Konstigt att jag finns

Söndag, vaknar innan solen går upp. Ligger i sängen och läser om släktleden före mig, om Sven, bonden som gav oss vårt efternamn. Vi är dessutom fyra i följd som bär hans förnamn, fast inte alla fick det som tilltal.

Tre generationer kyrkvärdar bland förfäderna. Tre Ericar på rad, två av dem hette Eric Ersson. Två Anderssöner i rad före det.

Namn staplas på namn, odlarmöda följer på odlarmöda.

Den tidigaste anfader min släktforskande kusin hittat föddes 1639, troligen i Hassmyra by i Västmanland. Han gifte sig med en kvinna från grannbyn Gussjö två kilometer bort. Där mellan byarna vandrade släkten i flera generationer för att fria. Två kilometer dit, två kilometer tillbaka, nya släktled växte upp och klev ut på åkern. Nya fåror att plöja, nya hölass att få in under tak innan regnet kommer.

Lärde mig mycket
Det är tack vare de där hölassen och vandringarna jag själv finns till. Nu går jag upp, sätter på kaffe och börjar läsa om kvinnorna. Hittar henne vars man kom vandrande en annan väg till en annan by. Farfar gick genom skogen till grannsocknen. Friarstigen heter den i släktens minne.

Nu hittar även jag henne, väster om skogen. Farmor som lärde mig så mycket, min älskade farmor Gerda. Att det fanns flera generationer indelta soldater bland hennes anor, det berättade hon däremot aldrig. Hur överlevde de 1700-talet, landet var ju i krig?

Konstigt att jag finns.

### Släktforskning kan vara så mycket. Nu klickar jag fram kartan över Fläckebo församling, hittar Gussjö by. Två kilometer åt sydväst i jordbrukslandskapet hamnar jag i Hassmyra. 
### Jag öppnar tjänsten som min mobil kallar Street view. Då börjar en smal och prydlig asfaltväg slingra sig fram genom bygden som inlandsisen och förfäderna skapade.
### VL:s hållplats heter just Hassmyra, står det på skylten. Bredvid asfaltkurvorna breder välskötta åkrar ut sig. Röda stugor, nyklippta gräsmattor.
### Undrar vilken tomt Anders Andersson bodde på för snart 400 år sedan? I min mobil lever han än och har just gift sig med sin Brita.

Tack till kusin Sven-Åke som forskat fram våra anor.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 143. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Den särskilda skatan

Vi har en skata i vår trädgård.
En klok en.
– Det har väl alla i Bergslagsområdet och Nordvästra Svealand, svarar du då.

Det stämmer nog. Var det än finns ett löv att lyfta på för att leta efter mat står en svartvit individ med huvudet på skaft och snygga svarta mamelucker.

Skatan är allätare. Ibland tar hon till och med vuxna småfåglar. Hon kan bli 16 år men eftersom hon har gott om fiender är 2,5 år mer normalt, läser jag på nätet. Paret håller ihop hela livet och börjar jobba med nästa års bo redan på vintern. Gärna ett gammalt bo som de renoverar med ny boskål.

– Det är hos snälla människor skatan bor, sa de gamle och där hade de rätt.

Som engelska peak
Namnet skata kommer av skate, vilket betyder topp eller spets (eller udde) och syftar på den långa stjärten. På latin heter hon pica pica, vilket lär ska betyda samma sak. En pik vet vi ju vad det är och engelsmännen har sitt peak.

Vår särskilda skata i trädgården vet inte riktigt allt detta men hon vet mycket annat som är matnyttigt.

Om en katt närmar sig boet kan många skator samarbeta för att få bort angriparen. De skriker och drar den i hårstråna. Om samma katt närmar sig en nyss utflugen och vimsig skatunge nära marken kan samma skator ställa sig i en ring runt katten och långsamt men retsamt locka bort den från den oskyddade ungen.

Hon hoppar häck
Jo, vår skata är särskild. Klok som alla kråkfåglar har hon överlevt sedan i somras, verkat mätt varje dag, sett fin ut i fjäderdräkten, skarp i blicken, street smart.

Vad är det då som är så särskilt med henne? Svaret är att hon har bara en vinge och inte ens den fungerar. Den släpar. Snabb som en sprinter löper hon häck över ojämnheterna på vår enkla fastighet. Flyga kan hon inte.

