Det som är förbjudet är roligare

En gång, när jag fortfarande trodde på en tidig litterär karriär (nu tror jag mest på en sen, målet står fast: att bli vårt äldsta litterära underbarn) for jag till huvudstaden på seminarium med Bonniers förlag. Det stora. De hade gett ut min kortprosasamling i sågverksmiljö några år efter att arbetarskildringar blev passé (tack igen Hans Isaksson i din förläggarhimmel).

Där hamnade jag vid samma bord som Kerstin Thorvall. Älskade hennes böcker, gillade hennes färger. Mindes tyst för mig själv hur jag recenserat hennes roman Det mest förbjudna i Smålands Folkblad. Jo, det blev väsen om berättelsen och på redaktionen i Jönköping var det fler än en som bestämt visste vem hennes hemlige torsdagsälskare var. Jag tror dem än, har intervjuat karln i annat ärende.

Jäspalt va’ coolt för en blyg proletärson från landet att få fika med henne!

Vis man från Kina
Vid bordet satt ännu en mästare. Med små, underfundiga medel såg han till att dra in ynglingen från Värmland i samtalet. Han hade fjunigt skägg som en vis man från Kina och fick mig hela tiden att mumla ”Här dansar Herr Gurka, både vals och mazurka” mycket tyst inuti.

Tack, Lennart Hellsing. Tack för dina berättelser. Nyss skulle du ha fyllt 100 om du levat. Tack för att du såg en rotkapare från Molkom.

Jag sa inte ett ord på själva seminariet men lärde mig något om vilka som är människor. Bland författare är det de vars texter dansar mazurka. Bland medmänniskor är det de som bjuder in oss stundom försagda.

Tack. Nu ska jag läsa om böckerna med dina vilda bokstavslekar.
Undrar om inte DU var vårt äldsta litterära underbarn.

### Boken Vitt från Kalmar är fortfarande en favorit för den här karlen, som småningom vågade höja rösten och hålla mer än en skrivarkurs just vid Kalmarsund.
### Läs Stina Jofs kloka intervju med hans hustru Yvonne Lombard i Vi-tidningens juninummer. Yvonne är 90 år och aktiv skådespelare. ”Vi är tre i rummet, det känns tydligt.”
### Varje kväll gav han henne praliner på silverbricka. Efter tandborstningen. Det som är förbjudet är roligare.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 976. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

– Gör ni inte så i Sverige?

Jan Scherman talade vid Erlandergården i Ransäter. Där berättade han vad han gjort med sin bonus som vd för TV4. Skänkt den till en språkskola för Lakotaindianerna i Nordamerika. De vill rädda sitt språk.

Han besökte skolan. Då upptäckte han att där satt folk i alla åldrar, från mycket gamla till små barn.
– Hur kommer det sig? undrade Scherman. Varför gör ni så?
Ingen svarade.

Vid middagen efteråt upprepade han sin fråga. Varför?
Då tittade lakotaindianerna konstigt på honom, innan de svarade.
– Gör ni inte så i Sverige?

Förstår du inte att vi gamla behövs för att lära våra unga orden för de gamla tingen? Precis som de unga behövs för att lära oss orden för allt som är nytt? Gör ni inte så i …Sverige?

Nej.

Stackars er.

### Mer från Jan Schermans tal:
Trängseln i mitten gynnar yttrarna

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 970. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vi räknar inte skratten

 Vi ska skratta minst tre gånger om dagen tillsammans, den kära vännen och jag. Det har vi bestämt.

Fast vi räknar inte skratten. Det har sällan behövts. Också i de svarta stunder (som även vi har vår andel av) finns det ögonblick när vi tänker på annat. Då, när humorn blir ett plåster.

Gudskelov för det plåstret.

Börjar du räkna skratten så låser de sig snart och blir tilltvingade. Det mår inget förhållande bra av, kärleken genomskådar sånt.

Bästa tändvätskan
Rätt småleende, fnitter eller skratt i rätt stund är den bästa tändvätskan jag vet i en relation. Så fungerar i varje fall vi.

Ibland är humorn en sporre på arbetsplatsen. Möten blir gärna längre på det viset. Men de blir varmare.

