så där står jag, nybytt i främmande stad, med finbyxorna och Glenn Strömberg-kavajen på. Hela tiden känner jag pensionärslivet strama runt mage och lår, trycket från 34 månader utan krav. Det är som om någon stoppat tillbaka fem kilo strax under revbenen på denne bloggare. Det är som om Glenn inte var riktigt beredd på denna expansion, inte mina hamstrings heller.

Kläder som krymper är det värsta jag vet.
Ge mig mera tvång i mitt liv.

### Du kan inte gå på finfest på Mariaplan i vildmarksbyxorna.
### Tvång behöver jag. Tvinga mig.
### Det kan komma stunder när jag behöver ha kavajen knäppt.

För övrigt vill jag gratulera August Palm som har ett 137-årsjubileum i dag.
– Just nu är din fråga mer aktuell än någonsin.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 883. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett enkelt val: Bären varandras bördor

Egentligen är det väldigt enkelt. Hur var det de sa i söndagsskolan i Ruds missionshus strax norr om Almar utanför Karlstad? ”Bären varandras bördor”.

Svårare är det inte.

Lägg gärna till fina, användbara ord som kärlek, medmänsklighet, solidaritet, frihet, jämlikhet och systerskap. Och broderskap. Och humor. Jag kan räkna upp några till, men de orden räcker långt.

Bären varandras bördor. Det är inte den som har flest prylar när han dör som vinner.

Farmors kloka tanke
Jag tänker ofta på farmor när det ska pratas om politikens kärna, dess värderingar. Visserligen kan jag inte minnas att hon någonsin pratade politik men ändå gjorde hon det.

– Det kunde ha varit vi, sa farmor.

Därför tog hon emot krigsbarn från Finland (och Tyskland med om jag minns rätt). Därför skickade hon med mig stora kassar med äpplen från sin trädgård, till de barn i Färjestadskolan som inte hade någon äppelträdgård. Därför… asch, hon var en solidarisk människa kort sagt, fast hon aldrig nämnde ordet.

Det behövde inte farmor Gerda. Hon hade det i ryggraden.

Släcker gratis
Bären varandras bördor. Det är därför vi har en räddningstjänst och en ambulanssjukvård, ett gäng kommunalarbetare som bygger ny cykelväg förbi vårt kvarter just nu, skola, förskola, vattenverk, delvis gemensamt finansierad kollektivtrafik, fiber i gatan och fram till husväggen, försvar, hemtjänst, en ny fin lekplats i skogskanten där gatan slutar, Svenska För Invandrare så att våra nya vänner ska lära sig svenska och komma in i samhället fort nog, elström bakom varenda kontakt och en vårdcentral som oförtröttligt lyssnar på alla mina verkliga och inbillade krämpor när jag då och då dyker upp där nere.

Allt detta bär vi tillsammans. Allt detta och mycket därtill. Somliga tjänar mer och betalar mer skatt, andra har lägre lön och betalar mindre. Aldrig att ambulansen behöver undra om du har råd med resan in till Centralsjukhuset, aldrig att brandmännen behöver fråga om du har pengar på kortet innan de börjar släcka.

De pengarna har vi redan samlat ihop tillsammans.

Älskade flanellograf
Bären varandras bördor. Dagen före valet längtar jag efter flanellografen i vårt missionshus i Rud. Jag återsåg huset vid Grava hembygdsgård för en tid sedan. Det var flyttat dit. I fantasin blev jag själv flyttad tillbaka till 1950-talet. Inom mig såg jag hur söndagsskollärarn långsamt satte upp en palm, en kamel och en långhårig gubbe som hette Jesus på tygtavlan. Sedan kom föräldrarna på avslutningen, då viskade läraren till mig:

– Sjung du Sven-Ove. Du kan ju texten i alla fall.

Jag sjöng så det fladdrade i både Jesus och kamelerna.

Lärde mig det viktiga
Nej, jag är inte religiös. Jesus var en rätt fin typ ändå. Det finns det fler som är. Falska profeter finnes också, valrörelsen vimlar av dem.

I morgon går vi och röstar. Då plockar jag fram slipsen, det är inte ofta. Jag kommer att rösta på farmor och på det som söndagsskollärarn sa. Ingen av dem var politiker och likafullt har de lärt mig det viktigaste som varje val handlar om, för mig:

Solidaritet.
Rättvis fördelning.