Hur hon blev av med vänstervingen och fick den högra skadad vet vi inte. Kanske katt, kanske rovfågel. Var hon övernattar har vi inte upptäckt än, fast det har tydligen inte rovdjuren heller.

Varje dag gör hon precis som SVT:s expertkommentator Mathias Fredriksson sa, när han åkte längdskidor uppför slalombacken i Tour de Ski.

– Kliv kliv överlev.

Vi tycker om att hon trivs hos oss.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 111. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Årets vätskekontroller

Ärligt talat kan en klara sig utan dem. Skulle du springa forna tiders Götajoggen, 15 kilometer, i normalt majväder och på drygt en timme. Då behövde du ingen vätskekontroll. 

Vi drack ändå. För att sinnet blir muntrare och då blir kroppen också det. Livet blev ljusare och man fick något att se fram emot när man sprang.

För mig är det samma sak med årets högtider. Vi skulle nog överleva utan första söndagen i advent eller första maj. Men livet handlar inte bara om att överleva. Ibland vill en ha ljus i mörkret och ett muntert sinne också.

Vi är inte särskilt religiösa i detta hus. Vi är däremot barnsligt förtjusta i vissa ritualer. Som den, när mor i huset läser ramsan till just den adventssöndagens ljus och tänder lågan. Den ger liv åt året. Alla dagar ska inte vara lika.

Trevlig adventssöndag.
Tjohoo!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 110. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Vad man gör

Nu ska jag berätta hur det är att vara pensionär. 
Man läser bok till klockan tolv, ibland ett på natten. Vänner till mig läser inte bok, de lyssnar bok men det är samma sak.

Man vaknar kvart i fem, fem i sex eller 08.30, det varierar. Sedan ligger man kvar på rygg en timme med rullgardinen fortfarande nere och läser nyheterna på Omni, Radio Värmland, SVT Värmland, Nya Wermlands-Tidningen, Värmlands Folkblad, SVT Text, SVT Nyheter, Dagens ETC samt ibland CNN och BBC om det hänt nåt i de socknarna. Vissa pensionärer bor inte i Värmland. Dessa medmänniskor läser lokala webbnyheter, var och en från sin stad.

Man pussar den kära vännen klockan kvart i sex, fem i sju eller 09.30 och kollar Facebook och Instagram. Är det mörkt nog går man ut i blå morgonrock och hämtar VF i brevlådan, för att kontrollera att gårdagens webbnyheter verkligen står där.

Man sätter på kaffevatten och dukar frukost. Glas, skålar, Västanåkopparna. Lättfil till en själv, yoghurt till den kära vännen, smör, ost, köttpålägg, apelsinjuice till medicinen, müsli, neskaffe, dosetter, usb-tändare till stearinljuset. Den kära vännen skär bröd.

Man äter. Kikaren står bredvid filskålen. Då och då kommer en steglits och äter spilld vildfågelblandning eller tappad talg på marken bredvid matarna där ute. En nötväcka hämtar solrosfrön och gömmer. Man tittar på dem.

Man spelar vändåtta när maten är uppäten och bara kaffet återstår. Halv kopp, annars kan hjärtat börja klappa.
Det ska klappa men inte så.
Man spelar till 50 poäng. 

Man skrattar.

Man går och drar upp rullgardinerna, nu är klockan kvart i sju, fem i åtta eller 10.30. Har man suttit i bästa läsfåtöljen och skrivit ner små infall i mobilen (och det har man) är hon ännu mer.
Man tar en runda till bland nyhetssajterna och på FB.

Ofta tvättar man sig nu, borstar tänderna, mummar valda delar och klär på sig.
Man fikar.
Man skrattar.
Den kära vännen går ut och går en timme.
Man gör nåt.

Man äter lunch (fast det heter egentligen middag). Hackkorv.
Man gör nåt.
Man fikar och spelar till 50 poäng.
Man strövar runt i sociala medier.

Man gör nåt.

Man tittar på gamla foton på när man hoppade stav.
Man skrattar.
Man äter. Trattkantarellsoppa.

Man märker att det har blivit mörkt ute. Då ser man på NCIS på kanal-tv samt ett gammalt avsnitt av Unge kommissarie Morse på SVT Play. Man kollar nyheterna på Play, första minuterna.