Att sedan stå inför en publik och lyckas få den att skratta när man själv vill, och åt ett skämt med allvar i, är en underbar belöning.

### ”Den jag inte kan skratta med kan jag heller inte tala allvar med.” (Mats Oscarsson, min forne chef på Räddningsverket).
### ”humor, 1) som karaktärsegenskap: sinne för det roliga, förmåga att identifiera och med visst nöje acceptera tillvarons ofullkomligheter;” (ne.se).

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 966. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Resan dit där folk hälsar

Jag borde berätta om en lyckad resa, för så var det.
Ändå tänker jag hela tiden på kvinnan i hotellreceptionen som gjorde mig svarslös.

Först borde jag skriva om hur vår resa med Inlandsbanan äntligen blev av. Vi for hela vägen från Mora till Gällivare och tillbaka. Avslutade med en förvånad genväg hem med obyråkratiskt tågstopp i Molkom (!) och tågresa genom både barndomsbygder och nutida grannbygder (Pannkakan i Deje) där sannerligen inga persontåg går mer. Egentligen.

Jag borde berätta om mitt livs godaste rårakor med fläsk och lingonsylt i Siljansfors när vi kom med bil på väg till Mora.

Jag borde berätta om tågvärdinnornas service ombord på Inlandsbanans rälsbussar:
– Älg höger!
– Reindeers to the left!
– Nu är vi strax framme vid Polcirkeln. Här stannar vi i fem minuter så ni kan gå ut och fotografera. (Efteråt fick vi certifikat på att vi passerat den nordliga cirkeln).
– Snart kommer vi till Åsarna. Där är det matuppehåll. Här är menyn, ifall ni vill beställa någonting, så ringer jag.
– Säg till när ni vill köpa souvenirer, godis eller fika ombord.

Sedan kunde jag skriva om räksmörgåsen på Frösön, promenaden i Östersund och den gestaltade historiska vandringen med agerande skådespelare på friluftsmuseet Jamtli. Hur jag efteråt stod tårögd inne i gröna vågen-torpet med alla FNL-affischerna, debattpocketböckerna och NJA-gruppen på vinyl i högtalarna. Deras miljövisa från 1970:  ”Men när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, då får vi en miljödebatt”.

Jag borde berätta om hur 14 timmar på tåg från Östersund till Gällivare inte alls kändes långtråkiga. Om de grekiska kvinnorna som jag undervisade i frågor kring inlandsis och jättekast.
– Ser ni en stor sten i skogen här, så har isen brought it here. Varenda en.
– Du borde bli mentor.
– Nja.

Gällivare sedan, Gällivare, oj oj oj! Pensionat först, promenader sedan, spännande sightseeing till Malmberget där hela tätorten ska flyttas. Sju kilometer flytt av stora villor och flerfamiljshus, sök på youtube, det är fantastiska filmer. Midnattssolen borde jag berätta om. Byggkranarna i Gällivare, där arbetslösheten är nära noll.

Jag borde berätta om hur jag skulle springa upp på Dundret och glatt valde en skoterled med 25 centimeter högt lingonris som snart övergick i blötmyr men aldrig tog sig upp på fjället, för där är det skoterförbud. Nå, dagen därpå fick jag min revansch. Rätta leden går att gå med barnvagn, jädrigt fort nerför.

Jag borde berätta om bilen vi hyrde billigt i kanten av Gällivare.
– Den är väldigt populär.
När vi kom fram till bilen var den en mindre skåpbil, men va’ hundan, vi fick fyra dagar till priset av en och den var kul att köra.

Jag borde berätta om Jokkmokk och det fantastiska samemuseet. Om hur vi fick en lokförare och tågvärdinna att för första gången i deras liv stanna i Sandsjönäs. Om våra vänner som visade sin stuga i Gubbträsk och utsikten i Storuman. Om min träningsrunda på Björn Ferrys väg och uppför hans stigar.

Dunket från tåget också, glöm inte dunket (klicka, se & hör!). Även det borde jag skriva två lyckliga rader om.

Jag borde berätta om det kompakta hotellet i Östersund som ersatt personalen med en sms-kod. Avslutningsvis om hur folk hälsar på en på stan i Gällivare, Jokkmokk och Storuman. Tvärs över gatan hälsar de.