***

Ilari från Finland glömde aldrig min farmor. De höll kontakt så länge hon levde.

Det kunde ha varit vi.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 870. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skratta allvarsamt

Jag fick lust med det övriga livet, det som inte handlar om yta och framgång. Bloggen fick vila.
Men ändå, vem orkar tiga? Där lurade jag mig själv.

Framgång? Jo vars. Levt på pennan, Facit privaten och datamaskinen ända sedan jag slutade på sågen 1974. Hundan vet hur det gick till. När vi på skoj (och på grund av kärvänligt skryt) gick igenom var jag uppträtt med skrivarkurser, amatörskådespeleri och framför allt personliga krönikor och allvarsamt tal om medmänsklighet och alla människors lika värde kunde jag pricka för alla kommuner i länet och några utomläns samt vissa utomlands. Plus det som setts, hörts eller lästs i hela länet eller ibland riket.

Dock blev det mest sällan i Arvika kommun märkte jag. En kan inte vara profet överallt. De är bra kloka och roliga i Jösse härad utan min hjälp.

Gôtt liv, som en gammal arbetskamrat brukar säga.

Korkat och föraktfullt
Budskapet var och är alltid detsamma, innerst inne. Människokärlek, att sluta dela upp oss i ojämlika klasser, att främlingshat och kvinnolöner är korkat och föraktfullt – och att humorn är en särskiljare. Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.

Livet är en kamp. För filmjölken till frukost, för att få henne jag älskar att skratta och må bra, för att de som kommer efter oss ska få en bättre värld att leva i än den vi övertog.

Ingen tackar oss
Det är förfärligt att de främlingsfientliga krafterna är starka i det demokratiska Sverige. De krafterna måste varje riktig sverigevän stå emot. Ingen klok kommer att tacka oss om vi låter bli.

… och jag har faktiskt uppträtt hos socialdemokraterna i Arvika. Vi pratade om kulturpolitik och det var tyvärr inte min bästa föreställning. Ibland är jag alldeles för rädd för allvaret.

Kampen går vidare.
Skratta nu.
Skratta allvarsamt.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 862 (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Rapport från den glade idioten

Som motionslöpare är jag en glad idiot. Så glad i löpning att det vattnas i munnen när jag skriver det här. Så stor idiot att jag inte lyssnar på hälsenor, benhinnor och andra små kroppsliga röster.

Fågelsång är fint men jag borde verkligen lära mig att höra de egna larmen också.

Sämsta vintern
Det har varit min larmande kropps sämsta löpvinter sedan diskbråcket i början på seklet. Nästan inte en rejäl snöpulsarrunda, hela denna underbara vinter. Jag som älskar att springa i två decimeter lössnö.

Det började med min andra kärlek. Mördarbackar. Någon gång i sensomras hittade jag på en riktig lustrunda. Mot mitten består den först av långa härliga elljusbacken. Uppför. Sedan fort bort till värsta backen i elljusspåret. Uppför. Sedan nerför den och upp igen.

En gång, en härlig gång, sprang jag den rundan på fjolårets snabbaste kilometertid, trots tre värstingbackar.

Gôtt!

Brakade åstad
Sedan kom det som jag kunde ha räknat ut med ändan. Hälproblemen. Du ska lyssna på kroppens varningssignaler och du ska definitivt inte braka åstad och köra tre-fyra vilda backintervallrundor i veckan, efter att ha löpt lugn slätmark i månader innan dess. Lata månader dessutom.

Det blev till att ägna vintern åt stilla promenader och sakta skidturer i stället. Trevligt det med men snöpulsningen, snöpulsningen… Knappt ett enda sånt pass. Jag som älskar’t.

Nämnde jag att jag fick benhinnebesvär också och knävärk när jag omedvetet försökte parera detta vid vinterns få korta rehabpass? En minut gå, en minut lunka, en minut gå är inte riktigt min melodi.

Aldrig, alltid
Jag ska aldrig mer blunda med öronen när hälar och vader larmar. Jag ska alltid vara klok i fortsättningen.

Jag börjar i morgon.

Hem | Om migLöpa
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)