Man läser bok. Vänner till mig lyssnar bok, det är samma sak.
Man tänker på Summer of Love 1967 eller skogsbrandsommaren 2018.

Man somnar.

### Med att ”göra nåt” menas springa, skriva, handla, laga mat, gå till biblioteket, prata med barn och barnbarn i liten bärbar apparat, plocka hallon eller svamp eller gräva i komposten och slå ängen med slö lie. Snöskottning kan förekomma.
### Det heter inte pensionär. Det heter kompledig ty tiden är inarbetad.
### Man trivs. Ibland trivs man inte.

Detta är vad man gör.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 108. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Svett är muskler som skrattar

Den hårda lervägen hemifrån Ängebäckstorp och till skolbusskorset och tillbaka. 
Den knixiga terrängrundan med SK Örnen i skogen vid Sundstorp. 
Den eviga inledningsrundan på gympan på gymnasiet i Karlstad, två varv runt Sundstatjärn. 

Blå spåret under värnplikten på I2. 
Röda spåret vid Öxnegården i Huskvarna.
Det kuperade elljusspåret intill Frykensundet vid Sunne hembygdsgård. 
Tvåochenhalvan vid Sisugården några minuter hemifrån.
Femkilometern på samma ställe, milbanan, tur-retur-rundan till Abborrtjärn och tillbaka, alla dessa kringelikrokar längs stigarna uppför höjden väster om 62:an.

Jag var där. Det var roligt varje gång.

Du sätter ena foten framför den andra. Två fötter i luften samtidigt vid vissa tillfällen under förflyttning, oftast framåt. Vi kallar det löpning. Du känner hur det pirrar i kroppen i förväg, du märker hur jäkla tungt det går i första slakmotan men du håller i och efter tre minuter vänder det. Lusten kommer. Lusten att löpa. 

I dag blir det skôj.

Fötter som vill iväg
Jodå, jag har sprungit. Sprungit när jag haft en sorg i bröstet, då lindrar det. Joggat när jag haft ett problem i skallen, då löser det sig. Kutat när jag bara varit glad och behövt en skog att skratta i. Skratta tyst, inuti, men skratta. Det syns nästan aldrig utanpå hur mycket jag trivs med löparskorna på.

Svett är muskler som gråter.  Av glädje.
Muskler är svett som skrattar.
Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Så många avstånd
Det är söndag i november, luften är fuktig. Klockan är halv tre, vi har sett färdigt på skidskyttet på tv, jag har strövat runt en stund i sociala medier och nu vill jag ut och röra på kroppen. Sätta två fötter i luften. ”Jag har precis kört nästan 16 i Änggårdsbergen i Göteborg” skriver en vän på Facebook. Det är sådant som inspirerar oss motionslöpare.

Först blir det en kort stretchstund på verandan. Fortfarande har ingen i vår klubb sett en kenyan som stretchat men jag lägger ändå ner mig på hälsenorna. Häver sakta upp och ner på tå på översta trappsteget. Vänstersenan har krånglat i år, det vill jag inte ha tillbaka.

Nu startar jag klockan och joggar gatan norrut, ut på Grossbolstorpsvägen, uppför backen, bort till friluftsgården. Sakta börjar känslan komma. Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.

Sex bilar på parkeringen, i går var det fler. Jag springer ner förbi gamla bastun, ut på elljusspåret, möter en artig hundägare som håller bra avstånd med både hund och utandningsluft.

Detta år kommer vi att minnas. Så mycket folk i skogar och motionsspår, så många avstånd. Strax innan uppförsbacken vid Svarthultet börjar lunken komma. Hälen tiger, pulsen trivs och då gör jag det med. Tiger och trivs. Strax efter uppförsbacken bär det utför igen när jag passerat nästa artiga hundekipage. Jag hostar, damen hör mig och halar in kopplet, vi hälsar.
– Du får inte gå så fort! säger jag. Jag kommer ju aldrig ikapp dig.

En lyckomaskin
Vägen till vattentornet är asfalterad och går i zickzack nerför höjden. Där jag kan springer jag på gräskanten bredvid. Blöta löv på våt asfalt är alltid lurigt. Nere vid bommen får jag en idé och löper genom samhället bort till Ängevi idrottsplats. Hälen vill ha mjukt underlag. 

Lunken. Den goe lunken! Nu kommer den på allvar. Min kropp blir en lyckomaskin, jag bara mal och mal runt fotbollsplanen på autopilot. Svett är muskler som skrattar!