Gör mig svarslös
Absolut. Det är bara det att jag hela tiden kommer att tänka på kvinnan i den där hotellreceptionen, när hon gav oss hotellnyckeln. Jag råkade nämna att vi kom åkande från Värmland.

– Du, svarade kvinnan bakom disken. Jag har haft min beskärda del av värmlänningar.

Trött naken blick. Beskärda del.
Inte kan en svara på sånt.

 

 

 

 

 

 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 963. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vår sommaräng med hotellgäster

Vi har öppnat hotell. Hittills har vi tio hyresgäster. Konstigt folk, alla har egen mat med sig.

Det är vildbin det handlar om. Utan pollinatörer blir mänskligheten utan mat och själva blir vi dessutom utan blommor, frukt och bär. Så vill vi inte ha det.

I många år har jag sparat en och annan ö med prästkragar när jag klippt gräsmattan. I år gick jag all in och sparade dubbelt så många och drygt det.

– Ska vi inte ha en äng också?
– Jo det ska vi.

En stor trekant i nordvästra tomthörnet, kring fruktträden, fick förbli oklippt. Tjugofem kvadratmeter, möjligen något mer. Dessutom rev vi upp grästorven på fyra ställen och sådde ängsblommor.

Det hade vi knappast behövt. Ganska snart var ängen blå av teveronikor, gul av smörblommor, vit av grässtjärnblomster och grön av diverse gräs vi inte visste fanns. Det vajar i blåsten, tillsammans med massor av prästkragar som slog ut lite senare. Däremellan brunört och vitklöver.

Nu undrar jag bara om jag ska få lien vass nog i juli när ängen ska slås.

Under tiden kommer bi efter bi och lägger ägg och mat i de båda bihotellen, innan de murar igen hålen åt den blivande larven. Ett bi har för säkerhets skull murat med små gruskorn, rätt långt in i bamburöret.

Den transporten skulle jag ha velat se.

### Komposten har blivit fjärilarnas. Den vimlar av hitflyttade tistelfjärilar i vallörten och nässlorna.
### Trevligt folk de med, snabbflygarna.

Hem | Om mig | Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 960. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bra sätt att visa hur alla behövs

Ibland blir man inkallad, det är alltid trevligt. Människan vill bli behövd och en dag behövs den här människan som scenvakt och skjutsare av 12-årig skådespelare till sommarspel. Vi går in för det med liv och lust, både han och jag.

Finns det något mer pedagogiskt än en vanlig sommarteater i svensk skogsbacke? Finns det bättre sätt att visa hur vi alla behövs?

Sven Nordqvist har hittat på Pettson och ritat honom. Regissören har skrivit manus och regisserat, andra har gjort dräkter och koreografi, snickrat, målat, marknadsfört, tipsat press och skrivit bemanningslistor. Sedan har de repeterat. Repeterat och repeterat och repeterat, fyra gånger i veckan på slutet. Till slut kan småsyskonen också både repliker och danssteg, jag känner en.

Kiosk och lunchmat
Hon kan kiosken också, 9-åringen. Nu lär hon mormor. Allt kostar 15 kronor förstår du, popcornsmaskinen står där borta, kaffet brygger vi här och så klickar du in på iPaden vad folk köper.

Naturligtvis behövs det en kiosk. Toaletterna, nämnde jag dom? Personerna vid insläppet? Webben och facebook? De som köper mat till de medverkande? Lördag och söndag är det ju två föreställningar. Pettson, Findus och mucklorna får inte svälta ihjäl.

Då kommer dämonerna
Scenvaktsjobbet är mycket ansvarsfullt. Vad var det han sa, Ingmar Bergman? ”Dämoner”? Nu drabbar de mig, ensam på min post som jag är. Medan publiken börjar strömma in repeterar jag min uppgift. Några minuter i ett: dra bort repet framför scenen, ställ undan konerna och stenarna. I pausen: ställ ut konerna igen, häng upp repet, sträck på det. Bär bort raketerna, geväret, väskan med fisken och småsakerna, glöm inte låtsashönan. Efter det: be nån hjälpa dig bära bort Findus hus.

Allt går bra, båda föreställningarna. Han som spelar Pettson är särskilt glad över att jag kommit ihåg att spetta fyra hål som han sätter pinnarna till snubbeltråden i.

Inte en enda unge i publiken ramlar ner för det spännande berget. Varenda muckla blir kramad av barn efteråt.

Dämonerna får dra till nån annan teater.

### Pjäsen? Det är en fin familjepjäs. En rolig och tät föreställning, väl värd att se med barnen.
### Kanske finns det biljetter kvar för dig som bor nära Mölndal med omnejd?

 

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 959. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Du ledde vid fjärde kontrollen

 ”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.”

Comeback i orienteringen har jag gjort många gånger. I år med.

Nå, en seger i skolmästerskapen för Nyed i sjätte klass, en etappseger i klassen Herrar 40 år, nybörjare, vid O-ringen i Arboga 1991 och en förvånad vinst i klubbens jaktstarttävling med handikapp Först I Mål Vinner! härom året gör mig inte till mästare.

Dock är jag igång igen.

Det blir för lite löparprat i bloggen. Dumheterna i världen är för många, naturen för ljuvlig och alla andra infall för pockande. De tar utrymme från berättelserna om hur man sätter ena foten framför den andra och skuttar igång. Vänta, skrev jag inte en definition  av löpning för några år sedan?

”Det finns bara en regel: två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Allt annat är oviktigt.

Då är du löpare.

Nu kan en trestegshoppare Olsson från västkusten visserligen påstå att det han gör passar in på definitionen. Mitt svar är att tresteg och höjdhopp också är löpning. Dessa sysselsättningar är de dåligt uthålligas variant av den gamla fina grenen Korta lopp.”

Klicka på länken definition  nu. Det finns en rolig fortsättning som bygger på Lena M Johanssons skala med löpningens olika stadier, från Stenstod till Tokrusa.

Hämta goa rötter
Låt oss ta det från början. Jag är som alla andra. Denna kropp och bifogade hjärna är tänkt att användas av en jägare/samlare. Det är dit evolutionen hunnit med oss. Vi är gjorda för att jaga ren och hämta goa rötter på andra sidan bergen. Alltså mår vi bra av att röra på oss.

I vinter har jag mått bra tre gånger i veckan, rent löpmässigt. Strävat och hållit mitt 500-metersspår runt gärdet vid friluftsgården öppet, varv efter varv i djupare och djupare snö. Älskat snöpulsningen som ändå krävts, gillat den särskilt mycket när spåret drivit igen i vilda snönätter. Nog har mina gener jagat ren. Numera vägren, men dock en ren.

I vår har jag därefter slitit stig. Sorgmanteln och trädpiplärkan är fina springkamrater.

Vore jag 43 skulle jag sätta pers på Götajoggen i vår residensstad strax. Det är jag nu inte och joggen har ängsligt folk både döpt om och krympt. Dessutom trivs mina vader bäst där skogen susar, nu när snön har smält.

Sådant kan jag leva med.

En populär ny motion
I några år har den kära vännen och jag hjälpt till med stolpjakten. Vi är med och ordnar så kommuninnevånarna får en karta i brevlådan och kan leta fasta stolpkontroller fem och en halv månad mellan snösmältning och älgjakt. En populär historia som fått hundratals följare och dessutom får oss själva att röra på oss.

Stolparna ska ju ut och i höst ska de hem igen. Ibland behöver de letas reda på och sättas upp igen under sommaren, när skogsavverkningar eller klåfingrigt folk råkat komma åt dem.

I år kom jag på att börja leta stolpar själv, när de nu står där. De flesta har jag ändå inte satt ut och de som är mina egna har jag slitit mer med än någon annan. Det är värre göra att först hitta på var en stolpe ska stå på kartan, sedan rekognosera platsen i terränglådan och slutligen bonka ner den med slägghammaren. Andra stolpletare behöver ju inte bära dit vare sig hammare eller buntar med stolpar.

Det började alltså med att jag sprang omkring och rekognoserade stolpställen till Hitta ut!  som arrangemanget numera heter. Sedan sprang jag med kompass och karta i hand, när de väl satt ute. Hittade och registrerade i appen.