Varv efter varv efter varv far jag runt på fuktig gräsmatta strax utanför själva planen. Tass tass tass, skallen trivs, kroppen tycker också det är kul. Innan jag vänder hemåt avslutar jag med en glädjerunda runt grusplanen bakom ishallen.

Hemma på verandan står det till sist 11 kilometer på gps-klockan. Hälen har varit snäll hela tiden.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 107. (c) Sven-Ove Svensson men dela gärna.

När pandemin kom blev skogen räddningen

Nu är stolpjakten slut för året i vår kommun. Nästa vecka börjar älgjakten.

I år har vi satt ett fantastiskt rekord, stolpletarna och vi arrangörer. När pandemin kom blev skogen räddningen för många.

Läs i slutet på inlägget vilka siffror. Mer än dubbelt så många deltagare i Hittaut som i fjol. Blev det fler som registrerade stolpkontroller än som går på hockey och fotboll i min tätort?

Min första skog
Min första skog var en långsmal rand mellan en grusväg, en gårdsplan och några gärden. Smal? Den var jättestor tyckte mina små ben. I dag när jag mäter på kartan är den 59 meter bred. Metrarna tycktes längre på den tiden, somrarna också. Snön om vintern var djupare, det är däremot sant.

I denna storskog smög jag omkring mellan gran och tall, klev över stensättningar som jag inte visste var fornminnen. Gården vi arrenderade av kyrkan hade blivit nämnd i skrift år 1287 första gången och var socknens äldsta. Det anade jag inte heller.

Skogen var fin, trampad av människor i tusentals år. Gökar gol, skogsduvor flockades och i våra holkar föddes starar. Kniv fick man i sexårsåldern och sedan lärde min kusin mig att bygga kojor.

– Det finns tre sorter, sa han.

Ibland strövade vi vidare över åkrarna österut, in i den storskog som har fortsatt att vara djup och som hänger ihop ända bort i Sibirien.

Min andra skog
Min andra skog, när vi flyttat, gick det att gå vilse i. Det var innan jag lärde mig följa den smala älven som satte gräns för vårt småjordbruk. Drygt 1 100 steg för en åttaåring från mitt och min brors rum rann det en älv på väg mellan tallheden i norr och Vänern i söder. Hon slingrade sig, Ölman. Nästa sommar lärde jag mig hoppa över henne och in i grannsocknen.

Älgar sprang förbi under mina vandringar, råbockar skällde, tjädrar spelade och väster om vår gård, på mossen, trumpetade tranor, pep ljungpipare och sög sileshåret i sig fångade flugor.

Sakta erövrade jag ännu en värld.

Blir snäll i magen
När vi flyttade till tätorten 17 kilometer bort fanns det skog där med. Sverige består av en skog med gläntor i. Journalisthögskolan i Göteborg, nja där blev det mest Slottsskogen. Journalistpraktik i Jönköping och därefter jobb i Vaggeryd, Huskvarna, Sunne och Karlstad. Överallt fina skogar ett stenkast bort.

1983 kom vi till Forshaga. Här känns det numera som om jag gått och sprungit varenda stig. Några har jag hjälpt till att skapa. Det finns skäl till det. Två skäl närmare bestämt: lugnet och nyfikenheten.

Du blir snäll i magen av att dra till skogs, konstigare än så är det inte.

Sov mot en gran
Jag hade aldrig hört talas om ordet skogsbad, när jag som 13-åring tog för vana att ligga och sova mot en gran eller tall borta i skogen, i väntan på hackspettar, råbockar och andra djur. 

– Jag går till skogen, sa jag till mamma och så drog jag i väg. Småningom lärde jag mig orientera, kom att älska kartor, och på vintrarna drog vi barn skidspår lite varstans genom socknen. I fyran åkte jag skidor hela milen bort till skolan i Fasterud en gång, när blötsnö lagt igen vägen så att inte skolbilen kom fram. I sexan hittade jag en genväg över dal och berg och spårade själv norrut till skolan i Fageråsen.

Skogen. Den susar. Den lever. Du blir frisk av den. Ibland levde vi bokstavligen på den. Då satte pappa en yxa eller barkspade i näven på mig eller ett järn att barka savande tändsticksaspar med. Skôj!