En jäkel på att tycka om
Då slog mig tanken att det är en orienteringsklubb jag är med i. Vi sysslar med orientering. Det är den roligaste sport jag vet, att utöva. Om den kärleken har jag skrivit det här och det här i vår. Kärleken är besvarad, fast jag inte fattat det. Jag råkar bara vara bättre på att tycka om än på att vara bättre än dom som också tycker om.

Så i vår har jag gjort comeback, mer på allvar. Sprungit alla värmländska tävlingar utom en, varit med på klubbens träningar, framför allt kutat själv med karta i hand, olika banor som jag hittat på mellan stolpar jag inte tidigare besökt.

Det har gått bättre och bättre. Efter ett tag är det som om åtminstone tillstymmelsen till rumsuppfattning och lokalsinne börjar gro i skallen på mig. Ett sånt där sinne som vet skillnad på hit och dit.

De har gjort oss till bärare
”Med karta i hand”? Ha! Nuförtiden springer vi omkring med en mindre sportbutik i hand, när vi ska till. Orienteringssporten har de döpt om till ol. Det betyder orienteringslöpning. Oss utövare har de gjort till bärare.

Allt detta ska du bära med dig, för att göra din förmiddag i ol-skogen riktigt lyckad, om du är som den här närsynte 68-åringen:

Gps-klocka på vänsterarmen (så du kan ta tid själv, vad nu det ska vara bra för).

Kompass i högernäven (så du vet var den magnetiska nordpolen just nu ligger, alltid bra att veta).

Hållare till kontrolldefinitioner på vänster arm (så du slipper titta på de som är tryckta på kartan och till exempel berättar att första kontrollen är en sten).

Den digitala stämlingspinnen på höger långfinger (så systemet vet när du varit vid alla kontroller och att du besökt dem i rätt ordning).

Förstoringsglas på vänster tumme (så du ser att det är en karta du har i handen).

Karta, noga hopvikt i vänster hand (så du faktiskt kan hitta en sten på ett berg i Ekshärad som du aldrig besökt förut).

Den magiska stenen
Det där sista är magiskt.

Det går att sätta en närsynt 68-åring i bil, förflytta honom till Ekshärad 81 kilometer längre norrut i Klarälvdalen, starta en klocka och skicka ut honom i vilt främmande skog och be honom hitta en meterhög sten han aldrig sett förut bortom en mosse han aldrig sprungit på förut, ovanpå ett berg han inte visste fanns. Och – han klarar det. Han som är jag. För det mesta hittar jag faktiskt stenbumlingen som legat där sedan inlandsisen och väntat på mig.

Den saken upphör aldrig att förvåna mig. Sist blev jag trea i min blandade klass, slagen med bara drygt en minut av en segrare som är 23 år yngre. Jag sa ju att jag har gjort comeback.

Skorna luktar skog och lycka.

### När du gått i mål sticker du pinnen i nästa digitala dosa.
### Ut kommer en pappersremsa med dina mellantider.
### Några timmar senare kan hela världen se på nätet att du ledde vid tredje och fjärde kontrollerna.

Vänta bara.
Nästa gång, då du.
 

Hem | Om mig |Löpning
Inlägg nr 1 954. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När skogen lever och lagom är stort nog

Folk är olika och bäst är när gruppen tillåter sina individer att vara just individer i gruppen. Det är det ena.

Det andra är att barnaåren präglar oss.

Barnaåren

Mitt käraste minne av pappa är från en gång när vi jobbar i skogen och har tagit kaffepaus. Jag är inte gammal men har fått en yxa i hand och brukar hjälpa till med att kvista och ibland barka.

Nu är det vår och vi är just klara med en tändsticksasp. Den savade och var så lättbarkad att vi fick smyga oss på den. Trädpiplärkan sjunger och en stilla vind drar genom hemmanet Ängebäckstorp 1:3.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a? säger pappa och tar en klunk kaffe till.

Det är inte den märkvärdigaste replik denna ordglade far fått ur sig, men just den minns jag bäst. I det ögonblicket bjuder han in mig i en gemenskap som det inte går att gå ur. Vi som vet att skogar susar, att de har gjort det i tusentals år, att vi lever bland alla andra liv i skogen och att vi har delat det suset och den känslan med generationer av andra människor. ”Hör du vad det susar i träden?”

Ja, jag hör. Det suset har aldrig lämnat mig sedan, inte för några långa tider. Det är något särskilt med träd och något ännu mer särskilt när de blir flera stycken. Fattigmans tröja vet vi var vi har.

Skogen fanns kvar
– Dig kommer dom att göra om! sa kusin S när jag skulle börja på gymnasiet långt borta i stan och förklarade för honom att jag behövde ut i skogen varje dag, om jag skulle orka trivas.

Han fick både rätt och fel. Inte hundan hann jag ut i skogen varje dag, när jag skulle lära mig trigonometri, historisk materialism, franska verb och juraperioden och framför allt förändra världen. Vad gjorde det? Skogen fanns kvar när jag var redo igen, fast det tog några år.

De hade inte gjort om mig, egentligen. Skogen susar än i gener och hörselnerv.

Inte för att jag ska bestämma vad som ska stå i en eventuell annons när jag har dött, men det får gärna vara en vers av Gunnar Ehne:

Har du nôn skog
i din himmel, du Gud
Te gå i en finen kväll
En tocken där gammel skog, du vet
mä smörsôpp å kantarell

Barnaåren präglar oss, det är därför jag ska ut på en runda bortåt Visterud när den här betraktelsen är klar. Munnen vattnas redan. Sviktande skogsstigar och kluriga orienteringsproblem väntar; stenen, kolbottnen, ruinen och några till.

Individen

”Småorten har sina fördelar, det har jag berättat i tjugotalet inlägg. Fast det har förstås storstaden med, tro inget annat. Servicen, historien, lättheten att hitta likasinnade. Själv föredrar jag gator som man kan springa mittpå men det finns andra glädjekällor, jag vet.

Sådan glädje har jag hittat i såväl Karlstad som Stockholm och New York. Brandmän är sig lika på alla de ställena, förresten. De har smeknamn, firma i källarn och är duktiga på att laga mat.

Folk är bra överallt.”

Det där var ett inlägg jag skrev på Facebook för en tid sedan. Den som känner mig vet att jag är en kritisk jäkel, att jag skrivit massor av arga krönikor och att jag inte har för vana att fjäska för överheter.

Trött på mig själv
Ibland kan en bli trött på sin självbild. Det drabbar mig rätt ofta, och sånt finns det olika sätt att hantera. Nu valde jag Det Nöjda Inläggets strategi en stund.

Visst, jag tycker inte om att mina kommunpolitiker vill bygga 150 bostäder och därmed äta upp centralortens närmaste strövområde precis intill älven. Visst, jag stör mig på växande barngrupper och skräpet som blåser omkring riksväg 62 vid infarten till mitt Forshaga, där vi lämpligt nog placerat kommunens återvinningscentral. Visst, jag kan bli tokig när jag tänker på all den skog som kalhuggits strax intill tätorten, ett stavtag från motionsspåren.

Mitt i min normala adrenalinproduktion slog mig tanken att det samtidigt finns väldigt mycket jag trivs med. Storstaden har sina glädjeämnen, residensstaden med, men för den här individen får köksbordet gärna stå i utkanten av en mindre tätort på 6 000 invånare. Strax intill skogen.

– Hör du va’ dä’ suser i trä’a?

### Jag tror det är 21 inlägg nu, där jag prisar den trivselstora tätorten vid skogens bryn. Den har sina fördelar överskådligheten, närheten.
### Du får välja din plats, jag missionerar inte.
### Tror jag.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 952. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Guds barnbarn och fjärilsbusken

Någon gång ska jag försöka reda ut begreppet Guds barnbarn med mig själv.
Under tiden sker saker i vår trädgård, som verkar ha med saken att göra.

Asch, vi tar det direkt. När jag söker på ”Guds barnbarn” svarar nätet att det är människor som vuxit upp i kristna hem men som aktivt vänt sig bort från religionen.