Den livsstilen har fortsatt, även om jag inte är med och driver skogsbruk längre. När åren gått har det blivit roligare och roligare att titta efter fåglar. Vi börjar ju lära oss fler och fler arter och läten. Numera plockar vi mer svamp än förr och jag springer förstås. Alltid med skogens egen musik i mina öron. Ett beroende i sig. 

Dessemellan fikar vi. Kaffe och smörgås smakar alltid bäst på en stubbe eller klipphäll i skogen, ibland i kända trakter, ibland vid främmande stig.

Nära ett och ett halvt varv runt jorden
Så var det då stolpjakten. Det är många år sedan den kom in i mitt liv. 1900-talets Naturpass och Trimorientering kom att ersättas av fasta kontrollstolpar som stod ute hela sommaren. Stolpjakten. Numera heter det Hittaut, idén är den samma. Du får en karta i brevlådan i slutet på april, då sitter det fasta stolpar ute i skogen och inne i tätorten. Det är ringarna på kartan. Varje månad sätts nya stolpar ut, som du kan ge dig iväg och leta reda på. Registrerar du stolpens kod på nätet kommer du med på listan och deltar i utlottningen av priser. Strax innan älgjakten tas stolparna in för vinterförvaring.

Där är vi nu. Snart kom vi ju med och började hjälpa till med arrangemanget. Jag har hittat på kontrollpunkter genom åren, jag har satt ut stolpar, jag har haft mejljour och jag har gått ut med nya stolpar när de gamla fått fötter. 

Nå, nu är det strax älgjakt i skogen igen. På söndagen plockade vi in de 20 stolpar som vi ansvarat för kring Deje och Forshaga. Cykelstolparna. Det har varit en fantastisk sommar för vår stolpjakt. I år har vi verkligen behövts när folk har känt sig isolerade. Skogen har varit räddningen för många, stolpjakten Hittaut en ursäkt.

I vår lilla kommun har 698 personer registrerat kontrollstolpar i sommar. Ett fantastiskt rekord, mer än dubbelt så många som i fjol. Fler individer än som går på hockey eller fotboll en säsong när vårt Forshaga IF spelar, antar jag. Tillsammans har dessa nära 700 personer gjort 29 690 registreringar. De har gått och sprungit 59 380 kilometer tillsammans och de har varit ute i 22 267 timmar.

Det blir nästan ett och ett halvt varv runt jorden. Två och ett halvt år. Lägg alla de kilometrarna på rad, så hade det räckt gott och väl till att trava norrut och sedan österut, för att undersöka om skogen i Grossbolstorp verkligen går ända bort till Sibirien.

Hmmm. Hur långt hinner jag på två och ett halvt år?

### Hamnar i diskussion om begreppet ”det rörliga friluftslivet”. Finns det något orörligt? undrar jag.
### Då får jag fint svar av min vän Anneli.
### Hon ägnar sig åt den sortens friluftsliv genom att så snabbt som möjligt uppsöka en mossbelagd stubbe, en nedfälld fura eller en lagom stor sten, skriver hon. Där sitter hon sedan och luktar, tittar och känner in fri luft. Länge.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root  
Inlägg nr 2 101. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Då tar vi på oss Kränkehatten

Det finns sådant som sätter känslorna i svang.
Då brukar jag gå till min ortnamnsräknare på nätet. Hur många svenska ortnamn finns det som börjar på Kränk?

Svar: just nu får jag sju träffar. Två färre än för Ensamheten. Frågan är om jag inte tycker Kränkehatten utanför Falun är bäst.

Kränkehatten. Den tar vi på oss vid behov i detta land. Senast var det en vit älgko med brun hungrig kalv som väckte upp vår fina gamla nedärvda ettrighet.

En kvinna vid namn Lena hade fotograferat en vit älgko som ställde sig mitt i vägen framför henne och gav kalven mat. En journalist i mitt liv- och husorgan Värmlands Folkblad skrev text till bilden. Trivsam underhållning i coronatider, djur och barn är läsning, det vet varenda en som någonsin skrivit två rader i en tidning. Djur och barn och vatten.

Nå, det blev ett liv och ett kiv. Kent, ty så heter han, skrev nämligen att älgkon diade sin kalv. Svaret kom direkt:
Så heter det väl inte? Det är ju kalven som diar!!!

Det dånade i rättens krater.

Kränkta men rätt i sak?
Två saker slog mig i den stunden.