Just så har jag själv använt uttrycket. De som inte gjorde likadant. De som ibland liknar en och annan lärarunge du minns, vilken hade värst problem av oss alla med disciplinen. Trots pappa magistern. Eller det självtänkande barnet i varje orienterarfamilj, vilket absolut inte vill följa med ut i skogen på heldag bland oranga skärmar och kalla utomhusduschar varje helg, vår och höst.

Börjar du förstå att det är en metafor jag talar om? Trotsarna. De som gick en annan väg.

Borde lyssnat på pappa
Tolka inte detta alltför dramatiskt nu, pappa och jag hade en varm relation. Men när det gällde hans fenomenala förmåga att hitta svamp och odla trädgård, där var jag sval för egen del. Guds barnbarn. Visst beundrade jag hans förmåga men jag hade inget intresse av att gå vidare i samma spår.

Det får jag lida för nu, när jag sakta börjat ta vid i kantarellmarkerna. Tänk om jag bara hade haft vett att följa med käre far åtminstone en tur i skogen och lärt mig hans bästa svampställen. Värmskog är stort.

Operation Bin & Fjärilar
Hans trädgård prunkade. Det gör sannerligen inte vår, vi har haft andra intressen som tagit tid. För honom var det en fortsättning på småbrukarlivsstilen och mer än så. För mig var det som att vara barn till en kändis. De väljer gärna en annan bana.

Nå, den här våren har jag fått sköta en del av vårbruket. Rensat bort gammalt visset, fyllt komposthög och -rör och kört bort en del. Satt krattan i jord som reder sig. Kört första turen med gräsklipparen.

Det går sakta men det går framåt. Kantarellställena rotar visserligen vildsvinen upp, det problemet hade aldrig pappa. Men vi ger inte tappt, kom igen ”sommarkantareller”!

Under tiden går vi vidare med Operation Bin & Fjärilar. Budlejorna, oreganon, lavendeln och hängsälgen har blivit succéer bland yrfäna. Komposthögen som delvis fick bli hallonfall och nässelsnår likaså.

Det befriade området i nordväst
Nu kör vi etapp tre och gör äng av nordvästra hörnet. Gräsklipparen såg riktigt förvånad ut, när jag gick en vid sväng runt fruktträden och lät bli att klippa där.

Vänta, bihotell har vi glömt.

### På väl valda ställen släpper jag fram maskrosorna för pollinatörernas skull också.
### Jag är förvånad själv.

Om mig | Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar
Inlägg nr 1 950. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Min vän, den gammelgröne

Det är en intensiv tid i min värld. Varje morgon sjunger det om träden vi bor ihop med. En del röster kan vi tyda, andra tycker vi om ändå, namnlöst. Ettriga väckor, spatserande finkar, stjärtguppande ärlor. Minsta buske och närmsta skogskant är full av individer som lockar ena stunden och försöker skrämma rivaler nästa:

– Ja ja ja ja ja ja kommer från Jönköping, ja (bofink).
– Salt sill, sill salt, salt sill (gransångare).
– Förlovning? Hurra! (ringduva).

Varje stund blir grönheten grönare i sydvästra Svealand, en ny nyans i varje hörn. Citronfjärilar far förbi, myggor tackar för vattentunnan (jäspalt, vi måste tömma den), blåsippor hälsar från myrorna när jag undrar hur de kommit hit, påskliljor hälsar till hon, människan som ”planter skôt i bôrker”.

Jag kan hålla på längre. Hela årstiden är en enda hoppfull uppräkning. Våren är en fin tid, jag blir nykär i både fru och fôggler och dessemellan står jag – avbruten i mina sysslor i två styrelser och ett stolpjaktsprojekt – och bara räknar gröna färger igen.

Förstadagarnasnyutslagenbjörk-grönt, mossapåstenmedsoliapril-grönt, mörkgrönt, växgrönt, sprutgrönt, nygrönt och nö’grönt. Plus alla de andra livliga nyanserna.

Min lilla värld grönar till sig, millimeter för millimeter, kvadratmeter för kvadratmeter, socken för socken. Är det OK om jag rymmer från den stora världen ett tag? Jag har en skog att gå studiecirkel tillsammans med.

Han är färskt gammelgrön.
Ny vartenda år.

Nämnde jag trädpiplärkan?

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 947. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)