Den ena var kränktheten. Hur arg kan inte en normalsvensk tidningsläsare bli om denna läsare eller läserska finner att en murvel misshandlat svenska språket, det vill säga den variant som hon eller han själv praktiserar.

Den andra var att här har nog de kränkta ändå rätt, inte i sin kränkthet men i sin åsikt. Det är ju faktiskt kalven som diar, inte kon. 

Där hade vi fel
Men se där hade vi fel, både di kränkte och undertecknad, för dagen okränkt. Redan artikelförfattaren konstaterade att han slagit upp ordet och funnit att dia, det gör både givare och mottagare. Nu slog jag också upp det i Akademins ordböcker, eftersom jag har det kontrollbehov jag har.

Hoppsan! Båda parter diar: ”om hona: ge unge mjölk; om unge: suga i sig mjölk” skriver Svenska Akademiens Ordlista.

Kränktheten har en väldig förmåga att sila mygg och svälja kameler, men om den förmågan tiger ordboken. Finns det värre saker att bli arg på än en diande vit älgko på en bilväg i västra Värmland, så inte bryr sig boken om det.

Den saken får vi räkna ut själva.

### Artikeln i Värmlands Folkblad (betallänk): 
Diande vit älg spärrade vägen för Lena

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik |Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 095. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Stort tack, du som tror på mig. Styrkekram!

Det finns folk som tror en om gott. Till exempel hon som sköter adresslistan på Biltema.
Hon tror att jag är En Riktig Karl.

Mitt snickarintresse var intensivt men upphörde i fjortonårsåldern. Mitt skruvarintresse var nästan lika stort, men störtdök vid övergången från cykel till moped. Kan inte minnas att jag vände den kamraten uppochner och tog lös vitala delar särskilt många gånger.

Förutom att jag tappade förgasaren under färd en gång och undrade vad som hade hänt. Det var det där att jag undrade som särskilt imponerade på mina vänner.

Med trassel i fickan
Hon på Biltema tänker inte som dem. Hon tänker att Svensson är bildbar, kanske rent av kunnig redan nu. Kanske går han runt hela dagarna med trassel i bakfickan på fastigheten Tvillingarna 9. Byter ett topplock före frukost, renoverar en farthållare lagom till lunch, sover middag med en lambdasond bredvid sig på soffan. En titanium som han känner igen på att en av kablarna är röd.

Jag tror åtminstone att hon tror det. Varför skulle hon annars sätta upp mig på sändlistan för nya bildelskatalogen? Hur som helst blev jag mycket stolt. Den ligger så fint i handen. Den får mig att växa, allt medan jag frossar i bildelar jag inte visste fanns.

Svetsmutter med plugg. Rörböj med muff. Bromsok till elektronisk parkeringsbroms. Kråkfotsats. Pressplatta, universal. Motorstativ med snäckväxel. Fjäderbenslagringar. Knutkors. Drivknutsavdragare.

Olja beläggen
Det är som om jag blivit rakare i ryggen. Nästa gång jag träffar riktiga karlar kan jag språket.
– Nej, du vet, jag har fått nåt skit i takboxen. Ändrörena mår inte heller bra och bromsbeläggen måste oljas.

Tack, du okända! Du vände mitt liv. Nu kommer jag aldrig mer att tappa nån förgasare. Vad kostar en sån till en Octavia förresten? Ettserien. Känner att jag vill ha en i reserv. De går lätt varma, de där.

Vad brukar du ha för olja på beläggen?

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 2 092. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).

Jag vill kramas

Du tror ju inte att du ska hamna i karantän.
Kära nån vad tid vi har fått.

Förr:
Krama barn och barnbarn. Diskutera politik och slikt med gubbar varje måndag förmiddag. Gå på hemlig vandring med andra kloka gubbar varje torsdagförmiddag. Springa med fjärilsvännen. Äta räksmörgås i Mölnbacka bygdegård på onsdagar. Sitta på jury- och styrelsemöten, bemanna föreningskansli, gå på föredrag och utställningar, stå på scenen och (o)roa, trängas på stan någon gång, krama gamla arbetskamrater som en möter.

Sånt tog tid.

I dag:
Nu har jag all tid i världen.
Jag vill inte ha tid.

Jag vill kramas.

Hem | Om mig Skriva & prata Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 086. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).